Jan Olof Bengtsson

Brittiske Shakespeareforskaren och elitteorikännaren Neema Parvini, författare bl.a. till uppmärksammade boken The Populist Delusion (2022), en samtidig kort introduktion till Mosca, Pareto, Michels, Schmitt, Jouvenel, Burnham, Francis och Gottfried, å ena sidan, och å den andra distinkt argumentation mot trumpismen baserad på deras tanketradition, och till en balanserad artikel om Evola i Chronicles i september, intervjuar Maupin på sin vältittade kanal Academic Agent.

Maupin ger en relativt kort men ändå någorlunda heltäckande uppdatering om sin version av den riktning eller tendens jag är benägen att vilja beteckna som konservativ socialism eller socialistisk konservatism. D.v.s. det jag har sett som, om än fortfarande långt ifrån teoretiskt färdigutvecklad, den mest relevanta och avancerade allmänna formen av “post-paleokonservatism” efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018 med dess nu av allt att döma definitivvordna populistiska avfärdande av allt kvalificerat nytänkande, eller tänkande överhuvudtaget.

Då det redan stod klart (och det har bara fortsatt bekräftas sedan dess, kulminerande under de senaste åren i SD:s slutliga förvandling till pådrivande NATO- och sionismkrigshetsar- och folkmordsparti) att dess viktiga och giltiga opinionsimpulser, om några sådana efter deras monumentala missbruk finns kvar i Sverige, måste räddas över till ett nytt och annat helhetligt politiskt och ideologiskt sammanhang av utvecklad socialkonservatism.

“I welcome ‪@CalebMaupinTV‬ to discuss how the fake woke left popularised by Bread Tube and figures like ContraPoints, Destiny, Vaush and Hasan Piker crowded out the real socialist left, and even before that, how the CIA crushed the communist left for an anti-communist, pro-NATO one. We also discuss Trotsky, Stalin, Soviet history, Trump, Mamdani, and many other topics!”

Tunge redaktören för Monthly Review, enligt prof. Wiki “the longest continuously published socialist magazine in the United States” (sedan 1949), sociologiprofessorn John Bellamy Foster, kommenterar en rad centrala frågor och områden inom kapitalismen i dagens utvecklingsstadium i en vittfamnande ny intervju på kanalen India & Global Left.

“What defines global capitalism today? Are we moving into a new age of ‘techno-feudalism’, or is monopoly capitalism still the dominant force?

In this in-depth interview, John Bellamy Foster, editor of Monthly Review and leading Marxist thinker, joins India & Global Left to unpack the core structure of global capitalism, imperialism, and the new global economic order.

Foster challenges the popular idea of ‘techno-feudalism,’ arguing that capitalism – not technology – still drives exploitation and inequality. He explains why this narrative often reflects social democratic illusions about technology, welfare states, and the role of the Global South.”

Två tal av svenska sektionen av RKI:s, d.v.s. RKP:s, ledare Ylva Vinberg bekräftar att dessa trotskister numera inte bara i mycket framför samma kritik av vänstern som mina mer konservativa marxister, CPI:s Maupin, ACP:s InfraHaz och CPGB-ML:s Mckay, utan samma kritik av vänstern som dessa framför mot just trotskismen. Detta äger förhoppningsvis motsvarigheter i den strida strömmen av publikationer från den nya internationalens centrum i Britannien.

Jag kan ha fel, och jag är medveten om den underliggande problematiska motivationen ifråga om deras förhållningssätt till postmarxismens karaktäristiska frågor. Men det framstår ändå, s.a.s. på ytan, som en tillspetsning av tidigare formuleringar av deras positioner som inte är helt betydelselös, ens när man erinrar sig den historiska mångfalden och variationen inom trotskismen som även tidigare kunnat ge upphov till mer eller mindre av sådana partiella överensstämmelser på icke alltid självklara områden (tolkningen av Trotskij själv är ju också en ständigt fortgående process, men den kan inte alltid vara relevant för de nya frågor som kommit att dominera vänstern, inklusive västmarxismen, i vår tid).

Det ena talet är en internationell orientering om världsläget på en workshop i Göteborg i september, det andra en inrikespolitisk genomgång på RKP:s andra kongress i juni.

I grunden måste man dock tills vidare anta att positionen är oförändrad. Redan tidigare, innan partiet bildades och Vinberg bara företrädde organisationen Revolution som i sin tur bara var en svensk sektion av Internationella Marxistiska Tendensen, var hon kritisk mot exempelvis identitetspolitiken (ras, gender, sexualitet). Men dess fel var bara att den splittrat och försvagat arbetarklassen och kommit att ersätta klasskampen som universallösning för “allt förtryck”; de ekonomiska frågorna hade ersatts av identitetspolitikens sociala och kulturella. Analysen pekade riktigt på att identitetspolitiken medvetet och avsiktligt användes av kapitalismen på det beskrivna sättet, men den var ändå ganska enkel och begränsad.

Det är inte så att hon med de starkare formuleringarna nu faktiskt närmat sig McKays, InfraHaz’ och Maupins mer djupgående paleosocialistiska uppfattning att åtminstone några av de olika identitetspolitiskt fokuserade intressena och kraven i vissa avseenden också är problematiska i sig själva. Det är inte så att det inte handlar endast om sådant som identitetspolitiken anses ha rätt i att det behöver befrias. Att den inte anses ha fel främst i att prioritera dem framför den gemensamma, enade klasskamp som s.a.s. automatiskt kommer leda även till deras frigörelse.

Det kan finnas skäl att återkomma till den djupare motivationen för Vinbergs formuleringar i dessa frågor, sådana de framkommer exempelvis i detta föredrag från 2021. Här vill jag dock begränsa mig till de ovan länkade föredragen, där svagheterna ändå också är uppenbara, särskilt i frågorna om massmigrationen och dess orsaker, multikulturalismens karaktär som ideologi och krafterna bakom den, och exempelvis, som följd av dessa, gängkriminalitetens konkreta problem. Vinberg nämner visserligen att massinvandringen är något kapitalet och storföretagen behöver och tjänar på, men hon betonar det inte alls på samma utförliga sätt som dem jag vill se som mer eller mindre konservativa socialister. Här kvarstår inte minst en karaktäristisk skillnad i synen på nationen och olika kulturella traditioner; Maupin, InfraHaz och Mckay kan peka på den sovjetiska nationalitetspolitikens principer på ett sätt som en trotskist knappast kan.

Mycket av det Vinberg säger i dessa frågor skiljer sig inte från den vanliga vänstern, och det gör s.a.s. inte heller det hon inte säger. “Rasism” är även hos henne en primär analytisk kategori – en kategori som är relevant ifråga om radikalnationalismen, men fullständigt otillräcklig för det helhetliga grepp om de nämnda ämnena som jag försökte antyda i ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Detta blir därmed naturligtvis en sakligt onödig låsning för RKP i förhållande till den populistnationalistiska opinionen, av samma vänsterborgerligt korrekta slag som de som fick Frank Baude, Robert Mathiasson och andra ledare för trotskismens bokstavsförkortade gamla motståndare inom bokstavsvänstern, K, att lämna det partiet.

Analysen av migrations- och mångkulturfrågorna blir otillräcklig på just det sätt den i övrigt på ytan riktigt kritiserade vanliga etablissemangsvänsterns och postmarxismens är det, och således även från ett marxistiskt perspektiv. Hela bilden, hela det komplexa kausalsammanhanget – fattigdomen, imperialismen, neokolonialismen, krigen, behovet av och önskan om löneneddrivande billig arbetskraft, den ofantligt utvidgade, allmänt välfärdsstatsomöjliggörande reservarmén av arbetslösa, det ideologiska eller intressebetingade opinions- eller propagandaarbetet från olika håll och med olika motiv för etnisk och kulturell mångfald, för upprotning av lokala kulturella traditioner och för gränsers allmänna nedbrytande, måste beaktas och i grunden förstås om en adekvat bedömning och behandling av frågorna ska bli möjlig.

Men Vinberg säger ändå också mycket som är riktigt och viktigt – har visat sig vara viktigt och riktigt – om populistnationalismen och rasismen. Och min poäng här är alltså inte betydelsen av skillnaden gentemot bättre marxistiska analyser, utan tvärtom den möjligen litet anmärkningsvärda likheten på ett plan i analys och ståndpunkter även hos denna svenska RKI-representant med de nämnda av annan ideologisk socialistisk-politisk inriktning, som jag försökt lyfta fram som relevanta för en konservativ socialism. Dessa likheter blir snabbt uppenbara för den som börjar lyssna på de ovan länkade talen och därmed gör det onödigt för mig att här återge Vinbergs exakta ord.

Alla andra skillnader ifråga om det historiska skeendet under 1900-talet kvarstår utan tvekan, som framgår av annat material från RKI. I det första talet här kommer Vinberg exempelvis med i ljuset av den historiska problematikens komplexitet litet vansklig korthet kort in på frågorna om strategin mot nazismen och den spanska fascismen. Men den samsyn som nu delvis tycks finnas inte bara ifråga om högern, inte bara det geopolitiska skeendet, med visst undantag (dock ett mindre sådant än, i Sverige, hos SKP och, tror jag, de äldre trottarna kring tidskriften Internationalen) för frågan vilka länder som är imperialistiska i Lenins mening, och inte bara ekonomin, utan t.o.m. åtminstone på visst sätt även den vanliga vänstern och dess distinkta politiska korrektheter, kan kanske sägas med ganska god marginal uppväga oklarheterna på dessa punkter.

Den kunde rentav ge åtminstone viss anledning att undra hur länge det kommer anses meningsfullt att fortsätta upprätthålla de skarpa organisatoriska gränslinjerna och politiska identifikationerna i termer av förhållandena, skeendena och delvis rent personliga motsättningarna under första hälften av 1900-talet. Hur relevanta är 60- och 70-talens gamla bokstavsvänsters oändliga sektanstrukna splittringsdynamik för vår tids nya förhållanden och för yngre generationer? Flera årtionden efter Sovjetunionens upplösning och dengismens Kina? Det är en ny historisk situation.

Ingetdera lägret kan ju ha helt rätt, ha hela sanningen. Och från konservativt-socialistiskt perspektiv har ju båda fel i mycket, framför allt på det större åskådningsmässiga, filosofiska, värdemässiga och kulturella planet. Från det perspektivet finns i alla fall ingen som helst anledning att alltför mycket uppehålla sig vid deras gamla rigiditeter.

Platsen där många politiska demonstrationer de senaste åren mot NATO och DCA och för Gaza och Palestina hållits, eller varifrån de utgått. Med föregående eller efterföljande politiska diskussioner på de omkringliggande konditorierna och bagerierna.

Odenplan 24/10

Nej till NATO

Mer från Revolutionära Konservativa Internationalen, eller närmare bestämt dess brittiska sektion, Revolutionary Conservative Party, i form av ett nytt avsnitt av Fiona Lalis och Khaled Malachis nya program, eller podd, A World on Fire:

“The end of the Cold War was meant to usher in an unprecedented era of world peace.

Yet, three decades of endless conflict have instead left a trail of destruction and barbarism across the globe. Far from being peacemakers, the Western powers carry a blood-soaked record that speaks for itself.

Now, as tensions rise once again in Latin America, Ukraine, and the Middle East, we ask: Why do capitalists go to war?

Is it enough to point to the profits of the arms industry, or is war and militarism rooted more deeply in the very foundations of the capitalist system itself?”

Liksom i förra avsnittet ligger de intressant nära en Mckays analys och bild av världsskeendet, med starkt fokus inte bara på högerns utan lika mycket på vänsterns fel. De trotskistiska särdragen framstår nästan som nedtonade på ett sätt som kanske i bästa fall pekar mot en framväxande konservativ samsyn på de här behandlade områdena. Åtminstone är det ett faktum att det föreligger stora gemensamma överlappningsytor.

Och detta gäller även i relation till den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken. Man kan sammanfatta det som att Lali och Malachi helt enkelt säger det mesta av det väsentliga som alltid återfunnits också i denna kritik av neocons och interventionistliberaler på de behandlade områdena, och att de säger det på samma sätt, men att de därutöver tillför de marxistiska delsanningar – ekonomiska, sociologiska, politiska – som där saknas.

Deras frånvaro i den högerbundna kritiken gör, trots allt det som är rätt och riktigt i den, så långt den går, att den ändå är helt otillräckligt verklighetsförankrad och verkningsfull; ja, att den rent principiellt förblir maktlös i de för den nödvändiga förändringen avgörande avseendena. Och detta även nu när den i USA slutligen rör sig utöver de begränsade intellektuella kretsar där den under mycket lång tid kontinuerligt formulerats, och utöver Pat Buchanans och Ron Pauls politiska minoritetsfalanger. Under det förenade inflytandet av verklighetens oignorerbara tryck och omprövande populära mediapersonligheter som är för stora för att tystas och marginaliseras är den på väg att bli en majoritetsriktning bland de republikanska väljarna.

Men det kommer inte räcka. Det kan inte räcka, när denna opinionsriktning fortfarande uppvisar de brister jag pekade på i min kommentar till Daniel McCarthys i övrigt bra framställning av de olika huvudtyper som länge ensamma utgjort konservatismen i Amerika. Krigen, det kulturella förfallet och massmigrationen beror till avgörande del på den kapitalism eller marknadsekonomi som även de själva tjänar; på den borgerliga ideologins konstitutiva begränsningar.

Nu kompletteras de typer av konservatism McCarthy gick igenom förhoppningsvis av den amerikanska sektionen av RCI, Revolutionary Conservatives of America, om även de förmår fasthålla de i min mening konservativa tendenser vi ser i den brittiska. Och i USA finns ju också – såväl i de avseenden som diskuteras i detta avsnitt av ‘World on Fire’ som i viktiga andra – den nya, nödvändiga konservativa socialismen tills vidare representerad av American Conservative Party med InfraHaz som ordförande. Som vanligt handlar det om den inifrån USA kommande förändring som förblir det viktigaste av allt när det gäller att rädda västerlandet.

Men har dessa nya partier och denna nya international verkligen förmågan att lyckas med detta? Har de resurserna att övervinna det modernitetens allmänproblematiska idéarv som marxismen i så hög grad bygger på? Har de perspektiv och insikt nog att revidera det, uppge sina reduktionistiska vetenskaplighetsanspråk, och utveckla en genuint filosofisk förståelse av verkligheten som helhet och dess överordnade värden?

Trots de genombrott som skett inom det marxistisk-aktivistiska lägret i USA under, ungefärligen, de senaste fem åren – med början strax efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018, som visade att den inte tänkte utvecklas i den riktning jag hoppats på och därför tvingade mig till nya omprövningar – uppvisar de hittills existerande organiserade politiska uttrycken alltför stora ofullkomligheter i detta avseende.

InfraHaz, med sitt uttryckliga bejakande inte bara av element av konservatism utan, via Dugin, förutom heideggerianska inslag också rent traditionalistiska i den traditionalistiska skolans mening, nådde i sina tidiga framställningar längst, tillsammans med Maupin som numera t.o.m. övergått till att benämna sin socialistiska position “innovationistisk” i stället för marxistisk.

Under samma tid utvecklade Mckay i Britannien en i sak i hög grad motsvarande konservativ argumentation utan någon som helst teoretisk revision, vilket bekräftade rimligheten av det begrepp jag velat använda: paleosocialism. D.v.s. en socialism av äldre marxistisk typ som, fastän givetvis också kulturradikal i väsentliga avseenden, låg så långt från postmarxismens kapitalistiska överbyggnads- och surrogatvänsters politiska korrekthet att den trots den allmänna materialistiska åskådningen ändå i vissa avseenden kunde jämförelsevis betraktas som i god mening kulturellt konservativ och med rätta benämnas så. Och som även i mycket kunde ses som den norm och historia som västmarxismen, som Losurdo och Rockhill visar, kommit att avvika från i synnerhet under kalla kriget, och som implicerades av vissa av deras forskningsresultat.

Vad som talar för att marxisterna kommer fortsätta utvecklas i rätt och i ny mening revisionistisk riktning är dels att kulturen i allmänhet har fortsatt röra sig bort från den kontextspecifika 1800-talsmaterialism – långt bortom den metodologiska, den möjliga, blott fenomenellt-metodologiska – som marxismen alltid suttit fast i, genom den kraftigt accelererade spridningen av fler religioner och andliga traditioner i väst, inklusive sådana som är långt mer avancerade än exoabrahamismen överhuvudtaget, även om det också fortfarande är vanligt med förenklade nyandliga popriktningar, i sin tur anpassade till andra problematiska västerländska kulturella tendenser: modernitetens romantiska sida, i stället för den rationalistiska.

Och dels att yngre socialister rimligen mer och mer kommer upptäcka att denna materialism numera kommer från högern och kapitalismen. Det är dess systems behov inte minst av teknologiutveckling som nödvändiggör en materialistisk utbildning och indoktrinering som ensidigt formar hela samhället och därmed bryter ned dess kulturella, moraliska och andliga förutsättningar. Systemet är ett maskineri drivet av i hög grad historiskt och kulturellt betingade intressen. Det är deras krav som exempelvis oavbrutet, direkt och indirekt, befrämjar den akademiska filosofins fortfarande på flera håll helt dominerande s.k. fysikalism i olika former – som allmän åskådning den mänskliga illusionens tätaste mörker.

Som Chris Hedges har framhållit och jag tagit upp i några inlägg är också den s.k. “nya ateismen” en distinkt atlanthögerprodukt. Förr, påpekar han, fördömde den amerikanska högern Sovjetblocket för dess ateism; idag är det just från denna höger som ateismen kommer. Till skillnad från Mckay försvarar han nu teismen i sig. (Det kunde ju på den punkten nu invändas att neocons och atlantevangelikaler – med svenska efterföljare särskilt i KD, L och SD – för närvarande håller på att förvandla även kristendomen till en folkmordsideologi, i linje med den gammaltestamentliga åskådning som alla kristna omfattar som en gång giltig och med deras egen tolkning fortfarande giltig.)

Allt detta gör att det framstår som osannolikt att socialister i yngre generationer idag och i nya i framtiden på allvar kommer kunna omfatta marxismens hela problematiska gamla idéarv. Men deras existerande organisationer har länge stått under ledning av äldre personer som varit ofullkomligt mottagliga för de nämnda förändringarna och i hög grad insisterat på ortodoxi, och de yngre företrädarna ansluter sig till och följer dem hittills explicit: RCI:s företrädare hänvisar ofta till sina som självklara generella auktoriteter. Här finns ett oerhört tröghetsmoment.

Ändå måste frågan ställas om det är mer sannolikt att högerkonservativa skulle på effektivt sätt tillägna sig och införliva marxismens sanningar än att de socialistiska marxisterna accepterar konservatismens och traditionalismens. Svaret på den frågan är nej, så länge det innebär eller omfattar en historiens rörelse utöver kapitalismen. Det är ju en av marxismens viktigaste sanningar att kapitalismen inte är ett tidlöst system och inte kommer bestå för evigt. Och det är en delsanning som alla konservativa borde välkomna. Men tillhör de den borgerliga högern kan de ju inte göra det.

A Real Conservative Revolution