Jan Olof Bengtsson

Thierry Baudet nämnde i sitt segertal efter Forum voor Demokraties framgång i valet i Nederländerna den 20:e mars partiets motstånd mot EU:s samarbetsavtal med Ukraina och dess framgångsrika krav på folkomröstning om detta 2016. Denna fråga var central för FvD, som då var en tankesmedja, och även för dennas ombildning till politiskt parti samma år. FvD har nu slutligen, liksom SD, givit upp kravet på utträde ur EU, en Nexit. De önskar fortfarande en folkomröstning om medlemskapet, men satsar också på det EU-reformistiska samarbetet.

Värt att notera är att FvD enligt SD:s och ECR:s Peter Lundgren – senast i en radiointervju i veckan – är aktuella som medlemmar av ECR, ett av de nya partier som Lundgren menar ska göra att gruppen inte decimeras och försvagas när Tories försvinner. Det är anmärkningsvärt att Lundgren rentav skiljer sig i sitt välkomnande av FvD från andra ECR-företrädare, som är mer skeptiska p.g.a. deras ryskvänlighet. För Lundgren upprepade samtidigt SD:s märkligt kategoriska insisterande på en “röd linje” mot det likaledes relativt ryskvänliga franska Rassemblement National, och framhöll vikten av SD:s goda relation till Ukraina.

Förhoppningsvis innebär detta att SD, givetvis utan att uppge den nödvändiga kritiska urskillningen gentemot Ryssland, kan börja mjuka upp den samarbetsförsvårande röda linjen efter valet. Det är bra för ECR om FvD upptas, såtillvida som det väl innebär att gruppens neokonservativa, av Tories, polska PiS och även SD bestämda tendens i denna fråga måste något modifieras. Men samtidigt gör FvD:s ståndpunkt här att de redan ligger närmare den nya storgrupp som Lega, RN, FPÖ, AfD, Geert Wilders, de nordiska systerpartiernas DF och Sannf och andra väntas bilda efter valet.

FvD:s inställning till Ryssland och SD:s inställning till FvD tycks innebära att skillnaderna i själva verket inte är så stora. FvD:s önskan att ansluta sig till ECR är förvisso begriplig inte minst i ljuset av det avstånd Baudet markerat till de märkliga överdrifter – såsom krav på förbud mot Koranen – som Wilders politik präglats av. Å andra sidan måste man fråga sig om sådana överdrifter, som Wilders väl är ensam om, är större hinder för samarbete än de skiljaktigheter i synen på Ryssland som nu tycks kunna förenas inom ECR.