Diego Fusaro om engelska språkets diktatur

Diego Fusaro är en italiensk filosof med inriktning på tysk idealism, marxism och europeiska nya högern, en inriktning som i hög grad berör mina områden.

Jag tänker ofta på det han här säger. Förr skrev jag ganska mycket på engelska. De senaste åren har det undrats – av vänner och f.d. kolleger i anglosfären – varför jag inte gör det längre, eller inte gör det i samma utsträckning.

När jag startade den här bloggen 2009 valde jag p.g.a. min då (högst begränsade men) i stor utsträckning internationella akademiska verksamhet att använda engelska som ett slags “ramspråk”: bloggens namn – eller undertitel – var engelskt, ämneskategorierna angavs på engelska, About-sidan skrevs på engelska, så att icke svensktalande vänner och kolleger lätt skulle kunna bilda sig en åtminstone något fördjupad uppfattning om mig och vad jag gjorde, även om de flesta inläggen var på svenska.

Jag gillar förstås det engelska språket, men uppfattar det som mycket problematiskt när svenskar övergår till att nästan bara skriva på engelska. Det är billigt, förflackat, integritetslöst och ett katastrofalt utarmningsbevis, och det är få som gör det tillräckligt bra. Särskilt när de talar sin engelska är det dessutom nästan undantagslöst ett slags samtida amerikanska. För mig är det centralt att Sverige är (eller har varit) och bör förbli (eller återupprättas som) en egen kulturell och intellektuell sfär i norra Europa, med egna traditioner och ett eget språk.

Dessutom finns de andra stora europeiska språken som det borde ligga närmare till hands för oss att använda. Engelskans diktatur har gjort att t.o.m. deras elementäraste förståelse, ja grundläggande uttal, i stor utsträckning har gått förlorad i grupper där den tidigare var normen. Man träffar hela tiden folk, även akademiker, intellektuella och kulturalister, som inte tycks ha läst något enda av dessa språk ens på högstadiet och gymnasiet. Hur är detta möjligt? Och hur kan man – vilket väl ändå fortfarande måste vara vanligare – ha ägnat många år i skolan åt att lära sig åtminstone ett eller två av dem, för att därefter bara släppa och glömma dem?

I och med NATO-sveket – ovanpå all annan dum- och provinsialamerikanisering – har det fortsatta, ja prioriterade skrivandet på svenska, vägran att skriva mycket på engelska, nästan börjat kännas som något av en motståndshandling.

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts

Plotinos och nyplatonismen

Trevlige nätreligionspedagogen eller nätfolkbildaren Filip Holm från Södertörn ger en kort introduktion till Plotinos och nyplatonismen:

Nyplatonismen är i verkligheten vad som ofta åsyftats när senare platonismen talats om i det västerländska tänkandets och den västerländska kulturens historia. Tillsammans med Platons ursprungliga platonism, den s.k. medelplatonismen och nyplatonismen utgör platonismen i allmännaste mening en grund och en kärna i vad som under antiken var på väg att gestaltas som en med österlandets i mycket jämförbar och överensstämmande andligt-traditionell kultur i väst.

Guénons traditionalistiska skola accepterar medeltidens kristna enhetskultur som en tillräcklig andlig traditionalism för västerlandet. Jag föreslår att inte bara den historiska utvecklingen visat att detta är en felsyn, utan att orsakerna till dess otillräcklighet är uppenbara redan i dess konstituerande, av den västerländska differentieringsprocessen formade, förenat abrahamitiska och grekiska intellektuella grundvalar.

Platon var, liksom stoikerna, inte typisk för den västerländska differentieringsprocessen i det att hans specifika insats vara att införliva och med hjälp av filosofins framväxande nya förnuftsmässiga instrumentarium nyformulera mycket av traditionell sofi sådan den förelegat i andra, för- och ickefilosofiska (i den definierande differentiella meningen) och därmed fördifferentiella tanke- och religionsströmningar. Men Sokrates nya frågande och hans motsatsställing till sofisterna, på vilka Platon byggde, befann sig ändå mitt i differentieringsprocessens för den grekiska intellektuella kulturen karaktäristiska spänningsfält.

Om platonismen i vid mening kunnat vidareföras av cirklar kring och successioner från sofiska lärare, hade även i avsaknad av klassiker som vedas och upanishaderna, som genom sin inherenta auktoritativitet bara behövt – och onödiggjort allt annat än – en kontinuerlig tolknings- och utläggningskultur som ledsagande deras obrutna verkningshistoria, en västerländsk form av andlig traditionalism kunnat bli en fram till idag bestående grund för vår civilisation. En kultur som förmått motstå såväl den institutionaliserade abrahamitiska, statsstödda tvångsexoterismen som hela modernitetens neoteriska disruptivitet sådan den tog sig uttryck särskilt i den på den fysikalistiska objektivismens illusion grundade “vetenskapliga världsbilden”.

Men det hade också krävt en kontinuerlig utveckling, fördjupning och korrigering på flera viktiga punkter. Även en sådan process påbörjades under antiken, vilket visas i skillnaderna mellan Platon och Plotinos. Men den behöver fortgå även utöver Plotinos, och har också gjort så, såtillvida som senare idealister lätt har kunnat peka på – och avhjälpa – svagheter och ohållbarheter i hans positioner. Men de har bara kunnat göra det inom ramen för vad som i stället för den möjliga traditionalistiska kulturen kom att forma västerlandet, nämligen den kyrkliga enhetskulturen och de institutioner för högre utbildning – eller andra till denna kultur hörande centra för intellektuell kultur – som senare gradvis omvandlades från kyrkenhetens semitraditionalism till modernitetens ensidigt icke- och antitraditionella upplysnings- och forskningsuniversitet.

Odenplan 24/10

Nej till DCA. Nej till NATO. Nej till USA-imperialismen och dess krig. Nej till Kristers-, Anders- och Åkesson. Claes Ryns paleokonservative amerikanske vän överste Douglas Macgregors tal till Sverige spelas i högtalarna (och jag upptäcker att det tydligen spelades även på en tidigare demonstration, på Medborgarplatsen i september, som jag missade).

Losurdo och västmarxismen

Viktig diskussion om Domenico Losurdos nu till engelska översatta och av Monthly Review Press utgivna bok om västmarxismen mellan Gabriel Rockhill, Radhika Desai och John Bellamy Foster här. Eller kanske snarare utifrån Losurdos bok, eftersom det hela i stor utsträckning vidgar sig till en kollokution mellan dessa tre tänkare om deras egna uppfattningar om västmarxismens och imperialismens allmänna tematik.

Rockhill, som redigerat utgåvan och till det italienska originalet lagt ett tidigare opublicerat föredrag av Losurdo, har givit en lång rad intervjuer och deltagit i många diskussioner med anledning av utgivningen, som återfinns på YouTube, men detta är den hittills bästa.

Adyar-teosoferna på Karlavägen

Adyar-teosofernas hus på Karlavägen, d.v.s. huset där Teosofiska bokhandeln förr låg.

Lokalen var inte ljus och luftig men inte heller, fastän mindre, trång och överlastad. Hyllorna var välordnat fulla av böcker från större delen av samfundets historia, d.v.s. en hel del äldre. Det såg sobert och seriöst ut, inga popbjärt “färgglada” ryggar och omslag. Man kunde lätt söka sig förbi teosofins alla spekulativa utsvävningar till dess stramare litteratur (inklusive översättningar av österländska andliga klassiker) och viss annan kvalitativ esoterisk-andlig sådan.

Bakom ett bord eller en disk till höger satt alltid en kraftigt byggd man i övre medelåldern som betonade att det inte minst handlade om karaktärens förändring. Ibland kunde man fortsätta till ett inre rum och slå sig ned på en av de stolar som stod uppställda i en halvcirkel vända mot en på vilken en kvinna, likaledes i övre medelåldern, och med guldfärgade tofflor, satt och talade om Läran.

Putins Valdaj-tal

Mckay analyserar Putins tal på det senaste mötet med Valdaj-klubben 7/11.

Mckay är verkligen paleokommunist. Det innebär att han lätt uppvisar den vanliga post-, etablissemangs- och CIA-västmarxistiska vänsterns väsen, med dess nuvarande distinkta politisk-korrekta och wokeistiska kulturradikala prioriteter och dess faktiska agenda och strategi att därutöver bara direkt eller indirekt stödja Labour, Demokraterna och Socialdemokraterna i väst. Gentemot denna vänster kan han också inta relativt sett distinkta värdekonservativa positioner.

Men i mindre utsträckning än hazianerna i ACP och Maupin i USA. Och han är så absorberad i marxism-leninismens delsanningar att han verkligen tycks uppfatta den, i den form den erhöll i Sovjetunionen före Chrusjtjov, i viss mån kompletterad med maoismen, som en tillräcklig filosofi, en tillräcklig förståelse av verkligheten och livet som helhet. Få positioner kan vara mer felaktiga. En hållbar konservativ socialism kan inte uppnås utan att detta fel avhjälps.