Strache: Erklärung zu Österreichs Neutralität

21. Oktober

Ljungberg om kommunitarismen

Carl Johan Ljungberg skriver i Samtiden om kommunitärerna och Jan Sjunnessons antologi om dem. Han upprepar här delvis kritik som såvitt jag minns först framfördes när Emil Uddhammar för tjugo år sedan under en period gjorde kommunitarismen till ledande filosofi hos Timbro. Noteras bör att Sjunnessons först nu utgivna volym är sammanställd respektive skriven vid samma tid.

“På 1980-talet lockade en grupp tänkare många med sin kritik av den då populära nyliberalismen. Bland dessa ”communitarians” som på svenska kom att kallas ‘kommunitärer’ eller ‘gemenskapare’ fanns namn som Alasdair MacIntyre, Charles Taylor och Michael Sandel.

Kommunitärerna ifrågasatte vad de såg som en liberal övervikt på individuella rättigheter. De hävdade att gemenskap är en primär erfarenhet och en väl så viktig källa till individers identitet. Bara i ett samhälle har de chans att utvecklas, nå välfärd och välbefinnande. Av det skälet finns det strängt taget heller inga rent individuella egenskaper och talanger.

Kommunitärerna hade vitala poänger men framförde dem på ett ganska krångligt och pretentiöst språk – påminnande om tänkare som Kant – för att driva sina teser. Man förlitade sig trots sin kritik av liberalerna därtill ofta på en logik och tankemetod som påminde om dessas. Kommunitärernas bakgrund föreföll samtidigt vara (nordamerikanskt) socialdemokratisk.”    Läs mer

Sigurd Ribbing

Ribbing

Ribbing, Sigurd, filosof, universitetslärare, ättling i sjätte led av en broder till [Lindorm R., 1569-1627], född i Mistelås församling i Småland d. 22 Okt. 1816, blev 1835 student i Uppsala. Vid universitetet ägnade han sig förnämligast åt filosofiska studier och åhörde i detta ämne Grubbe, Geijer och Boström. Filos. kandidatexamen avlade han 1839, och efter disputation med avhandlingen Anmärkningar vid praemisserna till Kants system promoverades han till filos. magister s. å. 1843 kallades han till docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet och utnämndes 1850 efter E. A. Schröder till professor i teoretisk filosofi därstädes samt verkade sedermera ända till 1885 med stort nit på denna plats. Under hela denna tid var han en av de inflytelserikaste medlemmarna i den akademiska styrelsen. Såsom föreläsare samlade han genom sin livliga och skarpsinniga framställning alltid ett talrikt auditorium. Hans filosofiska åsikter överensstämmer väsentligen med hans lärares, Geijers och Boströms, men röjer ock i mycket självtändig spekulation. Såsom vetenskaplig författare har han ängnat sig förnämligast åt filosofiens historia. Utom med en del mindre avhandlingar, polemiska skrifter mot hegelianismen samt “grundlinjer” för åhörarna vid hans föreläsningar (Grundlinier till anthropologien och logiken, 1861, samt Grundlinier till philosophiens historia, 1864) har han riktat vår filosofiska literatur med en avhandling De pantheismo (på latin 1849, på svenska 1851, 3:dje uppl. 1874), det omfattande verket Genetisk framställning af Platos ideelära (1858; tysk övers. 1863–64) samt tvänne på tyska skrivna avhandlingar om Sokrates (i Upps. Univ. Årsskr. 1870). I dessa framställningar av de båda grekiske idealisternas, Sokrates’ och Platons, åsikter har han tillgodogjort sig det ljus, som den strängt genomförda svenska idealismen kan sprida över sina föregångares läror. Och även om den nutida tolkaren härvid kanske i en eller annan punkt inlagt något av sina åsikter i de antika teorier han skulle återgiva, så finns det förvisso ock mycket nytt i hans framställning, som är av bestående vetenskapligt värde. R:s arbeten vittna om ett ovanligt skarpsinne samt är därigenom i och för sig uppfostrande för den filosofiskt intresserade. Utom dessa sina egna arbeten har R. utgivit förträffliga anteckningar efter Geijers “Föreläsningar öfver menniskans historia” (1856) och Boströms “Föreläsningar i religionsfilosofi” (1885). Därjämte har han i tidningar, tidskrifter och broschyrer deltagit i diskussionen om universitets- och läroverksfrågor. Flera allmänna uppdrag har han mottagit. Så var han ordförande hos stadsfullmäktige i Uppsala de fyra första åren av denna institutions tillvaro (1863–66), ledamot av Uppsala läns landsting 1863–74, ledamot av prästeståndet för Uppsala universitet vid senare delen av riksdagen 1862–63 och vid 1865–66 års riksdag samt under den sistnämnda ledamot av Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, ledamot av riksdagens Andra kammare för Uppsala stad lagtima riksdagarna 1867–72 och urtima riksdagen 1871 och av Första kammaren för Norrbottens län riksdagarna 1875–79 samt under samtliga dessa lagtima riksdagar från och med 1867 ledamot av lagutskottet och därjämte under riksdagen 1878 och 1879 av kammarens Andra tillfälliga utskott. Vid kyrkomötena 1868, 1873 och 1878 var han lekmannaombud för Uppsala stift och därunder ledamot av Första tillfälliga utskottet. Dessutom var han ledamot av den av K. M:t d. 21 Okt. 1870 tillsatta kommittén för revision av elementarläroverkens stadga. [Död 1899.]

Frans von Schéele i Nordisk Familjebok, första upplagan; stavningen moderniserad.

Eustache Le Sueur: Uranie et Melpomène

Le Sueur

Ljungberg om synen på nationen

I sitt senaste blogginlägg kommenterar Carl Johan Ljungberg den syn på nationen som kommer till uttryck i reaktionerna på valresultatet.

“Hur ser medierna och de gamla partierna egentligen på frågor om nation, identitet och tillhörighet? Vi möter oftast deras åsikter negativt, då man avvisar nationen som en förlegad gemenskapsform. Det framgick senast genom hur våra medier under valvakan tog emot nyheten om Sverigedemokraternas valframgångar.

Den som läser de ofta känsloladdade yttranden som politiker, ledarskribenter och reportrar har fällt inför årets val blir lika lätt förbryllad. Dessa yttranden speglar nämligen inte bara kritik och avsky över Sverigedemokraternas politik, utan man tycks också märkligt oförberedd på att många har egna åsikter om invandringen. Vänd på frågan: tanken att det omfattande inflödet av utländska medborgare i Sverige inte skulle ge upphov till några motargument eller politiska reaktionsbildningar vore väl ganska märklig.”    Läs mer

Udo Ulfkotte

Udo Ulfkotte: Gekaufte Journalisten

Wie Politiker, Geheimdienste und Hochfinanz Deutschlands Massenmedien lenken

Kopp Verlag, 2014

UlfkotteJournalisten manipulieren uns im Interesse der Mächtigen

Haben auch Sie das Gefühl, häufig manipuliert und von den Medien belogen zu werden? Dann geht es Ihnen wie der Mehrheit der Deutschen. Bislang galt es als “Verschwörungstheorie”, dass Leitmedien uns Bürger mit Propagandatechniken gezielt manipulieren. Jetzt enthüllt ein Insider, was wirklich hinter den Kulissen passiert. Der Journalist Udo Ulfkotte schämt sich heute dafür, dass er 17 Jahre für die Frankfurter Allgemeine Zeitung gearbeitet hat. Bevor der Autor die geheimen Netzwerke der Macht enthüllt, übt er konsequent Selbstkritik. Er dokumentiert hier zum ersten Mal, wie er für seine Berichterstattung in der FAZ geschmiert und die Korruption gefördert wurde. Und er enthüllt, warum Meinungsführer tendenziös berichten und wie der verlängerte Arm der NATO-Pressestelle Kriege medial vorbereitet. Wie selbstverständlich wurde auch der Autor in die Netzwerke amerikanischer Eliteorganisationen aufgenommen, erhielt im Gegenzug für positive Berichterstattung in den USA sogar eine Ehrenbürgerurkunde. In diesem Buch erfahren Sie, in welchen Lobbyorganisationen welche Journalisten vertreten sind. Der Autor nennt Hunderte Namen und blickt auch hinter die Kulissen jener Organisationen, welche unsere Medien propagandistisch einseitig beeinflussen, etwa: Atlantik-Brücke, Trilaterale Kommission, German Marshall Fund, American Council on Germany, American Academy, Aspen Institute und Institut für Europäische Politik. Enthüllt werden zudem die geheimdienstlichen Hintergründe zu Lobbygruppen, die Propagandatechniken und die Formulare, mit denen man etwa bei der US-Botschaft Fördergelder für Projekte zur gezielten Beeinflussung der öffentlichen Meinung in Deutschland abrufen kann.

Wenn die CIA vorgibt, was geschrieben wird

Können Sie sich vorstellen, dass Geheimdienstmitarbeiter in Redaktionen Texte verfassen, welche dann im redaktionellen Teil unter den Namen bekannter Journalisten veröffentlicht werden? Wissen Sie, welche Journalisten welcher Medien für ihre Berichterstattung geschmiert wurden? Und haben Sie eine ungefähre Vorstellung davon, wie renommierte “Journalistenpreise” vergeben werden? Da geht es im Hintergrund zu wie bei den einstigen Ehrungen der “Helden der Arbeit” in der früheren DDR da wird Propagandaarbeit ausgezeichnet. Vom Journalisten zum Propagandisten ist es nicht weit. Wenn Sie dieses Buch gelesen haben, werden Sie unsere Zeitungen mit ganz anderen Augen sehen, den Fernseher öfter einfach abschalten und auch wissen, was Sie dem Radio noch glauben können: fast nichts. Denn Ulfkotte schreibt auch penibel auf, welcher Sender welcher politischen Partei gehört und welche Journalisten wie beeinflusst werden. Sie erkennen, wie Sie manipuliert werden und Sie wissen, von wem und warum. Am Ende wird klar: Meinungsvielfalt wird jetzt nur noch simuliert. Denn unsere “Nachrichten” sind häufig reine Gehirnwäsche.

Über den Autor:

Udo Ulfkotte, Jahrgang 1960, hat Rechtswissenschaften, Politik und Islamkunde studiert. Er hat lange Jahre als Redakteur bei der FAZ gearbeitet; seine Spezialgebiete sind Afrika und Naher Osten sowie die Politik der Geheimdienste. Der Autor war Fellow des Marshall Memorial Fund der Vereinigten Staaten, lehrt an der Universität Lüneburg Spionageabwehr und bereiste mehr als sechzig vorwiegend nahöstliche und afrikanische Staaten, in denen er auch auf die Hintermänner der islamistischen Terrorgruppen traf. Mit engagierten Büchern wie Krisenherd Nahost, Verschlusssache BND, Marktplatz der Diebe, So lügen Journalisten, Propheten des Terrors sowie zuletzt Krieg in unseren Städten hat er sich als Bestsellerautor einen Namen gemacht. 2003 erhielt er den Annette-Barthelt-Preis für seine jahrelangen Recherchen über Terror und Islamisten.

William Strickland: Tennessee State Capitol, Nashville

Strickland

Photo: Blake Wylie

Försvaret, Ryssland och väst

Sverigedemokraterna kommer att bygga ett riktigt försvar. Ett försvar som vi, tillsammans med övriga Europas länder, kan använda mot dem som verkligen hotar Europa. Till dem hör inte längre Ryssland. Om Ryssland inte tvingas till det av USA, EU, NATO, George Soros o.s.v. Av de protototalitära krafter som tagit över Sovjetunionens roll som det främsta – jag säger inte i allo jämförbara – globala frihetshotet.

SD

Ryssland skiljer sig på flera sätt från oss, och vi ska verkligen inte skönmåla detta land och dess regim i en lättvindig psykologisk reaktion mot de missförhållanden vi ser omkring oss i väst. Jag har både här i bloggen och i diskussioner i sociala media specifikt angivit vad jag ser som problemen även med dagens Ryssland. Men det finns ingen anledning att vi och övriga Europa ska ha det nuvarande dåliga förhållandet till detta land p.g.a. Putins politik, som länge var helt inriktad på fördjupat fredligt samarbete.

Tvärtom bör vi förena oss även med Ryssland i bekämpandet av de verkliga hoten, som även de står inför, och som redan finns mitt bland oss, inte bara utanför Europas sydöstra gränser. Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland. Det är Carl Bildt, Radek Sikorski och liknande politiker, och de västintressen (“västintressen”) de representerar, som sedan länge är den större säkerhetsrisken. Och de är det genom sitt agerande inte bara mot Ryssland utan även i Mellanöstern.

Rysslands annektering av Krim var förvisso problematisk, som jag, till skillnad från vad Lars Wilderäng påstår och Julia Kronlid och Joakim Larsson tycks tro, från början framhållit. Men naturligtvis hade Ryssland legitima intressen i Ukraina: en stor och för landets utrikespolitik – inte minst den mot Mellanöstern riktade – avgörande flottbas sedan över två hundra år, som uppenbart och uttryckligen hotades av kuppen i Kiev och USAs agerande. Och givetvis kunde de inte, med de givna allmänna historiska relationerna till landet, acceptera att Ukraina drogs in i NATO-sfären.

Tills vidare är den svenska alliansfrihets- och neutralitetslinjen den självklart riktiga. Såväl en verklig nordisk som en sant europeisk försvarsallians omöjliggörs idag naturligtvis av NATO och EU. Men vi borde uppställa sådana som framtida mål. Vad som framför allt krävs nu är tydlighet mot “väst” och “västs” antiryska krigshetsare i media – endast så kan vi förhindra att Ryssland görs till en säkerhetsrisk.

Ett riktigt försvar kommer alltid behövas – om än inte mot dem som den dominerande, gammalmediauppiskade opinionen i Sverige, och tyvärr alltför många även inom SD, insisterar på att i blind fanatism se som fienden. Till skillnad från den tid då Ryssland var världskommunismens instrument är dagens konflikt med detta land en falsk och vilseledande sådan. Den syftar bl.a. till splittring och försvagande av Europa, och den döljer och avleder uppmärksamheten från de verkliga hot vi i stället borde ägna all uppmärksamhet.

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Ryssland och globalismen

Ryssland och Europa

Flygtragedin och väst

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

Salomon de Brosse: Palais du Luxembourg

de Brosse

New Article

ISKCON Studies JournalMy article ‘The Hare Kṛṣṇa Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’ is now available in the new issue of the ISKCON Studies Journal, the journal of the ISKCON Studies Institute, a subdivision of the Oxford Centre for Hindu Studies.

For those not familiar with the system of Sanskrit transliteration used in academic publications in the field of Hindu studies and indology, I add that “Kṛṣṇa” can also be written without diacritics, as “Krishna” (see my posts Sanskrit Transliteration and Sanskrit Transliteration, 2); the diacritics were added by the editor. The Hare Krishna movement is a colloquial name for ISKCON, i.e. the International Society for Krishna Consciousness.

Anna Bilińska: Unter den Linden

Bilińska

Tage Lindbom: Fallet Tyskland

Norma, 1988

Baksida:

LindbomI Europas mitt är den etniska folkgrupp vi kallar germanerna bosatt, ett folk med tusenåriga traditioner och egenarter men ett folk, som av historiska omständigheter ej kunnat samla sig till en nationell enhet.

Tyskland träder in i modern tid, omgivet av nationalstater men självt levande kvar i en halvfeodal territoriell splittring. Dess medvetenhet om att sakna och dess längtan efter att finna en identitet och en tidsenlig nationalstatlig form uttrycks i tre försök att förverkliga drömmen om ett Heimat. Det första är den romantiska rörelsen vid 1800-talets första hälft, det andra är Bismarcks och hohenzollrarnas kejsarrike och slutligen möter vi Hitlers Tredje rike.

I sin bok vill Tage Lindbom visa hur – och varför – dessa försök misslyckats, hur – och varför – två världskrig utlöses, utmynnande i krossandet av den territoriella enheten. Segermakternas förhoppningar om att berövandet av ett stort folks fosterländska identitet skulle kunna bidraga till en lösning av Europas problem, avvisas av författaren. Och detta blir bokens slutvinjett: att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som “Stunde Null” – detta är ett misstag, ett fruktansvärt misstag.

Åkesson om SDs nej till Löfven

2/10

Marika Formgren och Axess

Johan Lundberg försvann snabbt från Axess efter den groteska och av läsekretsen förkastade “programförklaring” han och hans redaktion publicerade våren 2012. P. J. Anders Linder, som trots de förutsägbara begränsningar i hans perspektiv som med nödvändighet följer av hans karriär på Timbro och SvD förblivit en sympatisk företrädare för denna del av borgerligheten med en lågmäld, civiliserad ton, genuina litterära intressen, och allmänt en tydlig kulturkonservativ sensibilitet, tog över. Det är lätt att förstå om han inte kände sig helt passa in i de nämnda sammanhangen, såsom de utvecklats de senaste årtiondena.

Axess präglad av programförklaringen hade knappast varit ett mer kongenialt sammanhang. Men efter en tid med Linder som redaktör tycker jag att tidskriften nu visar tecken på att åtminstone inte helt följa dess avgrundsliberala linje. Liksom Lundberg togs programförklaringen snabbt bort, och något liknande har mig veterligen sedan dess ej publicerats. Och i det senaste numret finner vi en artikel, Vad menar ni med frihet?, av den utmärkta Marika Formgren, som p.g.a. sitt självständiga tänkande avstängts som ledarskribent i SvD och övrig borgerlig press. Artikeln kritiserar dessutom explicit just en aspekt av den avgrundsliberalism som kommit att prägla denna press och Nya Moderaterna, och som alltså skulle ta över även Axess. Formgren har också tidigare i år framträtt med ett ypperligt föredrag på ett av Axess arrangerat seminarium.

“Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen”, skrev jag i min spontana reaktion på Lundbergs radikala manifest. Men just då fanns verkligen inte mycket hopp. Nu tänds ett litet nytt. Marika Formgren får mig att återvända till Axess för att se om de kan tänkas börja slå in på hennes nödvändiga väg.

-

“Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ‘frihet’ och ‘demokrati’? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.

En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.

Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ‘frihet är Moderaternas kärna’. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.

Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså ut­ökas och expandera, för att den nya ‘friheten från samhället’ ska öka.”   Läs mer

Riksdagens högtidliga öppnande 1974

Riksdagens öppnande 1898

Ljungberg kräver återgång till borgerlig migrationspolitik

Konsekvent fullföljande sina kritiska inlägg om invandringspolitiken, Moderaterna och Alliansen i sin blogg, kräver nu Carl Johan Ljungberg i en debattartikel i Samtiden återgång till en borgerlig migrationspolitik:

“Att Alliansen har eftersträvat stor invandring är välkänt, likaså att man vidhöll sin linje in i det sista. Man gav inte efter mot sina kritiker, av vilka flera återfinns inom Allianspartierna. Orimliga moderata propåer kastades till synes tanklöst ut veckorna före valet. Vi vet vilket parti som dessa främst riktade sig mot.

En fråga som knappt har berörts är hur Fredrik Reinfeldts linje rimmar med Alliansens tidigare ståndpunkter, främst då med moderaternas linje. Alliansen införde som bekant en ökad arbetskraftsinvandring under sin första mandatperiod, samtidigt som moderaterna sade att de tänkte vidta flera åtgärder för en mer restriktiv flyktingpolitik i det fall de skulle vinna en ytterligare period…

Många har påpekat att inget av dessa förslag har realiserats…

Vanliga partimedlemmar, som jag själv, har haft skäl till besvikelse över detta. Det vill säga i den mån vi intresserar oss mer för vad politiken uppnår än för själva maktpositionerna. Andra avsteg från moderat politik, främst neddragningarna inom försvaret, bör rimligen ha förstärkt detta missnöje. Man kan därmed förvänta sig att en strömning bland det moderata fotfolket efter valförlusten, söker återta makten över partiet.

Kanske ansåg många medlemmar, trots stor undran inför Reinfeldt, att han var värd att stödja i fall han kunde tänkas vinna valet. Vid en valförlust ges däremot skäl att lyfta fram nya krafter…I den stundande omläggningen tycks det rimligt att lyfta fram och pröva den migrationspolitik som Reinfeldt skrotade vid sin invit till Miljöpartiet.

Intet gott, varken för moderaterna eller Sverige, kom sig av den politiken. Ur moderat synvinkel är den särskilt beklaglig eftersom Reinfeldts migrationspolitik neutraliserar den stora framgång han vann med arbetslinjen…

Nu behöver moderaterna en mindre destruktiv ledare – och en egen migrationspolitik i stället för Miljöpartiets.”   Läs hela

Farage on Putin and Ukraine

16 September

Peter Strutynski (Hg.): Ein Spiel mit dem Feuer

Die Ukraine, Russland und der Westen

PapyRossa, 2014

StrutynskiEin neues Feindbild ist geschaffen: Russland und Wladimir Putin. Sie bedrohen, so heißt es, die Ukraine und den Frieden in Europa. Eigene Absichten, Ursache und Wirkung lassen sich damit gut verhüllen. Eine erschreckend gleichförmige mediale Berichterstattung sorgt dafür, dass dieser Schleier nicht zerreißt, und trägt dazu bei, die Spannungen noch zu verschärfen. Gegen dieses Zerrbild wendet sich dieses Buch. Es fragt: Wie kam es zur Protestbewegung auf dem Maidan und zu ihrer Kaperung durch rechtsextreme Formationen? Welche Rolle spielte die westliche Einmischung beim Putsch in Kiew, durch den der gewählte Präsident gestürzt wurde? Welche Folgen hatte er für den Konflikt mit der Ostukraine? Welche Interessen verfolgen Deutschland, die EU, die NATO und die USA? Was führte zum Beitritt der Krim zur Russischen Föderation? Was liegt der russischen Politik zugrunde? Und nicht zuletzt: Wie kann eine friedliche Lösung aussehen?

Mit Beiträgen von Erhard Crome, Daniela Dahn, Kai Ehlers, Uli Gellermann, Willi Gerns, Lühr Henken, Arno Klönne, Jörg Kronauer, Reinhard Lauterbach, Norman Paech, Ulrich Schneider, Eckart Spoo, Peter Strutynski, Jürgen Wagner und Susann Witt-Stahl.

Über den Herausgeber:

Peter Strutynski, Dr. phil., *1945. Politikwissenschaftler, leitete die AG Friedensforschung an der Universität Kassel, Sprecher des Bundesausschusses Friedensratschlag. Zahlreiche Publikationen zu friedenspolitischen Themen.

Tamara Karsavina

Karsavina

Etablissemangets värden

Vår näste statsminister, Stefan Löfven, betonade gång på gång under valnatten hur oerhört, oöverstigligt långt Sverigedemokraternas värden ligger från hans egna.

Detsamma hördes i olika varianter från alla de andra riksdagspartierna, och nu på morgonen stämmer ledarskribenter och kommentatorer in. Igen. Fortfarande. Med monoman enständighet. På samma sätt som de gjort sedan SDs riksdagsinträde för fyra år sedan. Formuleringarna tycks från många starkare än någonsin, även om analyserna inte på något sätt vidgats och fördjupats, även om det är samma gamla trötta och nötta klyschor som används.

De här åren har varit ett uppvaknande. Helt nya sidor av personer som man trodde var åtminstone någorlunda normala och omdömesgilla har avslöjats. Och inte bara till vänster utan även inom vad som i Sverige uppfattas som höger. SD har varit en katalysator, som uppvisat dem som knäppa extremister.

Naturligtvis visste jag att de var mycket radikala, och jag var väl förtrogen med de historiska rötterna till och den åskådningsmässiga innebörden av denna radikalism. Men att de var förmögna till den bisarra och neurotiska fanatism vi nu ser, att de kunde sjunka till sådana kuriöst konforma och infantila uttryck för radikalismen, hade jag faktiskt inte anat.

Deras samsyn är total. Vänsterns ledare hyllar högerns, och högern avstår frivilligt och helt i onödan från makten och överlämnar den till vänstern. Jag förstår inte vad de talar om. Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD?

Med vår framgång igår har Sverige tagit ännu ett stort steg mot normalisering och hälsa. Men när etablissemanget med sådan styrka fortsätter insistera på hur långt dess värden ligger från SDs, måste vi på allvar ställa frågan: vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?

Leo von Klenze: Ideale Ansicht der Akropolis und des Areopag

Klenze

Sverigedemokraterna och de intellektuella

Ursprungligen publicerat 1/6 2011 (Politics)

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om Fleischers inlägg (och rimligen, så småningom, även om den tråd han kommenterar, som jag ännu inte hunnit läsa i dess helhet).

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ’intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ’ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i det ovan nämnda inlägget, och hänvisar till det i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel är han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna.” Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta regimens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för  halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks den simplistiska förvrängningen intensifieras och spridas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr delvis kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella.” Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ’de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse.” Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SDs och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna, och frilägga de centrala historiska linjerna.

Naturligtvis kan idag SD ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har visat hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men kanske menar han att det program Rinderheim medverkade till att utforma inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk  (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa frågor de visste var en annan. Det säger mer om SDs styrka, om behovet av SD, om SDs förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – Ms och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, skulle det utan tvekan lätt kunna föra honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i demokratiska partiers inre liv och behöver inte alls vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen.” Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll.” Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Men fascismen är ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar också finns.

Jag har i någon mån bland andra förment “högerextrema” strömningar försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Jag kan inte frigöra mig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget gjort sådant som är rätt i sig och nödvändigt i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problematiska inslagen hos det föregivna alternativ jag här diskuterar kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram en del viktiga delsanningar, och har därför några länkar till denna riktning här i bloggen. Dessa delsanningar är sådana som kan upptas och ofta har upptagits – om de inte redan funnits där, vilket oftast, ja nästan alltid visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag försvarar. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men som jag förklarar på About-sidan står jag långt från den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol – givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit (det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet).

Jag vill betona att de problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar Motpol, inte bara med en del av innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet.

När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det för tillfället är svårt att tänka sig en framtid där partiet lyckas med det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det så är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om de gör det på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast på sitt håll är väl delvis en öppen fråga, det handlar om en bloggportal och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt o.s.v. av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer här, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet. Det finns anledning att återkomma till dessa skribenter (bland annat för att fortsätta försöket att dra fram dem ur anonymiteten).

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under alla omständigheter viktiga, och faktiskt inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier (den nya högern försvarar en äldre – och mer genuint europeisk – linje av europeisk federalism). Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av de senare och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det. Det kan finnas anledning att återkomma till dessa inlägg.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta läger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt, ja kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politisk-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, dess framkomlighet, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstår är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta ytterligare steg och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SDs ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

Här finns ju också många som insisterar på att vara liberala, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks, något som introducerar en ständig, påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. Och samtliga delar i tysthet den typiska gamla globala vänsterutopismen på det sätt borgerligheten alltid ofta gjort det. De har här ännu inte riktigt förmått bli mer genuint konservativa utan stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – som för det mesta bara döljer samma liberalsocialism. De har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till denna för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvision.

Avståndstagandet från SD beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamt med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör det, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ofta balansera på gränsen till uppgivandet av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SDs problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska lösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent kulturkonservatism, frigjord från det i dessa kretsar segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på så utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat göra i den svenska debatten, och det är vad jag i den här bloggen såväl som i andra och tidigare publikationer försökt göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokrater, och socialdemokratiska intellektuella, i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat här. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång och det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen återkommer i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man utan tvekan inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer definitivt få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två nya intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SDs kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har här tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig och som är det jag tror på och vill försöka bidra till att förverkliga är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan i Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

Stureplan, Stockholm

1899

Stureplan

Sverigedemokraterna och Stureplan

Ursprungligen publicerat 3/10 2011 (Politics)

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi