Nyligen skrev jag här om den tyvärr kortlivade och ofta förbisedda tidskriften Contextus. Det finns, tror jag, anledning att lyfta fram ett av mina egna bidrag till den.
Tino Sanandaji, hos vilken jag analyserade styrkor och svagheter i samband med hans framträdande på ett Axess-seminarium i Almedalen 2011, har den senaste tiden i en rad artiklar och blogginlägg avslöjat vad han menar vara ovederhäftigheter hos Johan Norberg från den akademiske ekonomens perspektiv. Jag har några gånger fått anledning att nämna Norberg i denna blogg, framför allt i samband med Timbros utveckling under nittiotalet, när den kulturkonservativa nisch som tidigare också fått plats började avvecklas och Norbergs, Carl Rudbecks, Mattias Svenssons och andras pop-libertarianism med ofta militant kulturradikalt innehåll av 68-vänsterns typ blev alltmer dominerande.
“Vänsterlibertarianismen”, som Sanandaji med rätta kallar Norbergs och flera liknande, ofta under åtminstone någon period till Timbro knutna debattörers ståndpunkt, skiljer sig som Sanandaji visar från den klassiska libertarianismen inte bara i sina moraliska och kulturella värderingar, utan också ifråga om uppfattningen av nationalstaten och äganderätten. Den kritik Sanandaji här framför är naturligtvis av central betydelse. Men som jag kort tog upp i diskussionen av Sanandaji finns andra aspekter av den klassiska liberalismen eller libertarianismen som jag menar vara lika ohållbara.
Min recension av Norbergs andra bok, Den svenska liberalismens historia, publicerad i Contextus nr 4, 1998, tar utöver Norbergs distinkta vänsterlibertarianism upp några av libertarianismens svagheter i allmänhet, och pekar också, trots exempelvis en Hayeks ganska utpräglade kulturkonservatism, på sambanden mellan de senare och den förra. Artikeln kompletterar i denna kritik inlägget om Sanandaji.
Det finns överlappningar mellan paleolibertarianismen och paleokonservatismen (och vad jag kallar post-paleokonservatismen), inte minst i kritiken av gemensamma ideologiska motståndare och den politiska utvecklingen under nittonhundratalet. En menings- och värdefull dialog kan förvisso föras mellan dessa riktningar. Men för att den ska kunna utvecklas och fördjupas är det nödvändigt att klargöra, eller påminnas om och hålla aktuella, inte bara likheterna utan också skillnaderna.
Dess svagheter gör, hävdar jag, libertarianismen otillräcklig både som utgångspunkt för kritiken mot de gemensamma motståndarna och som självständigt alternativ. Mitt inlägg om Sanandaji och min recension av Norberg kan förhoppningsvis genom belysning av några av libertarianismens allmänna svagheter – det finns fler, som också måste tas upp – sådana de framstår från mitt perspektiv i någon mån befrämja dialogen.
Några fel har smugit sig in i Konservativt Forums överföring av artikeln från Contextus till deras utmärkta webbarkiv. I första stycket i avsnittet ‘Ohistorisk historik’ står “frihetsrätts” – läs: “frihets-, rätts-“. I första stycket av avsnittet ‘Utopi’ står “beviseller” – läs: “bevis- eller”. Marginalerna måste också justeras.
–
Frihetens historia är lång, rik och komplex – betydligt längre, rikare och mer komplex än den liberalisms historia som Norberg vill skriva. För att förstå den, måste man dels försöka uppfatta frågan om frihetens väsen i en djupare filosofisk mening, i dess nödvändiga relation till människans moraliska och andliga belägenhet, dels förvärva en vidare historisk och kulturell överblick. Läs mer
Jan Olof Bengtsson 
Så Norberg gillar Engelbrekt och Dacke, två historiska ledargestalter som uppenbarligen förstod, till skillnad från ovannämnde nyliberal, vikten av kollektiv handlingsförmåga i syfte att förbättra situationen för den allmoge de på flera sätt företrädde och representerade? Detta står ju, åtminstone om man frågar mig, i skarp kontrast till Norbergs rabiata och kapitaldyrkande nyliberalism.
Att han dessutom överhuvudtaget rör ihop en sådan som Ayn Rand, vars groteska idéer får både Lenin och Stalin att framstå som någorlunda sympatiska, med rena småfolkskämpar som Moberg och Anders Danielsson är i sig absurt, för att inte säga sanslöst. Begriper han ens att en av Mobergs främsta förebilder var en socialist? Har han hört talats om Fabian Månsson? Mobergs “Min svenska historia” är nämligen tillägnad honom.
I övrigt så var det en utmärkt recension. Tack för en god läsning.