Olle Bengtsson

De trumpianer som sätter alltför stort hopp till Trumps eventuellt och rentav sannolikt uppriktiga fredssträvan och vilja till allmän omprövning av den amerikanska utrikespolitiken förbiser regelmässigt den större systemiska nödvändighet som ständigt står i vägen för dessa, ja omöjliggör atlanticismens inordning som sådan i en fredligare multipolär värld. Att den “djupa staten” till avgörande del bara är kapitalismens funktionssätt på ett visst utvecklingsstadium.

Det är en svaghet som de delar med hela den paleokonservativa och delar av den traditionellt-konservativa värld som motsätter sig neokonservatismen och även åtminstone större delen av USA:s äldre historia av imperialistisk interventionism – och likaledes med de delar av den nyare populistnationalismen som hittills anslutit sig till dessa typer av konservatism. Deras begränsade ideologiska och historiska perspektiv tillåter dem helt enkelt inte att ta in denna avgörande problemdimension, hur giltiga och viktiga deras analyser än är i andra avseenden, på andra nivåer.

Atlanticismen kan s.a.s. i sig inte vilja ha fred. Av de analytiker jag uppmärksammat har inte minst Mckay under senare år varit tydlig på denna punkt, både i samband med Ukrainakriget och Gazakriget. Boris Johnson har kallat det förra ett proxykrig mot Ryssland, och brittiska Tories’ senaste ledare Kemi Badenoch kallade härom dagen både detta krig och Israels krig i Gaza proxykrig för atlantväst.

Man måste förstå vad atlantväst verkligen vill idag liksom vid tiden för Maidan, för oranjerevolutionen, för Jeltsin, för kalla kriget – hela vägen tillbaka till 40-talet, ja mellankrigstiden. Allt annat är ytligt och vilseledande. Och det måste förstås i globalt perspektiv, med de oräkneliga aggressioner som exempelvis William Blum går igenom i sin kända bok Killing Hope: US Military and CIA Interventions since World War II, som först utgavs 1995 men som givetvis kunnat starkt och tragiskt utvidgas i senare upplagor.

Den nödvändiga fulla förståelse får inte involvera någon romantisk-utopisk idealisering av Ryssland/Sovjetunionen, Kina o.s.v. Rysslands smo i Urkaina är tragisk. Men den är dessvärre troligen, oavsett de fullständiga motiven, en oundviklig historisk, symbolisk markör med den allmänna innebörden av en värld som nu kan gå till motsvariga angrepp mot den atlantunipolarism som stått för ofantligt mycket större krigsaggressioner, förtryck och bringande av lidande. Samtidigt är den absolut inte oönskad av alla atlanthegemonins strateger.

Den västerländska demokratin, friheten och rättighetsideologin har historiskt verkligen inte bara varit tom retorik. Men man måste kunna se i hur stor utsträckning de faktiskt har blivit det, och idag alltmer är på väg att reducerats till falska propagandafraser – inte minst i ljuset av västs tilltagande och just nu särskilt i Tyskland extrema interna åsiktsrepression. Man måste realistiskt identifiera vad atlantväst ytterst är ute efter, varför det kräver de metoder vi ser, och framför allt varför det är vad det systemiskt behöver. Den nyliberala eran har effektivt förmörkat verklighetssynen på detta område hos hela generationer.

“These days”, säger Arnaud Bertrand, “feel like Greek mythology where no matter what increasingly desperate actions the main protagonist takes to avoid his prophesized fate, it becomes the very path to its fulfillment.” Om det är så att det irrationella ekonomisk-politiska systemet nu kommer försvaga och dra ned väst till ett troggleristiskt, dekadensslummat bakvatten som bara kan skrävla och hota på det sätt Trump nu gör, och det blir alltmer uppenbart för resten av världen att det inte längre finns någon motsvarande kraft bakom orden – då kan en meningsfull konservatism bara definieras av förmågan att slutligen ta in alla de obekväma fakta och ställa om i grunden. Visa att väst kan vara något annat. Något verkligt, konsekvent och helgjutet civiliserat och humant. Något som är med ombord på en anständig, gemensam mänsklig framtid.

Norton sammanfattar kort mycket av det större perspektivet i Haiphongs senaste sändning, och fokuserar i det senaste avsnittet av sin egen Geopolitical Economy Report på den fulla innebörden av J. D. Vances uppmärksammade tal till den amerikanska sjökrigsskolan nyligen, som kunnat inge fredstrumpianerna alltför stort hopp.

När jag upptäckte Evola tyckte jag mig inte behärska italienska tillräckligt bra för att läsa honom på originalspråket, och på den tiden fanns inte heller Edizioni Mediterranees nu sedan länge föreliggande, förnämliga utgåvor. Inte heller fanns ännu de nu lätt tillgängliga engelska översättningarna. Jag tog därför till mig Evola på franska, och så har det i hög grad förblivit.

En traditionalist kan, tror jag, inte komma förbi Evola, inte ens en “mjuk” traditionalist. Hon måste i stället s.a.s. komma igenom honom, för att komma ut på andra sidan. I texterna i denna volym finner vi ett ofullständigt och otillräckligt perspektiv på fascismen och nazismen, och det är avgörande att förstå vari dessa brister består.

Det är också ett perspektiv som, trots den sena kritik mot dessa riktningar som formuleras, fortfarande bär spår av samma skevhet i själva uppfattningen av den andliga traditionen i sig som var vad som gjorde att han tidigare drogs till och ville tro på dem. Ändå tillhör dessa texter det viktigaste han skrev.