Olle Bengtsson

Ett för förståelsen av personbegreppets utveckling centralt filosofihistoriskt tema är frågan om det allmännas och universellas förhållande till det individuella, partikulära och singulära, liksom frågorna om hur vi vinner kunskap om det senare och om dess ontologiska status. Detta hänger i den klassiska filosofin eller den klassiska idealismen ibland samman med själsuppfattningen i vid mening.

Platons märkliga spekulativa idélära är inte enhetlig och oföränderlig i hans verk som helhet. Men mycket kan ändå sägas om den och i synnerhet om hur den kommit att uppfattas, om de former i vilka den utövat sitt stora historiska inflytande. Det finns några dimensioner av idéläran, av idéernas innebörd, såväl som i Platons allmänna metafysik som jag måste återkomma till i separata inlägg om den klassiska idealismen. Här är mitt intressefokus något mer begränsat, men utgörs ändå av centrala inslag i denna idealism.

En sak som kan sägas om idéläran är att den har inte bara en ontologisk utan väl åtminstone i viss mening också en kunskapsteoretisk sida, trots att kunskapsteorin ofta framhålls som det som främst skiljer den moderna filosofin från den klassiska, som något som Platon ännu inte var medveten om nödvändigheten av. Innebörden av Sokrates’ frågande är ett sökande efter reell, objektivt giltig kunskap om exempelvis dygden, dygdens idé, skild från den blotta åsikten, δόξα. Vi vinner enligt den vanliga Platonförståelsen kunskap om idéerna som verkligheter genom deras reflexion i vårt tänkande: idéerna är i mycket de reella transcendenta motsvarigheterna till vad som blir våra allmänbegrepp. Denna position, sprungen ur arten av Sokrates’ frågande, ger alltifrån början en märklig ensidighet och slagsida åt den klassiska idealismen i jämförelse med vad som kan kallas den österländska metafysiken, och därmed i hög grad åt all därpå följande västerländsk idealism. Själva termen idealism uttrycker på beklagligt sätt denna ensidighet.

Ett flertal termer används för att beteckna idéerna. Centrala är ἰδέα och εἶδος; bland andra Tage Lindbom fäster avsevärd uppmärksamhet vid skillnaden i deras användning, men jag måste avstå från att gå in på detta här. Sann kunskap, ἐπιστήμη eller γνῶσις, kan vi endast, genom νόησις, äga om dessa allmänna men reella idéer, och i viss mån, genom διάνοια, om de matematiska sanningarna. Idéerna är inte bara det enda vi kan ha verklig kunskap om, denna genom själens återerinring av sitt eget förnuftsinnehåll vunna kunskap är också kunskap om det enda verkligt varande.

Läran om ideella, generellt-paradigmatiska urbilder för allt i den fenomenella manifestationen, såsom Platons ofta uppfattats, urbilder vars uppfattande, på något sätt, av oss som ändliga intelligenser motsvarar den sanna kunskapen, är en egenhet som givit en märklig slagsida åt det västerländska tänkandet. Med denna förståelse är den knappast ens begriplig.

Men inom ramen för nykantianismen utvecklades en annan tolkning, enligt vilken idéerna i verkligheten bara kan vara vad som kan identifieras som de centrala, tidlösa (i betydelsen i sig oföränderliga), tankenödvändiga värden som gäller även för och i vår värld av apparens. Jag tror det är en riktig tolkning av läran sådan den föreligger i sin ofullkomliga antika formulering, och det är den förståelse som jag, där möjligt, generellt skulle vilja förutsätta när jag fortsättningsvis diskuterar idéerna. Med denna utläggning framstår idéläran som både uppenbart sann och som hörande till det mest väsentliga i allt verkligt tänkande. [För introduktioner av denna tolkning se Alf Ahlberg, De båda världarna: Konturer till en livsåskådning (1926) och andra verk från denna tid av författaren.]

Begränsningen i denna tolkning är emellertid att den, med sina kantianska utgångspunkter, endast kan acceptera själva denna värdenas giltighet. Det är inte tillräckligt, och dessutom omotiverat givet de allmänna bristerna i kantianismen och dess förståelse av kunskapen och metafysiken. När väl värdeförståelsen är accepterad, måste man kvarhålla den klassiska platonska idealismens uppfattning av de så förstådda idéerna som utöver deras giltighet också ägande eller utgörande en metafysisk verklighet, som del av den verklighet, inkluderande idévärlden – värdevärlden – som helhet, som är Gudheten. Idéerna/värdena blir vad vi uppfattar som bestämningar hos den, och samtidigt i deras olika modaliteter regulativt närvarande för oss genom vårt intellektiva medvetande.

Även variationerna i den platonska traditionen, som med tiden i sig upptog och omformade den aristoteliska skolan och även moment av nypythagoréernas läror, hade i mycket sina rötter hos Platon själv, såtillvida som redan hos honom återfinns andra, tentativa alternativ och alltså inte någon entydig eller konsekvent uppfattning om idéerna, eller exempelvis om deras förhållande till den Gudhet som också förståtts som, i en mening, Gud. Det godas idé kan uppfattas som Gud, eller Gud som överordnad idéerna. I Timaios och Filebos talas om idéerna som oskapade och oförstörbara.

Den eklektiske (ordet kan användas i en viss positiv mening) Cicero menar – platoniserande i motsats till de tidiga stoiska filosoferna som uppfattat de gemensamma begreppen, κοιναί ἔννοιαι, som abstraherade ur erfarenheten, om än nödvändigt av alla på samma sätt – att föreställningarna om Gud och själens odödlighet, logikens principer och de grundläggande sedliga och rättsliga begreppen är i vårt inre ursprungligt givna med den mänskliga naturen och förnuftet. I hela den platonska traditionen var den i denna traditions egen mening epistemologiska och den ontologiska aspekten av idéläran nära förenade.

Redan hos Aristoteles kom emellertid kunskapen att förstås som exklusivt generalistiskt begreppslig: vi kan enligt Aristoteles inte äga någon kunskap om det individuella. Men samtidigt anses detta vara för honom i högre grad än för Platon verkligt. Platon kan inte reduceras till generalistisk begreppsabstraktionist, och frågan handlar inte bara om det individuellas grad av verklighet utan också, i förening med frågan om det individuella, om det andligas respektive det materiellas grad av verklighet. Detta måste återkommas till.

Eftersom idéerna, formerna, hos Aristoteles förlagts i tingen, eftersom deras manifestation sker i förening med materian, och eftersom enligt Aristoteles uppfattning om förhållandet mellan form och materia det är materian som tillhandahåller individuationsprincipen, är den konkreta verklighet som är resultatet av den inneboende formens verkningar i materian med dess resulterande teleologiska process av – i skolastikens termer – potentialitet och aktualitet ensam individuell. Och den är det alltså på grund av materian, inte formen.

I Aristoteles’ själsbegrepp tillkommer på grund av dessa skillnader komplexiteter utöver de vi finner i Platons, men hans systems allmänna filosofiska förutsättningar av detta slag gör att utrymmet för bejakandet av individualitet hos själen som sådan blir begränsat. Inte bara hans mer eller mindre distinkta uppfattning om formen utan också hans förståelse av förnuftet, det organ som uppfattar idéerna och formerna, talar mot det. Aristoteles gör en åtskillnad mellan det aktiva och det passiva förnuftet. Hans formuleringar om det förra och dess oberoende av oss som ändliga varelser gav upphov till långdragna filosofiska strider under medeltiden, och ifråga om det senare finner vi, utöver en föreställning om vissa gemensamma tankelagar, en tendens mot uppfattningen av detta i själen nedlagda förnuft som ursprungligen en tabula rasa.

Men aristotelismen upptogs alltså under århundradenas lopp i den platonska traditionen, och det var först långt senare som den åter med tydlighet kom att skiljas från den som en distinkt åskådning. Och i medel- och nyplatonismen blev uppfattningen av själen stundom i högre grad filosofiskt preciserad, i nya typer av systematiska sammanvägningar av de platonska dialogernas olika uppfattningar av “delarna” och nivåerna, av de beskrivningar som, liksom flera övriga moment i Staten, Faidon, Faidros och Timaios, var av det distinkt platonskt “mytologiska” slaget, och av influenserna från andra riktningar, inklusive de mer esoterisk-religiösa. Utöver den återassimilerade, från början närstående aristotelismen fanns här som en motvikt till dennas mest avvikande tendenser den nypythagoréiska strömningen.

I dessa olika systematiseringar måste själsbegreppet också med större exakthet relateras till föreställningarna om idéerna och förnuftets natur, och frågorna om det individuella och det allmänna, det partikulära och det universella blev mer medvetet och explicit centrala också för den specifika frågan om själen. Men allt är egentligen obegripligt om man inte uppfattar den implicita förståelse av vad vi idag tydligare kan analysera som medvetandet i sig, som från början finns närvarande som en förutsättning för den klassiska idealismen. Den sinnliga förnimmelsen och erfarenheten såväl som den högre noetiska eller intellektiva uppfattningen, och däremellan själens alla tillstånd, äger rum endast för eller i samma bevetenhet. Här måste utan tvekan en typ av fenomenologisk medvetandeanalytik infogas eller tillföras, som på rätt sätt förmår belysa detta.

När det gäller uppfattningen om själen, det högre förnuftet och anden har platonismen haft ett utomordentligt inflytande inte bara på det europeiska och västerländska tänkandet, filosofin, utan också, ja i ännu högre grad, på dikten, konsten och religionen. Att gå närmare in på detta blir dock lätt alltför vidlyftigt för mina syften, och jag begränsar mig därför här till några grundläggande och mer elementära iakttagelser. I hela den historiska diskussionen av personbegreppet är det nödvändigt att rekapitulera sådana allmänna, för idéhistoriker kända filosofihistoriska fakta och sammanhang för att tydligare kunna belysa deras innebörd och deras förhållande till detta begrepp och dess utveckling. [I sådana avsnitt, där jag endast upprepar mer okontroversiella, vedertagna fakta, begrepp eller sammanhang, redovisar jag icke i noter textutgåvor och filosofi- och teologihistoriska standardverk. De senare hänvisas till endast när särskild anledning föreligger.]

De olika termerna för själ, högre förnuft och ande (ψυχή, πνεῦμα, νούς), och angränsande begrepp, används på en mångfald olika sätt i den grekiska filosofin och, senare, den grekiska bibelöversättningen, och de systematiska definitionerna och distinktionerna varierar mellan de olika tänkarna och skolorna. Hos Platon, och, med vissa modifikationer, stoicismen, återfinner vi uppfattningen om en världssjäl, av vilken den individuella själen blott är ett fragment. Men också den individuella själsuppfattningen förekommer hos Platon och utvecklas i den senare platonska traditionen. De uppfattningar om själens väsen som diskuteras i Platons skrifter, och bland vilka det på grund av den vanliga dialogformen och av andra skäl inte alltid är självklart lätt att urskilja ståndpunkter som entydigt kan identifieras som Platons egna, utreds exempelvis i T. M. Robinsons Plato’s Psychology från 1970.

Vidare skiljs hos Platon mellan olika slags själ, eller mellan olika “delar” av själen, av vilka endast den högsta eller den högsta delen, förnuftssjälen, förstås som evig, preexistent, odödlig och gudig i enlighet med Vernants beskrivning av l’âme-daimon (undantag finns dock, där förnuftet och sinnligheten ses som förenade i själen och båda därmed eviga). [Se utöver Robinson också exempelvis John Dillon, The Middle Platonists (1977), 174-7, Erwin Rohde, Psyche (1890-94 (1910)), II, 170 f., not 2.] Såväl världssjälen som de individuella själarna står över materien men under idéerna. Världssjälen är hos Platon själv inte heller helt andlig/intellektiv/förnuftig, men denna uppfattning av det själsliga börjar överges av de platonska efterföljarna. Platons själ är ändå bärare av förnuftet.

Aristoteles’ själ är identisk med kroppens immanenta “form” och dödlig, men sägs samtidigt äga förnuftet som en av sina förmågor. Förnuftet ska dock i sig vara separat, universellt och odödligt. Människan har fått del av ett fragment av detta förnuft. Det är viktigt att förstå att aristotelismen under antiken så småningom uppgick i den större platonska strömningen och därmed omtolkades och modifierades. Dessa stora filosofiska riktningar, och även andra sådana, kom med tiden alltmer att blandas och förenas i nya synteser.

Den platonska själsuppfattningen förblev väl dock i stora drag, med många variationer och uppfattad på olika nivåer av djup och med olika grader av fullhet, dominerande. Med undantag för Aristoteles själv och de materialistiska systemen är själen i dess individuella aspekt i de förkristna filosofiska systemen och de österländskt inspirerade lärorna på det hela taget vad många är benägna att med Hirzel beteckna som åtminstone den verkliga, essentiella identiteten i vad vi kallar personen: ett immateriellt väsen, oftast av förnuftig natur, som endast temporärt dvaldes i vad som uppfattades som en materiell kropp. [Se även Dillon, 375, 377 (om nypythagoréen Numenius’ åskådning), där också talas om själens odödlighet som personlig.]

Avskiljandet av denna högre identitet (vi bortser här från att detta också ibland kunde uppfattas i vad som entydigt är opersonliga termer) som bärare av personskapet från det lägre psykiska och det kroppsliga, står emellertid i konflikt med flera andra betydelselager i personbegreppets historia, såväl tidigare som senare. I den tidigare historien finns spänningen i förhållande till det etymologiska ursprunget i teatern och den överförda sociala rollbetydelsen. I den senare historien blir den högre identiteten svårförenlig med den utveckling som vill se just det psykiska i dess helhet och med tiden även det individuellt kroppsliga som hörande till, ja definierande det essentiellt personliga.

Signifikativt nog har därför inom vad som kom att identifieras som den esoteriska traditionens systematiserande av de olika nivåerna (ande, själ, kropp och deras “underavdelningar”), som fasthållit vid en i vid mening platonsk uppfattning om det andliga och det på olika nivåer “materiella”, inte sällan tagits avstånd från personbegreppet som relevant för den högsta, andliga identiteten; det har i stället hänförts enbart till människans temporära, dödliga sida, helt i linje med de tidiga mask- och rollbetydelserna som metaforiska.

När man diskuterar Platons själsuppfattning bör man väl komma ihåg att det inte bara är fråga om en begränsad filosofisk begreppsbestämning. Det handlar om en beskrivning, ofta poetisk och ibland i platonsk mening mytologisk, av en hel livsdimension, en livsinriktning och -orientering, en helhetlig karaktärsdaning, innefattande och framvuxen ur ett brett spektrum av konkreta yttringar av det mänskliga, medvetet reflekterande och förnimmande livet, inte bara rent förnuftiga utan också intuitiva, estetiska, sociala och andra. Denna rikedom får inte reduceras till en abstrakt rationell formel.