The Gnosticon

The “Perfect Knowledge” Reality-Teachings of His Divine Presence, Avatar Adi Da Samraj

The Dawn Horse Press, 2010

Amazon.com

Publisher’s Description:

This book was conceived by Adi Da Samraj at the end of 2005. He was first moved to make his own rendering, or “interpretive translation”, of a traditional Advaitic text, The Heart of the Ribhu Gita, in order to elucidate (and thereby honor) its full meaning.

Adi Da Samraj then did the same with other great teachings from the traditions of Advaita Vedanta and Buddhism. In each case, he brought the essence of the instruction to the fore, with elegance and illumined understanding. Texts whose meanings were only partially (or cryptically) expressed even in the original suddenly shone forth, like rough gems cut by an expert hand.

Such was the original kernel of The Gnosticon, an anthology of these masterful “translations”, together with discourses about the traditional texts, given by Adi Da Samraj.

In the course of 2006, Avatar Adi Da transformed the nature of the book by adding many of his own teachings relative to “Perfect Knowledge” of Reality, such as Eleutherios and The Teaching Manual of Perfect Summaries, as well as essays on “radical” devotion and right life. In order to present these Reality-Teachings in their full context as the apex of human wisdom, Adi Da Samraj also added essays he had written over the years about the more preliminary stages of human understanding, including commentaries on popular “God” -religion.

Avatar Adi Da’s final work on The Gnosticon (only months before His passing in November 2008) included the addition of the essays Atma Nadi Shakti Yoga and The Boundless Self-Confession.

The words of Adi Da Samraj, as his devotees and others can confess, carry a potency that is vastly beyond the verbal meaning, a force that can activate fundamental transformations in the being. This potency is not restricted to hearing him speak. He invests himself spiritually in all of his writing. That transmission of his person can be received through reading any of his books – and certainly this 1200-page masterwork, The Gnosticon.

From the foreword to The Gnosticon:

Adi Da Samraj has created a body of work that surpasses in its force and insight that of any other author and teacher of our time. . . . The present book [is] a mature document that culminates forty or more years of reflection and articulation on Adi Da Samraj’s part. I can only add my own humble invitation to all to plunge into its ecstatic waters and savor The Gnosticon.

Paul E. Muller-Ortega, professor of religion, University of Rochester, author, The Triadic Heart of Shiva

About the Author:

On November 27, 2008, Adi Da Samraj, departed from the body. He passed on to humankind a legacy of inexhaustible profundity and limitless Blessing-Power. Adi Da’s primary gift is his own Eternal Transcendental Spiritual Being. The primary purpose of his human lifetime was to establish the means by which any and all beings could be truly connected to him and in devotional communion with him. Thus, he worked with utmost intensity, throughout his entire life, to develop and establish his Transcendental Spiritual Way.

Adi Da’s literary, philosophical, and practical writings consist of over sixty published books including The Knee of Listening, his Spiritual Autobiography, The Dawn Horse Testament, his magisterial revelation of the entire Spiritual Process from beginning to end, and The Aletheon, his final (and first and foremost) book. In addition to his writings, Adi Da gave thousands of hours of recorded discourse. Many discourses have been published by The Dawn Horse Press on CD and DVD.

Adi Da was a prolific artist, producing a remarkable body of work in different media. He was invited to show his work in a solo exhibition at the 2007 Venice Biennale, and also as part of the 2008 Winter in Florence and his work will be shown in New York. Among the publications of Adi Da’s art are The World As Light, Transcendental Realism, and The Spectra Suites.

Another dimension to Adi Da’s far-reaching legacy is the social wisdom embodied in his book Not-Two Is Peace. In it he calls for the establishment of a Global Cooperative Forum that mobilizes “everybody-all-at-once” on the basis of recognizing the prior (or inherent) unity of the entire human family. He proposes that such a forum is the necessary and effective means for addressing the world’s most pressing issues.

JOB’s Comment:

The Significance of Franklin Jones

Historiematerialism och överordnade värden

Historiematerialismens sanningar är endast delsanningar, som ryms inom en helhet som i sin reduktionism är entydigt falsk. Vi kan här bortse från frågan om hur Marx filosofiskt förstår begreppet materia, och från att marxismens dialektiska och allmänt utvecklade materialistiska analys är den mest avancerade form av materialism som tänkandets historia uppvisar. Den verklighetsuppfattning och historiesyn som, i den konsekvent tillämpade och s.a.s. totala, allomfattande historiematerialismens slutna immanentism, tillmäter de krafter, intressen, incitament och förhållanden som Marx betecknar som materiella det “i sista hand” bestämmande inflytandet över allt, är en entydigt illegitim reduktionism.

Den visserligen dialektiska och allmänt komplexa men dock ytterst sett enkelriktat kausala samvariationen (om detta motsägelsefulla uttryck tillåts – i just detta sammanhang kanske det kan göra det) mellan basen och överbyggnaden lämnade till proletariatet ett ensidigt, torftigt och osant kulturellt och allmänt åskådningsmässigt arv. Den universalitet man trodde sig uppnå när Människan slutligen framträdde bortom den sista antagonistiska samhällsformen, där Mänsklighetens verkliga historia började, blev påtagligt skev. Marxismen tillförde förvisso, närmast i jämförelse med den utopiska socialismen, stora, nya och egentligt wissenschaftliga insikter. Men den är inget plötsligt språng till en helhetlig, för första gången wissenschaftlig förståelse av samhället, människan och historien.

Marx själv, tidigt i mycket formad av den allmänna tyska bildnings- och humanitetskulturen, uppvisade genom hela livet en affinitet för äldre kulturella skapelser som delvis gick utöver det värde de ägde för hans egen nya historie- och samhällsförståelse, vad de kunde tillföra som illustration och exempel i hans analys när de nytolkats genom densamma. I den mest lästa av alla marxistiska texter, Kommunistiska manifestet, finns ju en till sympati gränsande förståelse för de värden som den frambrytande moderniteten och kapitalismen raserar. Bland Marx’ efterföljare finner man hos Lenin invändningar mot konsekvenserna av den långtgående reduktionistiska tillämpningen av historiematerialismen i hans uttalande om Proletkult. Hos Stalin växer snabbt förståelsen av ohållbarheten i den utrerade kulturradikalism som blivit följden, av omöjligheten att få med sig folket på en socialism och kommunism förstådda i dess termer. Och Mao inser periodvis klart vikten av att anknyta till den konfucianska traditionen.

Men många marxister insisterade på att alla äldre filosofiska, litterära och andra konstnärliga klassiker i själva verket betydde något annat än vad de historiskt, även trots de stora förändringarna i produktionsordning och klasstruktur, uppfattats som betydande, att endast detta andra var vad de verkligen betydde. Årtusendens mänskliga visdom – inte endast rent klasstranscenderande allmänmänsklig, utan även rörande aspekter av just den klassmässiga differentieringen – massakrerades i namn av den profanhumanistiska emancipationismen. Tydligast blir den absurda osanningen i den allomfattande, integrala historiematerialismen givetvis när det gäller religionen och andligheten. Det oförändrade upprepandet och efterföljandet, i stor samhällelig skala, av Kristi evangelium efter tvåtusen år vore väl enligt den konsekventa historiematerialismen överhuvud knappast möjligt. Men osanningen är uppenbar även när det gäller filosofin och mycket av kulturen i övrigt.

Den förverkligade socialismen överlevde inte denna svaghet, denna lögn. Det är en mycket mer allmän och central faktor i “kommunismens fall” än vad som vanligen inses. Detta fall var förutbestämt genom den inneboende falskheten. Det är detta som de mest framstående socialistiska tänkarna och politiska ledarna idag kanske för första gången fullt inser; det är denna fatala och såväl teoretiska som praktiska svaghet de nu försöker övervinna.

Det verkliga, partiella framsteg som det konservativa skiftet tillbaka till borgerlighetens värld i västerlandet under 1900-talets sista årtionden innebär återfinns på detta ofta faktiskt i sina principiella grunddrag märkligt försummade men helt centrala området. Det handlar om det jag kallar de “överordnade värdena”. Att man vände om, vände tillbaka, innebar att den ytligt förkastade bildningsborgerlighetens väsentliga värden åter i någon mån kom till sin rätt, återupptäcktes, återupprättades. Det är här den konservativa intellektuella renässansen i västerlandet, inklusive och inte minst i USA, är viktig. Det är här jag har förståelse för antikommunismen. Det är här även den traditionalistiska skolans uppfattning av de successiva historiska revolutionernas relativa “förluster” och inversioner är riktig, även om den benägenhet att generellt läsa in strikt traditionalistiska värden i den västerländska historiens successiva klassregimer, även under moderniteten, blir entydigt vilseledande i sin överdrivenhet, inte minst hos Evola.

Men man kunde önskat att återvändandet ägt rum i närmare samband med den kritiska prövningen av den historiska och dialektiska materialismen. Detta skulle möjliggjort en urskillning och därmed ett tillvaratagande och ett extraherande av de essentiella delsanningar som historiematerialismen också rymmer. Hur viktiga de nya konservativa tänkarna än var, ägde de tyvärr inga verkliga kvalifikationer för detta. Hade de gjort det, skulle det varit möjligt att fortsätta ett bredare, nyanserat, realistiskt och kvalificerat selektivt “återvändande” även till de förborgerliga historiska periodernas (och de perioders, då borgerligheten ännu var blott “uppåtstigande”) kulturella arv och därmed, i enlighet med den värdecentrerade historicismens insikter, närma sig den nödvändiga fördjupade, verkliga universaliteten. Utan historiematerialismens insikter blev det återvändande jag här talar om, i den mån det skedde, ofta föga mer än populärkulturell romantisk eskapism och ibland mer eller mindre kuriösa privata livsstilsval. Skulle man på allvar rulla tillbaka hela moderniteten, industrialismen, den tekniska utvecklingen? Var det fråga om att på riktigt återupprätta den absoluta furstemakten, feodalismen, slavsamhället sådana de existerat i västerlandet? Givetvis inte.

Det icke-marxistiska och inte minst konservativa tänkandet kring modernitetens förhållande till historiska och traditionella värden har förstås alltid varit intensivt. Den typ av alternativ modernitet som eftersträvades av den s.k. konservativa revolutionens och i vissa fall fascismen är ett centralt exempel. Men som en “reaktionär modernism” var den i alltför hög grad formad inte bara av bejakandet av modernitetens materiella utveckling utan också av dess distinkta kulturella dialektik mellan rationalismen och romantiken, och när det gäller romantiken inte minst dess karaktäristiska och sedan länge dominerande “lägre” uttryck.

Av detta har oundvikligen följt att urskillningen när det gäller historiska och traditionella värden blivit högst bristfällig, ensidig, ja ofta direkt felaktig. Den i grunden pubertala och dekadensborgerliga nietzscheanismen, understödd av Heidegger, tar över. Det är faktiskt inte bara det av den rationalistisk-romantiska dialektiken bestämda urvalet av historiska inspirationer, utan indirekt också i icke ringa utsträckning oförmågan att tillägna sig historiematerialismens delsanningar som förklarar dessa brister i uppfattningen av vilka värden som i verkligheten är överordnade.

Tolkien

Även svenska Tolkienkännare tycks regelmässigt uttala namnet Tolkien fel.

Rätt engelskt uttal är Tolkiin, med, tror jag, ungefär lika betoning på båda stavelserna (jag undviker fonetisk skrift i mina inlägg om uttal, men det är möjligt att det inte alltid är bra och att jag måste sluta med det). Det sista lär vara omstritt – kanske uttalar även jag namnet fel, men jag har känt åtminstone en person som kände Tolkien, en äldre Fellow vid Jesus College, och har hört honom diskuteras även av andra oxonianer, bl.a. på the Inklings’ pub, The Eagle and Child, och som jag minns det uttalade alla namnet på detta sätt.

Är det felaktiga uttalet, där både i:et och e:et uttalas, något allvarligt? Jag tror inte det.

Förr uttalades utländska namn ofta helt på svenska, utifrån sin stavning. Ingemar Hedenius lär exempelvis inte ha uttalat filosofen Humes namn som Joom, utan som Ume (älv), plus ett H (och Hedenius måste ha föreläst mycket om honom). Internationella namn ändrades också ofta från respektive annat språks form till svenskans, särskilt när de bars av kungligheter. Charles III skulle exempelvis självklart blivit Karl III; Karl I och Karl II heter väl aldrig Charles i äldre svenska historiska verk. Omvänt blev våra Karlar Charlesar i England. Sådana anpassningar tillämpades som självklarheter i hela Europa.

Men även om ett svenskt uttal är helt acceptabelt, är det litet intressant att just detta engelska namn, på en under så lång tid så måttlöst populär författare, utan undantag (eller åtminstone undantag som jag hört) uttalas fel (“fel”) av svenskar som annars är så angelägna att använda engelska språket.

Men det är förstås ett ovanligt namn. Av tyskt ursprung. Å andra sidan kommer jag på rak arm bara på ett engelskt ord som slutar på -ien och där båda vokalerna uttalas (och i:et som svenskt i): alien.

Hårdrocken och postmodernismen

Flera gånger har jag tagit upp den “vanliga” rockmusiken i kritiska termer. Nu ska jag gå vidare till den så kallade hårdrocken, och vad som kallas “metal”, “heavy metal” o.s.v.

Postmodernismen i den vida, allmänkulturella meningen föreskrev att det är otillbörligt att formulera en normal, negativ, allmän kritik av denna musik. På sin höjd kunde postmodernismen kvarhålla ett mått av distans i form av sin lekfulla ironism, men endast som ett underordnat moment i dess generella och från dess egna utgångspunkter nödvändiga popkulturella affirmation.

Inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga akademins av den tillfälligt rådande politiska korrektheten inte sällan i rent komisk utsträckning dirigerade trendkavalkad har postmodernismen och dess tillämpning inom alla de olika nya fälten för kritiska studier för närvarande rullats tillbaka, främst, tycks det, genom en av klimataktivismen återuppvärmd scientistisk faktapositivism. Men denna saknar givetvis tillämpning inom estetiken, och eftersom akademin i allmänhet visat sig oförmögen att tillägna sig och föra vidare någon för denna adekvat och kvalificerad humanistisk filosofi, dröjer på detta område det postmoderna inflytandet i hög grad kvar. Och detta gäller även musikkritiken i den utomakademiska publicistiken. Postmodernismen har haft ett bestående inflytande.

Men kanske finns det trots detta fortfarande åtminstone några få, till och med yngre, väl ofta med kulturellt “privilegierad” uppväxt, men ibland kanske bara en självständigt gestaltad utbildning och en ovanlig personlig sensibilitet, som hyser ett mått av allmänt kritisk uppfattning av hårdrocken. Men de artikulerar den i så fall inte. De låtsas att en sådan artikulation skulle vara naiv, felaktig, fördomsfull, elitistisk och förtryckande. Sannolikt tar de dock bara i minimal utsträckning själva till sig det som inte får kritiseras.

Vad dessa möjliga residuala personlighetstyper i verkligheten tycker och för egen del agerar i enlighet med måste, om de finns, vara – jag vet att det en gång var det för många, och det är minnet av detta som tillåter mig att spekulera om en rättfärdig kvarleva, s.a.s. – att hårdrock och metal nästan alltid och i alla avseenden är ett långt över gränsen till det löjliga grov, öronbedövande, over the top, övertydlig och banal underhållningsgestaltning av våld, blod, död, machismo, rus, brott, sex, mörker, patologi, ondska och destruktion, allt i industriell maskintappning. Att de är närmast inbegreppet av vulgaritet, eller åtminstone en sida av vulgariteten. Förvisso, skulle de medge, reduceras vulgariteten något i de fall den är medvetet utstuderad och inte bara naivt spontan. Men inte mycket. För oaktat postmodernismens invändningar är det vulgärt även att medvetet utstudera vulgaritet av det slag vi här har att göra med.

Men inget av detta går alltså längre att utsäga. Postmodernismen dikterade att vulgaritet tvärtom är just att utsäga det. Därför översvämmas vår civilisation av hårdrocken i alla dess former och vidareutvecklingar utan att ens äga förmågan – mycket mindre viljan – att beskriva vad det är som sker. Den sedan århundraden av den lägre romantiken formade panteistiska revolutionen, den som postmodernismen själv och de flesta tidigare former av modern, relativistisk nihilism framgick ur, bryter fram i sådana våldsamma nya flodvågor att det inte ens – som i tidigare stadier av denna kulturella utveckling – finns kraft, insikt och perspektiv nog att prestera någon minsta liten cerebral, reflekterande respons. I bästa fall saknas bara mod. Mänskligheten och kulturen dränks. I den mån vårt samhälle fortsatt att fungera beror det enbart på att många inte har något djupare och bestående intresse heller för denna typ av musik, och därför med åren slutar lyssna på den och bara absorberas i sitt arbete och, fortfarande i några fall, familjelivets vardagliga åligganden, sådana dessa idag ser ut.

Banden, redan från tidigt 70-tal. Black Sabbath. Judas Priest. Kiϟϟ. Whitesnake. Scorpions. AC/DC. Motörhead. Saxon. Iron Maiden. Slayer. Metallica. Skivorna: Sabbath Bloody Sabbath. Sin After Sin. Killing Machine. Hotter than Hell. Dressed to Kill. Destroyer. Love Gun. Animalize. Slide It In. Virgin Killer. High Voltage. Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Let There Be Rock. Powerage. Highway to Hell. Back in Black. Overkill. Bomber. Iron Fist. Wheels of Steel. Denim and Leather. Killers. The Number of the Beast. Powerslave. Reign in Blood. Metal Up Your Ass. Kill ‘Em All. Man kunde gå vidare till låtarna. Till texterna. Till skivomslagen. Till konserterna. Till bandmedlemmarnas utseende och klädsel.

Om man använder sådana namn och titlar har man gjort klart att det inte finns någon seriös artistisk intention, eller, som bäst, i några få fall, endast en ytterst begränsad sådan. Allt är bara en elektrifierad masskulturell skrattspegel av den tidiga romantikens utsvävningar i det demoniska. Men sedan länge tas det på största allvar. Det måste krampaktigt göras till kultur för att rädda den “liberala demokratins” självaktning. Till och med Roger Scruton kände sig tvungen att göra det. Sedan ett halvsekel formar det, generation efter generation, på avgörande sätt ungdomars känslor, fantasi, karaktär, kulturella standard, ja deras hela liv. Och därmed, generation efter generation, vuxnas. Vår civilisation som helhet. Väst. Liberalismen. Demokratin.

Motsvarande fenomen finns ju på andra områden, som kan studeras separat från hårdrocken, och där likaledes det postmoderna tolerans- och acceptansdiktatet har befriat från känslan av otillräcklighet inför oförmågan att göra något åt dem. Filmen. Datorspelen. Pornografin. Våldtäkterna. Drogkulturen. Gängen. Våldsbrottsligheten. Tatueringarna. De psykiska problemen. Den praktiska nihilismen, helt enkelt. Föräldrar, exempelvis, som själva levt och fortsätter att leva hårdrockens liv kan ju knappast tillräckligt ingripa för att sätta gränser för sina barn, innan dessa går förlorade i allt detta och till slut tar livet av sig. Vilka ska hjälpa dem? Psykiatrikerna? Deras människoförståelse är formad av Destroyer, Virgin Killer och Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Av black metal. Death metal. War metal. Thrash metal. Doom metal. Stoner metal. Funeral metal.

Givetvis började det i mycket långt tidigare och långt oskyldigare, med jazzåldern. Men vad som började med den var en snabbt accelererande och kumulativ utveckling. Jag tror det är rockmusiken som har åstadkommit det mesta av vad som kan identifieras som kulturell nedgång i västerlandet under de senaste 70 åren, genom en total omstöpning av vår sensibilitet i alla avseenden. Mycket av det övriga är följder av den. Det är den som satt tonen, för att använda ett här särskilt lämpligt uttryck. Inte minst med den extrema hårdrocken blir detta uppenbart. Rocken är elefanten i rummet. Dess historiska period må gå mot sitt slut, men dess inflytande kommer bli bestående, och vad som ersätter den (och det finns anledning att återkomma till det) är hittills inte bättre, och kommer knappast kunna bli det om ingen större kulturell och politisk förändring sker. Generationer har gjort våld på och dödat sin sunda intuition och estetiska, allmänkulturella och moraliska sensibilitet för att utan hinder kunna hänge sig åt hårdrockens bottenlösa råhet.

Försommarkvällar har jag kunnat höra mullret från den fullsatta Stadion. Inte bara Springsteen. Även Kiϟϟ. AC/DC. Och jag har vetat att i publiken finns den smakuppbärande övre medelklassen. Höga chefer på alla områden. Kultureliten. Prästerna i våra kyrkor. Lärarna i våra skolor. Professorerna vid våra universitet. Domarna vid våra domstolar. Miljoner hem och hemkulturer har förhärjats av de maskinella ljudmassakrerna och vrålade monsterbudskapen från tonårsbarnens – inte längre bara pojkarnas – rum. En gång väluppfostrade flickor av s.a.s. god borgerlig familj vadar, som välbetalda yrkeskvinnor, genom hela sin medelålder halvnakna i leran och narkotikaångorna på hårdrockfestivaler ute på landet, i hämningslös dionysisk utlevelse. Alla musiker, kritiker och andra som ägnar sig åt s.k. klassisk musik lyssnar också på rock, rock, rock. Alla. Det finns knappt ett enda undantag. Oftast gillar de rocken lika mycket. Även hårdrock och metal. Många av de nya konservativa är, i likhet med sina föräldrar och far- och morföräldrar, metalheads. Hårdrocken står för deras livs verkliga innehåll och sanna värden, det de egentligen älskar, deras själsliv. Tanterna som ungdomar fortfarande tror heter Agda (de har trott det i långt över ett halvsekel) har varit fans. Groupies. De är de “unga” som framlyftes av media som den progressiva amerikanska framtiden, och som de “gamla” konservativa förlöjligades för sitt ogillande av.

Även av mycket näraliggande yrkesmässiga och rent sociala och personliga skäl kan ingen kritiker problematisera hårdrocken. Gjorde någon det skulle hon inte bara bli hatad av alla fans, utan också förlora sin eventuella anställning och sina publiceringsmöjligheter, ja även sina vänner. De skulle bli sårade och förolämpade. Eller är det kanske inte längre så? Kanske skulle de numera överhuvudtaget inte bry sig. Kritikern skulle bara framstå som konstig, udda, kuriös. Ingen att ta på allvar. Metal är idag normen. Kulturen. Etablissemanget. Blackened death metal. War black metal. Death doom metal. Stoner doom metal. Funeral doom metal. Deathcore. Goregrind.

Bloodbath. Mega Slaughter. RottenPerish. Entombed. Curse. Degradead. Lobotomy. Edge of Sanity. Deranged. Necrocurse. Morbid. Dismember. Visceral Bleeding. Carnage. Entrails. God Macabre. Autopsy Torture. Grave. Therion. Deviant. Raise Hell. Nihilist. Coercion. Heavydeath. Impious. Let Them Hang. Merciless. Satanic Slaughter. Dissection. Mr. Death. Murder Squad. My Own Grave. Draconian. Necronaut. Serpent Obscene. Vomitory. Repugnant. Megadeath. Anthrax. Sodom. Destruction. Annihilator. Nuclear Assault. Sepultura. Mutilator. Stormtroopers of Death. Suicidal Tendencies. Toxic Holocaust. Vio-lence. Hellvomit. Destruktor. Nocturnal Grave. Hellacaust. Bestial Mockery. Vomitor. Evil Damn. Chainsaw Killer. Avenger of Blood. Venom. Hatred. Merciless Death. Warbringer. Evil Angel. Suicidal Winds. Napalm Death. Repulsion. Carcass. Anal Cunt. Cryptic Slaughter. Sabotage Organized Barbarian. Diorrhea. Dying Fetus. Fuck the Facts. Infanticide. Vomitorial Corpulence. Firing Squad. Dropdead. Hellnation. Fuck on the Beach. Massgrav. Cock and Ball Torture. Meat Shits. Bloodbound. Dream Evil. Grave Digger. All Shall Perish. Blood. Suicide Silence. Beast in Black. Upon A Burning Body. Grief. Martyr Defiled. Sacrilege. Heaven Shall Burn. Doomsword. Goatsnake. Iron Man. Shape of Despair. Unholy. Visceral Evisceration. Wretched. Cancer Bats. Blood Circus. Iron Monkey. Whores. Acid Bath. Red Fang.

Olika subkulturer är knutna till olika subgenrer, men det generellt inte minst signifikativa är att de sociala klasskillnaderna på detta område alltmer har försvunnit. Det finns inte längre någon “hög”- eller “fin”-kultur bortom metal. Inte i något samhällsskikt. I den mån den överhuvudtaget finns, finns den bara tillsammans med metal.

Hur bör man då förhålla sig till detta? Går det verkligen inte att göra något åt det? Här gäller detsamma som på många andra områden av den samtida kulturen. Man måste trots allt åtminstone försöka. De kvarvarande, kritiska personlighetstyperna jag inledningsvis nämnde måste, om de existerar, ta sig samman och säga vad de tycker. Och detta försök måste involvera en utmaning av hela det kvardröjande postmoderna värderingsklimatet. Ett insisterande på urskillning och på distinktioner, inklusive i centrala avseenden hierarkiska sådana.

Men att dessa som förmår det bara öppnar andra och vidare musikaliska och kulturella horisonter räcker inte. De måste visa en mer näraliggande väg för alla de hundratals miljoner som bara kan utgå från den hårdrock de i grunden är formade av, en väg som endast gradvis börjar leda utöver den. Vägen skulle behöva gå genom andra former av rock, och helst, skulle man vilja föreslå, så kallad progressiv rock. Det finns viktig progressiv rock, som uppfyller alla kriterier för musikalisk kvalitet och artistisk seriositet, därför att den progressiva rockens egenart ligger just i tendensen att progrediera utöver rocken som helhet. Och det finns metal-musiker som själva tagit det steget. Men de för uppgiften kvalificerade kritikerna måste nog inledningsvis urskilja olika nivåer inom hårdrocken själv, peka på sådant som är bättre än annat och försöka förklara varför. Genom detta, i dettas förlängning, skulle det kanske vara möjligt att övervinna åtminstone de värsta grovheterna.

Kritikerna bär en stor del av ansvaret för hårdrocken. Det är slående hur oförmögen rockkritiken i allmänhet, kritiken av alla slags rock, ofta varit att identifiera det som är bra, att urskilja och bedöma de verkliga kvaliteterna; hur den helt enkelt lyft fram och hyllat det som är dåligt. De flesta kritiska omdömena har varit rent förbluffande. Robert Christgau är ett av de främsta exemplen. Detta förekommer givetvis även ifråga om annan musikkritik, men när det gäller rocken och i synnerhet hårdrocken måste förhållandet sägas vara extremt. Kritikerna hör helt enkelt fel, och det är svårt att förstå deras märkliga dövheter, ensidigheter och idiosynkrasier. Och när de hör rätt, har de alltför ofta saknat det fullorglade språk, den precisa terminologi och vida musikaliska och allmänkulturella referensram som skulle krävas för att beskriva och förklara mer exakt hur och varför det som är bra är bra och det som är dåligt dåligt.

Därför är det för det mesta inte kritikerna som fäst uppmärksamheten på det värdefulla, utan lyssnaren själv har fått upptäcka detta, och därmed också upptäcka hur kritikerna missat det i sina recensioner: YouTubes kommentarfunktion visar hur många lyssnare det hela tiden funnits som hört rätt, hört det kritikerna inte hört, både vad gäller det bra och det dåliga. Det har inte sällan framstått som om de formellt av tidningarna eller andra media anställda kritikerna samtidigt arbetat för skivbolagen och från dem övertagit färdiga, grundlösa positiva formuleringar och värderingar för marknadsföringens syfte – i större utsträckning än man misstänkt att litteraturkritikerna varit knutna till bokförlagen. Men den negativa kritiken – den negativa kritik postmodernismen tillät – har i lika hög grad som den positiva varit missvisande och byggt på dubiösa eller helt felaktiga grunder. Kritiken har rört sig på samma plan som sitt föremål, och därför varit lika grov som detta.

Hela detta sakernas tillstånd var i stor utsträckning förhanden redan före postmodernismen, men det konsoliderades, förvärrades och programmatiserades av denna. Vad en förändring till att börja med kräver är en kompromisslös teoretisk brytning med det allmänna de gustibus nonnandet, med hela den i så hög grad i sak bestående postmoderna kritiska regimen. Det är främst den negativa kritik som postmodernismen inte tillät som är nödvändig.

Dugin och fascismen

Efter terrordödandet av Alexander Dugins dotter Daria rycker grovmynte filosofen @InfraHaz nu knullsvärande (denna gång förmår han inte lika framgångsrikt som i de presentationer jag nämnde här lägga band på sig när det gäller språkdukten, utan återfaller delvis till den stil som präglar hans “strömmar”) ut med en litet längre YouTube-polemik mot dem som påstår att Dugin är fascist.

Man får åtminstone säga att polemiken är kraftfull och effektiv. Sakligt är den klar och pedagogisk. Från mitt perspektiv är det hela visserligen ensidigt såtillvida som han inte tar upp de problematiska sidor av Dugins tänkande som inte är orelaterade till det aktuella ämnet (och som jag pekat på i mina inlägg om honom; det senaste av dessa behandlades f.ö. i ett paper på personalismkonferensen i Mexico City härom veckan, som i mycket delade min analys, men gick längre i kritik på några punkter och, naturligt nog i detta sammanhang, fokuserade mer på den specifikt personalistiska kritiken). Men hans syfte är här alltså begränsat till frågan om fascismen. I denna fråga tror jag den ganska djupgående och precisa framställning han ger av utvecklingen av Dugins tänkande, dess olika faser, dess politisk-historiska kontext, förhållandet till den tyska konservativa revolutionen och den traditionalistiska skolan o.s.v. är tillfredsställande, trots att han inte går in på den bakomliggande problematiken med den “lägre romantiken” som i mycket sträcker sig till och innefattar även den för Dugin och delvis också för @InfraHaz själv centrale Heidegger.