Biografins teori, 1

Det följande är första delen av en opublicerad uppsats från omkring 1998. Den avspeglar forskningen och debatten vid denna tid, men är inte begränsad till dessa. Ytterligare tre delar följer. På Karin Johannissons vänliga inrådan har jag något förenklat språket.

Frågan om biografins vetenskapliga värde som historiografisk genre sammanhänger oupplösligen med och kan inte besvaras eller närmare utredas utan beaktande av distinkta teoretiska frågeställningar. Det beror naturligtvis inte på att enklare biografiska fakta som sådana skulle vara vetenskapligt kontroversiella. Att biografin på detta område länge varit omstridd beror istället på ifrågasättandet av dess relativa betydelse inom historievetenskapen som helhet, ett ifrågasättande som i sin tur sammanhänger med en teoretiskt ifrågasättande av den historiska individens relativa betydelse i historien. Den renässans som vi sedan en tid kan iakttaga för den typ av seriös biografi som kan göra anspråk på vetenskaplig relevans  [1] har också i mycket att göra med en förändring av den historieteoretiska diskussionen, om än stundom också med helt olika, ja motsatta riktningar i dess senaste utveckling. [2]

De filosofiska perspektiv som ytterst avgör vår uppfattning om biografins – och mer allmänt den personhistoriska forskningens – vetenskapliga ställning har att göra med frågorna om det historiska subjektets väsen, om historiens drivkrafter, om förhållandet mellan subjekt och struktur, och naturligtvis om den vetenskapliga kunskapens natur i allmänhet, i synnerhet med hänsyn till problemet med det enskilda och det allmänna och deras inbördes relation. Den gamla och omfattande filosofiska debatten om dessa frågor kan här självfallet endast tangeras; huvudsakligen anknyter jag till den aktuella debatten om biografin i den utsträckning som frågor av detta slag där figurerar. Av distinkta historiska orsaker, som jag också skall diskutera, är det emellertid långtifrån alltid som de gör det. Den i vid mening postmoderna biografidebatten präglas i hög grad, och delvis av rent programmatiska skäl, av teorins  frånvaro. [3]

Emellertid är det  viktigt att redan från början ha klart för sig inte bara att dessa frågor är avgörande, utan också att de i den filosofiska debatten framstår som oavgjorda, även, och inte minst, om vi avgränsar debatten till den sedan några år pågående. Det finns, bland de som fortfarande eller ånyo inser deras vikt, helt enkelt ingen konsensus, inga bindande slutsatser åt vare sig det ena eller andra hållet. Stundom leder just ett sådant tillstånd till att diskussionen, själva frågornas ställande, upphör eller åtminstone avtar – varken det nypositivistiska minimerandet av själva utrymmet för meningsfullt frågeställande eller marxismens och strukturalismens svar har ersatts av några andra horisonter än postmodernismens ateoretiska ironism och relativism, som implicerar eller är ett uttryck för slutsatsernas omöjlighet. Mot denna tendens hävdar jag att oavgjordheten snarare bör inspirera till ett förnyat, vidare och djupare frågande under mobilisering av större, outnyttjade, bortglömda eller oförstådda filosofiska resurser.

Om biografins renässans i vissa läger sammanhänger med ett nytt accepterande av subjektet och individen i historien, föregicks denna renässans omedelbart av det historiska subjektets försvinnande – åtminstone som självständigt tänkande och med medveten avsiktlighet handlande – inom främst New Criticism-rörelsen, strukturalismen (inklusive den strukturalistiska marxismen) och poststrukturalismen. Redan dessförinnan hade emellertid uppskattningen av det individuella historiska subjektets betydelse  i hög grad, om än på olika sätt och av olika orsaker, försvunnit: inom den äldre positivismen med dess miljöteori, inom den marxistiska historiematerialismens huvudströmningar, i Lamprechts typ av kulturhistoria och Webers typ av socialhistoria, i den historieskrivning som inspirerats av den logiska empirismens deduktivt-nomologiska förklaringsmodell, i kunskapssociologin, och i den riktning som representerades av Annales-skolan.

Begreppet ”struktur” kan naturligtvis användas i historieskrivningen i en mer allmän, mindre exakt, och givetvis också helt annorlunda mening än i den riktning som benämns strukturalism. Mot det individuella subjektet, och i växelverkan med detta, står i historien överindividuella krafter och faktorer, bland vilka återfinns inte bara relativt fixa och statiska strukturer, vissa temporärt begränsade, andra mer tidlösa, utan också exempelvis processer som kan förstås i opersonliga termer. Alf W. Johansson exemplifierar i sin artikel ’Det biografiska i historien’ [4] med historiska fenomen som icke kan förstås endast i termer av historiska individer, hur framstående de än varit. Inte bara det moderna samhällets ”organisationer, byråkratier, partier, offentlighet etc.” (strukturer) utan även fenomen som ”industrialisering, byråkratisering, sekularisering, urbanisering etc.” (processer) måste för att förstås betraktas också oberoende av de individuellt-subjektiva historiska aktörerna. Strukturer i denna mer anspråkslösa mening, i förening med överindividuella processer (och även idéer, idékonstellationer, idéströmningar och idéförändringar måste naturligtvis ofta behandlas i överindividuella termer), kan emellertid dialektiskt förenas med en teoretisk fokusering av individen av sådant slag som gör det biografiska angreppssättet inte bara legitimt utan nödvändigt. [5]

I strukturalismen däremot betyder struktur något annat och långt mer precist. Genom extrapoleringen av den saussureanska lingvistikens kategorier till det ena efter det andra av historiens och kulturens områden tenderade strukturalisterna med tiden att upphäva inte bara subjektets roll och dialektiken mellan subjekt och struktur, utan också de historiska processerna, i deras förhållande till strukturerna, som teoretiskt begripliga och förklarbara. Allt detta innebar en rad filosofiska svårigheter som jag här inte närmar kan gå in på, och det är inte förvånande att riktningens kulmination visade sig som en självupplösning, som dock snabbt ställde oss inför dess endast skenbara diametrala motsats, poststrukturalismens och postmodernismens subjetslösa subjektivism. De teoretiska problemen i båda dessa riktningar, såväl som deras antihumanistiska implikationer, har uppvisats också från vitt skilda teoretiska utgångspunkter (inte bara nyidealistiska utan också frankfurterianska och sartreanska, kristna, straussianska o.s.v.). [6] Likafullt förblir den ateoretiska, i vid mening postmoderna agendan ofta dominerande, även i debatten om biografin. [7]

Motvikter mot dessa strömningar, motvikter som på olika sätt fokuserat på den historiska individen, har visserligen funnits, men de har antingen varit relativt svaga och övergående, eller själva bidragit till subjektsupplösningen genom själva det sätt på vilket de närmare förstått subjektet. Hermeneutiken i allmänhet har ibland ansetts idiografisk, men dess intresse för den intersubjektiva förståelsen av den historiska individen som sådan hör till ett äldre skede av dess utveckling, från Schleiermacher till Dilthey. Traditionen från dem lever förvisso och förnyas fortfarande, men de dominerande hermeneutiska tänkarna under 1900-talet har i enlighet med subjektskritken övergivit den. [8] Existentialismens allmänna inflytande var stort, men med ett viktigt undantag som jag skall återkomma till – dess bidrag till marxismens omformning – nådde det knappast historieskrivningen och dess teori. Den subjektsorienterade riktning som under en stor del av 1900-talet fått det största genomslaget i den humanistiska och historiska forskningen har varit psykoanalysen. Även den har ju på olika sätt upptagits i och förenats med andra teoretiska riktningar: inte minst det faktum att till dessa hör inte bara marxismen, utan även strukturalismen, visar att när andra riktningar helt enkelt övergivit subjektet och istället fokuserat på strukturer av skilda slag,  har psykoanalysen i själva sin omdefinierande fokusering på subjektet oavsett dess ursprungliga intentioner bidragit till dettas upplösning. [9]

Rörelsen bort från strukturalismen har emellertid varit snabb, och även postmodernismen (i vid mening) befinner sig på reträtt. Positivt kvarstår – detta var dock också ett programmatiskt syfte – den brokiga mångfald av mer eller mindre legitima kampanjer, multikulturalismens, feminismens, postkolonialismens, identitetens, den icke-vita etnicitetsens och rasens, (homo)sexualitetens o.s.v., som idag ofta dominerar även biografidebatten. [10] I ett större perspektiv står vi här inför ett antal paradoxer och problem. I verkligheten tycks en ny konformism i den faktiska livsföringen utbreda sig sedan många av de tidigare kritisk-teoretiska instrumenten uppgivits. Vad som riskerar att bli blott en pseudopluralismens fasad kan knappast dölja hur vad von Wright kallar ”teknosystemets” automatik idag framstår som obönhörligare än någonsin. Traditionalistiska reaktioner inte bara inom den egna utan framför allt inom andra kulturer är knappast ägnade att förvåna om vi tenderar att rasera det i vår egen kultur som verkligen skulle kunna förena oss med andra i en kvalificerad enhet i mångfald, och istället globaliserar vår teknokratiska masskultur, ledsagad blott av pseudopluralismens fraser. [11] Det moderna västerländska subjektet rymmer förvisso i några av sina dominerande eller huvudsakliga former en del problem, men subjektsupplösningen har knappast löst dem. Extremismen förefaller vara vår egen i lika hög grad som de framprovocerade reaktionernas. Kanske måste man till och med fråga sig vilka framtida liv som verkligen blir intressanta att teckna om den tunna pluralism som idag entusiasmerar de postmoderna biograferna viker för en global masskapitalistisk uniformism.

Utöver utredandet av de kvarstående postmoderna paradoxer som blir särskilt påfallande just i biografidebatten med dess ”biografi efter subjektet” [12] befinner vi oss, i den i vid mening postmoderna biografidebatten, långt bortom de problemområden som upptagit såväl subjektets försvarare som dess motståndare under de senaste tvåhundra åren. I den dominerande samtida kulturen i allmänhet är det inte i första hand biografin i allmänhet, utan självbiografin, författad av samtida, på olika sätt situerade sociala subjekt, företrädesvis sådana som inte är vita heterosexuella västerländska män, som av skäl som bara kan förstås i ett större historiskt-analytiskt perspektiv prioriteras som demokratisk och på det förment oundvikliga sättet ironisk och fragmentarisk. [13]

[1] Uttrycken för denna renässans är naturligtvis inte i första hand teoridiskussionen, utan biografiernas eget ymniga flöde. Men utgivningen har också ibland en direkt programmatisk karaktär, som i Blackwells litteraturhistoriska serie Blackwell Critical Biographies  serien förklaras ha till underliggande syfte ”to reestablish the notion that books are written by people who lived in particular times and places”. Denna insikt anses således inte vara någon självklarhet.

[2] Redan 1958 sökte dock amerikanen John A. Garraty i ett ambitiöst verk, The Nature of Biography, fastare etablera biografin som del av historievetenskapen; här återfinns såväl typologiska som historiska översikter. Andra äldre verk från 1900-talet är E. Platzhoff-Lejeune, Werk und Persönlichkeit: Zu einer Theorie der Biographie (1903); William R. Thayer, The Art of Biography (1920); James C. Johnston, Biography: The Literature of Personality (1927); André Maurois, Aspects de la biographie (1928); Jan Romein, Die Biographie: Einführung in ihre Geschichte und ihre Problematik (1948); C. D. Bowen, The Writing of Biography (1950); Paul M. Kendall, The Art of Biography (1965); och från 1800-talet D. Jenisch, Theorie der Lebensbeschreibung (1802); James F. Stanfield, An Essay on the Study and Composition of Biography (1813); Edwin P. Hood, The Uses of Biography: Romantic, Philosophic, and Didactic (1852).

[3] Jag skall återkomma till denna sistnämnda debatt; bidrag som ej eller ej huvudsakligen är i denna vida mening postmoderna är Grete Klingenstein, Hg., Biographie und Geschichtswissenschaft. Aufsätze zur Theorie und Praxis biographischer Arbeit (Wiener Beiträge zur Geschichte der Neuzeit 6) (1979); Marc Pachter, ed., Telling Lives (1979); D. Madelénat, La biographie (1984); Leon Edel, Writing Lives: Principia Biographica (1985) (av samme författare förelåg redan 1957 Literary Biography); Samuel H. Baron & Carl Pletsch, eds, Introspection in Biography: The Biographer’s Quest for Self-Awareness (1985); Jeffrey Meyers, ed., The Craft of Literary Biography (1985); Michael Shortland & Richard Yeo, eds, Telling Lives in Science (1996); Catherine E. Parke, Biography: Writing Lives (1996); och Paula R. Backscheider, Reflections on Biography (1999). Parkes bok är huvudsakligen en historik över biografin alltifrån antiken, men rymmer liksom tidigare historiker som exempelvis Jan Romeins (se not 3) och Helmut Scheuers Biographie: Studien zur Funktion und zum Wandel einer literarischen Gattung vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart (1979) naturligtvis också teoretiska kommentarer och reflexioner. Tidskriften Current Sociology ägnar ett temanummer (vol. 43, nr 2-3, 1995) åt biografisk forskning.

[4] Arbetarhistoria, 3-4, 1986 (personhistoriskt temanummer).

[5] Olika aspekter av detta diskuteras i Michael Bosch, Hg., Persönlichkeit und Struktur in der Geschichte. Historische Bestandsaufnahme und didaktische Implikationen (1977).

[6]  Vad beträffar postmodernismen, i vid mening, återfinns utförligare formuleringar av några av mina huvudinvändningar i min uppsats ”Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen”, Ugglan (Lund Studies in the History of Science and Ideas) 11, 1998, där jag även hänvisar  till representanter för de olika ståndpunkter från vilka kritik framförs.

[7] Det inte minst märkliga med den teoretiska extremism som inte sällan representerades av dessa riktningar var att deras ledande representanter som historiska auktoriteter i högsta grad själva var historiskt betydelsefulla individer och agenter och att de av utbildningsexplosionens generationer mer än någonsin själva blev föremål för en ofta okritisk och epigonisk auktoritets- och personkult över hela västvärlden. Biografier om dem som just sådana kommer heller inte saknas.

[8] Michael Ermarth, ‘Transformation of Hermeneutics: 19th Century Ancients and 20th Century Moderns’, The Monist, vol. 64, nr 2, 1981.

[9] Den psykoanalytiska förklaringen och förståelsen (undermedveten motivation o.s.v.) i biografin kritiseras av filosofen Frank Cioffi i det inledande samtalet med honom i David Ellis, ed., Imitating Art: Essays in Biography, (1993); ”psykobiografin” är dock naturligtvis ett vidare begrepp, inte nödvändigtvis bundet till just freudianismen; jfr Alan C. Elms, Uncovering Lives: The Uneasy Alliance of Biography and Psychology (1994); ”psykologism” är ju också en av anklagelsepunkterna mot 1800-talshermeneutikens tradition. Moderna biografers förhållningssätt till psykoanalysen, och psykologin i allmänhet, behandlas även av Scheuer, 166-77.

[10] Exempelvis Mary Rhiel & David Suchoff, eds, The Seductions of Biography (1996).

[11] Ziauddin Sardar, Postmodernism and the Other: The New Imperialism of Western Culture (1998).

[12] William H. Epstein, Contesting the Subject: Essays in the Postmodern Theory and Practice of Biography and Biographical Criticism (1991). Man får en känsla av att just på denna punkt kontinuiteten mellan postmodernismens och den radikala modernismens tematik är mer uppenbar än annorstädes.

[13] Kathleen Ashley, Leigh Gilmore, Gerald Peters, eds, Autobiography and Postmodernism (1994); Tigerstedt, Roos & Vilkko, utg., Självbiografi, kultur, liv (1992).

0 Responses to “Biografins teori, 1”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi