Det fanns en tid då den vanliga trotskistiska ståndpunkten var att Sovjetunionens fall skulle leda till förverkligandet av oktoberrevolutionens ursprungliga avsikter, och fram till idag har trotskister ofta fortsatt att helt enkelt stödja atlantimperialismens politik på olika håll i världen under förespeglingen att den skulle befrämja deras egna mål och stärka sant revolutionära rebeller i respektive länder.
Ståndpunkten skilde sig från den reformistiska majoritets- och etablissemangsvänstern endast i den kvarhållna, åtminstone nominella revolutionära tron, karaktäristiskt ultravänsteristiskt tillspetsad även i denna halsbrytande konvergens med högern. Man erhågar sig exempelvis Andreas Malms hetsande sida vid sida med P.M. Nilsson för NATO-kriget i Libyen 2011, antagligen en svensk kulmen för denna linje.
Nu tycks man ha lugnat ned sig litet. De allra mest, under nyliberalismens globala högflod och den amerikanska unipolära hegemonin märkliga övertygelserna har tonats ned. Men ifråga om de pågående protesterna i Iran publicerar både Socialistisk Politiks tidning Internationalen och RKP (de sistnämnda medels en utförlig anonym artikel från “kommunister i Iran” som jag just nu inte hittar på den ledande engelska RCI-sektionens sida från vilken den svenska ofta översätter material – har den svenska på egen hand fått fram detta?) fortfarande analyser som jag befarar är orealistiska och därför riskerar att i likhet med de tidigare tjäna ändamål på flera sätt rakt motsatta de eftersträvade.
Protesterna framställs som att de helt enkelt är mot både den nuvarande islamiska revolutionens styre och den pahlavistisk-monarkistiska oppositionen, och fullständigt avvisar den amerikanska och israeliska imperialismen som står bakom den sistnämnda. Förvisso är de inte generellt för den shahistiska restaurationen; utan tvekan är de tvärtom till stor del explicit mot även den. Legitima orsaker till protesterna finns säkert också.
Men är dessa förhållanden tillräckliga för att det i dagens kritiska läge i Mellanöstern ska vara rätt att försvara de till stor del även i övrigt USA- och allmänt västhögerstödda protesterna och deras avsikter? Efter att Trump hotat med en ny militär intervention uttalade Khamenei att man “inte kommer ge efter för fienden”, varpå Elon Musk svarade på X med det på persiska formulerade budskapet “I dina drömmar!” eller “Vilken futil illusion!”, ungefär. Detta sägs nu skanderas av demonstranterna. Musk har inte alls uttalat sig för ett återupprättande av shahväldet.
Även SKP:s Riktpunkt delar, från andra utgångspunkter, den beskrivna analysen, antagligen i överensstämmelse med den europeiska organisationen ECA, European Communist Action, som de tillhör och som är känd för sin med trottarna och hela den reformistiska etablissemangsvänstern gemensamma, felaktiga kålsuparism ifråga om atlanticistisk imperialism å ena sidan och kinesisk och rysk å den andra.
Riktpunkt fördömer förenklat Irans system som en “kapitalistisk ekonomi i kombination med en teokratisk, borgerlig statsapparat”, men framhåller också hur “den exilbaserade prinsen Reza Pahlavi” har “uppmanat till nationell mobilisering mot den islamiska republiken”. Samtidigt sägs kritiskt regeringen “som vanligt” lägga skulden på vad man – inom citationstecken! – anger som “‘utländska fiender'”.
Men det är ju ett faktum inte bara att den atlantsionistiska shahistoppositionen, en ständigt närvarande minoritet i Iran och i väst, driver på protesterna på det sätt Riktpunkt själv anger, utan att de stöds av de helt entydiga utländska fienderna USA och Israel, där starka krafter i enlighet med Trumps hot önskar ett nytt anfallskrig efter det misslyckade förra året.
Man frågar sig hur stor sannolikheten under dessa omständigheter är att den “spontana ilskan” i enlighet med Riktpunkts önskan kan “organiseras i en självständig klassrörelse med ett klart antiimperialistiskt och antikapitalistiskt program”. Spontana ilskor engageras sedan länge av helt motsatta intressen. Det saknas liksom inte exempel på att framgångsrika färgrevolutioner därför i situationer som den nuvarande i Iran fått helt andra resultat.
K:s Proletären har förstås konsekvent gått emot den gamla trotskistiska linjen, men har såvitt jag kan se hittills inte kommenterat den senaste utvecklingen i Iran. I USA motsätter sig givetvis ACP regimskifte. Utmärkte professorn Seyed Mohammad Marandi vid Teherans universitet beskriver situationen på vad jag tror är det riktiga sättet på Sabrina Salvatis ofta bra kanal, Sabby Sabs.
