Katerina Janouch: “Journalister kan inte skriva”

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Alternativa bokmässan

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

SD och den liberalkonservativa opinionsjournalistiken

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Valfusk i USA?

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

Moderaternas idéprogram

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.

Hallebergsvägen, Bromma

Rymliga, ljusa, rena och tillräckligt billiga bostäder för arbetarklassen, var tanken. Debatt om lamellhusen: Folkhemmet och lamellhusen, Diskussion om lamellhusen, Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism, Lamellhusen och frågan om alternativet.

Vid Din Sida

Det är höst och vi går mot vintern och kylan. En organisation som heter Vid Din Sida påminner mig med otrolig frekvens på Facebook om sin verksamhet för de hemlösa pensionärerna i Stockholm. Engagemanget, och såvitt jag förstår även resultaten, är imponerande. Bakom det hela står en av allt att döma mycket duktig kvinna som heter Jeanette Höglund. De beskriver sig som en opolitisk ideell förening.

Det behjärtansvärda projektet påminner mig också om ett annat initiativ för de hemlösa, som vår tillförordnade ordförande för SD Stockholms stad, Jimmy Hesselbäck, startade under vintern 2015-16. Denna kampanj var förstås inte opolitisk som Vid Din Sida. De konkreta hjälpinsatser som det faktiskt innefattade var naturligtvis främst ett sätt att väcka uppmärksamhet för den viktiga frågan och för SD Stockholms stads politiska linje i den. Men de var kontroversiella i partiet, såtillvida som det inte rådde någon enighet om huruvida ett parti överhuvudtaget borde ägna sig åt sådant, till skillnad från att bara arbeta med de konventionella politiska medlen, och han med otillräckligt stöd avsatte åtskilligt av distriktets ekonomiska medel för det hela. Men hur det än var med dessa saker var projektet, tror jag, ett uttryck för ett starkt engagemang för denna goda sak från Hesselbäcks sida.

Nu finns alltså Vid Din Sida, som enbart arbetar med den konkreta hjälpen, och alltså helt opolitiskt. Den korta beskrivningen på Facebooksidan lyder: “Vid din sida är ett initiativ av Jeanette Höglund som till vardags arbetar som ordningsvakt i tunnelbanan. Där möter hon många äldre hemlösa om natten som söker värme och mat. Denna erfarenhet motiverade henne att göra något åt saken. På så vis skapades Vid Din Sida för att samla in bidrag till inköp av kläder och mat som sedan delas ut till de som behöver det som mest.”

Såvitt jag förstår äger denna utdelning rum både utomhus, på gator och torg, och i en trevlig lokal föreningen skaffat, där de hemlösa ibland också kan få tak över huvudet och mer värme än den kläderna ger. Det hela förtjänar verkligen allt stöd. Massor av bilder från den omfattande aktiviteten kommer hela tiden på Facebooksidan, och utöver den finns även en hemsida med mer information.