Ledande fransk vänsterpopulist går över till Bardella

Jean-Luc Mélenchons nära medarbetare och hans partis framtidshopp, Andréa Kotarac, omprövar och uppmanar väljarna att rösta på Rassemblement Nationals lista till Europaparlamentet, med Jordan Bardella som förstanamn. En rad andra företrädare tycks också ha hoppat av. Endast Rassemblement National har, menar Kotarac nu, förmågan att stå emot Macron och allt han representerar.

Följande intervju med Kotarac säger oerhört mycket av vikt om vänstern idag och det politiska läget i Frankrike – av vilket det mesta är av största relevans också på många andra håll i Europa. Vänsterpopulismen håller inte måttet. Det började på spektakulärt sätt med Syriza i Grekland, och sägs nu, förutom med La France Insoumise, ha fortsatt också med Podemos i Spanien. Hur det går med tyska Aufstehen är oklart; Sahra Wagenknecht har dragit sig tillbaka från ledarskapet för organisationen. Vad säger Åsa Linderborg och Göran Greider, som med ännu större tamhet än i övriga Europa förespråkar vänsterpopulism i Sverige? Det ser ut som om vänsterpopulismen håller på att kollapsa.

Nya högerns tidning Eléments redaktör François Bousquet kommenterar. Många i Sverige okända namn nämns, men några huvudpunkter kan kanske uppfattas med vissa franskakunskaper; på slutet nämns den intressante filosofen och politikern François-Xavier Bellamy, som representerande en typ av konservativa som enligt Bousquet nu också måste ansluta sig till Bardellas typ av populism. (Mycket vore emellertid att tillägga om den karaktäristiska historiska nyhögerparallellen med boulangismen.)

Slutligen kommenterar Marine Le Pen i morse:

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

Thierry Baudet nämnde i sitt segertal efter Forum voor Demokraties framgång i valet i Nederländerna den 20:e mars partiets motstånd mot EU:s samarbetsavtal med Ukraina och dess framgångsrika krav på folkomröstning om detta 2016. Denna fråga var central för FvD, som då var en tankesmedja, och även för dennas ombildning till politiskt parti samma år. FvD har nu slutligen, liksom SD, givit upp kravet på utträde ur EU, en Nexit. De önskar fortfarande en folkomröstning om medlemskapet, men satsar också på det EU-reformistiska samarbetet.

Värt att notera är att FvD enligt SD:s och ECR:s Peter Lundgren – senast i en radiointervju i veckan – är aktuella som medlemmar av ECR, ett av de nya partier som Lundgren menar ska göra att gruppen inte decimeras och försvagas när Tories försvinner. Det är anmärkningsvärt att Lundgren rentav skiljer sig i sitt välkomnande av FvD från andra ECR-företrädare, som är mer skeptiska p.g.a. deras ryskvänlighet. För Lundgren upprepade samtidigt SD:s märkligt kategoriska insisterande på en “röd linje” mot det likaledes relativt ryskvänliga franska Rassemblement National, och framhöll vikten av SD:s goda relation till Ukraina.

Förhoppningsvis innebär detta att SD, givetvis utan att uppge den nödvändiga kritiska urskillningen gentemot Ryssland, kan börja mjuka upp den samarbetsförsvårande röda linjen efter valet. Det är bra för ECR om FvD upptas, såtillvida som det väl innebär att gruppens neokonservativa, av Tories, polska PiS och även SD bestämda tendens i denna fråga måste något modifieras. Men samtidigt gör FvD:s ståndpunkt här att de redan ligger närmare den nya storgrupp som Lega, RN, FPÖ, AfD, Geert Wilders, de nordiska systerpartiernas DF och Sannf och andra väntas bilda efter valet.

FvD:s inställning till Ryssland och SD:s inställning till FvD tycks innebära att skillnaderna i själva verket inte är så stora. FvD:s önskan att ansluta sig till ECR är förvisso begriplig inte minst i ljuset av det avstånd Baudet markerat till de märkliga överdrifter – såsom krav på förbud mot Koranen – som Wilders politik präglats av. Å andra sidan måste man fråga sig om sådana överdrifter, som Wilders väl är ensam om, är större hinder för samarbete än de skiljaktigheter i synen på Ryssland som nu tycks kunna förenas inom ECR.

René Guénon: Le Théosophisme

Editions Traditionelles, 2013 (1921)

fnac

Résumé:

C’est surtout les courants de contre religion, et de la contre initiation que René Guénon dénonce à travers ces divers mouvements qu’il regroupe sous le nom de théosophisme. Contre Tradition aussi, car l’individu qui se livre à ce type de mystique errante ne sert-elle pas, par lui, le désir « d’avoir » plutôt que celui « d’être », l’ambition du pouvoir, plutôt que l’attirance de la communion, le multiple de l’Unique ? D’où ces nombreuses ramifications occultes qu’il dénonce et qu’il nous présente dans les différents niveaux de leur manifestation. Documenté avec passion et précision, cette étude historique conserve aujourd’hui la valeur de ses analyses et tout son intérêt, puisque le Théosophisme a imprégné notre XXème siècle et ne cesse de provoquer des résurgences que cet ouvrage aide à déceler et à situer.

Frithjof Schuon: Regards sur les mondes anciens

L’Harmattan, 2016 (1968)

Fnac

Résumé:

Dans cet ouvrage, Fritjhof Schuon retrace la chute progressive de l’homme moderne, et “la glissade vers le bas”” des chrétiens révoltés contre leur tradition. Il traite également de la polémique – ou du dialogue truffé de malentendus – qui opposa hellénistes et chrétiens, du chamanisme peau-rouge et des peuples mongoloïdes en général, ainsi que de la signification particulière et universelle du monachisme. Il conclut avec l’essai “Religio perennis”, la “religion invisible” ou “sous-jacente”, qui résume ce qui est au coeur de toutes religions et qui est l’essence de la religion en tant que telle, le temps lui-même n’étant “qu’un mouvement spiroïdal autour d’un Centre immuable”.