Olle Bengtsson

Lika viktig som frågan om “kulturmarxismen”, och därmed nära sammanhängande, är förstås för alla högerdissidenter invandringsfrågan. Även när det gäller den är därför en paleosocialistisk analys särskilt viktig. Vi vänder oss därför åter till Alexander Mckay, som ägnade ett avsnitt av sitt eget program åt den i samband med sommarens brittiska val, men med lätt uppfattbar relevans även för andra västeuropeiska länder inklusive Sverige. Han börjar tala vid 31.39 här, på YouTube.

Mckay slarvar visserligen förbi en ganska stor del av problemen med massinvandringen och mångkulturalismen på ett sätt som belyser hans och marxismens otillräcklighet för en konservativ socialism. Det har att göra med en vilja att betona ett med invandrarna gemensamt politiskt intresse, ett betonande som inte bara blir nödvändigt när de nu redan i sådana stora mängder är här, utan också kan förstås som ett uttryck för den socialistiska internationalism som ju inte försvunnit bara för att paleosocialismen i den form Mckay företräder också har förståelse för nationalitet (i allmänhet) och rentav nationalism (av den antiimperialistiska frigörelsetypen). Av samma skäl betonar han förstås möjligheten till och exempel på rasismens övervinnande i perspektivet av denna enhet. Men förvisso finns förbiseenden när det gäller de faktiska, konkreta problemen och vad som ska göras åt dem.

Ändå visar Mckay med största paleosocialistiska precision bl.a. varför den populistnationalism som inte förmår modifieras, kompletteras och utvecklas ideologiskt (och i de flesta fall framstår det tyvärr redan som för sent, med anpassningen till den vanliga högern går den ju tvärtom i fel riktning) idag blir alltmer överspelad, en hopplös illusion som i verkligheten leder dissidenskrafterna i för atlantglobaletablissemanget ofarlig riktning, ja ställer dem i dess tjänst och därmed bara förvärrar migrationsproblematiken och riskerar göra den olöslig.

Vad som här utmärker Mckays paleosocialism i jämförelse med den vanliga kapitalistvänsterns ohållbara dogmatism är förstås helt enkelt att han inte försvarar och förespråkar invandringen. Vad han gör är att han förklarar den genom det som denna vänster i likhet med populistnationalismen vägrar seriöst beröra, d.v.s. som oskiljaktig från det politisk-ekonomiska systemet i den nyliberala eran och imperialismen såväl i nuet som historiskt. Därmed pekar han åtminstone implicit i riktning mot den allmänna hantering av den som jag, med åberopande av bl.a. Caleb Maupin, argumenterade för i mitt inlägg Invandringspolitik och världspolitik härom året.

Mckay intervjuas av substackisten Tara van Dijk i en liveström i hennes YouTube-podd om fenomenet “kulturmarxism”, under rubriken Are Marxists to Blame for “Cultural Marxism”?

Tyvärr är van Dijk vimspladdrig i sin introduktion, som trots att hon förklarar och upprepar att Mckay har begränsad tid för intervjun fortsätter en halvtimme. Men i sak tar hon upp viktiga frågor och fenomen, och när Mckay till slut på allvar får ordet tränger han med laserfokuserad klarhet ned till en sammanfattning av det essentiella och avgörande, genom sin konservativa kritiska analys av såväl denna form av “marxism” och vänster som av dess vanliga högerkritiker.

Eftersom van Dijk fortsätter att fnittrande avbryta blir det tyvärr ändå mycket mer av hennes monolog än intervju med Mckay. Men ämnets allmänna vikt, och det faktum att hon i sak har rätt och håller med honom, gör att det hela ändå är ganska hörvärt. Framför allt är separata presentationer om just detta ämne från paleosocialister värdefulla eftersom det är så centralt för alla högerdissidenter.

Paul Gottfried on “Cultural Marxism”

Paul Edward Gottfried: The Strange Death of Marxism

Postmarxism och kapitalism

Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Vivek Chibber om postkolonialismen

Wokeismen är inte marxistisk

What Wokeism Is

Syntetisk vänster och neokonservatism

Den tredje intellektuella huvudkraften bakom den amerikanska konservativa revolutionen, vid sidan av Maupin och Infrared/MAGA-kommunisterna, är, som jag uppfattat det, tänktanken Midwestern Marx.

Här intervjuar Kim Iversen, under rubriken Why American Youth Are Embracing Communism, deras främste eller åtminstone mest synlige och aktive teoretiker, Carlos Garrido, doktorand i filosofi vid Southern Illinois University Carbondale, som efter att ha publicerat en antologi med centrala historiska texter – inklusive av västmarxismen förbisedda eller väl snarare avsiktligt ignorerade sovjetiska – om den dialektiska materialismen (som trots “materialismen” ju har avsevärda, bestående likheter med den absoluta idealism som den historiskt utvecklades ur – notera hur Hegel skymtar på ett bokomslag i hyllan bakom Garrido), Marxism and the Dialectical Materialist Worldview, och den mer polemiska, kortare boken The Purity Fetish and the Crisis of Western Marxism, nu utgivit Why We Need American Marxism.

Betydelsen av dess mer programmatiska karaktär blir uppenbar i ljuset av att Garrido nu också har en viktig position i det nya amerikanska konservativa parti, vars grundande Midwestern Marx, tillsammans med MAGA-kommunisterna, i hög grad bidrog till och i vilket även andra därifrån nu är engagerade.

Mycket finns givetvis att tillägga som har att göra med den djupgående idéhistoriska korrigering och modifikation av modernitetens radikala tanketradition, inklusive Marx och marxismen, som krävs för att socialismen eller kommunismen ska kunna bli konservativa i den nödvändiga nya meningen, d.v.s. förenliga med de överordnade värdena. Särskilt gäller detta här frågan om folkets vilja och dess representation, och den därmed nära sammanhängande frågan om moralens natur och den moraliska ordningen. Ingen av den konservativa revolutionens ledande intellektuella har någon bakgrund eller förankring i de här relevanta tanketraditionerna.

Men det viktiga att påpeka i detta läge är att dessa tillägg och denna korrigering och modifikation ingalunda är några omöjligheter. Just de har ju, mutatis mutandis, av den meningsfulla typen av konservativa tänkare, och i USA inte minst Irving Babbitt, anförts som nödvändiga inom ramen för den borgerliga revolutionen och dess resultat, ja väl så långt det varit möjligt där accepterats och, om än med oundvikligen begränsad framgång, tillämpats. Detsamma kan och måste ske inom ramen för den socialistiska revolutionen, där den bör kunna äga nya förutsättningar för att fullföljas och förverkligas. I viss utsträckning, eller i några avseenden, har ju denna process redan påbörjats: det är ju, i vidare mening och mer allmänna sammanhang, vad som definierar alla de nu aktuella amerikanerna, och som överhuvudtaget gör dem intressanta och relevanta. Det återstår bara att se om och när de tar de återstående stegen.

Men tills vidare, återigen: vilken tur att vi är så amerikaniserade… Åtminstone finns ju därmed en chans att den utveckling de nu i flera år representerat faktiskt noteras och uppmärksammas hos oss. Men alldeles oavsett detta är den ju viktig eftersom det i vår historiska situation är helt avgörande att en förändring i denna revolutions riktning kommer just inifrån USA.

Haz – eller kanske bör han nu kallas Al-Din – säger i sin blurb till Garridos nya bok: “Carlos Garrido provides a clear outline of the main currents, both intellectual and historical, driving the new synthesis of American Marxism which is taking an entire generation by storm.”

Jordan Peterson intervjuade, eller, bör man väl hellre säga, samtalade nyligen med Paul Kengor med anledning av dennes bok The Devil and Karl Marx: Communism’s Long March of Death, Deception, and Infiltration från 2020. Kengor har tidigare skrivit en rad antikommunistiska böcker som The Divine Plan: Reagan, John Paul II and the Dramatic End of the Cold War (2019), A Pope and a President: John Paul II, Ronald Reagan, and the Extraordinary Untold Story of the 20th Century (2017), Crusader: Ronald Reagan and the Fall of Communism (2006), and God and Ronald Reagan: A Spiritual Life (2004).

Kengor lyfter i samtalet – där lyckligtvis, liksom väl i den bok som där står i centrum, den enfaldiga hagiografiska fixeringen på Reagan i stort är frånvarande – på vad jag kan tänka mig är ett bra sätt fram de extremaste uttrycken för Marx ohållbara åskådning, och de extremaste sidorna av hans väsen ur vilka hans åskådning i hög grad sprang. Och det hela är sant frånstötande. De egenskaper som här beskrivs kan naturligtvis inte annat än sätta tonen, i stor usträckning, för den rörelse deras bärare skapar. Kengor bidrar på detta sätt förvisso till att tydliggöra varför marxismen som helhet är ohållbar och måste avvisas.

Detta är den kritik som var den avgörande för mig själv när jag blev högerkonservativ under 80-talets första hälft, och som fortfarande framstår som central – kritiken av marxismens och kommunismens sekulära humanism, materialism och religionsfientlighet, som redan hos Marx själv också tog sig de extremaste uttryck både i teorin och i hans konkreta, praktiska liv.

Man överser därför här gärna med de slappa högerkonventionella och vulgärpropagandistiska felaktigheter om marxismen och kommunismen som också okritiskt upprepas. Och med att Kengor och Peterson fullständigt förbiser marxismens delsanningar, som givetvis som sådana och från den övrige Marx principiellt separerbara kvarstår i marxismen som sedan mycket länge en stor och bred wissenschaftlig riktning. Att marxismen i dess helhet måste avvisas betyder inte att allt i marxismen är ohållbart, utan att just helheten, i vilken också de hållbara delarna ingår, trots detta är ohållbar p.g.a. de ohållbara.

Men det måste tilläggas att de fenomen i Marx privata liv som skärskådas ändå delvis är att betrakta som individuella ytsymptom. Kengors löjliga fixering på Reagans individuella person motsvaras av den negativa fixeringen på Marx’, och riskerar därmed att bli en karikatyr av den primitiva, förvetenskapliga historieskrivning som just marxismen, med avsevärd delsanning, kritiserar som borgerlig och idealistisk (fastän också dess egen impersonalistiska materialism kan gå till överdrift, som jag själv ofta försökte påpeka när jag var verksam bland idéhistoriker). De historiska skeenden i vilka Reagan respektive Marx var involverade måste förstås i ett brett historiskt perspektiv där alla relevanta faktorer och deras interaktion uppfattas. Marx var en satanist av den lägre romantikens typ, men marxismen handlar om så mycket mer än detta att den på intet sätt kan avfärdas därmed.

Och för att på djupet förstå just Marx som person är inte minst en kompletterande analys av den allmänna moderna kulturella dynamik som de ohållbara dimensionerna av hans åskådning är manifestationer av nödvändig. Marx personliga karaktärsbrister sådana de tar sig uttryck i enskildhetern i hans konkreta privata liv är inte utan betydelse och inte skilda från hans åskådning. Men det finns en risk i denna Kangors typ av kritik även av personligheten att de alltför mycket betonas i sig själva, utan att de tillräckligt relateras till och i viss mån tvärtom tenderar att ersätta analysen av de allmänna åskådningsmässiga positionerna, deras sanningsanspråk, och de likaledes mer allmänna moraliska och psykologiska tendenserna, något som kanske kan iakttas bl.a. hos en av de föregångare Kengor hänvisar till, Paul Johnson i hans bok Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky (1988).

Genom att överbetona dem utsätter sig kritikern förstås också för motståndares legitima användning av liknande ofta lätt framgrävbara svagheter hos hans egna meningsfränder. För vissa tror jag det rentav ligger nära till hands att här illustrera med – Jordan Peterson, den psykiskt instabile, drogmissbrukande charlatanen, vars extrema köttdiet, en central del av hans propaganda, måste få honom, hans säng och hela hans sovrum att lukta mycket illa när han vaknar på morgonen… Sådant tillåter s.a.s. inte alltid i sig rättvisande helhetsomdömen och entydiga avgöranden.

Kengor borde väl kunna antas vara medveten om hur den satanism och nihilism han diskuterar springer ur ansatser i den europeiska romantiken i dess lägre form sådan den långt före Marx utvecklats, även i andra former än den specifikt mefistofeliska demonism Goethe diktade om. Exempelvis hade Blake, Shelley och Byron alla för länge sedan forttolkat Miltons Satan som den ursprunglige rebellhjälten i befrielsekamp mot Guds tyranniska överhetsordning. Djävulen förgudades och Gud fördjävlades. Lucifer var mänsklighetens vän och välgörare vid sidan av Prometheus. I Frankrike hade Satan blivit en symbol för den franska borgerliga revolutionen, och därför också en inspiration för julirevolutionen 1830. Denna satanism var på Marx’ tid ingenting nytt, ovanligt, eller ens kontroversiellt. Den var redan ett med den allmänna folkligt-profanhumanistiska makterövringen, och en del av den större kulturhistoriska rörelsen bort från den bibliska exoterisk-literalistiska mytologin. Men Kengor tycks i boken ganska snabbt gå förbi Marx själv – som samtalet med Peterson främst håller sig till – och denna hans bakgrund, till den ryska bolsjevismens och den amerikanska 1900-talskommunismens religionsfientlighet.

Framför allt gäller det, föreslår jag, att förstå vad Folke Leander kallade den lägre romantiken, med hänvisning främst till Babbitts analys, särskilt i dennes väl mest kända och inflytelserika bok Rousseau and Romanticism (1919). Den mer eller mindre klassicistisk-konservativa Rousseaukritiken var vid tiden för denna boks publicering väl redan något av en genre – ja en långt över hundraårig – i Frankrike, och Babbitt är starkt påverkad av den, men hans egen formulering framstår ofta som bredare och subtilare, täckande in romantiken också i de större övriga europeiska länderna och USA. Han inordnar också romantiken i en omfattande analys av hela modernitetens kulturella dynamik, främst dess definierande dialektik mellan romantiken och dess förelöpare å ena sidan och den moderna rationalismen och lägre empirismen å den andra.

Men denna mer helhetliga analys, en central del av Babbitts nya, striktare och mer egentliga humanism, vidgas ytterligare genom Voegelins kända modernitetsanalys, som tar in andra på sitt sätt kunskapsteoretiska perspektiv såväl som större metafysiska och andliga. Till skillnad från Babbitt diskuterar Voegelin också direkt och utförligt Marx själv; se i synnerhet The New Science of Politics: An Introduction (1952), Vetenskap, politik och gnosticism (svensk översättning 2001), och From Enlightenment to Revolution (1975).

Till detta kommer så den traditionalistiska skolans perspektiv, eller vad som kanske kan sägas vara detta även sådant det helt självständigt och på grund av rik egen beläsenhet och inte minst personlig erfarenhet formuleras och tillämpas av Lindbom, främst i hans korta klassiker Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977).

Att bara förstå den andliga traditionalismen eller perennialismen i sig är förstås fullt tillräckligt för att omedelbart se den djupaste sanningen om vilken typ av människa Marx var. Hur han uppvisade en ondska som i den mildare form i vilken den genom den nämnda kulturella dynamiken manifesteras hos de flesta moderna människor är av dessa helt oförstådd och omedveten, men som hos honom i icke ringa utsträckning framstår som avsiktlig.

Den förståelse av Marx som dessa verk sammantagna skänker visar med den erforderliga graden av precision vilken djupgående idéhistorisk omprövning och kritik som är nödvändig för var och en som idag vill rädda marxismens delsanningar, ja som vill rädda en hållbar form av socialism. Eller snarare – det blir tydligt att det är detta som i verkligheten krävs – skapa en ny sådan form, en form som ensam kan vara hållbar: en de överordnade värdenas konservativa socialism.

De visar också, och inte minst, att det verkligen inte räcker att, som väl Kengor fortfarande vill, falla tillbaka på en Reagan som alternativ, ens i – oundvikligen selektiv – förening med en Johannes Paulus II.