Stödja Sanandaji?

Signaturen “Anonym” som nyligen bad mig skriva till stöd för nationalekonomen Tino Sanandajis insamling till en bok om invandringen, återkommer med ännu en kommentar:

-

“Det är angeläget att en vederhäftig och faktabaserad bok skrivs i ämnet och diskuteras brett i det svenska samhället. Tino Sanandaji lär inte få ge ut boken på något stort svenskt förlag eller få någon hjälp att marknadsföra boken. De svenska förlagen är för fega och politiskt likriktade för det. Däremot, vilket är viktigt, är han politiskt positionerad så att denna bok kan få genomslag och diskuteras brett i samhället. SD är, som du vet, ett peststämplat parti och hur faktabaserad en text än är så, om den är skriven av någon med öppna sverigedemokratiska sympatier, kommer den att avfärdas som ett uttryck för fascism.

Detta är tyvärr realiteter som vi får tvingas acceptera. Det är dock överordnat det mesta att den svenska debatten om invandringen ska börja föras på seriösa och faktabaserade grunder. Det måste bli ett slut på samhällsdebatter baserade på flummiga funderingar om hur människor upplevelser saker och ting på tiotusen meters höjd. Tino har skrivit mycket bra i denna viktiga fråga och han är en intellektuellt hederlig person. Att han inte tar partipolitisk ställning är en stor fördel. Då får hans mycket goda sakargumenten stå i fokus istället för att medierna och tyckarna ska komma undan med sina trötta anklagelser om fascist/nazism/rasism.”

-

Förvisso skriver Sanandaji ofta mycket bra om invandringen och inte minst om svenska invandringsdebattörer. Han för utan tvekan debatten på seriösa och faktabaserade grunder, och är säkert intellektuellt hederlig. Men Anonym behöver knappast orora sig. Sanandaji begärde 400 000 för att under “några månader” arbeta med sin bok, och har redan fått 450 000.

På övriga punkter håller jag inte alls med Anonym. Jag accepterar på intet sätt att exempelvis mina texter avfärdas som ett uttryck för fascism. Detta har visserligen aldrig skett (annat än s.a.s. indirekt, när SD avfärdas på detta sätt), men det har skett med andra, mig åsiktsmässigt närstående personers, och enligt Anonym borde det tydligen ha skett med mina också. Jag accepterar inte alls att SD, ett i ett historiskt och internationellt perspektiv mycket måttfullt socialkonservativt parti, peststämplas. Jag motsätter mig och motarbetar denna realitet.

Jag tar också avstånd från Sanandajis politiska positionering. Han tar tydligt partipolitisk ställning mot SD, både i sina artiklar och exempelvis i en TV-debatt mot Oscar Sjöstedt härom året. Han har själv associerat SD – mig – med fascism/nazism/rasism.

Därmed står Sanandaji i vägen för lösningen av de problem han analyserar. Det kommer ta mycket längre tid att övertyga den verklighetsfrånvarande och ideologiskt totalförvirrade alliansborgerligheten och rödgröna röran än att låta SD styra landet ur haveriet. Låt SD släpa de andra partierna efter sig. Koppla inte bort SD-loket.

Förutom i invandringfrågan tillför SD så mycket som de andra saknar även i andra frågor. På ett mer allmänt plan gäller mina invändningar mot Sanandaji hans klassiskt liberala politiska och nationalekonomiska ståndpunkter. Se för en utförlig analys mitt inlägg Tino Sanandaji från 2011.

Jag önskar Sanandaji lycka till med sin bok. Men jag känner till en lång rad skribenter och publikationer som bättre förtjänar det ekonomiska stödet.

Tyrgils Saxlund

Tyrgils Saxlund föreläser på Heimdal

Tyrgils Saxlund föreläser på Heimdal

Tyrgils Saxlund är en litteraturhistoriker, kulturskribent och politisk idédebattör som länge hade olika politiska uppdrag för Moderaterna – när jag första gången träffade honom på en konferens på Dalarö hotell på 80-talet arbetade han, vill jag minnas, på partikansliet vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm – men som s.a.s. inte passar in i partiet sådant det utvecklats under senare årtionden. I många år syntes han i exempelvis Svenska Dagbladets och Svensk Tidskrifts spalter. Tillsammans med Carl Johan Ljungberg utgav han 1979 en samling uppsatser, Tankar om det goda samhället. Hans litterära kunskaper äger stor bredd, och omfattar i lika hög grad övrig nordisk litteratur som svensk.

Saxlund är också en utomordentlig operakännare, och föreläser ofta i detta ämne. Samlingen av opera-CDs på den vackra gården utanför Eskilstuna där han nu bor är sant imponerande, och lyssningar där, åtföljda av Tyrgils’ sakkunniga konversation, och i största allmänhet åtnjutande av hans och hans hustrus generösa gästfrihet och umgänge, är ett sant nöje.

Saxlund

1975 disputerade Saxlund vid Stockholms Universitet på en avhandling med titeln ‘1914 års idéer: En studie i svensk litteratur’, som han dock alltid framhåller sitt missnöje med, betonande hur olyckliga omständigheter framtvingade ett förhastat avslutande. Ämnet är dock viktigt och fortfarande otillräckligt behandlat. Jag citerar några stycken från förordet och det första kapitlet:

“1914 års idéer var en oenhetlig grupp av politiska uppfattningar, som uppstod kring första världskriget. Företrädarna för dessa idéer var konservativa och stod i den samtida politiska debatten på den försvarsvänliga sidan. Under världskriget ställde de sig ofta på centralmakternas sida. Idéernas filosofiska rötter finner man också i tysk filosofi från 1800-talet och från tiden före och under världskriget.

I sin mest genomtänkta form företräddes idéerna av professorn i statskunskap Rudolf Kjellén. Genom sitt författarskap i press och i olika tidskrifter och genom sin verksamhet som riksdagsman hade han möjligheter att påverka stora grupper av opinionen. Det torde inte heller vara någon tvekan om att 1914 års idéer innebar en levande realitet för många, trots att Kjellén parlamentariskt var relativt isolerad…

För den kulturuppfattning som låg under idéerna spelade Kjelléns professorskollega och vän, kanske också inspiratör, Vitalis Norström en avgörande roll. Norströms kulturkritiska författarskap angreps utifrån skilda utgångspunkter av både Hans Larsson och Hjalmar Söderberg. Som författare är både Norström och Kjellén hemfallna åt ett skrivsätt, som ofta gör deras tankar dunkla och svårförståeliga.

Det fanns även andra konservativt sinnade filosofer, som inte stod främmande för 1914 års idéer eller för vissa inslag i dessa, t. ex. Harald Hjärne.

Politiskt företrädes idéerna närmast av den grupp, som kallades unghögern. Denna rörelse fortsatte sin politiska verksamhet även efter världskrigets slut och kom att företrädas av personer som Adrian Molin, Erik Arrhén och Rütger Essén. Även den s. k. aktivismen tog intryck av idéerna.

Vad innebar 1914 års idéer mera konkret? Hur har de uppfattats av eftervärlden? Den senare frågan är lättare att besvara kortfattat än den förra. 1914 års idéer har genomgående uppfattats i negativa termer. De har setts som uttryck för krigsdyrkan och aktivistisk krigshets. Man har pekat på deras antidemokratiska tendens och nationella storvulenhet…

I viss mån är också polemiken mot 1914 års idéer en förlängning av Strindbergsfejden. Nittiotalister och konservativa angriper Strindberg – eller angrips av honom – medan liberaler och socialister stöder honom. Frontställningen är densamma när det senare kom att gälla 1914 års idéer. Idéerna försvaras av personer som Kjellén, Böök och Hallström, de angrips av t. ex. Hans Larsson…

Konflikterna gällde också helt olika sätt att betrakta tillvaron. I Vitalis Norströms kritik mot Ellen Keys framtidsoptimism och rationalism finner man ett exempel på detta. Det existerade en konservativt präglad kritik mot hela den rationella 80-talsandan. Vitalis Norström beundrade den tyske filosofen Rudolf Eucken, vars idealistiskt färgade förkunnelse är helt i linje med reaktionen mot rationalismen. Euckens och Norströms idéer fick stor genomslagskraft icke minst bland yngre teologer och kyrkomän.”

Avhandlingen är uppdelad i två huvuddelar, där den första behandlar de nämnda filosofiska, statsvetenskapliga och teologiska idégivarna (och ytterligare några sådana), den senare idéernas uttryck i skönlitteraturen. Det finns ännu inte mycket annat skrivet om detta som en mer enhetlig strömning, och Saxlunds avhandling erbjuder en början; andra bör följa i hans spår, och mycket återstår inte minst när det gäller den av den nödvändiga urskillningen präglade bedömningen av dessa idéer och de strider de gav upphov eller bidrog till.

Slutligen vill jag nämna att man numera då och då kan ta del av Saxlunds värdefulla, initierade kommentarer också i denna blogg.

Jean-Marc Nattier: Terpsichore

Nattier

Nationella svenskar och minoriteter

Det har de senaste dagarna visat sig att det finns en del jag inte håller med Björn Söder om, och det finns anledning att återkomma om detta. Men det gäller inte det han såvitt jag uppfattat det sagt i dessa samma senaste dagars debatt om svensk nationalitet och minoritetsnationalitet. Den är för mig helt obegriplig, och i sin obegriplighet bisarr. Riksdagsledamöter säger att han inte är deras talman, och tilltalar honom, i egenskap av talman, på minoritetsspråk i syfte att protestera mot någonting. Vad? Varför? Är inte allt Söder sagt rena självklarheter? Jag förstår ingenting.

Samerna, judarna, tornedalsfinnarna och romerna erkänns som jag minns det numera formellt i grundlagen som “nationella minoriteter”, och har därmed fått förstärkta rättigheter i enlighet med Europarådets konvention rörande sådana. Sverigedemokraterna var kritiska mot denna ändring i grundlagen såtillvida som det var oklart hur många minoriteter detta skulle utsträckas till (vi har ju oerhört många nya stora) såväl som hur långt rättigheterna som sådana skulle utsträckas. Men självklart accepterar partiet riksdagens och Europarådets uppfattning att det finns nationella minoriteter. Det var just det Söder betonade.

Erkännandet av de nationella minoriteterna som sådana beror på att de själva, eller många medlemmar av dem, vill bevara sin nationella identitet i denna mening (baserad på etnicitet och kultur) och inte bli svenskar i samma mening, d.v.s. assimileras. De blir därmed svenskar endast i den meningen att de har svenskt medborgarskap. Detta fenomen finner vi naturligtvis över hela världen, varhelst olika folk lever inom samma statsbildning, konstituerad av en av dem. Minoriteterna har där ofta historiskt fört en kamp för att bevara sina respektive identiteter och fortsätter göra det.

Vad det handlade om nu var definitionen av nationella minoriteter i förhållande till de två slagen av svenskhet. Definitionsmässigt finns en skillnad mellan nationell minoritet och nationell svenskhet, en skillnad som det alltså är minoriteterna själva som historiskt inskärpt betydelsen av, och därmed av den för definition logiskt nödvändiga ömsesidiga exklusionen.

Detta berör dock alltså inte den medborgerliga svenskheten (om jag för tydlighetens skull får använda detta uttryck). Och medlemmar av nationella minoriteter som bott i Sverige en längre tid kan assimileras, bli nationella svenskar, identifiera sig med den svenska nationaliteten. Ytterligare andra medlemmar av nationella minoriteter kan naturligtvis välja att identifiera sig både med minoriteternas nationalitet och den svenska – en blandning, kombination, eller kanske syntes. (För den delen kan även nationella svenskar välja att identifiera sig som något annat, eller både-och.)

Men många insisterar alltså på den nationella minoritetens exklusiva självförståelse och förblir därför endast medborgerliga svenskar. Och de många nyligen anlända invandrargrupperna från helt andra kulturer är givetvis inte nationella svenskar. Vad är kontroversiellt i att konstatera detta? Det är ju helt absurt att bli upprörd över det.

Världen är full av historiskt framvuxen etnisk och kulturell mångfald av identiteter, traditioner o.s.v. Att inte realistiskt erkänna och hantera denna mångfald är fullständigt verklighetsfrämmande och dessutom skrämmande destruktivt. Man måste befinna sig ofattbart långt ut i de radikala ideologiernas och sentimentens töcken av motsägelser för att finna något som helst problematiskt i Björn Söders uttalanden.

Kurprinzstraße, Leipzig

Kurprinzstraße Leipzig

Sympatiskt från tyska vänstern

Det finns naturligtvis mycket jag inte håller med Sahra Wagenknecht om, men i anförandet nedan instämmer jag fullständigt; det är i alla avseenden perfekt. Den enda risken är att det kan uppfattas som ensidigt och generellt antiamerikanskt genom att det inte säger allt, genom sådant som det inte säger. I det Wagenknecht säger, har hon rätt.

Nästan varje argument skulle kunna vara hämtat direkt från den egentliga amerikanska konservatismens företrädare, eller motsvarande läger i övriga Europa – ja nästan varje exakt formulering. Här finns ingenting specifikt för den tyska vänstern. Detta säger en del väsentliga saker om vår tid. Själv åberopar Wagenknecht inte bara gamla tyska socialdemokratiska ledare, utan även Helmut Kohl.

När hon använder uttrycket “Spiel mit dem Feuer” associerar man till den bok med denna titel om Ukrainakonflikten som tidigare i år utgavs på ett tyskt vänsterförlag och med tysk vänsterredaktör.

Parentetiskt vill jag nämna att Wagenknecht har forskat om den tidige Marx’ förhållande till Hegel. Jag har inte tittat närmare på hennes bok Vom Kopf auf die Füße? Zur Hegelrezeption des jungen Marx, oder: Das Problem einer dialektisch-materialistischen Wissenschaftsmethode (1997), men den berör det jag finner viktigt även för dagens idealistiska filosofi i den mer egentligt hegelianska marxismen.

I detta TV-program från augusti ägnas en hel del uppmärksamhet åt hennes intresse för den klassiska tyska litteraturen.

Att svara Stefan Olsson

Det är svårt att veta hur man ska svara moderaten, statsvetaren, chefen för tankesmedjan Frivärld, debattören och författaren till Handbok i konservatism Stefan Olsson på annat sätt än genom att upprepa det han själv citerar från mig i sitt senaste blogginlägg, tydligen i tron att detta på något sätt i sig är något som talar mot mig.

“Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?” Så inleder Olsson sitt inlägg, ägnat den senaste ryska flygincidenten sydväst om Malmö.

Mitt i inlägget skriver han plötsligt: “Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ‘Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland’, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.”

Varför ska jag bortförklara fredagens händelse? Finns någonting i det Olsson citerar eller i vad jag i övrigt skrivit som kräver att jag gör det? Naturligtvis inte. “De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ‘artificiella’ utan högst påtaliga”, tillägger Olsson. Naturligtvis är dessa militära kontakter inte artificiella. Vad jag skrev var att konflikten med Ryssland var artificiell, d.v.s. den konflikt som leder till militära kontakter av det aktuella slaget.

Konflikten är ju, som Olsson korrekt återger den “ryska berättelsen”, resultatet av NATOs provocerande agerande i (bl.a.) Baltikum och försöken att utvidga sin makt i Ukraina, och som han lika korrekt återger mig hade vi inte haft den om inte USA, EU, NATO och George Soros blandat sig i (Soros är här en metonymi). Ryssland upplever sig som tillbakaträngt och i behov av att försvara sig. Exempelvis flyger även NATOs plan, som ständigt övar i Östersjön, med avstängda transpondrar som gör dem osynliga för den civila trafiken, ja svenskt stridsflyg gör det.

Det enda jag kommer på som är viktigt att upprepa här är det viktiga faktum som jag redan flera gånger betonat och som genom hela konflikten varit uppenbart för alla som följer mig här i bloggen och i sociala media, nämligen att “berättelsen” också är amerikansk och på intet sätt specifikt rysk eller min. Senast i fredags skrev jag följande:

“Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media, är amerikanska. Personer som [Reagans Moskvaambassadör] Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som ‘Putins propaganda’.”

Jag ber om ursäkt för upprepningen. Även på Facebook använder Olsson samma märkliga debatteknik. I en diskussion föranledd av att Jan Sjunnesson postat ett tidigare blogginlägg av Olsson om “kålsuparteorin”, där hela det kalla krigets argumentation mobiliseras, skriver han, inledande med ännu ett citat från ett av mina inlägg i denna blogg:

“‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.’

Citatet sammanfattar väl hur den [sic] Putinvännerna i SD-kretsar ser på världen.”

Vad kan jag säga om detta? Olsson menar uppenbarligen återigen att citatet är oerhört komprometterande. Debattekniken och attityden säger mer om Olssons förväntade läsare, hans extrema neokonservativa kretsar i Moderaterna o.s.v., än om mig och min ståndpunkt. Citatet sammanfattar förvisso, och förhoppningsvis också väl, hur jag och många andra i SD och även på annat håll ser på konflikten.

Det enda som kan diskuteras är begreppet “Putinvänner”. Säkert finns Putinvänner som är rent proryska, som till skillnad från mig förespråkar en anslutning till Ryssland i denna konflikt av samma slag som den olssonska till NATO, USA och EU. Onekligen ser sannolikt även de konflikten på det sätt jag beskriver i citatet. Men deras ställningstagande skulle innebära samma uppgivande av den svenska frihets- och självständighetslinjen som det Olsson med sådan märkligt enögd fanatism förespråkar i andra riktningen. Min linje innebär strävan efter vidmakthållna goda förhållanden (“vänskap”) åt båda hållen och i och genom detta efter avspänning och avveckling av konflikten.

Att skulden till konflikten måste läggas där jag lagt den innebär varken en “antiamerikansk” hållning (USA har också helt andra traditioner, och en historiskt väl etablerad opposition mot den förda politiken finns alltså där) eller någon ensidig anslutning till Ryssland (alla som till skillnad från Olsson följt vad jag skrivit vet att, och på vilka punkter, jag är kritisk även mot Ryssland).

Om Jan Olof Bengtssons blogginlägg, vilka jag nu har läst”, fortsatte Olsson på Facebook, “är representativa för SD:s hållning, eller en betydande del av SD, sviktar politiken betänkligt. Inget parti man håller i handen när det börjar blåsa.” Detta alltså från vad som av allt att döma är en outrerad neocon som med fullständigt explicit målmedvetenhet tycks vilja reducera Sverige till en lydstat till det neocon-dirigerade, amerikanska, globalt liberal-revolutionära oligarkväldet. Vill svenskarna hellre hålla denna person i handen? Man kan inte säga att det i själva verket är han som sviktar. Han har ju överhuvudtaget inte stått upp för svensk självständighet. Att döma av hans senaste blogginlägg är han redan från början en ihopbrakad katastrof.

I själva verket kan Olsson, trots citaten, knappast sägas ha läst mina blogginlägg. Hade han gjort det hade han omedelbart sett att de inte är representativa för SDs hållning. Det är ju s.a.s. just det faktum att de inte är det som är vad de handlar om; vad jag gör i dem är ju att jag förespråkar en justering av SDs hållning i den aktuella konflikten, så att kritisk tydlighet visas även mot väst.

Att mina inlägg inte är representativa påpekades också på sedvanligt emfatiskt manér av min partivän Robert Ericsson. Dock gäller fortfarande, exempelvis efter att man senast replikerat på Expressens Patrik Kronqvists anklagelse att SD gullar med Putin, att partiets nuvarande hållning såsom formulerad av de huvudsakliga talespersonerna på detta område skiljer sig mindre från min än såsom formulerad av just Ericsson. Det kan finnas anledning att återkomma om detta.

Att svara Stefan Olsson kan för min del bara innebära att upprepa sådant jag redan sagt, och inte minst just det han själv citerar från mig. Det blir en märklig debatt.

Jean Baillairgé: Notre-Dame de Québec

Baillairgé

Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 1

Av Lawrence Heap Åberg     JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp

Fenomenologi, 1     Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1

Läran om människan, 2

Vi har funnit idén om en sann och fullkomlig verklighet närvarande i människans medvetande. Varhelst människor finns, varhelst ett mänskligt liv levs, där finns också denna idé. Den amerikanske vildens eviga jaktmarker, nordbons Valhall, mohamedanens paradis, ”det nya Jerusalem” som de första kristnas glödande fantasi utsmyckade med så praktfulla färger, allt detta icke mindre än de flesta naturfolks saknad efter en försvunnen gyllne ålder, ett förlorat paradis och kulturmänniskans hopp om en bättre framtid för människors barn, en framtid, vars paradisiska lycka fantasin ofta höjt över jordelivets mått, allt detta och ännu mycket annat är blott olika exempel på, hur medvetandet om en bättre värld än den närvarande levt genom tiderna. Och föreställningen om det högsta väsendet, den mäktige ovan, vars namn ingen vågat uttala, hur har ej den oemotståndligt trängt in i människolivets innersta kärna.

Men i alla dessa föreställningar har dock mycket sinnligt inmängt sig. Man har föreställt sig ett sinnligt liv, bättre än det närvarande, man har för sin fantasi liksom sökt uppförgylla detta livet, ehuru man låtit det behålla sin sinnliga karaktär. Det må väl så vara, att det understundom är för vilken människa som helst nödvändigt att, för att rätt livligt afficieras av det osinnliga, kläda detta i sinnlig dräkt. Men det granskande förståndet kan ej åtnöja sig med en förbättring av det sinnliga livets villkor. Vi har sett, att den sinnliga verkligheten såsom väsenlös och förgänglig en kan fylla de fordringar, människoanden ställer på det fullkomliga. Var har vi väl då att söka uppfyllelsen av vår trängtan efter evig sanning och evig fullkomlighet?

V har sökt visa, att en opersonlig verklighet är till endast i och för det medvetande som uppfattar den. I det opersonliga kan vi följaktligen ej söka den ursprungliga och sanna verkligheten. Frågar människan härefter, så ger naturen henne intet svar. Vad naturen bjuder oss av självständig verklighet, det är blott ett eko av vår egen fråga efter en sådan, ty naturen är blott till i och för oss, som uppfattar den, och den verklighet, den hyser inom sig, den är vår egen. Det sanna svaret på mitt spörsmål – vad är förutom jag själv allena, jag kan ej vara ensam i världen, vad finns jämte och oberoende av mig? – det svaret gives ej av det, som självt är omedvetet, det gives först av ett annat medvetande, av ett ”du”. Med ett ord, sanning i sitt förnimmande finns för människan i full och egentlig bemärkelse först därigenom, att hon förnimmer något som självt är förnimmande.

Att så är förhållandet, torde framgå av vad vi ovan sagt om medvetandet som förutsättning för allt som icke själv är medvetande. Det bekräftas också av den personliga livserfarenhet, som lär oss att människan i sina personliga förhållanden finner vad hon söker, ett innehåll som skänker mättnad åt andens djupaste behov.

Men människan är en ofullkomlig personlighet, det är alldeles givet. Väl känner hon behov efter och medvetande om det som fullkomligt är, men hon är tillika i många avseenden i saknad av personlig fullkomlighet. Hon är beroende av en mer eller mindre opersonlig natur, över vilken hon ej är fullt herre, och hon är själv stadd i utveckling, hon syftar till att bliva något, som hon icke är. Väl kan det förefalla mången som vore själva utvecklingen en fullkomlighet, enär den ju är villkoret för ett högre liv. Sant är det förvisso, att för den som ofullkomlig är, för honom innebär utvecklingen ett oundgängligt villkor för vinnandet av, om icke full, så dock en högre grad av fullkomlighet. Men just detta, att man behöver utvecklas, just detta visar, att man är ofullkomlig.

Vid människans och mänsklighetens personliga liv kan vi följaktligen icke stanna. Vi kan icke dröja vid en mångfald av ofullkomliga personliga väsenden, som ömsesidigt förnimmer varandra.

Den mänskliga anden söker en enhet, som förbinder mångfalden till ett systematiskt helt. Så länge man stannar vid en flerhet av principer, har man ej kommit fram till det i sanning absoluta och fullkomliga. De många vore ju beroende av varandra, följaktligen osjälvständiga. Skall något erkännas vara absolut, så måste det vara ett och ej många. Och när människan fattar sig såsom ett visserligen personligt, men ofullkomligt personligt väsende, så innebär detta, att hon finner sitt väsendes yttersta grund ej i detta väsende själv, utan i ett väsende som är fullkoligt eller i sanning absolut.

Förs sålunda vår tanke tillbaka till en alla väsenden förbindande enhet, och nödgas vi just häri se det fullkomliga eller absoluta, så uppstår frågan, hur denna enhet är att fatta. Tilläventyrs är den blott en sida eller egenskap hos de ändliga väsendena, det allmänna, som är för dem alla gemensamt och hos dem alla framträder, om än hos var och en av dem på ett egenartat sätt. Tilläventyrs beror min och varje annat väsendes ofullkomlighet just därpå, att var och en av oss är denna bestämda varelse, denna individ, ej det allmänna, för alla individer gemensamma. Jag är måhända blott en bölja i världshavet, bestämd väl ej att förintas, men att försjunka i den ocean, som uppkastat mig, och att just genom detta försjunkande varda den ofullkomlighet kvitt, under vilken jag ännu tynges.

Som bekant är, gives det en världsåskådning, en vitt utbredd, i många olika skiftningar framträdande sådan, som antager detta. Den åsikten bär namnet panteism.

Ej så litet tycks tala för en sådan uppfattning. Med outplånlig eldskrift skriver naturen på ännet av varje individ, hon alstrar: ”du måste dö”, och hon vittnar varje dag så oförtydbart som möjligt, hur bräcklig individen är, hur litet naturen sörjer för individen, under det att hon är så frikostig på sina moderliga omsorger om släktet. Ja, ju allmännare, ju mer omfattande den enhet är, på vilken man ger akt, ju större visar sig dessa omsorger.

Och om vi betraktar människans värld, vilken dygd kan väl skattas högre än självförsakelsens, vilken last är mer ägnad att sätta i harnesk det bästa i oss än den lumpna egennyttan. Ja, för mången, kanske för en var i vissa själsstämningar, och detta visst ej de, över vilka vi har skäl att mest blygas, ligger något outsägligen ljuvt och tilltalande i denna tanke, att individualitetens band en dag skall brista, att jag själv, hela min personlighet skall få uppgå i det hela, av vilket jag är en lem, och att min bestämmelse är att nu göra dessa band så lätta, så genomskinliga som möjligt.

Boström själv trädde i mycket intim beröring med en sådan åsikt, den Hegelska.

Enligt Hegel är världen i alla sina former, naturens lika väl som människolivets, blott uttrycket eller, om vi så får säga, den yttre om klädnaden för ett allt omfattande, i allt sig uppenbarande världsförnuft, som till väsendet är tanke eller tankekraft. Allt i natur och människoliv, som kan göra anspråk på att ha något beståndande värde, måste visas vara ett moment i världsförnuftets skapartanke, vilken i och genom världsutvecklingen giver sig själv full verklighet, och inför vars allmänhet allt enskilt, varje individualitet är bestämd att försvinna. Blott som det allmännas bärare har individen någon betydelse, i sig själv kan den ej göra anspråk därpå.

Denna världsåskådning hade på Boströms tid vunnit mycken spridning. Själv påverkades även Boström mäktigt av den, och man kan utan betänkande påstå, att Hegel är hans närmaste föregångare. Av Hegel närmast är det, han vunnit den klara och bestämda insikten däri, att all sann verklighet är till för medvetandet eller tanken och oberoende härav ej kan anses i sanning existera – att den är andlig. Men lika obestridligt som detta inflytande är, lika klar och bestämd är den genomgående opposition, vari Boström ställde sig mot Hegels världsåskådning. Sin ställning till densamma har han träffande angivit i sitt ofta upprepade yttrande: ”Om denna världen vore den enda, så hade Hegel rätt.”

Detta Boströms yttrande angiver icke blott hans ställning till Hegel, utan även, vad han tänkte om panteismen i allmänhet och de förutsättningar, på vilka denna åsikt vilar. Det är genom att giva akt på, hur försvinnande och ändlig all individuell tillvaro är inom sinnevärlden, som man kommit in i en panteistisk tankegång, och man hade allt skäl att stanna vid denna, såvida ingen annan verklighet funnes än den sinnliga.

Men månne den lära, till vilken ett dylikt antagande leder, att det är det allmänna, det som självt saknar individualitet, ehuru det kläder sig i ständigt växlande individuella former, att det är detta, som i sanning är absolut, månne denna lära är i och för sig rimlig? Kan man väl någonsin finna ett allmänt, som skulle existera i och för sig? Nej, förvisso icke. Det allmänna är ju till sitt väsende ingenting annat än en sida hos ett annat, hos det enskilda, och kan ej tänkas existera oberoende av detta.

”Javäl”, säger panteisten, ”därför kläder sig också det allmänna, det absoluta i ständigt nya, växlande former. Dessa är individuella, men de är just därför ändliga. Det absoluta frambringar dem och upphäver dem åter, och just däri visar det, att det är upphöjt över dem alla.” Nåväl, men det, som till sitt väsende är en blott sida hos ett annat, det är ju till endast och allenast genom detta andra och kan ej tänkas existera oberoende av detta. Intog nu det absoluta denna ställning till ändlighetens värld, då vore det ju till, icke genom sig själv, utan genom det ändliga, och därmed upphävdes det första grundvillkoret för att det skulle vara absolut. Och vidare, vad betyder det väl, att ett allmänt framträder i enskilda eller individuella former? Ingenting annat än att det enskilda har det allmänna till sin egenskap, jämte det att det tillika har även andra egenskaper, som skiljer det från annat, vilket jämväl även har det allmänna till sin bestämning, men däremot saknar de sistnämnda egenskaperna.

En liksidig triangel t. ex. har ju först och främst den allmänna egenskapen att vara en triangel, men så dessutom liksidigheten, varigenom den skiljes från trianglar som icke är liksidiga. Innebär då månne liksidigheten någon inskränkning eller brist i triangelns egenskap av triangel? Nej, för ingen del. Den blir visst icke mindre en triangel därför att den är liksidig, och även denna särskilda triangel, den är icke mindre triangel därför att den är denna.

Det förhåller sig icke så, att en sak är ofullkomlig eller lider någon inskränkning i de egenskaper, den har gemensamt med andra föremål, därför att den har större rikedom på egenskaper, därför att den är något annat och mer än detta för flera gemensamma. Men hur är det väl då tänkbart, att det ofullkomliga skulle kunna förklaras ur det fullkomliga, att detta senare fått en större innehållsrikedom, fått flera egenskaper, än det har såsom blott sådant? Men vilken annan mening kan väl ligga däri, att det enskilda vore den ändliga, den ofullkomliga form, i vilken det allmänna, som till sitt väsende vore det oändliga och fullkomliga, skulle framträda? Och slutligen, icke kan man väl ur en sida eller egenskap hos en sak förklara andra sidor eller egenskaper hos den saken, icke följer väl ett mer ur ett mindre, rikedom ur fattigdom? Vore det absoluta fattigt på innehåll, den ändliga världen däremot rik på sådant, icke läte sig väl då denna rikedom, d. v. s. just ändligheten, förklaras ur det absoluta?

Anna Netrebko: Regnava nel silenzio…Quando rapito in estasi

2003

Statsministern och fascismen

Debatten om SDs påstådda ”fascism” blir alltmer absurd. Aftonbladet skriver i en avdelning kallad Viralt att statsminister Stefan Löfven, i en riksdagsdebatt (från vilken ett YouTube-klipp tillhandahålls som givits rubriken ”Stefan Löfven sätter Paula Bieler på plats”), ger Paula Bieler ”svar på tal” i denna fråga och ”river ned applåder”.

Det sistnämnda behöver inte bemötas: det låter som det brukar när Socialdemokraternas fortfarande märkligt stora grupp applåderar, och alla partigrupper brukar applådera sina företrädare. Men det första påståendet är är viktigt i sin totala osanning, och på grund av ämnets vikt. Vad Bieler frågar är om Löfven inte bör ta ansvar för en så grov anklagelse som att SD är fascistiskt, och vilken forskning han stöder sig på.

Statsministern ger på intet sätt ”svar på tal”. Han säger: ”Ja deeltä att man ska ta ansvar och det är det jag gör. Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång. Att så här ser jag på det, det är det här det är frågan om, för ingen ska kunna säga att vi ingenting vet, ingenting visste. Sverigedemokraterna är ett parti som kommer, har rötterna, i Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt, nordiskt riksparti, där är rötterna. Det går inte att komma ifrån, det bara är så. Och när jag hör, här ifrån talarstolen, partisekreteraren tala om ”mitt folk”, i en debatt mot en person som kommer från ett annat land och tala om ”mitt folk”, när jag hör om nationernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad, ja då ringer varningsklockor, åtminstone hos mig. Och när jag ser maktspråket, ett parti som säger att om resten av riksdagen inte gör som oss, då kommer vi att fälla varenda regering – det är illavarslande signaler.”

Även det faktum att socialdemokraterna på plats applåderar detta är beklämmande. På vilket sätt är detta ”svar på tal”?

Formuleringen ”Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång” är obegriplig (”en gång” markeras som något uppenbarligen för Löfven mycket viktigt, med ett finger i luften). Vad statsministern gör är att han än en gång helt enkelt framför de anklagelser han redan en gång framfört och som är vad Bieler frågar om. Det är nu alltså inte en gång utan två gånger. Utan att med ett ord beröra frågan om forskningen och listan med forskare Bieler nämner, regurgiterar han bara vad han nyligen hävdade stöddes av den bisarre journalisten Arnstad.

Den senare framträdde efter detta omnämnande från statsministern i TV och upprepade än en gång kort sin beskrivning av ”nyfascismen” som å ena sidan ”ultranationalistisk” och eftersträvande nationens pånyttfödelse, å andra sidan en skapelse av den såvitt jag förstår rent antinationalistiska franska nya högern på 60-talet. Men vi kan lämna Arnstad därhän och hålla oss enbart till hur Löfven återger vad han menar vara den arnstadska uppfattningen.

Frågan om ”rötterna” har jag redan tillräckligt berört i tidigare inlägg (även om jag måste säga att VAM är nytt för mig i detta sammanhang). Jag förstår den inte. Hur är det faktum att enskilda partiföreträdare haft en bakgrund i vissa partier och organisationer, innan de blev medlemmar i ett annat parti, liktydigt med att det senare har sina rötter där? Det avgörande är väl vilka ståndpunkter partiet som sådant representerar, och därmed även dessa individer som blivna medlemmar i det? Är det inte rimligt att anta att anledningen till att de blivit medlemmar i partiet är att de kommit att dela dess ståndpunkter?

Mer ”substantiellt”, eller vad man ska kalla det, är statsministerns ”tydliggörande”, ännu en gång, och på fullt allvar, att det är fascism att tala om ”mitt folk”! Partisekreteraren gör det, och han gör det i riksdagens talarstol! Det här är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan detta i någon som helst mening vara liktydigt med fascism – ens i Arnstads osammanhängande mening? Har inte socialdemokratiska statsministrar – inte bara partisekreterare – alltid talat om sitt folk?

Och det är fascism att tala om detta i en debatt med ”en person som kommer från ett annat land”?! Löfven menar här helt klart att vederbörande tillhör ett annat folk, och att det delvis också är därför partisekreterarens ord är fascistiska. Men hur kan man i detta eller något annat sammanhang denna formulering vara detsamma som fascism?

Om den nämnda motdebattören sitter i Sveriges riksdag har han eller hon antingen blivit en del av det svenska folket, samma folk som partisekreterarens, eller så ser han eller hon sig bara som svensk medborgare men tillhörig ett annat folk, ”sitt folk”. Vore motdebattören också fascist om även han eller hon yttrade ”mitt folk”, d.v.s. talade om sitt folk, det andra folk statsministern syftade på för att framhäva det fascistiska i partisekreterarens formulering?

Det finns mycket att säga om begreppet folk, och även om begreppet folk i fascismens ideologi såväl som i andra ideologier. Men att som statsministern gör låta det i sig bli ett bevis för fascism är ingenting annat än ett uttryck för socialdemokratins intellektuella och moraliska bankrutt. Detsamma gäller i lika hög grad för hans hänvisning till tal om ”nationenernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad”. Även här ringer alltså varningsklockor om fascism för Löfven!

Det vore inte meningsfullt att ta sig an påståenden på denna nivå om de inte kom från vår statsminister. Aftonbladet har onekligen rätt i att klippet med replikskiftet förtjänar att bli viralt (eller gå viralt heter det kanske) – men av skäl motsatta dem man tänker sig. Att man tycker att statsministern här “ger svar på tal” och “sätter Paula Bieler på plats”, och att man tror att läsarna ska hålla med om det, säger det mesta om redaktionen och dess syn på sina läsare.

Bieler tar också upp Löfvens påstående att fascismen i själva verket accepterar demokratins principer, respekterar demokratin. När statsministern avslutningsvis menar att även SDs avsikt att fälla varje regering som inte tar någon som helst hänsyn till dess väljares och vad som såvitt jag förstår är en majoritet av svenska folkets – folkets – åsikt i massinvandringsfrågan är fascism, börjar man undra om inte just den på alla dessa abderitiska definitioner grundade smutskastningen helt enkelt syftar till att stoppa demokratin, folkstyret.

SD gör rätt i att fälla den här regeringen, till att börja med. Statsminister Löfven har upprepat sin ansvarslösa anklagelse, och ansvarslösheten har förvärrats av svarslösheten.

Sainte Lucie, Saint-Vincent de Metz

Sainte Lucie Saint-Vincent de Metz

Photo: Fab5669

Reagans Moskvaambassadör om Gorbatjov och väst

Jack Matlock, Reagans ambassadör i Moskva och författare till Autopsy on an Empire: The American Ambassador’s Account of the Collapse of the Soviet Union (1995), Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended (2005), och Superpower Illusions: How Myths and False Ideologies Led America Astray – And How to Return to Reality (2011), kommenterar på Facebook intervjun med Gorbachev som publicerades igår i Time under rubriken Gorbachev Blames the U.S. for Provoking “New Cold War”:

“I can well understand why he feels as he does! He helped us end the Cold War, threw of Communism, allowed the East Europeans to make their choice, and avoided suppression of the Balts when they demanded a return to independence. He did that with assurances, both explicit and implicit, that a reformed Soviet Union would become part of a ‘common European home.’ The world he and his Western counterparts sought was undermined by the policies followed by subsequent U.S. and Western leaders, starting with President Clinton, as well as by his successors as Russia’s leaders. That’s why, as others have noted, we have Russia problem, not just a Putin problem.”

Matlocks kritiska formulering även om Gorbatjovs efterföljare syftar på Krim-annekteringen och dess brott mot Budapest-memorandumet. Mitt intryck är att Putin i det längsta försökte upprätthålla den Europa-integrationistiska linjen, samtidigt som han p.g.a. de under Jeltsins tid uppkomna missförhållandena tvingades i mycket slå in på en annan politisk väg. Detta i enlighet med talet i tyska förbundsdagen 1991 och även München-talet 2007, vilket senare dock är mest känt för att han där börjar signalera missnöjet med västs politik.

Det är viktigt att förstå att den tyngsta kritiken av “västs” politik gentemot Ryssland sedan Gorbatjovs tid är amerikansk. Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media är amerikanska. Personer som Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som “Putins propaganda”.

Henri Gervex: Une soirée au Pré Catelan

Gervex

Sårslickande för eftersläpande

På Axess-TV kan ses ett samtal mellan PJ Anders Linder och Peter Santesson om vilka de nya sverigedemokratiska väljarna är. Jag har alltid gillat Linder, alltsedan 80-talets kulturkonservativa nisch på Timbro (som inom kort förstördes): en politisk kommentator och debattör med genuina humanistiska intressen och sympatisk, lågmäld, kultiverad framtoning. Även Santesson, som jag inte är förtrogen med, verkar sympatisk. Men här ser vi en trött och bortkollrad PJ tillsammans med Santesson pladdra på smånervöst med självklarheter, spekulationer och försök att vrida verkligheten så att den ska passa detta sårslickande för de intellektuellt eftersläpande. Dels fattar de verkligen inte, dels tycks de tvingas låtsas inte fatta. PJ kan bättre. Det har han visat genom att publicera Marika Formgren i Axess, och därmed kanske rädda tidskriften från Lundberg-kollapsen.

Intervju med Richard Jomshof

SDs kommun- och landstingskonferens i Västerås, 6-7 december

Ljungberg om Zetterberg

Carl Johan Ljungbergs ord om Hans Zetterberg återfinns nu i hans blogg:

Zetterberg“I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen.”   Läs mer

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Lublin

Lublin

Den Boströmska världsåskådningen: Läran om människan, 2

Av Lawrence Heap Åberg     JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp

Fenomenologi, 1     Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1

Medvetenheten i förnimmandet och avsiktligheten i viljandet är utmärkande för människan. Djuret är visserligen också ett förnimmande väsen och det röjer åtminstone instinkter, är sålunda också viljande i detta ords vidsträcktaste bemärkelse. Man må icke heller neka, att hos djuret livsyttringar förekommer som röjer spår av medvetenhet och avsiktlighet. De nyaste forskningarna har haft all möda ospard att genom direkta iakttagelser visa, att så förhåller sig. Vi dristar icke bestrida att, om än värdet av de resultat vartill man ansett sig ha kommit, stundom överskattats, man dock verkligen lyckats uppvisa sådana spår. Detta upphäver dock ej det sakförhållande, att under det medvetenhet och avsiktlighet hos djuren framträder i sporadiska livsyttringar, är de hos människan bestämmande makter för livet i det hela.

Härmed påstås ingalunda, att de vore de enda för det mänskliga livet bestämmande principerna. Människan har nog också hon sitt djuriska liv och står under de inflytelser, som därav betingas. Men hon har därjämte även medvetenheten och denna framträder, som sagt, ej hos henne sporadiskt, utan som en makt som verkar modifierande på hela hennes liv. Såväl det ena som det andra är en direkt tillämpning av lagar, som råder överallt där en skillnad äger rum mellan ett högre och ett lägre. Övergången sker aldrig plötsligt och tvärt. Den är kontinuerlig. Mellanstadier finns och, vad mer är, inom det lägre området röjas vissa, ehuru visserligen sporadiska yttringar, som egentligen tillhör den högre ståndpunkten och i så måtto hänvisar på denna. Först här blir de bestämmande makter i det hela. Men detta betyder ej, att det lägre livet därför skulle ha upphört. Fasthellre fortfar det, ehuru modifierat av den högre principen. Vad som berättigar till intagandet av den högre ståndpunkten är sålunda varken den blotta, om än sporadiska förekomsten av det, som för denna ståndpunkt är utmärkande, ej heller den totala frånvaron av den lägre, utan fastmer den omständigheten att det högre är en för det hela bestämmande makt.

I och med det anförda har vi dock, och därvid må här särskilt vikt läggas, ingalunda gått utöver den sinnliga sidan hos människan. Även den klaraste tanke är dock, såvitt det är det sinnliga, som i den tänkes, ingalunda något som höjer människan utöver sinnevärldens gränser. Även den mest genomtänkta avsikt, som syftar till timlig lycka och timligt välbefinnande, gör det icke. Frågan är nu den: Finns det för den mänskliga uppfattningen något, som ej refererar sig till den värld, vi med våra fem sinnen uppfattar? Och kan vi bestämma vår vilja efter motiv som är av annan art än egennyttans krav på det timligt goda?

Vi vet redan, att Boström besvarar dessa frågor jakande, och vi erinrar oss även, att han, vad den första frågan angår, motiverar detta bland annat så, att människan är medveten om den sinnliga världens ofullkomlighet, vilket häntyder på att hon i någon mening känner det som är fritt från denna ofullkomlighet. Djuret gör icke så. Det vet intet om naturföremålens väsenslöshet, intet om förgängelsen, och det har ej heller något medvetande om alltings innersta väsen, vilket är oförgängligt. Det är icke blott med avseende på sitt sätt att förnimma som människan skiljer sig från dem. Hon gör det även så, att hon förnimmer något, som djuren icke förnimmer. Vi måste en stund dröja härvid.

Människan gör obestridligen en skillnad emellan det som är, och det som synes, och hon har en tendens att för sitt medvetande fasthålla det förra. Hon strävar att finna sanningen. Hon vill fatta det väsen, som ligger till grund för tingens skiftande företeelser. Detta övergår till en strävan at uppfatta det rent av absoluta väsendet. Härmed förstår vi det väsen eller den verklighet, som är i alla avseenden genom sig själv och följaktligen ej förutsätter någonting utom sig själv allena, varemot allt annat förutsätter denna och måste därur förklaras, såvitt förklaringen skall vara fullständig. Men denna strävan att fatta det absoluta väsendet häntyder på att en uppfattning av det samma ej kan vara för människan rent av omöjlig, ja att hon i själva verket alltid på något sätt uppfattar det, om än aldrig så dunkelt och ofullkomligt. Ty icke kan väl en varelse äga en strävan efter något eller känna behov av något, som för densamma på grund av dess egen natur vore helt och hållet främmande? Kände vi rent av icke till det absoluta väsendet, så kunde vi omöjligen tala därom eller i språket utveckla några ord och uttryck för att beteckna det. Men då vore det ej heller möjligt att i något fall göra skillnad emellan lögn och sanning eller söka tingens grunder. Ty icke kan väl den, för vars ögon det rena dagsljuset är helt och hållet främmande, göra skillnad på mörker och skymning eller ens fatta mörkret. Den blindfödde gör icke det senare.

Till förekommande av missförstånd må här ett par anmärkningar göras. Med det anförda är först och främst ingenting sagt rörande den frågan, huruvida den fullkomliga verkligheten, om vilken vi sagt att människan har medvetande, i själva verket existerar. Blott det är framhållet, att det för människan är en psykisk nödvändighet att fortgå till den. Att hon existerar i människans medvetande följer väl därav, men om den nödvändighet, varmed vi fattar den, är något mer än en psykisk sådan, om den äger vad man kallat objektivitet, och i vilken mening den har en sådan, därom är ännu intet sagt. Behandlingen av denna senare fråga måste vi uppskjuta till längre fram. Här må det vara nog att konstatera den ifrågavarande verklighetens närvaro i vårt medvetande.

Icke heller har vi med det anförda yttrat någonting rörande den frågan, hur långt det över huvud kan vara oss möjligt att klart fatta det innehåll, varom det är fråga. Blott så mycket torde följa av det sagda, att vinnandet av denna klarhet är en mänsklig uppgift. Redan i förhandenvaron av ett behov i förevarande avseende äger människan en borgen för att detta strävande kan i någon mån krönas med framgång. Ty efter vad vi sett, förutsätter själva behovet att det, varefter vi känner behov, är i någon mån till för oss.

Nej, invänder läsaren, det förhåller sig icke så. Det gives många behov som ej kan tillfredsställas, än flera som icke bör detta. Visserligen, men varpå beror då denna förstnämnda omsändighet, ty det är väl ändå den, som här kan intressera oss? Jo därpå, att till behovens tillfredsställelse tarvas yttre medel, som för tillfället ej står oss till buds. Orsaken ligger då ej hos oss, ej hos vår andliga natur, utan hos den värld i vilken vi lever. Här däremot är ju blott fråga om att vi skall göra en vår förnimmelse klar för oss. Att vi erfar behov att göra detta, det, sade vi, visar att den förnimmelsen hos oss faktiskt förefinnes. Och att den av oss kan i någon mån klargöras, det framgår redan därav, att vi klart fattar att vi har den.

Vi kan sålunda i någon mån med vårt förstånd fatta det oändliga. Men, anmärker Boström, vårt medvetande därom är dock icke uteslutande förståndets sak. Fastmer röjer det sig, till en början uteslutande, alltjämt i viss mån som en känsla, en mer eller mindre dunkel aning om något högre än allt ändligt, något, varav man själv liksom hela naturen är absolut beroende. Ur denna aning utvecklar sig föreställningen, den bildliga uppfattningen, av det översinnliga, och i sin ordning kan denna övergå till det klara begreppet.

På detta förhållande, att det översinnliga är till för människan i andra former än den klara tankens, måste mycken vikt läggas. Först härigenom blir det möjligt att fasthålla att detta översinnliga verkligen är en till arten annan verklighet än den sinnliga och ej tilläventyrs blott en sida hos denna. Ty, som vi anmärkt, alla människans begrepp eller tankar omfattar dock alltjämt ej föremålen i det hela, utan vissa sidor hos dessa. Vore nu tanken den enda form, under vilken det översinnliga vore till för oss, ja då vore detta översinnliga till sist dock ytterst blott en sida hos det sinnliga.

Beträffande viljan åter, så är det ett obestridligt faktum att hos människan gives ett medvetande om en skillnad emellan rätt och orätt, följaktligen ett medvetande om det i sig själv rätta. Vad detta närmare innebär, med vilka modifikationer det framträder o.s.v., därom får vi tillfälle att tala längre fram. För närvarande må det vara nog att påpeka dess tillvaro. Man har väl sökt exempel på sådana människor, som skulle sakna det, liksom även sådana, som skulle fullkomligt vara i saknad av det medvetande om sanning varom vi talat ovan. Men förutom att dylika fall, utom vad angår ren idiotism, aldrig blivit fullt konstaterade, så är det dock tydligen icke egentligen om dylika, inom släktet lågt stående individer som här är fråga. Här gäller det blott att visa, att människan ej utan det ifrågavarande medvetandet kan komma fram till egentligt mänskligt liv, åtminstone ej till högre former av sådant. Om några varelser finns, som saknar detta medvetande, men likväl är födda av människor och till kroppen dem lika samt utrustade med ett själsliv, som står i viss mån över det som man är van att finna hos de vanliga djuren, så är detta en sak som ej rör nu föreliggande fråga.

Vi har fäst uppmärksamheten vid människans medvetande om sanning och rätt i absolut bemärkelse. Att detta medvetande är till arten skilt från alla de former av förnimmelse varom ovan talats, finner man om man ger akt å ena sidan på skillnaden mellan att veta att en sak förhåller sig så eller så, ja t. o. m. inse, att det under givna förhållanden måste förhålla sig så eller så, och att förklara företeelserna ur deras yttersta grund, å andra sidan på skillnaden mellan att handla klokt och att handla rätt.

Människans medvetande om rätt och sanning i denna absoluta bemärkelse kallas av Boström hennes förnuftiga medvetande. Själva sanningen och rätten, sålunda det som hon har medvetande om, benämnes förnuftet. Detta är, som man lätt finner, sådant det av Boström fattas, någonting annat än förståndet. Förståndet är den mänskliga förmåga som fattar klart och tydligt, vare sig det för sinnena givna eller någonting annat. Förnuftsförmågan hos människan däremot är förmågan att förnimma det absoluta och låta sig av detta i sin vilja bestämmas, detta osinnliga må för övrigt för människan vara givet i förståndets form (klart och tydligt fattat) eller blott närvarande som känsla (aningen om det oändliga, samvete o.s.v.) eller föreställning. Vi ska nu se vad, som enligt Boströms mening är absolut sant och rätt.

Intervju med Paula Bieler

SDs kommun- och landstingskonferens i Västerås, 6-7 december

Marika Formgren: Nya steg utanför korridoren

Marika Formgren, som nyligen fick mig att återvända till Axess, skriver igår ett utmärkt längre inlägg i sin blogg om Sverigedemokraterna, medias förhållningssätt till dem, partiets och den Sverigedemokratiska folkrörelsens potential, den politiska debatten i allmänhet, och fenomenet “white flight”. Efter att ha formulerat många i de tidigare stora media outtalade centrala sanningar på detta område avslutar hon inte med att på det vanliga sättet trots allt ta ställning för “sjuklövern” och, på basis av de nya insikterna, ge råd åt dem om hur de ska kunna stoppa SD och vinna tillbaka väljarna. Medveten om förväntningarna om en sådan avslutning, inte hos sina gamla läsare, men hos sina gamla chefer och kolleger i den borgerliga pressen, skriver hon i stället:

“P.S. Blir du ledsen och vill höra att det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.”

Så är det säkert i någon utsträckning. Men detta är inte den vanliga rådgivningen av den typ vi sett i borgerlig press sedan valet. Redan den inledande frågan markerar ett avstånd till genren, att Formgren intagit en annan position. Med den större klarsyn hon uppvisat i framställningen av sanningarna, den större konsekvens som präglat analysen av den politiska situationen, är det väl också omöjligt att bona fide intaga denna roll av självprövande representant för det gamla etablissemanget.

I stället drar hon logiskt, explicit, och föredömligt avvikande från de få läsvärda politiska kommentatorerna inom detta etablissemang den idag nödvändiga och helt avgörande slutsatsen av sin egen typ av allmän politisk, moralisk och kulturell kritik. Nämligen att det inte räcker att de andra partierna ändrar sig i invandringsfrågan, ja att det noga taget inte spelar någon större roll om de gör det. Det är oklart i vilken utsträckning den beskrivna strategin skulle lyckas för partierna. Men det spelar ingen större roll, eftersom de ändå har så fel i så många andra frågor att SD fortfarande kommer vara oungängligt som alternativ:

“P.S. 2.  Och även om det skulle ske så lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida. Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag, men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling, den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.”

Just så är det. Man önskar sig naturligtvis, för Sveriges skull, att de andra partierna snarast ska ta sitt förnuft till fånga och ändra sig, börja samarbeta med SD. Men ett scenario där de “stoppar SD” och vinner tillbaka väljare genom att ändra sig i invandringsfrågan vore högst beklagligt, eftersom de fortfarande har fel i så många andra frågor. Man måste också fråga sig vilken trovärdighet de kommer ha när de, efter att inte ens idag visa minsta tecken på att överhuvudtaget vara beredda att samtala med SD, plötsligt ändrar sig på denna punkt. Med den historia de har i denna fråga kommer de förbli ytterligt försvagade, omsvängningen kommer vara otillräcklig för deras återhämtningen. Väljarna torde föredra originalet i denna fråga – och då dessutom få SDs bättre politik i så många andra. SD kommer fortfarande behövas, i alla de frågor Formgren räknar upp. När vi slutligen lyckas hantera invandringsproblemet, måste vi naturligtvis gå vidare till de andra områden där sjuklövern också skapat närmast oöverskådliga problem.

Jag har bara en invändning, rörande en litet märklig liknelse Formgren använder, en liknelse som det inte hade varit motiverat att ta upp om det inte vore så att hon upprepade den flera gånger och fäster viss icke ignorerbar betydelse vid den. Formgren jämför white flight med onani: “alla gör det men ingen pratar om det”. Och återkommer senare till det med följande utveckling: “När jag hävdar att ‘white flight’ är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en annan association nära till hands: De flesta kända försök att förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått tråkiga konsekvenser. Tänk om ‘white flight’, liksom onani, är ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill? Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ‘gillar olika’ och ‘är 87 procent’, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från mångkulturen?”

För det första är det för mig inte helt självklart hur Formgren använder liknelsen här. Den ser s.a.s. ut att bli alltför komplex, och kollapsa i sista meningen med dess fråga, ja kanske redan i den näst sista. White flight ska inte förnekas, då det kan få tråkiga konsekvenser. Men är fenomenet här jämförbart specfikt med onani eller med sexualdrift i allmänhet? Gör Formgren en skillnad här som är av betydelse för liknelsen? Hur det än är med det, vilkendera Formgren än avser, kan man förstå meningen att det kan vara skadligt att lova att leva i celibat (bekänna sig till mångkulturen) och undertrycka white-flight-driften. Men om white flight är en sund drift, kan den ju inte jämföras med övergrepp mot barn som följd av celibatlöftet. Eller är det en osund yttring av multikulturalismens tvång, på samma sätt som onanin av sexualdriften? Åtminstone det förra stämmer inte överens med Formgrens analys, och det är inte sannolikt att hon avser det senare. Ändå blir det otillbörligt rörigt här. Vilken motsvarighet i liknelsen har situationen när de mångmiljonbetalande vita inte längre kan fly? Lämnar Formgren plötsligt liknelsen här, och går i samma stycke plötsligt oförmedlat vidare till en annan problemdimension den förutan?

Det är möjligt att jag förbiser något, och det är kanske petitmaîtrigt av mig att ta upp detta. Men för det andra, och viktigare, måste jag av flera skäl ifrågasätta själva liknelsen som sådan. Det är här min invändning för mig blir väsentlig, och kommer in på ett område som borde vara av betydelse också för Formgrens egen livsåskådning.

“Alla gör det”? Det är ett alarmerande påstående, som Formgren gör till synes i ett helt annat syfte än att slå larm. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är så. Hur vet Formgren det? Alla liknelser är ju ofullständiga, och den, milt uttryckt, stora skillnaden mellan white flight och onani är ju att den förra men inte den senare är helt offentlig och lätt för alla att iaktta även när ingen pratar om den. Och om ingen pratar om onani måste det ju bli närmast omöjligt att veta. Eller har onani nu börjat utövas mer offentligt och iakttagbart av “alla”? Det kanske är en ny trend i den sexuella revolutionen, som tas upp i P3s ligg-program? Men i så fall borde det väl pratas åtminstone litet mer om det också av den lyssnande och onanerande allmänheten?

Jag vill dessutom ifrågasätta också detta liknelsens andra led. Det är faktiskt verkligen inte så att “ingen pratar om det”. Tvärtom pratas enormt mycket om det, och så har det varit åtminstone sedan sextiotalets sexuella revolution. Detta motsäger dock inte min problematisering av det första ledet, eftersom det långtifrån är alla eller ens många som talar om det, utan nästan enbart en liten och speciell minoritet, nämligen de sexuella revolutionärerna själva. De har i över ett halvsekel talat oavbrutet om det och andra sexuella fenomen och uttryck som det tidigare talades mindre om. Och de har gjort det av det skälet att de vill normalisera det, vill att alla ska “göra det” – som led i frigörelsen och de andra saker denna avses tjäna och befrämja.

Det är exempelvis såvitt jag förstår i dag klarlagt att Alfred Kinsey, i sina avsiktligt “revolutionerande” empiriska studier av den mänskliga sexualiteten, direkt manipulerade sina metoder och resultat för att få fram det önskade budskapet, nämligen att “alla gör det”. I verkligheten var så ingalunda fallet. Och inte ens idag kan det rimligen vara så. I den mån fler gör det idag är det endast en följd av detta budskap – självklart har propagandan, “upplysningen”, haft avsevärd effekt. Kinsey hade många efterföljare.

Nu kommer många läsare i vårt exceptionellt “frigjorda” land ogilla denna invändning och tycka att jag “skuldbelägger” onani o.s.v. Men jag måste på detta sätt få fram att jag tycker mig ana vad som möjligen skulle kunna vara en blind fläck hos Formgren i hennes obekymrade användning av denna liknelse, något hon kanske inte är medveten om. Jag förnekar inte att det kan ha funnits viktiga aspekter av 1900-talets omprövning av den viktorianska sexualmoralen, även om det fanns och fortfarande finns åtskillig dubiös propaganda och lika dubiösa intressen och dolda agendor på detta område. Men den sexuella revolutionen, styrd av dessa agendor, har också haft förödande konsekvenser på sociala områden som står i centrum för en Formgrens intresse, och inte minst på det erotiska livets eget område.

Även där finns nämligen traditionell insikt, konst, som är skild från den (i sig delvis missvisande och orättvist beskrivna) viktorianska moralismen, och som förstörs (tillsammans med denna moralism) av denna revolution. De reella nya kunskaper och friheter revolutionen möjliggjort är, vågar jag påstå, relativt begränsade och obetydliga, i jämförelse med den enorma uppmärksamhet den får och den betydelse den tillmäts av sociala myndigheter, pedagoger och nästan alla andra. Förlusterna i form av känslomässig förflackning, oförmåga till fördjupade, koncentrerade, kvalitativa och långsiktiga kärleksförhållanden av genuint personlig natur, och upplösta – och uteblivna – äktenskap och familjer är långt mer omfattande och påtagliga.

Det är naturligtvis överdrivet, och sexualupplysarna är alltså inte att lita på, men påståendet att “alla” onanerar är (oavsett om de pratar om det eller ej) ändå ett förskräckande vittnesbörd om en grotesk utveckling – en utveckling mot ett slags autistisk-individualistisk isolering på det sinnligt-erotiska och därmed också det allmänt känslomässiga planet. Att man kan tro detta, att man, som det synes, kan göra detta påstående som ett självklart konstaterande, säger oerhört mycket om vår samtid. Jag kan som sagt ha missat något i Formgrens användning av sin liknelse, men såvitt jag för närvarande kan se avspeglas ingen medvetenhet om det problematiska i den verklighet den menar sig hänvisa till. Men det är en medvetenhet som, p.g.a. hennes övriga fina insikter, borde finnas just hos just Formgren – och det finns verkligen inte många andra man kan vänta att finna den hos.

Det handlar här om något långt allvarligare och mindre naturligt än white flight. Och såtillvida är detta ingalunda en marginell utvikning. Men den får på intet sätt överskugga det övriga innehållet i Formgrens ypperliga inlägg, där hon än en gång föredömligt tar nya steg utanför sina gamla journalistkollegers meningslösa lilla åsiktskorridor.

Mattias Karlssons tal

på SDs kommun- och landstingskonferens i Västerås, 6-7 december

Bankrutten (S)

Det är svårt att säga vad som är värst, Reinfeldts, Nya Moderaternas och Alliansens aggressiva vulgaritet  eller den råa, fräna atmosfär av arrogant kulturlöshet som nu slår emot oss från Stefan Löfven och hela det socialdemokratiska parti som förstört sin egen folkbildning och tycks förakta allt det bästa det en gång stod för. Redan det faktum att man i full medvetenhet om vem hon var kunde välja Mona Sahlin till partiordförande avslöjade denna inställning; Håkan Juholt försökte åtminstone signalera en del kulturella intressen, men det har tydligen visat sig vara en bluff.

I helgen tog detta parti den svenska politiska debatten ned till nya ofattbara avgrundsdjup. Det är svårt att längre ens som omväxling försöka skratta åt det här. Det är moraliskt anstötligt. Det finns ingenting kvar. En moralisk och intellektuell bankrutt. Så här säger Sveriges statsminister:

“Sverigedemokraterna har värderingar som är så långt ifrån mina, så långt ifrån vårt parti och det är faktiskt så att det har Socialdemokraterna sagt, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet, vi är sju partier som är överens om det och jag tänker stå i det…

Jag menar precis det jag säger naturligtvis att det är ba och titta på för det första varur kommer Sverigedemokraterna? Jo det är Bevara Sverige Svenskt, det är Vitt Ariskt Motstånd, det är det Nordiska Rikspartiet och det är den typen av plej. Därur kommer de. Titta på deras politik så…

Jag tror att de flesta journalister som blev kidnappade i tisdags på Sverigedemokraternas presskonferens för att de skulle tvingas lyssna till tjugo minuter tjugofem minuter halvtimmes föredrag om deras invandringspolitik insåg vad detta är för parti. Det är ju så här att de har ju nu har de ju sagt lagt undan de här dimridåerna som de höll på med ett tag att de värnade om pensionärerna och de ville ha mer lägre pensionärsskatt, det röstade de ner i onsdags för att ta en enda fråga och det är invandringsfrågan.

[Stiftelsen Expo säger att Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och rasistiskt parti men att i och med att de accepterar demokratins principer så är det inget nyfascistiskt parti.]

Jo, och andra säger precis annorlunda. Historikern Henrik Arnstad har en annan uppfattning, journalisten och historikern, han har en annan uppfattning. Han skrev en bok om de här för två år sen.

[Varför är det ett nyfascistiskt parti?]

Därför att man bygger på att du har den här är vår kultur, det är mitt folk, Björn Söder står i riksdagens talarstol och pratar om mitt folk, i en debatt med en utav våra riksdagsledamöter och sä mitt folk.

[Men så länge man accepterar de demokratiska principerna?]

Ja men det gör fascismen, det gjorde, det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnad på nazismen och fascismen enligt min uppfattning. De säger att de respekterar demokratin men de vill ju inte ha en demokrati där då andra människor med annan hudfärg och annan religion och är med och när man uttalar då att det största hotet, som Sverigedemokraterna säger, det största hotet sedan Adolf Hitler det är muslimer, då har man gått väldigt långt och då sverreve nästan inte att jag ska svara på vad jag tycker, jag tycker nog att de ska svara påe.”

Le Orme: Breve immagine

From their album Uomo di pezza (1972).

Den Boströmska världsåskådningen: Läran om människan, 1

Av Lawrence Heap Åberg     JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp

Fenomenologi, 1     Fenomenologi, 2

Vi har från den yttre världen förts tillbaka till människan som det väsende, för vilket denna värld är till. Vi har också sett att det som förutsättes för allt annat och utgör själva den innersta kärnan i all tillvaro, är medvetande. Vidare har vi framhållit, att för människans medvetande två arter av verklighet eller två världar är till, den sinnliga, vilken vi funnit vara ofullkomlig och i behov av förklaring ur något annat, samt dessutom en annan (osinnlig) verklighet, om vilken vi dock f. n. ej känner mer, än att den tarvas för den förras förklaring, och att själva vårt medvetande om det sinnligas ofullkomlighet ger vid handen, att den är till för vårt medvetande eller kan av oss fattas.

Det är ytterst genom sina fem sinnen, som människan får kännedom om naturen. Allt vad människotanken tänker om naturen, det är ytterst hämtat från sinnesintrycken. Vi säger också därför, att naturen är en sinnlig verklighet och att vad vi vet om den är ett sinnligt vetande, d.v.s. ett vetande om det sinnliga. Sinnesintrycken eller det sinnliga förnimmandets omedelbara former benämns av Boström sinnliga känslor (sensationer). Av dessa känslor danar människan de sinnliga tingen och av tingen ett sammanhängande helt, en värld. Dessa ting och denna värld är också ej något för människan yttre och främmande. Vi har redan haft tillfälle att söka visa, att de ingenting annat är än våra förnimmelser, och att dessa ej heller kan anses framkallade av något yttre, ehuru de för oss framträder i denna form.

Men människan stannar ej därvid. Hon går även att söka förstå eller begripa sin värld. Vad innebär detta?

Det står klart att jag icke i egentlig mening kan sägas förstå en sak, så länge min uppfattning av saken stannar därvid att saken faktiskt är så eller så beskaffad. Jag måste även fortgå till insikt i, att den måste vara så. Jag måste fatta det väsentliga och nödvändiga i saken. Detta sker därigenom, att min uppfattning av saken blir klar och tydlig. Är den detta, så inser jag, att saken måste vara så, som den av mig fattas, och så fattas av en var, som fattar henne rätt. På detta sätt vinner jag ett begrepp om saken, och fattar i och genom detta dess väsende eller natur, samt skiljer den från andra föremål, icke längre därigenom, att den befinner sig i ett annat rum eller framträder i en annan tid, utan just genom denna dess natur, dess väsende.

Åtskilliga tänkare har lärt, att det för en sådan förnimmelse, som är förbunden med insikt i det förnumnas nödvändighet, ed ett ord för ett begrepp, även vore väsentligt att vara något allmänt, en för flera föremål gemensam egenskap, sålunda ej verkligheten själv, utan en sida hos den. Längre kan, har de förmenat, det väsentliga icke sträcka sig. Under erkännande att det så förhåller sig med människans begrepp, opponerar sig nu Boström mot antagandet, att detta vore något för begreppen i det hela väsentligt. Det är, framhåller han, fastmer blott en följd av vår ofullkomlighet, att vi ej kan fatta föremålen på en gång klart och fullständigt, utan, då vi skall göra det förra, måste stanna vid vissa sidor hos dem. Att därav draga den slutsatsen, att så skulle förhålla sig med varje förnimmande väsen, att följaktligen den nämnda egenskapen, att blott omfatta en sida av verkligheten, vore något för begreppet i det hela väsentligt, det är, anmärker han, ett förhastat slutsätt. Ett fullkomligt förnimmande väsen skulle fasthellre fatta hela sin värld på en gång fullständigt och dock klart, följaktligen också som alltigenom väsentlig och nödvändig.

Ett exempel må förtydliga det nu anförda. Vi hör på något avstånd ifrån oss ett morrande ljud, och vi förnimmer från samma håll vissa ljusintryck. Riktar vi nu vår uppmärksamhet härpå, så förnimmer vi en rörlig gestalt av ett visst utseende. Denna gestalt är danad av vårt, låt vara alldeles ögonblickliga aktgivande på vissa sinnesintryck. Vid närmare iakttagelse finner vi den äga bestämningar, vilka vi funnit hos en mängd andra föremål, som vi vant oss att med ett gemensamt namn nämna hundar. Vi hänför sålunda det ifrågavarande föremålet under kategorin hund, vilken är en allmänföreställning eller s. k. schema. I dagligt tal fäster vi nämligen vid ordet hund föreställningen om ett visst slag av föremål, sålunda om det för alla dessa föremål gemensamma, utan att vi dock gör oss bestämdare reda för, vilka de egenskaper är, som för dem är gemensamma. Först, då vi begynner göra detta, inträder det egentliga förståndets arbete. Vi avskiljer det oväsentliga, korrigerar vår uppfattning, om den varit delvis oriktig, och vinner så vissa egenskaper, som vi bestämt fordrar skall vara för handen för att ett föremål skall kunna kallas en hund. Så vinner vi, alltjämt genom reflektion på det för alla hundar gemensam, hundens zoologiska kännetecken.

I den mån vi nu fattar dessa såsom för alla hundar väsentliga så, att vi med bestämdhet fordrar att de skall vara för handen, för att ett naturföremål skall kunna sägas vara en hund, äger vi hundens begrepp. Vi finner, i den mån vi fortgår till klarare begripande, att vissa bland dessa egenskaper enligt tänkandets lagar med nödvändighet följer ur varandra, så att den varelse, som äger en av dem, har med nödvändighet en annan o. s. v. Vi kan också söka och i viss mån finna ett svar på den frågan, varför just dessa egenskaper finns hos de djur, vi kallar hundar; vi kan t. ex. se vilka de inflytelser varit, för vilka deras urfäder varit utsatta, och som haft dessa egenskaper till följd o. s. v. Men denna hund, som ännu står livs levande för våra ögon, vad förstår vi väl med allt detta om den? Blott vissa allmänna egenskaper, som den har gemensamt med alla andra hundar eller möjligen med ett visst slag av sådana, ej dess egen individualitet. Att fullständigt begripa denna, är och förbliver oss människor omöjligt. Ty hur långt vi än må fortgå på denna väg, aldrig blir vårt begrepp om hunden detsamma som hunden själv. Men varför? Jo, just därför att vi blott begriper vissa sidor hos föremålen, icke föremålen i det hela. Det står dock klart att detta är en brist eller ofullkomlighet i vårt förnimmande. Ett allvetande förstånd skulle begripa föremålen allt igenom eller så fatta sin värld, att hos föremålen ingen rest återstode, som ej vore begripen. Detta kunde då ej längre sägas ha begrepp om föremålen, utan dess begrepp skulle falla tillsammans med föremålen själva.

Vi har hittills betraktat människans förnimmande i högre och lägre former. Detta är, vad man kallar den teoretiska sidan av hennes liv, och vad hon som teoretiskt verksam söker, det är klarhet och tydlighet i uppfattningen av sin värld. Men människan är ej en, om vi så får uttrycka oss, likgiltig åskådare av denna sin värld. Hon ingriper själv i densamma som en bestämmande makt, hon äger praktisk förmåga eller vilja. Det är givet att den viljande människan vill något eller i sitt viljande ledes av något motiv, vilket alltjämt är en av den viljande med en viss grad av klarhet fattad förnimmelse. Men det är också klart att det är något som han vill skall rätta sig efter hans vilja. Detta benämner Boström viljeverksamhetens material, och verksamheten kan åsyfta antingen att undanrödja de hinder för motivets förverkligande, som till äventyrs kan förefinnas hos materialet, eller också att ordna detta senare så att det till motivet intager en tjänande och följaktligen en detsamma positivt befordrande ställning. Den t. ex. som för att stilla sin hunger bereder och intager födoämnen, han riktar sin verksamhet på naturens produkter för att göra dem till medel för sitt ändamål, hungerns tillfredsställande. Vill han nu bliva hungern kvitt t. ex. för att sedan kunna ostört fortsätta sitt arbete, så är det tydligt att det ligger i hela den förstnämnda verksamheten en befrielse från sådant, som på ett eller annat sätt är för viljans ändamål hinderligt.

Klarhet och tydlighet å ena sidan, frihet och makt å den andra är följaktligen två ändamål för mänsklig verksamhet. Såvitt verksamheten åsyftar det förra benämnes den teoretisk, såvitt det senare praktisk.

Men det gives också högre och lägre former av praktisk verksamhet, beroende på den grad av klarhet med vilken människan fattar sitt motiv, och den frihet hon i verksamheten äger. Så länge en människa till sitt motiv har en sinnlig känsla, framträder hennes praktiska verksamhet under formen av drift eller instinkt. Är åter motivet den mer distinkt fattade förnimmelse, som av Boström benämnes föreställning, så är yttringen av den praktiska förmågan vad man kallar ett begär. Så länge människan står under inflytelse av sina drifter verkar hon med rent blind naturnödvändighet i den riktning, som den starkaste driften anvisar henne. På begärets ståndpunkt blir hon godtycklig och nyckfull. Hon har visserligen ett slags vilja, men hon vet icke, varför hon vill, det hon vill; hon vill det därför, att det så faller henne in. Annorlunda förhåller det sig med människan, då hon uppställer ett begrepp eller, som detta då kallas, en grundsats, till motiv för sitt handlande. Den människa, som så gjort, vet varför hon så gör och så vill, som verkligen är fallet. Hon gör det därför att hon anser detta befordra den grundsats, som hon gjort till norm eller regel för sitt handlingssätt. Allt vad hon vill, hänför hon till denna grundsats. Det är klart, att det för en sådan människa gives ett helt system av grundsatser, högre och lägre, av vilka de senare upptagas för de högres skull, som medel för dessa. Sällan finner man väl en människa, som så planmässigt ordnat sitt liv, att allt vad hon gör hänföres till en enda grundsats. Begären och drifterna spelar en alltför stor roll i det mänskliga livet, för att detta skulle vara annat än ett sällsynt undantag. Men mer eller mindre kan dock den klokt beräknande egoisten närma sig denna ståndpunkt. För övrigt är det klart, att i detta liksom i teoretiskt avseende många mellanstadier och inom varje huvudstadium många underordnade stadier finns.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi