Det första jag måste ta upp i min utlovade kommentar till diskussionen om mig på Flashback är trådens själva namn eller rubrik, ’Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’. Till att börja med beteckningen ”intellektuell”.
Jag börjar således med och begränsar mig i detta inlägg till det allra första ordet i diskussionen. (Det ska tilläggas att anledningen till att ordet används i denna också är att Jakob Söderbaum använde det i sitt svar i Tradition & Fason på ett av mina inlägg här, dock inte i rubriken.)
Men jag ska undvika att bara diskutera detta med hänvisning till mig själv, och i stället lägga tyngdpunkten på introduktionen av vissa allmänna perspektiv på begreppet intellektuell och den intellektuelle som historiskt fenomen. Jag hade tänkt ta upp dessa perspektiv i ett kommande inlägg om Rasmus Fleischers bloggpost om SD och de intellektuella, men efter Flashback-diskussionen kan den personliga utgångspunkten eller anknytningen inte undvikas.
Är jag en intellektuell? En deltagare i diskussionen frågar: ”Vilka akademiska titlar har Jan Olof Bengtsson, och varför är han intellektuell?” Det är bra frågor.
Jag ska visserligen inte bestrida att beteckningen sannolikt är riktig såtillvida som jag de facto tycks motsvara vad många avser när de använder den. Men det innebär inte att begreppet är oproblematiskt. Jag värjer mig sedan länge av flera skäl när det används om mig. Jag uppfattar inte mig själv som intellektuell. Jag lever inte så som jag tror att intellektuella lever. Jag läser och skriver exempelvis inte mycket, och det lilla jag läser och skriver är ofta helt andra saker än sådana som jag själv tror kan tänkas vara intellektuella läser och skriver. Under alla omständigheter är det för mig viktigt att utreda termens olika faktiska och möjliga betydelser.
Tidigare har jag berört de invändningar som konservativa ofta formulerat mot termen och fenomenet. Men även för begreppshistoriker och andra utan konservativt perspektiv är kopplingen till framför allt den franska vänstern alltifrån 1800-talet uppenbar och primär.
Denna koppling är så stark att termen intellektuell i vissa kretsar fortfarande ofta framstår som synonym med vänsterintellektuell. Det hela komplicerades – jag måste här naturligtvis starkt förenkla en komplex idéhistorisk bild – när mer eller mindre fascistiska intellektuella framträdde på tjugotalet, som visserligen inte var höger men inte heller vänster. Snart blev det oundvikligt att använda beteckningen också för högertänkare och -skribenter som verkligen var höger.
Men begreppet kan också definieras vidare, i linje med en upplysningstradition som inte är reducerad till den ideologiska vänstern och inte heller till upplysningens mer extrema och radikala rationalistiska och materialistiska former. I denna betydelse är det för mig fullt acceptabelt som uttryck för och produkt av den ”alternativa modernitet” jag försökt försvara.
I denna definition finner vi då mer av en allmän hållning av kritisk urskillning, sökande, prövande, öppenhet, forskning. En hållning som innefattar men inte är begränsad till den ”vetenskapliga metoden” (om jag här för enkelhetens skull, i samband med upplysningen, kan tillåtas tala om den i bestämd form singularis), och som även under urskillning respekterar och bejakar traditionella insikter, i olika betydelser.
Man kan här, i linje med många av upplysningsmännens egna ideal, leda begreppet tillbaka till antikens filosofer, till den sokratiska hållningen och Platons dialoger. Det lyfts då över inte bara modernismens radikala partiideologer och tidningsredaktörer till att bli liktydigt med filosofen: den intellektuelle är en person som delar den filosofiska grundhållningen till verkligheten, i denna hållnings ursprungliga betydelse.
Upplysningen, ja naturligtvis redan renässansen, förnyade, i sina egna ögon, antikens strävanden efter vad som uppfattades som den kristna medeltidens parentes. Men idag igenkänner vi ju sedan länge de intellektuella även under medeltiden. Jacques Le Goff talar i sin klassiker Les intellectuels au Moyen Age om le clerc. Denne, läser jag på baksidan av min utgåva, som “ne se confond pas avec le prêtre ou le moine, est le descendant d’une lignée originale dans l’Occident urbain du Moyen Age: celle des intellectuels”.
Det finns med andra ord en stor kontinuitet i den europeiska kulturhistorien här, som har att göra med det sätt på vilket västerlandet gradvis differentierats från dels de främre- och bortreorientaliska kulturerna med deras mer renodlat traditionalistiska karaktär, dels från dessas motsvarigheter i Europas egen äldsta historia.
Den klassiske filosofen, den skolastiske doktorn, den amatörlärde gentlemannen, vetenskapsmannen, den radikale ideologen – alla är de i olika avseenden manifestationer av den västerländske intellektuelles tradition.
Men samtidigt har innebörden självklart modifierats: även om den inte helt förändrats, har förskjutningar och utvidgningar gradvis ackumulerats. Men också återupptäckter och rekonstruktioner av temporärt bortglömda och överskuggade betydelsedimensioner har blivit vanliga.
När Julien Benda klagade över ”la trahison des clercs” var det framför allt den upplysningsintellektuella linjen i dess radikala form han försvarade, samtidigt som hans kritik innebar att de mer eller mindre fascistiska politiska motståndare han kritiserade också var intellektuella, klerker. Men han ansågs själv komma att exemplifiera hur just hans egen radikala linje kunde föra bort från den vidare och mer allmänna västerländska intellektualitetens hållning, in i vad som uppfattades som en ny, sluten, dogmatisk föreställningsvärld – stalinismens. Sådan denna uppfattades av västerländska liberaler såväl som av trotskister ansågs Benda nu själv förråda den vidare intellektualiteten. Men åtminstone delvis kan det väl också förstås som att Benda bara vidareutvecklade den radikala intellektuella tradition han själv alltid företrätt.
Så framstod det när Thomas Molnar klagade över en mer allmän ”decline of the intellectual”. För hos honom hade redan den västerländske intellektuelles tradition rekonstruerats utöver och bortom inte bara den radikala upplysningens utan upplysningens – i den moderna, historiska meningen – överhuvudtaget, och från det perspektivet var det lätt för Molnar att se klart och fälla sin dom.
Det finns en ganska omfattande sociologisk, idéhistorisk och annan litteratur om begreppet med bland annat en del kända klassifikationer av intellektuella som inte är irrelevanta för min diskussion. Det skulle föra för långt att nu gå in på denna litteratur. Låt mig bara kort nämna att nationella skillnader historiskt spelat in. Särskilt engelska historiker har betonat hur begreppet och fenomenet länge uppfattades som främmande i deras land. Denna uppfattning har numera ifrågasatts, med åtskilliga historiska hänvisningar. Nicholas Murray gör en poäng av det i underrubriken på den senaste biografin över Aldous Huxley: An English Intellectual.
Men med denna underrubrik betonar han också det kvarstående faktum att det finns nationella variationer hos de intellektuella. De konservativas skepsis kan delvis härledas till den specifikt brittiska konservatismens tradition, alltifrån Burkes angrepp på ”thoroughbred metaphysicians” med ursprung i Frankrike, och som inte var några medeltida skolastiker eller platonska idealister utan snarast helt enkelt radikaliserade och politiserade cartesianska rationalister. Paul Johnsons svepande angrepp i The Intellectuals är emellertid säkert mer allmänt brittiskt än specifikt konservativt.
Den typiska brittiska beteckningen scholar är karaktäristisk, inte bara i det att den delvis kan användas för att beteckna den humanistiske vetenskapsmannen till skillnad från den naturvetenskaplige, the scientist, även om dess konnotationer går utöver denna distinktion och sträcker sig tillbaka till en tid då den ännu inte fanns eller åtminstone inte var institutionaliserad. Konnotationerna avviker också starkt från begreppet intellektuells, utan att i ett vidare perspektiv helt kunna skiljas från det.
Det svenska ”vetenskap” motsvarar snarare science än det tyska Wissenschaft, som i lika hög grad betecknar den distinkt humanistiska vetenskapen. ”Forskare” användas ju däremot i lika hög grad om båda typerna av vetenskapsmän. Forskare är därför ytterligare en beteckning på en eller alltså snarare två typer av intellektuella.
Men räcker det att vara akademiker i betydelsen ha en akademisk utbildning, en akademisk examen, för att vara intellektuell? Det tror jag inte. De flesta som genomgår akademiska utbildningar gör det med sikte på sin yrkesmässiga framtid utanför akademin, även om utbildningen kanske också har något inslag av traditionella fria humanistiska studier. När den är avslutad övergår de till en yrkesmässig gärning eller karriär – som exempelvis jurister, ekonomer, läkare, i den offentliga förvaltningen, i skolväsendet – utan att där uppvisa några av den intellektuelles drag eller verksamheter.
Utan tvekan kan man också vara intellektuell utan akademisk utbildning. Men ett påtagligt fenomen i vår tid, och i hög grad ett problem, är att den frie intellektuelle, the man of letters, för att använda en annan karaktäristisk brittisk term, som förr hade en marknad i den bildade läsande allmänheten, sedan länge varit på väg att försvinna. Orsaken till detta, och till att det hela är problematiskt, är att också den bildade allmänheten är på väg att försvinna. Det går inte att leva som fri intellektuell skribent på hög nivå genom att bara publicera böcker och artiklar av olika slag för den vanliga läsarmarknaden. Man måste ha en akademisk tjänst. (Undantaget är de som väljer att finansiera sin intellektuella verksamhet genom att också skriva populärlitteratur.) Dessutom har tidningarnas, tidskrifternas och förlagens inte bara marknadsmässiga utan också ideologiska styrning minskat utrymmet för den mer genuint freischwebend intellektuelle.
Av dessa skäl tenderar universiteten att absorbera eller ersätta de fria intellektuella. Och vid ett på nytt och hårt sätt styrt universitet är kontrollmöjligheterna naturligtvis långt större. Just universiteten, massuniversiteten med deras systematiska och programmatiska ideologisering, har sedan länge börjat underminera den sanna intellektualiteten. De håller på att ta över de intellektuella och deras hela verksamhet, samtidigt som de, inom humaniora och samhällsvetenskap, tenderar att mala ned intellektualiteten i den politiska korrekthetens kvarn tillsammans med det västerländska kulturarvet, eller helt enkelt omdefiniera den till politisk korrekthet.
Ännu gör universiteten förvisso ofta starkt och beundransvärt motstånd, men processen är uppenbar, och styrningen kommer dessvärre inte enbart utifrån, från politiker och näringsliv; de nydogmatiska ideologiska långa marscherna genom de akademiska institutionerna, i ständigt nya förklädnader, är sannerligen inte av nytt datum.
Nej, en intellektuell utmärks av en viss typ av verksamhet med visst bestämt innehåll. Man måste kanske tala om publikationer av viss typ som det säkraste kriteriet på en intellektuell.
Jag använder själv termen intellektuell också i en positiv mening, den vidare europeiska eller västerländska mening som innefattar den ursprungliga filosofiska hållningen, är öppen för modernitetens delsanningar, inklusive nya sådana, men samtidigt inte avvisar de även med vissa i guénonsk mening traditionella principer mer eller mindre överensstämmande filosofiska slutsatser inte bara Sokrates och Platon utan också många andra antika och senare filosofer kunde komma till även på denna distinkt västerländska väg.
Men samtidigt försöker jag, som i det ovan nämnda tidigare inlägget, peka på den problematiska betydelse termen ofta har idag, och som alltså, som vi sett, i själva verket har att göra med en förskjutning utöver och bort från själva huvudströmningen och den essentiella innebörden av den västerländska intellektualitetens distinkta hållning gentemot tillvaron.
En ytterligare anledning till att jag värjer mig när andra kallade mig intellektuell var emellertid att jag på ett tidigt stadium, redan innan jag började läsa vid universitetet, hade börjat tillägna mig inte bara den kristna andliga traditionen – ett traditionalistiskt element i västerlandet (le prêtre, le moine, i citatet från Le Goff ovan) – utan också och framför allt de österländska andliga traditionerna, de mer egentligt, ursprungligt och fullständigt traditionella.
I det jag på så sätt gick utöver västerlandet som sådant gick jag naturligtvis också utöver västerlandets tradition av intellektuella, den specifikt västerländska typen av intellektualitet. Inte heller det specifika västerländska begreppet filosofi kan utan problem tillämpas på de österländska traditionerna. Dess kulturella, sociala och institutionella kontext i de tidiga faserna av västerlandets differentieringsprocess saknar motsvarigheter i öst.
Detta innebär naturligtvis inte att det historiska österlandet saknar intellektuella och intellektualitet i olika betydelser. Skillnaden är bara att dessa där återfinns inom ramen för den allmänna traditionalismen, framför allt inom den så kallade ”hinduismen”, men även inom buddhismen – hela vägen till Japan och trots att denna började som i viss mån avvisande gentemot den vediska och brahminska traditionen – och inom taoismen och konfucianismen. Och att denna intellektualitet, och tradition, har en helt annan inriktning, i linje bara med de högsta nivåerna av Platons dialektik. En jnani följer kunskapens (jnana) väg, den intellektuella vägen till förverkligande av transcendensen, studerar vedanta och sankhya. Men man tvekar på grund av termens konnotationer i väst att kalla honom en intellektuell.
I andra sammanhang har jag skrivit med större utförlighet om detta, och jag har även undervisat om det inom ramen för den komparativa och utomeuropeiska idéhistoria jag har försökt introducera i Lund. Därför ska jag inte uppehålla mig vid det här, utan hänvisar bara till det som ytterligare förklaring till min hållning gentemot beteckningen intellektuell.
Det blev alltså tidigt uppenbart och självklart för mig att andlig upplysning, andligt självförverkligande, var livets yttersta, ja ytterst enda mening och ändamål. Därför har jag aldrig ägnat mig åt vanlig intellektuell verksamhet – inom humaniora och politik – annat än i jämförelsevis högst begränsad utsträckning. Jag visste redan innan jag började vid universitetet att allt det jag där skulle genomgå och ta till mig bara var av sekundär betydelse. Det de intellektuella sysslade med var av sekundär betydelse.
Jag gick igenom det för att det förväntades av mig, men legitimerade det också med de fördelar det skulle ge i den del av min anspråkslösa verksamhet som sprang från insikten att andligheten i väst också på visst sätt måste relateras till den humanistiska kulturen, till filosofin och historien, och till politiken. Men det var knappast någon överraskning när det snabbt visade sig att jag fick fortsätta parallellt inhämta en stor del av den verkliga, äldre humanistiska kultur jag var intresserad av på egen hand, med hjälp av de antikvariat där jag redan var hemmastadd. Universiteten dominerades ju numera av intellektuella av en typ som i mycket helt enkelt hade en annan inställning till den.
Vedantismens andliga innebörd och väg var och förblev dock det centrala, och dessa gick, med visst undantag för den kristna mystiken och platonismens högre dimensioner, utöver den intellektuelles horisont även i den vidaste västerländska historiska mening. Jag hade omedelbart, alltifrån början, känt mig hemma i denna tradition, och de historiska, kulturella och lingvistiska förklaringarna till det var naturligtvis inte svåra att finna.
Samtidigt var jag svensk och europé, jag försvarade västerlandet, och jag ville – när jag upptäckte att det var hotat – rädda det. Jag kom att ägna huvuddelen av min – begränsade – forskning åt rent västerländska ämnen, och även mitt övriga – högst begränsade och blygsamma – skrivande hade alltid till största delen behandlat västerländska tänkare och traditioner och de senares försvar och förnyade artikulation.
Detta skrivande (och, i långt större utsträckning, talande) handlade emellertid också om att uppvisa relationen mellan den vedantistiska traditionen och västerlandet, och att formulera och representera den förra i det senare, med den typ av anpassningar och modifikationer som jag tyckte mig uppfatta krävdes. Anpassningar till och modifikationer i sammanhanget av just det västerland jag försvarade: en hel del måste jag ju också ta avstånd från.
Vad det med nödvändighet kom att handla om här var naturligtvis i hög grad just relationen mellan den österländska och den västerländska typen av och formen för intellektualitet. Min enkla verksamhet var i mycket intellektuell i västerländsk mening, men den behandlade i stor utsträckning ett i österländsk mening intellektuellt innehåll. Substantiellt var mitt ideal intellektualiteten i brahminsk mening, med vederbörliga modifikationer transponerad till den under urskillning bejakade och förnyade västerländska traditionen.
Även den intellektuelle vars intellektualitet är av detta slag har, tillägger jag, till uppgift att vid behov kritisera makten och det bestående. Men naturligtvis från delvis andra utgångspunkter och med delvis andra syften än de vi i vår tid är vana vid hos de typiska intellektuella, som oftast bara indirekt, och ibland direkt, tjänar den makt de säger sig bekämpa, ja, inte sällan är den makt som idag bör bekämpas.
Detta handlade delvis om att jag insåg att den kulturella syntesen med den vedantistiska traditionen, ja den fördjupade förståelsen av den större indo-europeiska kulturen och tradition som denna är en del av, var nödvändig just för västerlandets räddning. Västerlandets intellektualitet och de västerländska intellektuella hade ofta förvandlats på sådant sätt att de hotade västerlandet självt. Intellektualitetens högre dimensioner hade gått förlorade, den hade förvandlats till destruktiv, negativt kritisk rationalism, ja självupplösande icke- och anti-rationalitet.
Om vi begränsar oss till det religiösa, insåg jag gradvis att framför allt på grund av kyrkornas nuvarande ideologiska tillstånd dessa knappast kunde rädda västerlandet. De var i mycket en del av problemet snarare än lösningen, hur viktigt det än var för mig att bevara och försvara kristendomens historiska bidrag till västerlandet, dess viktiga andliga och kulturella arv. Inte heller var det tillräckligt att mer eller mindre spekulativt rekonstruera för-kristna och för-klassiska europeiska traditioner. Den idealistiska traditionen i filosofin och den större esoteriska tradition av vilken den förra åtminstone i vissa former kan sägas vara en del räckte längre, men behövde frigöras från sina avarter, förstärkas och kompletteras.
En ny impuls från den indo-europeiska traditionen i en del av världen där den i åtminstone flera väsentliga avseenden levde vidare i obruten kontinuitet var nödvändig. (Jag talar om den indo-europeiska traditionen här därför att denna är en historisk realitet av betydelse för förståelse av den europeiska kulturen, inte därför att jag förnekar eller nedvärderar exempelvis det judiska bidraget till den västerländska kulturen, som ju också delvis sammanfaller med det kristna; det inte minst viktiga i den vedantistiska traditionen är dess sanna universalitet.) Och en sådan impuls var precis vad västerlandet sedan länge faktiskt hållit på att mottaga, även om det fortfarande oftast skedde i tvivelaktigt synkretistiska former som verkligen var i stort behov av just den typ av urskillning och bearbetning som den västerländske intellektuelle när han eller hon är som bäst kan tillhandahålla.
Den akademiska såväl som den populära introduktionen hade hursomhelst redan kommit mycket långt (alla talar om yoga, gurus, karma, dharma, bhakti, brahman, brahmin, kshatriya, ayurveda o.s.v.) – det återstod bara att strama upp och på lämpliga sätt institutionellt inkarnera mottagandet, och därifrån gå vidare till det fortsatta spridandet och fördjupningen och och till förankringen genom genuin kulturell integration, de nödvändiga historiska och kulturella analyserna och förklaringarna av hur den i vid mening vediska traditionen förhåller sig till västerlandet, likheter och skillnader, de olika slagen av samband och kontinuitet, vad som nu hände vid det nya återknytandet, västerlandets framtid i detta ljus, hur denna förnyelse kunde ses som en organisk förnyelse av västerlandet självt, med blott en vidgad förståelse av dess väsen och dess äldsta historia, en förnyelse som innebar en räddning undan dess radikalmodernistiska (inklusive postmodernistiska) självdestruktion. Det var såtillvida inte en fråga om multikulturalism.
Men det handlade naturligtvis också om att jag själv personligen praktiskt försökte följa den vedantistiska vägen. En introduktör av yoga, meditation och vedantiska insikter i väst på 1930-talet, Paul Brunton, var noga med att inte göra anspråk på att vara någon andlig lärare; han beskrev alltid sig själv som bara en författare och introduktör. René Guénon recenserade några av hans böcker. Vid Bruntons tid hade emellertid denna introduktion redan fortgått under lång tid (dess historia går tillbaka till 1800-talsidealismen och den tidiga romantiken, och är en huvudanledning till mitt intresse för dessa strömningar och det dem innefattande komparativa studiet), och sedan dess har den lett till att dessa traditioner idag i vissa avseenden redan måste sägas vara en integrerande del av västerlandet.
Det har också gjort att även västerlänningar idag sedan länge framträder som lärare också i dessa traditioner. Här finns alltså fortfarande en hel del karaktäristiska problem som sammanhänger inte bara med mer allmänna översättnings- och tolkningssvårigheter, allmänna problem för västerlandet att förstå, och med en rad historiskt äldre skillnader mellan det i Eric Voegelins mer speciella mening odifferentierade öst och det differentierade väst. Framför allt har de att göra med just med den västerländska romantiken och de specifika förvrängningar den lätt leder till i sina problematiska, lägre former. Inte minst den s.k. New Age-rörelsen uppvisar dessa problem i tydlig form.
Numera kallar sig exempelvis Eckhart Tolle, en av de mer sympatiska och sansade andliga författarna som dock uppvisar åtminstone flera av de typiska dragen av den västerländska romantiken och New Age, utan samvetsbetänkligheter andlig lärare. Och det finns idag en stor mängd mer eller mindre trovärdiga västerländska andliga lärare av denna typ, som försöker representera de österländska traditionerna. En sådan andlig lärare går utöver den västerländska intellektuelles tradition och inkorporerar den österländska intellektualiteten och andligheten. Det är ett signifikativt historiskt fenomen.
Jag skulle vilja dels bejaka den äldre, vidare och djupare traditionen av västerländska intellektuella, dels utvidga den genom syntesen med denna österländska traditionella intellektualitet och andlighet. Det är naturligtvis högst oklart i vilken utsträckning jag själv lever upp till ett sådant ideal – eller rättare sagt, det är helt klart att jag inte i någon större utsträckning gör det. Men det innebär inte att jag inte kan försvara idealet.
Tolles anspråk på att vara en andlig lärare grundar sig såvitt jag förstår enbart på den mystika upplevelse han beskriver i inledningen till sin bok The Power of Now. Häri ligger han sannolikt närmare en västerländsk gnostisk tradition än den vedantistiska, en tradition som, som Voegelin visat, i vissa avseenden är förbunden med den moderne västerländske intellektuelles framväxt och väsen. Å andra sidan ligger den vedantistiska traditionen närmare den västerländska esoteriska traditionen i dess helhet än den utifrån vilken kyrkofäderna kritiserade gnostikerna, och jag delar förvisso inte i allo Voegelins analys. Jag skulle, under urskillning, vilja försvara den västerländska esoteriska traditionen, som västerländsk motsvarighet och delvis förgrening av den österländska jag valt att också försöka gå direkt till. Det gör att jag varken är en kristen dogmatiker eller en sekulär intellektuell. Jag vill försvara den tredje stora huvudströmningen i väst, till vilken också den idealistiska traditionen i filosofin hör.
Men jag tror det är riktigt att man som vedantistisk andlig lärare i mer strikt mening också bör kunna hänvisa till någon erkänd, akuktoritativ, initierande representant för traditionen. Detta är, föreslår jag, ett tydligt exempel på skillnaden mellan en traditionell och en västerländskt intellektuell hållning. Båda har dock sina värden.
Den allmänna inriktning och orientering jag beskrivit placerar mig hursomhelst på visst avstånd från den vanlige västerländske intellektuelle, sådan denne vanligen förstås. Jag har en känsla av att den deltagare i Flashback-diskussionen som frågade varför jag är intellektuell hade något som närmar sig betydelsen av radikal vänsterideolog i åtanke. Oavsett om eller i vilken utsträckning jag är en intellektuell i någon av de andra betydelser jag här beskrivit och förklarat, är jag inte en intellektuell i denna mening.
För många tycks intellektuell idag vara liktydigt om inte längre med gårdagens ortodoxa marxister så dock med den s.k. kulturmarxismens, den kritiska teorins, cultural studies’ och den allmänna postmarxismens subversionsideologer och de otaliga av dem styrda, träget arbetande elefanterna i den västerländska kulturhistoriens porslinsbutik. Men jag är, som framgått, inte heller någon typisk högerintellektuell.
Det är riktigt att jag i en viss, liten utsträckning tänker, läser, skriver och föreläser, och att innehållet i allt detta är av ett bestämt slag. Både formellt och innehållsligt är beteckningen intellektuell alltså möjligen såtillvida rättvisande, oavsett vänster eller höger. Men jag har som sagt tidigare själv värjt mig mot den, och har ännu aldrig känt mig ha någon anledning att själv göra anspråk på att vara en intellektuell. Den andlighet som för mig är det primära ligger bortom den rationella, diskursiva, logiska rationaliteten som även hos Platon är en dominerande del av den västerländska intellektualiteten, hur viktig och värdefull denna rationalitet än är och hur mycket jag än själv ägnar mig också åt den.
Men distinktionerna vid definitionen är likafullt för mig centrala och avgörande, inte främst för den oviktiga frågan om begreppets tillämpbarhet på mig, utan för den viktiga frågan om dess allmänna användning. Ser vi till vad som kanske fortfarande kan betecknas som den typiske västerländske intellektuelle av idag finner vi flera drag som jag inte känner igen mig i, och som jag menar inte sällan – givetvis inte alltid – tillhör de karaktäristiska symtomen på vissa av problemen i dagens västerländska samhälle och i allt högre grad också i andra, av västerlandet påverkade samhällen.
Det är av detta skäl jag, när någon kallar mig intellektuell, fortfarande ibland känner mig behöva insistera på nödvändigheten av en problematiserande begreppsutredning.
My ‘Second Reply to Phillip Ferreira’ is now available in the 
Jan Olof Bengtsson 