Wellander och språkvården

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Erik Wellander

Erik Wellander

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på trettiotalet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Pettersons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av korthet – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.

The Funeral Procession of Alexander the Great

Based on the description of Diodorus

Funeral Procession of Alexander

Hans Torwesten: Vedanta

Kern des Hinduismus

Walter-Verlag, 1985

TorwestenDer indische Vedanta, dessen Geist sich in den Upanishaden und der Bhagavad-Gita niedergeschlagen hat, wird vor allem in seinem mystischen Aspekt – unter anderem die Liebe zu einem persönlichen Gott oder zur Göttlichen Mutter – von einem kompetenten Autor erfrischend lebendig, gut verständlich und dennoch differenziert dargestellt.

Der Vedanta stellt das umfassendste und offenste hinduistische System dar, weshalb ihn manche als “universale Religion” verstehen. Er gilt als der egentliche Repräsentant östlicher Mystik und Metaphysik. Aus den ältesten indischen Schriften, den Veden (veda = Wissen) entstanden, will er diese abschließen und übersteigen; beides steckt im Wort: veda-anta = Ende der Veden.

Er umfaßt die Upanishaden, die oft als Geheimlehre aufgefaßst werden. Wahr daran ist lediglich, daß ihr Geheimnis einem nur durch Übung aufgeht. Sie sind Erfahrungsmystik par excellence und bestehen jeweils aus einem Werk-Teil und einem Erkenntnis-Teil. Denn die begrifflichen Vorstellungen von Brahman, Atman usw. sind nur aufgrund persönlicher Erfahrung nachvollziehbar.

Es folgt das Juwel der indischen Literatur, die berühmte, aber Auch umstrittene Bhagavad-Gita. Ist ihr Krishna ein bloßer Kriegsgott, oder fallen in ihm die Gegensätze zusammen? Hier werden auch die verschiedenen Yoga-Wege zur Gottheit beschrieben.

Die Advaita-Lehre (a-dvaita = Nicht-Zweiheit) stellt den philosophischen Höhepunkt des Vedanta dar. Sie faßt den ganzen Kosmos als strenge Einheit auf. Der Mensch ist nur eine Erscheinungsweise Gottes. Alles als nicht-göttlich Erscheinende ist Maya: Schein. Ihr bedeutendster Vertreter var Shankara.

Der Gegenschlag des Pendels bestand im Festhalten an einem persönlichen Gott als Gegenüber des Menschen. So entstanden die verschiedenen Bhakti-Kulte. Im 19. Jahrhundert nahm die Verehrung der Shakti als weiblicher Gottheit und Göttlicher Mutter (siehe Umschlagbild) ein starkes Ausmaß an. Sie wird under anderem als die schöpferische Kraft Gottes aufgefaßt. Bekannte Namen sind damit verbunden: Ramakrishna, Vivekananda, Aurobindo, Maharshi.

Die Beziehung zwischen Westen und Vedanta und die lebendige Ergänzung auf beiden Seiten bilden den Abschluß des Buches. Die Stoßkraft christlicher Nächstenliebe und die Weite vedantischer Mystik müssen sich verbinden.

Inhalt:

Der Geist der Upanishaden

Krishna Pantokrator – die Botschaft der Bhagavad-Gita

Advaita – die Philosophie der Nicht-Zweiheit

Die Verteidigung der Gottesburg – die Liebe zum persönlichen Gott

Die Rückkehr der Shakti – die schöpferische Kraft Gottes

Vedanta und der Westen

Über den Autor:

Hans Torwesten, 1944 in Oberbayern geboren, Gymnasium in Westfalen, 1965-68 Studium an der Kunstakademie Wien, 1968-74 Studium der indischen Philosophie, Meditation, Yoga usw. am Ramakrishna-Vedanta-Center in England. 1974-76 Vorträge und Yoga-Kurse in Innsbruck, seit 1976 freischaffender Maler und Schriftsteller in München, jetzt in Weitersfelden/Österreich.

Publikationen: Ramakrishna. Schauspieler Gottes (1981); Ramakrishna und Christus oder das Paradox der Inkarnation (1982);  Sind wir nur einmal auf Erden? (1983); Gott ist Auch Mutter (1984); Ramakrishna und Christus oder das Paradox der Reinkarnation (1993); Ramakrishna. Ein Leben in Extase (1997); Der Mut auf den Grund zu gehen (2007); Schöpfung. Die Ekstase Gottes (2008); Vivekananda. Ein Brückenbauer zwischen Ost und West (2015).

Paul Thumann: Die drei Parzen

Thumann

Polen, Ungern och SD

Svar till Maja Hagerman

Författaren och journalisten Maja Hagerman sammankopplar i en ledare i Dagens Nyheter i måndags med rubriken ’Kritiska röster tvingas till tystnad’ åtgärderna från regeringarna i Polen och Ungern mot vänsterdominansen inom statliga media och rättsväsendet med SDs åtgärder mot intern kritik. De senare visar, menar hon, att SD i regeringsställning skulle vidta samma åtgärder och i största allmänhet driva samma politik som dessa. När hon bland exemplen på tystande av internkritik kommer in på förra årets strider om partiets Stockholmsdistrikt och SDU anförs även jag som exempel.

”Det är förbjudet”, skriver Hagerman, ”att föra fram internkritik öppet inom SD. Den som bryter mot kommunikationsplanen och kritiserar partiets hantering av utrensningar och meningsmotsättningar löper risk att bli ett ’personärende’ i partiets medlemsutskott.” Det är möjligt att så är fallet. Men detta var inte, som Hagerman tycks mena, vad som hände i mitt fall.

Jag ”blev ett personärende” på grund av tidskriftens Expos grundlösa påhopp på bl.a. mig inför SD Stockholms stads årsmöte förra året. När partiledningen begick det senare åtminstone till hälften erkända misstaget att offentligt sätta tilltro till Expos uppgifter och peka ut mig, och därmed själv bröt mot kommunikationsplanen och ”förbudet” mot ”öppen internkritik”, blev jag tvungen att själv offentligt bemöta anklagelserna. Och när partiledningens ”öppna internkritik” också drabbade andra på ett sätt som nära berörde mig, och enligt mig var sakligt felaktig, riktade jag ytterligare kritik mot den.

Partiledningen har inte bra avstått från att väcka något personärende mot mig p.g.a. detta – den har inte heller på något annat sätt ingripit mot mitt offentliga bemötande mot de offentliga anklagelserna eller min därpå följande, utvidgade kritik. Tvärtom har jag kunnat föra en intern och åtminstone delvis fruktbar dialog med åtminstone några i denna ledning om allt detta. Det visar att det, även om man tycker att takhöjden för intern debatt borde höjas, är att gå för långt att säga att offentlig kritik av partiets hantering av ”utrensningar” och meningsmotsättningar helt enkelt är förbjuden i SD. Men mycket beror självfallet på hur sådan kritik framförs och vilka de bakomliggande motiven, principerna, ståndpunkterna och värderingarna är.

Rätt har Hagerman däremot när hon – utan att ha brytt sig om att notera hur jag stavar mitt namn – fortsätter: ”Partimedlemmen Jan-Olov Bengtsson berättar i sin blogg den 4 december om hur han som anklagad av utskottet hade att försvara sig mot anonyma beskyllningar och ’uppgifter’. Bengtsson fanns med i William Hahnes styrelseförslag för SD Stockholm.”

Hagerman nämner här, liksom DN tidigare minst två gånger gjort, den grundlösa anklagelsen för ”antisemitism”, och hon gör det på ett märkligt dunkelt sätt: ”Enligt citat ur hans blogg hade han även yttrat sig antisemitiskt.” Vilka citat åsyftas? Det finns inga ”antisemitiska” formuleringar i min blogg, om inte detta begrepp definieras på ett helt bisarrt sätt som jag fullständigt förkastar. Däremot finns citat från Expo och DN där de felaktigt beskriver vissa av mina formuleringar på detta sätt, i enlighet med just en sådan oacceptabel definition. Hagermans formulering kan tolkas antingen som att även hon anklagar mig för ”antisemitism”, eller som att hon bara syftar på Expos och DNs av mig återgivna påståenden.

Förvisso fanns jag med i William Hahnes styrelseförslag, och enligt en vanlig tolkning bland partiledningens kritiker var det i själva verket bara just av det skälet som jag efter Expos angrepp på mig och en rad andra blev föremål för en utredning av medlemsutskottet och tvingades besvara anonyma beskyllningar och ”uppgifter”. Men som Hagerman noterar: ”Utskottet beslutade ändå att inte utesluta honom”. De kom själva fram till att uppgifterna var grundlösa. Det bör här tilläggas att jag inte bara inte uteslöts ur partiet, utan att jag fortfarande är ledamot av vad som, efter uteslutningen av Hahne själv och Anton Stigermark, Adam Bergs försvinnande i samband med avskiljandet av SDU, Urban Lindströms frivilliga avhopp omedelbart efter attackerna strax före årsmötet, och Jonas Malmgrens senare avgång bland annat på grund av missnöje med partiledningens agerande, är återstoden av den inte bara av Hahne föreslagna utan även förra året av medlemmarna faktiskt valda distriktsstyrelsen för SD Stockholms stad (jag ställer dock inte upp för omval på årsmötet nu i mars).

Kritiken mot Hahne och SDU delar jag alltså inte i alla avseeden, även om jag också själv riktade viss kritik mot dem. Och jag stödde inte heller åtgärderna mot dem; resultatet av dem blev inte minst att Stockholmsstyrelsen på allvarligt sätt försvagades. Noteras bör i detta sammanhang att Hagermans ledare är ett exempel på det såvitt jag kunnat se vanliga fenomenet med media som är benägna att ta ställning mot partiledningen och för de uteslutna SDUarna och andra kritiker. Likafullt är den bild Hagerman utmålar av partiledningen som drakoniskt intolerant och ett hot mot demokratin orättvis.

Mer direkt relevant för jämförelsen mellan SD å ena sidan och Polen och Ungern å den andra är att Hagerman också tar upp att man i stället för att utesluta mig ”sköt in sig på att han [d.v.s. jag] skulle följa ’sverigedemokratisk politik’. Medlemsutskottet förmanade honom att även i sin verksamhet som akademiker och vid föreläsningar på universitetet rätta sig efter SDs partiprogram.”

Detta är riktigt, och den inte minst viktiga delen av den kritik av medlemsutskottet som jag slutligen – när utskottets ordförande Magnus Olsson valdes in i partistyrelsen – blev tvungen att ta upp offentligt handlade om just detta. Att ett parti kräver av egna företrädare som också är verksamma inom akademin att de inte får skilja mellan dessa roller utan att det är partiets politik som gäller även i den senare rollen är givetvis mycket allvarligt. De som fortfarande inte har förstått varför det är så, utan efter allt jag sagt och skrivit om detta fortsätter försvara utskottet och dess agerande borde, kan man tycka, snarast förmås att lämna sina uppdrag.

”I Polen och Ungern”, skriver Hagerman, ”har nationalkonservativa regeringar försökt säkra sitt framtida maktinnehav genom att kontrollera medier, domstolar och andra demokratiska institutioner. Nya lagar riktar sig mot rättsväsendets oavhängighet och mediernas frihet och kritiska uppdrag. Demokratins grundpelare har attackerats. Kritiska röster har tvingats eller skrämts till tystnad.”

Det besvärande är att Hagerman utan tvekan har en poäng här. ”Det är”, skriver hon, ”samma mekanismer som redan verkar vara satta i arbete inom Sverigedemokraterna.” Så skulle åtminstone medlemsutskottets agerande (Hagerman ger också vad hon menar vara andra exempel) kunna förstås. Men samtidigt måste sägas att hennes argumentation även här är överdriven och missvisande. Agerandet stod givetvis inte i överensstämmelse med partiprogrammet eller några andra åsiktsdokument eller officiella uttalanden från partiets sida. Det berodde med all sannolikhet enbart på en kombination av grov okunnighet, omdömeslöshet och allmän inkompetens hos enskilda personer, även om detta onekligen är illa nog. Den objektiva innebörden av utskottets krav var verkligen den Hagerman beskriver. Men den var inte att icke-partiföreträdare skulle bedriva SDs politik vid akademin, att akademin i dess helhet skulle partipolitiseras. Kravet var absurt och illavarslande, men det var förstås, sett utifrån partiets egna ståndpunkter, ett misstag. Ett allvarligt misstag, men, allt vägt och mätt, ett misstag av tragikomiskt slag, som nu kan och måste rättas till. Det var inte jämförtbart med den beskrivning Hagerman ger av Polen och Ungern.

Frågan inställer sig emellertid också om denna senare beskrivning är riktig. Om man i det senast citerade stycket från Hagermans ledare ovan byter ut ”nationalkonservativa regeringar” mot ”socialistiska och liberala regeringar, radikala vänsterorganisationer och –individer, och privata mediaägare med radikal ideologisk agenda”, och kommer ihåg de många medel utöver lagstiftning, såväl grova som subtila, som också används för upprätthållandet av den ideologiska, kulturradikala och politisk-korrekta hegemonin och indoktrineringen, beskriver det i högre grad situationen i Sverige, andra västeuropeiska länder och USA än den i Polen och Ungern.

Medels ständigt utvidgad lagstiftning och andra åtgärder tvingas och skräms kritiska röster till tystnad. Organiserade intressen trycker oavbrutet på för att obekväma alternativmedia ska bekämpas, ”hatbrotts”-lagstiftningen utvidgas, påstådd ”rasism”, ”extremism”, ”antisemitism” o.s.v. förbjudas, internätet censureras. Jag själv har, som man kunde ha förväntat sig att Hagerman uppmärksammat, avstängts från att undervisa vid Lunds universitet på grund av Expos av DN tidigare och nu Hagerman själv upprepade eller åtminstone omnämnda falska anklagelser.

Över hela västvärlden begås i ständigt växande utsträckning skrämmande, inhumana rättsövergrepp mot kritiska röster. Meningen med rättsväsendets oavhängighet upphävs i stor utsträckning genom själva lagstiftningens politiska styrning. De gamla media har för länge sedan svikit sitt kritiska uppdrag och blivit åsiktsförtryckets främsta instrument. Vårt samhälle befinner sig i ett tragiskt protototalitärt tillstånd, som gör den sverigedemokratiska frihetsrörelsen och dess motsvarigheter i andra länder absolut nödvändiga.

Är inte vad de nationalkonservativa regeringarna i Östeuropa gjort bara att de försökt komma till rätta med eller åtminstone förebygga en situation som är just så oacceptabel som det på detta sätt lästa stycket i Hagermans artikel beskriver? Det har knappast någon avgörande betydelse att Hagerman, trots att hon anför mitt exempel, inte särskilt nämner åtgärder mot universiteten. Mot medlemsutskottets ukas försvarade jag den akademiska frihetens ideal. Och jag nämnde att denna, alltid naturligtvis hotad och ofullkomligt förverkligad, också sedan länge i stor utsträckning redan upphävts och förstörts av den principiellt lika felaktiga politiseringen från vänster.

Jag kan inte uttala mig med sakkunskap om de polska och ungerska regeringarnas åtgärder. Men det jag hoppas att de i verkligheten inskränker sig till är vad jag anser att även SD i regeringsställning borde göra ifråga om våra egna statliga media och vissa andra institutioner. Innebörden av detta skulle vara rakt motsatt den Hagerman beskriver. Vad jag, även utifrån min socialkonservativa åskådning, försvarar mot Expo, DN, Lunds universitet och SDs medlemsutskott sådant det för närvarande råkar vara sammansatt, men givetvis med mitt parti och dess principprogram, är just de “demokratins grundpelare” som Hagerman nämner.

Problemet med Magnus Olsson

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Véronique Gens: Tristes apprêts

2006

In Defence of the Personal Idealist Concept of the Finite Self, 1

In the writing of British idealists on the finite self, there was no terminological uniformity. The same conceptual issues were discussed under different terminologies. But it is important to keep in mind the conceptual differences between self, individual, subject, and person, which, I suggest, must be understood, even for purely philosophical purposes, partly in terms of the process of historical development and definition of these terms. [Here philosophers should draw on work in the field of conceptual history; see my notes on selected scholarship in these fields primarily in the Personalism but also in the Idealism categories in this blog (see the Contents page).]

Above all, we should keep in mind their conceptual complementarity, the way in which they supplement each other and describe different aspects of the same thing. But it is a fact that the British idealists often did use these different terms – in the sense of words – in a more vague and general manner for the same concept. Hence we find to this day an unnecessary confusion produced by an insufficient conceptual differentiation. The finite self was often used synonymously with the finite individual, the finite person, and the finite subject. Yet the conceptual complementarity is not only necessary for the full articulation and comprehension of the position of the personal idealists in a way they are not always in the case of their non-personal or impersonal idealist opponents. Properly defined, the terms can perhaps even to some extent in themselves be said to contribute to settling the philosophical disputes.

Bosanquet and Seth Pringle-Pattison [Hereinafter: Pringle-Pattison] debated the “finite individual”, a terminological preference that, as William Mander emphasizes in his analysis of their debate, [W. J. Mander, ‘Life and Finite Individuality: The Bosanquet/Pringle-Pattison Debate’, British Journal of the History of Philosophy, 13:1, 2005.] is explained by Bosanquet’s general definition of the individual. Maintaining both the etymological and Aristotelian meanings, the individual is for him that which is indivisibly one, and the primary substance. But this is strictly, “in the ultimate sense”, applicable only to the whole, the absolute. [Bernard Bosanquet, The Principle of Individuality and Value (1912), 72.] The true individual cannot be finite since the finite is that which is limited from outside. Yet the totality is for Bosanquet not really unlimited, but limited from within, as it were, as exclusively self-de-fining. When the term infinite is still used in this connection, it thus seems at the very least terminologically infelicitous inasmuch as, etymologically, unlimited and infinite mean the same thing.

The finite individual, as finitized from without, cannot really be accepted as a true individual at all. For Bosanquet, only the individual that is the absolute is ultimately real; the finite individual Bosanquet accepts as individual only in a secondary sense; it has only an “adjectival” mode of existence, it is an “adjective” of the real individual that is the totality. But here we may see merely the misleadingly reductive effects of the terminological preference, which leaves out some distinctive conceptual content of the supplementary terms.

The finite individual does not have to be a self, a subject, a person. If it is not, it is of course more easily reducible to an adjective, a property, a determination of the whole, and the adjectivity constituting its only significant identity, intelligibility and indeed mode of existence. Even the application of this analysis to the kind of finite individual that is also a self, a subject, and a person is certainly valid in itself as far as it goes, although it is incomplete and only one perspective among others that are equally necessary for its full comprehension. Pringle-Pattison says, for instance, that he accepts the adjectival theory inasmuch as its meaning is the “denial of unrelated reals”. [Andrew Seth Pringle-Pattison, The Idea of God in the Light of Recent Philosophy (1920 (1917)), 274.] It is obvious that any individual thing qualifies or characterizes the whole, and it is indeed true that any finite phenomenon can only be properly understood as a part of the whole, in the sense that it is a property, a quality of that whole, part of a scale of parts and partial wholes leading up to the totality. Here, as in the general progress of conscious experience and knowledge, any arrest in its continuously broadened and simultaneously deepened apprehension is certainly merely provisional and conventionally motivated for experientially and epistemologically “modal” purposes in Oakeshott’s sense. [Michael Oakeshott, Experience and Its Modes (1933).]

For this reason, if the basic understanding of the perspectival complementarity is accepted and preserved, and the “individual” perspective as this far discussed is included as one of many – this being of course fully coherent with the most basic assumptions of idealism in general – my impression is that the personal idealist position does not even require the rejection that we find in Pringle-Pattison of Bosanquet’s theory of judgement. In the latter, the totality is said to be the only logical subject: “Reality is such that at or in S it is P” does say more than “S is P”, even in the case where S, or P, is not only an individual but a self, a subject, and a person. Mander uses this as a summary description of Bosanquet’s position regarding his basic understanding of the ultimate nature of judgement; [Mander, op.cit.] but many complementary formulations of it are found in Bosanquet’s works. What I find important here, and in reality congruent with personal idealism, is the general idealist understanding expressed in Bosanquet’s formulation of the importance of the process of thought as the approximation of the totality. I am not making any claims about the details of Bosanquet’s specific understanding of judgement, induction, or indeed logic in general; this general understanding is better discussed, in line with Pringle-Pattison’s own earlier practice, in terms of “Hegelianism” in general. [See Andrew Seth Pringle-Pattison, Hegelianism and Personality (1887), published under the name Andrew Seth.]

The general understanding might become problematic, however, when, as in Bosanquet, all finite individuals are said to have their main being and value as mere qualifications of the whole. For then, in line with Bosanquet’s understanding of the totality in terms of individuality, the radical monistic tendency that follows from the definitional emphasis on indivisibility could bring with it contradictions familiar from earlier monist systems. The parts of the whole become merely apparent individuals, reduced to adjectives or properties in a way that makes this more than one perspective among others, that makes it an exclusive one which exhaustively defines them.

Bosanquet’s theory of judgement claims to reveal what judgement really is, but his exposition, regardless of the details of his logic, involves a far-reaching criticism of the non-idealist view in the context of a different understanding of the whole nature of thought. The latter in turn involves what could be called a general idealist conception of the apprehension of the reality or totality that is accepted by him as the logical subject. It is in such general idealistic terms that the singular judgement “S is P” is rightly seen as a superficial, immediate, and, in Hegel’s sense, “abstract” one compared with “reality is such that in S it is P” as a fuller, concrete judgement involving an understanding of “reality” that, in more strictly Hegelian accounts, is reached through a dialectical development.

But the whole point of this development could be distorted if the “being and value” of S, or P, is mainly as adjectives of reality as the whole – and this might be the case even where S, or P, is the kind of finite individual that is not also a self, a subject, a person. For the indivisibility might then begin to conflict with the differentiation within the absolute which Bosanquet must of course accept, as appearance in a distinct British idealist sense. If, as this view of the being and value suggests, the totality qua totality is not just always the only logical subject, if the partial independence, the initial, finite concreteness and the distinctive value, as it were, of the finite individual are denied, if the real dialectical process is slurred over, and if the final synthetic view that makes the judgement “reality is such that in S it is P” in the indicated full meaning important thus becomes tantamount to an emphasis on the indivisibility as being rather undifferentiated unity, the judgement seems in reality becomes another one. It appears it is then reduced to a mere empty propositional affirmation of reality being as it is, the affirmation that it is as it is – saying even less about S and P and exposing the general idealist position to familiar yet otherwise unwarranted criticisms. The incorrect ascent to the totality seems inevitably to deprive the descent to the particulars of its explanatory power.

This warrants Pringle-Pattison’s objections even before the supplementary conceptual meanings of selfhood, subjectivity and personality are brought in. The finite individual can certainly be properly understood as an individual; there is no contradiction in being limited from without and being indivisible. Such individuality is in no way by necessary implication the self-contained unit of strict pluralism. [Pringle-Pattison, The Idea of God, 256-60.] G. F. Stout agreed that the nature of a thing is “nothing” apart from its relatedness. But he also asserted the inverse truth that the relatedness of a thing is nothing apart from its nature. [Mander, op.cit., note 11.]

But here the alternative perspectives on finite individuality in general could, I suggest, be sufficient to refute the exclusivist claim. And the problem with Bosanquet’s position appears to be compounded when we bring in these fuller definitions of the self, the subject, and the person, which are what the personal idealists are primarily talking about, in contradistinction to Bosanquet, who, although his position too in reality presupposes them, seems not fully to admit or clearly identify their implications.

This leads us to another point on which I think Pringle-Pattison’s position and argument are in need of revision and supplementation. Both Bosanquet’s denial of the unity of the self as experienced and his affirmation of this incomplete self’s achievement of unity through the inclusion of broader contents of the universe seem confused simply because no proper distinction is made between the experiencer and the experienced. The unity of selfhood even as immediately experienced is, it seems to me, due to the unity of the experiencer, whereas no phenomenal contents of experience whatsoever, no matter how comprehensive, and quite regardless of its significance for the self in other respects, can, in principle, as phenomenal, allow the self to attain it.

Bosanquet’s view that the self owes its reality to the experienced phenomenal world and possesses itself in proportion to its incorporation seems to imply a simple identification of the self with this phenomenal world or the knowledge of it, clothed in a partly misleading redefinitional language of the self. If the implied, ultimate perspectivelessness is what accounts for the self, if apart from it the self can only be conceived in terms of abstraction, an empty form, or degrees of unreality, how is it that, as is also claimed by Mander, Bosanquet does not simply deny the self in the personal idealist sense, but merely reconceives its ultimate reality and value?

The finite self as described by the personal idealists is not what it is for Bosanquet, but it is more than the abstract quality of numerical identity. Moreover, it is possible to admit the validity of almost everything Bosanquet says – and Mander says Bosanqueet says – about its appropriation of the contents of the universe and its other possible ways of existing, if this is only reconceived in terms of the phenomenal contents of experience or the self’s knowledge, or the modes of existing of the self in relation to these things. The self could perhaps for some purposes and on some levels be said to identify itself with them, although the distinction between the identifier and that with which it identifies cannot be suspended. The phenomenal existence of the finite self should indeed, from the perspective of knowledge, morality, and other values, comprise many of the dimensions conceived by Bosanquet as parts of its proper identity. But in describing them, Bosanquet is clearly describing something different from selfhood and subjectivity in themselves as properly conceived on this level, or in the personal idealist sense.

Il Guercino: Et in Arcadia ego

Guercino

Yuri Slezkine: The Jewish Century

Princeton University Press, 2006 (2004)

SlezkineWinner of the 2005 National Jewish Book Award, Ronald S. Lauder Award in Eastern European Studies, Jewish Book Council

Winner of the 2005 Wayne S. Vucinich Book Prize, American Association for the Advancement of Slavic Studies

Winner of the 2004 Award for Best Professional/Scholarly Book in Religion, Association of American Publishers

This masterwork of interpretative history begins with a bold declaration: The Modern Age is the Jewish Age – and we are all, to varying degrees, Jews.

The assertion is, of course, metaphorical. But it underscores Yuri Slezkine’s provocative thesis. Not only have Jews adapted better than many other groups to living in the modern world, they have become the premiere symbol and standard of modern life everywhere.

Slezkine argues that the Jews were, in effect, among the world’s first free agents. They traditionally belonged to a social and anthropological category known as “service nomads”, an outsider group specializing in the delivery of goods and services. Their role, Slezkine argues, was part of a broader division of human labor between what he calls Mercurians – entrepreneurial minorities – and Apollonians – food-producing majorities.

Since the dawning of the Modern Age, Mercurians have taken center stage. In fact, Slezkine argues, modernity is all about Apollonians becoming Mercurians – urban, mobile, literate, articulate, intellectually intricate, physically fastidious, and occupationally flexible. Since no group has been more adept at Mercurianism than the Jews, he contends, these exemplary ancients are now model moderns.

The book concentrates on the drama of the Russian Jews, including émigrés and their offspring in America, Palestine, and the Soviet Union. But Slezkine has as much to say about the many faces of modernity – nationalism, socialism, capitalism, and liberalism – as he does about Jewry. Marxism and Freudianism, for example, sprang largely from the Jewish predicament, Slezkine notes, and both Soviet Bolshevism and American liberalism were affected in fundamental ways by the Jewish exodus from the Pale of Settlement.

Rich in its insight, sweeping in its chronology, and fearless in its analysis, this sure-to-be-controversial work is an important contribution not only to Jewish and Russian history but to the history of Europe and America as well.

Table of Contents:

Preface

Acknowledgments

Introduction

1  Mercury’s Sandals: The Jews and Other Nomads

2  Swann’s Nose: The Jews and Other Moderns

3  Babel’s First Love: The Jews and the Russian Revolution

4  Hodl’s Choice: The Jews and Three Promised Lands

Notes

Index

Reviews:

“One of the most innovative and intellectually stimulating books in Jewish studies in years… [An] idiosyncratic, fascinating and at times marvelously infuriating study of the evolution of Jewish cultural and political sensibility in the 20th century… Nearly every page of Slezkine’s exegesis presents fascinating arguments or facts.”  Publishers Weekly

“Jews are not unique, [Yuri Slezkine] maintains in his fascinating new study, and it is only European provincialism that makes them seem that way… Slezkine’s interpretation of Jewish history…is wonderfully antiparochial not only vis-à-vis the Jews but vis-à-vis America, which, he reminds us, not everyone saw as a promised land and which large portions of the huddled masses struggled to avoid.”  Daniel Lazare, The Nation

“To come across a daring, original, sweeping work of history in this age of narrow specialization is not just a welcome event; it is almost a sensation.”  Walter Laqueur, Los Angeles Times

“If Osama Bin Laden ever reads this book, he will be spinning in his cave.”  Gene Sosin, The New Leader

“For Slezkine, Jews, urban, mobile, literate, flexible, have been role models of adaptability in a changing modern landscape.”  Joel Yanofsky, National Post

“Brilliant… The Jewish Century is history on a majestic scale… [It] is fresh, compelling and frequently startling… The clarity of analysis is extraordinary, and the relatively simple conceptual tools Slezkine provides are unexpectedly powerful.”  Noah Efron, Jerusalem Report

“This book is witty, sardonic and clever, written with zest and brilliant imagination and presents us with remarkable images of our recent past.”  John Levi, Australian Jewish News

Yuri Slezkine’s The Jewish Century defies standard categorization, and this makes it a masterly work of history.”  Marc Dollinger, Journal of American History

“[T]his is a brilliant book – it is extremely well written… Slezkine’s book joins a very small number of first-rate studies of the modernization of the ‘Jews’ seen through the lens of eastern rather than western history… Buy the book; read the book; use the book in Russian history and Jewish culture classes.”  Sander L. Gilman, Slavic Review

The Jewish Century revives, with intellectual sophistication and stylistic verve, an old perception of the Jew’s centrality to modernity.”  Hillel Halkin, Commentary

“Reading Yuri Slezkine’s scholarly arguments…may make for difficult reading but it also provides intriguing ventures into highly original thinking.”  Jewish Book World

“Yuri Slezkine’s work…is a serious scholarly study of East European Jewry in the modern age, but dressed up in an eccentric and nonconventional style… [An] immensely entertaining and diputatious book… It is a work which will simultaneously inform, irritate, and entertain any reader with an interest in Russian, the Soviet, or modern Jewish history.”  John D. Klier, Russian Review

“This brilliant essay may significantly alter how we think about twentieth-century history… The part that the Jews played in Soviet Russia, or, perhaps better, the part that Soviet Russia played in the cultural imagination of the Jews, lies at the heart of the book.”  Angus Walker, Central Europe

“Yuri Slezkine has written an extraordinary book with continual surprises. A landmark work.”  Ronald Suny, University of Chicago

“I can think of few works that match the conceptual range, polemical sharpness, and sheer élan of The Jewish Century. An extraordinary book: analytically acute, lyrical, witty, and disturbing all at once.”  Benjamin Nathans, author of Beyond the Pale: The Jewish Encounter with Late Imperial Russia

“Yuri Slezkine’s book is at the same time very personal and very erudite. A blend of political and cultural history at its best, it is a splendid work, beautifully written. A true accomplishment by a master historian.”  Jan T. Gross, author of Neighbors

“Once every few decades, a book forces a reevaluation of basic assumptions in a field. Yuri Slezkine’s passionate and brilliant tour de force not only challenges received wisdom about Russian and Soviet Jews, but just as provocatively overturns the uniqueness that many ascribe to Jewish history altogether. The Jewish Century is a work sure to spark heated debate not only about the Jews, but also about what it means to be modern.”  David Biale, editor, Cultures of the Jews: A New History

The Jewish Century is an extraordinarily stimulating and ambitious piece of work that invites debate and controversy. Slezkine’s account is subtle, beautifully written, and very moving; it combines humor, irony, and understated passion.”  Tim McDaniel, author of The Agony of the Russian Idea

“This is a strong, well-documented, passionately argued, original, and bold essay on history, or the ideology of history, in what I called ‘a Jewish century’ (see my Language in Time of Revolution). One wants to argue with the author on many pages of the manuscript, but it is such a powerful, sweeping statement that it must be left whole and intact, as a central position in future arguments on modernity, the twentieth century, and the history of the Jews.”  Benjamin Harshav, Yale University

About the Author:

Wikipedia

Tremont Street, Boston

Tremont Street Boston

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Germanisten, kulturskribenten och poeten Simon O. Pettersson i Uppsala skriver i Samtiden under rubriken Den akademiska åsiktsfriheten är avskaffad om Lunds universitets agerande mot mig och om Björn af Kleens uppgifter i DN:

Pettersson

Simon O. Pettersson

“Björn af Kleens artikel ‘Den nya högern ett eko från trettiotalet’ (DN 19/12) innehöll inte mycket av intresse. En mängd personer och företeelser blandades samman utan tillstymmelse till analys (påtaglig är också mängden av rena trivialiteter – vem intresserar sig för William Hahnes högskoleprovsresultat eller för Tino Sanandajis eventuella kärleksrelationer?). Informationsvärdet tycks vara närmast noll. En uppgift, som af Kleen inte närmare verkar reflektera över, fick mig dock att sätta kaffet i vrångstrupen. Den tycks innebära att den akademiska friheten i Sverige är ett minne blott.”   Läs mer

Se även mitt svar till Kleen, Lunds universitet och min ideologi.

Dante

Enrico Pazzi, 1865

Pazzi

Photo: SimonKTemplar

Bradley J. Birzer: Russell Kirk

American Conservative

University Press of Kentucky, 2015

BirzerEmerging from two decades of the Great Depression and the New Deal and facing the rise of radical ideologies abroad, the American Right seemed beaten, broken, and adrift in the early 1950s. Although conservative luminaries such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., Leo Strauss, and Eric Voegelin all published important works at this time, none of their writings would match the influence of Russell Kirk’s 1953 masterpiece The Conservative Mind. This seminal book became the intellectual touchstone for a reinvigorated movement and began a sea change in Americans’ attitudes toward traditionalism.

In Russell Kirk, Bradley J. Birzer investigates the life and work of the man known as the founder of postwar conservatism in America. Drawing on papers and diaries that have only recently become available to the public, Birzer presents a thorough exploration of Kirk’s intellectual roots and development. The first to examine the theorist’s prolific writings on literature and culture, this magisterial study illuminates Kirk’s lasting influence on figures such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., and Senator Barry Goldwater – who persuaded a reluctant Kirk to participate in his campaign for the presidency in 1964.

While several books examine the evolution of postwar conservatism and libertarianism, surprisingly few works explore Kirk’s life and thought in detail. This engaging biography not only offers a fresh and thorough assessment of one of America’s most influential thinkers but also reasserts his humane vision in an increasingly inhumane time.

Reviews:

“An extraordinary book. Birzer has written a capacious and deeply humane treatment of an important thinker, writer, and actor who has been largely forgotten by an America that once regarded him as a singular and important voice. This lively and fascinating book will be read and talked about.”  Patrick Deneen, author of Democratic Faith

“Bradley J. Birzer’s Russell Kirk will blow away the stereotypes of what it means to be a conservative in modern America. Kirk’s thinking is sharp, his writing is rich, and the fruits of his imagination retain their power to strike even the most skeptical of readers. Birzer has produced an essential introduction to this towering figure.”  Gary L. Gregg, Mitch McConnell Chair in Leadership, University of Louisville

Russell Kirk: American Conservative [is] a beautifully written and deeply insightful biography…Birzer traces the development of Kirk’s ideas, especially the influence Burke, Dawson, Eliot and (surprise) the political philosopher Leo Strauss. He explores Kirk’s concept of the transcendent, which moved from Stoicism to ‘full communion with the Catholic Church.’ And he considers Kirk’s forays in the public square, not least his association with Barry Goldwater, the 1964 presidential candidate.”  Wall Street Journal

“Given the confused and dispirited state of American conservatism at the present moment, it is high time for a Russell Kirk revival. The very thought of such a revival is appealing, even exhilarating, and the appearance of Bradley J. Birzer’s splendid and exhaustively researched biography of Kirk just might provide the catalyst needed to set it in motion.”  National Review

“Birzer covers it all, from Kirk’s family life and Catholic conversion to his disputes with Jaffa and other Straussians over the meaning of the Declaration of Independence…At last, we have the definitive book about this important, fascinating, and good man.”  Claremont Review

About the Author:

Bradley J. Birzer is Russell Amos Kirk Chair in American Studies and professor of history at Hillsdale College. He is also the second Visiting Scholar of Conservative Thought and Policy, Colorado University–Boulder. He is the author of American Cicero: The Life of Charles Carroll and Sanctifying the World: The Augustinian Life and Mind of Christopher Dawson.

Nicodemus Tessin d.ä.: Drottningholms slott

Tessin

Photo: Evunji

Den Boströmska världsåskådningen: Slutbetraktelser

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1     Samhällslära, 2     Samhällslära, 3

Religionsfilosofi, 1     Religionsfilosofi, 2     Religionsfilosofi, 3

Vi skall nu på följande sätt söka angiva grundtankarna i den Boströmska världsåskådningen.

Den omgivande världen i rum och tid är ett helt av våra förnimmelser och ingenting annat. Men det visar sig vidare, att den, just emedan den existerar i rum och tid, icke är ett väsende i egentlig bemärkelse, och då vi med våra sinnen ej kan komma åt något som icke äger denna karaktär, så är det givet att vi med våra sinnen ej kommer åt tingens innersta väsende, utan blott fatta en företeelse, ett fenomen. Men redan den omständigheten att vi är medvetna om sinnevärldens ofullkomlighet visar att vi är medvetna om en annan och högre art a verklighet, som är fullkomlig. Denna högre verklighet, den som vi ej fattar med våra yttre sinnen utan i känslor av annan och högre art samt i all synnerhet i vår tanke, denna verklighet är icke till i tidens och rummets former, utan den är andlig och evig samt till sitt innersta och egentligaste väsende personlig. Den utgör ett helt av personliga väsenden, levande i och genom varandra och genom Gud, den fullkomliga och absoluta personen. Av denna högre värld är människan till sitt sanna väsende en medlem, ehuru hon även tillhör naturen.

Den sanna verkligheten är också grunden till all människans förpliktelse och dess förverkligande i den sinnliga världen är hennes sanna och absoluta goda. Detta goda bliver också därför redan här på jorden ett personligt liv i personliga förhållanden samt ett liv i Gud, till vilket liv allt det sinnliga och opersonliga bör intaga ett tjänande förhållande. Människans bestämmelse är att genom allt högre och högre livsformer utveckla detta sitt personliga liv, tills hon når den högsta möjliga och tänkbara fullkomlighet.

Med ett ord – det är ej kropparna som utgör det i sanning verkliga, icke sinnligt välbefinnande, som har värde i sig själv, det är personen, som är det i sanning verkliga, och det är det personliga som har absolut värde.

Själv kännetecknar Boström sin världsåsikt som rationell idealism. Med idealism förstår han då den åsikt, enligt vilken det sant varande är icke i rummet, utan i tanken, som rationell åter betecknar han den åsikt som anser att den sinnliga världen ej är den enda och högsta, utan att det också gives en osinnlig värld. Ehuru nu visserligen mellan båda ej ett så strängt samband förefinnes att man icke skulle kunna i huvudsak ansluta sig till den ena åsikten utan att biträda den andra, så är dock ett fullt konsekvent genomförande av den ena omöjligt utan ett lika konsekvent genomförande av den andra. Ty hur läte en osinnlig värld tänka sig om all sann verklighet vore bunden vid rummets form, och hur kan man å andra sidan undgå att tillerkänna det osinnliga verklighet, så framt det verkliga är i tanken, och vi människor dock faktiskt är medvetna om fullkomligheten eftersom vi inser vad ofullkomlighet är? De betänkligheter man i sistnämnda avseende hyst utgår alla från den förutsättningen att det som skall vara verkligt befinner sig utom oss i rummet.

Det påståendet har gjorts, att Boströms läror befunne sig i strid mot den empiriska forskningens resultat. Ett dylikt uppfattningssätt kan ha sin grund i flera omständigheter. Det kan föranledas blott därav att en eller annan av Boströmianismens anhängare ej bemött den empiriska forskningen eller dess målsmän med den aktning de förtjänar, liksom också av dessa senares anspråk på att själva äga något slags monopol på allt vad vetenskaplig forskning heter. I dylika fall kan man blott säga att det första man av varje ärligt strävande att finna sanningen, ja av varje ärligt arbete överhuvud borde lära sig, det är att hysa aktning för andras bemödanden i samma syfte, även om arbetsfältet är ett annat. Självtillräcklighet och förakt för andra hämnar sig not förr eller senare på den självtillräcklige själv, och det arbete som ej företages i ödmjukhet och under medvetande om den hjälp man av andra behöver, det arbetet kan väl för en tid bära storartade, t. o. m. lysande frukter, men förr eller senare skall det visa sig att, när man isolerar sig från andra, förmenande sig kunna vara dem förutan, då försinar en dag de källådror som skulle nära och vederkvicka det egna strävandet.

Stundom har det nämnda påståendet helt enkelt föranletts av bristande insikt i vad Boström verkligen lärt, stundom åter av motvilja mot det översinnliga i allmänhet och de krav detta ställer på viljan. Men i många fall är det ett uttryck för en så fullkomlig okunnighet och begreppsförvirring beträffande filosofins egentliga uppgift och betydelse, att det ur denna synpunkt är förtjänt av uppmärksamhet.

Antag att någon skulle framkomma med det påståendet att Copernici system strider emot vår dagliga erfarenhet, ty vi ser ju dagligen att solen går både upp och ned. Gjorde denne man anspråk på att betraktas som en i någon mån bildad man, så skulle en naturforskare visst baxna över att höra honom tala på detta sätt. Men säger han sedan själv att en rationellt idealistisk världsåsikt strider mot naturvetenskapens resultat, så använder han själv alldeles precis samma argument och alldeles precis samma grunda synpunkt för sin betraktelse av förhållandena. Det är väl alldeles klart att lika så litet som astronomen någonsin vill neka att för vårt mänskliga öga ter det sig så, att solen går upp och ned, men jorden står stilla, lika så litet kan det falla någon filosof in att bestrida att sinnevärlden är sådan som den vid noggrann iakttagelse befinnes vara. Men liksom naturvetenskapsmannen visar att de företeelser som omedelbart för oss presenterar sig för sin förklaring förutsätter vad som icke i dem omedelbart röjer sig, nämligen att jorden går och solen står stilla, likaså söker filosofen visa att hela den sinnliga världen för sin förklaring förutsätter en osinnlig värld. För uppfattningen av sinnevärlden såsom sådan har detta naturligtvis platt ingen betydelse, och något annat än att göra reda för den, det kan omöjligen vara naturvetenskapens uppgift.

Det tillkommer oss icke här att forska efter de anledningar som förmå visst icke alla men ej så få av de empiriska vetenskapernas, enkannerligen naturvetenskapernas målsmän att sammanblanda från varandra vitt skilda frågor, så att det ser ut som skulle striden mellan dem [Nämligen visst icke alla, ej en gång de flesta som för närvarande föra eller tro sig föra naturvetenskapens talan. Mellan naturvetenskapsmannen såsom sådan och filosofen kan naturligtvis inga konflikter uppstå. Den sanne naturforskaren vet att han såsom sådan ej har det ringaste att göra med filosofins problem eller filosofen med hans, och därför talar han lika litet om någon konflikt mellan de resultat vartill båda kommer som han talar om någon konflikt mellan Linnés sexualsystem och en matematisk kalkyl. LHÅ] och den filosofiska vetenskapens ämnesvänner bero därpå att dessa skulle jäva erfarenhetens vittnesbörd, under det de själva skulle hålla fast vid detta, då det för en var, som har den minsta förmåga att skilja olika frågor från varandra är uppendagligt att frågan gäller: Tolka den empiriska eller filosofiska vetenskapens målsmän erfarenhetens vittnesbörd rätt? Och gives det en annan erfarenhet än den vars förklaring är de empiriska vetenskapernas uppgift? Icke heller har vi anledning att forska efter hur det kommer sig att mången naturvetenskapsman, då han skall besvara den fråga som föreligger honom i denna egenskap – hur är naturen beskaffad? – i stället för att helt enkelt inskränka sig till att söka lämna bidrag till detta besvarande tror sig böra på samma gång söka svaret på en annan, nämligen: är naturen den enda verkligheten?

Anledningen till detta förhållande, som vållar många missförstånd och många förvecklingar, kan, som vi redan antytt, vara mångahanda, och de ligger väl ej ensamt hos de nämnda målsmännen för de empiriska vetenskaperna. Till en god del kan de sökas i jämförelsevis ursäktliga missförstånd och i vissa hos människan i allmänhet vanliga tendenser. Såvitt vår svenska filosofi blir sin princip trogen kan i hennes lära ingenting ligga som är ägnat att vålla konflikter med den verkligt empiriska forskningens resultat. Ty i denna princip ligger ett strängt fasthållande av skillnaden emellan tvenne arter av verklighet, vilket från en sida sett är ett strängt fasthållande av skillnaden emellan den empiriska och den filosofiska vetenskapens arbetsfält. En världsåskådning sådan som den Hegelska, för vilken den sinnliga verkligheten är den enda, och som vill giva en sida i denna verklighet en absolut betydelse, kan känna sig frestad till intrång på andras ägoområde – en strängt rationell världsåskådning kan det icke. Men skulle man, ehuru man i princip hyllar en sådan lära, likväl ha kvar några empiristiska tendenser, så kan häri en anledning ligga till dylika konflikter. Man kan då i namn av denna sin världsåskådning fordra att sinnevärlden skall äga den eller den formen. Att undersöka huruvida i den Boströmska filosofin någon anledning till ett sådant sätt att gå tillväga förefinnes, tillkommer oss ej här. Därför skulle tarvas en mer detaljerad och mer strängt vetenskaplig redogörelse för denna lära än den vi här lämnat, och dessutom en kritik av densamma, som för vårt nuvarande ändamål är främmande.

Mäktigt har det inflytande varit, som den Boströmska filosofin utövat på vårt folks andliga liv, ett inflytande som sträckt sig även till de kretsar där man ej haft tillfälle att djupare intränga i den filosofiska vetenskapen. För mången av Boströms lärjungar var den snart sagt en religion, och tvivelsutan har den i sin mån, jämte flera andra omständigheter, bidragit att förskona vårt land från sådana läror som t. ex. den moderna pessimismen med flera dylika.

För närvarande har den obestridligen inom flera kretsar råkat i misskredit. Detta beror tydligtvis på flera omständigheter, av vilka vi i inledningen påpekat några. I mycket är dess grund väl även att söka i människors vanliga ombytlighet och benägenhet att överdriva så förtjänster som fel. Många av Boströms beundrare hade uppenbarligen aldrig djupare inträngt i hans läror, och berömmet i deras mun var därför företrädesvis en ytlig jargon, liksom både då och nu tadlet i mången motståndares. En dylik jargon skulle obestridligen i många fall hämma den egna tankens fria flykt och framkalla en reaktion. Dessa och andra liknande företeelser hör till det mänskliga livets vanliga gång. De har visat sig över allt, varhelst ett nytt åskådningssätt av Gud, människa eller natur framträtt. Förhållandet i fråga kan väl även ha sina djupare anledningar.

Vare härmed hur som helst. Inflytandet kvarstår i alla fall och röjer sig även där man minst anar dess tillvaro. Vad som nu ivrigast förkättras, är också mindre Boströms verkliga läror än de vidunderliga vanställningar av dem som är i omlopp. Skulle det försök till en kort framställning av dem som nu lämnas i allmänhetens händer kunna någonstädes skingra ett eller annat av dessa missförstånd eller vända någons tankar till de föremål den behandlar så vore författaren rikligen belönad för det arbete dess författande kostat honom. Med alla de fel den, som varje mänskligt verk, naturligen har – fel som det tillhör vår tid och den följande tiden att genom sorgfällig kritisk prövning inför vetenskapens forum söka upptäcka och rätta – är dock den Boströmska världsåskådningen förtjänt av att ännu en tid få leva i den eftervärlds minne, för vilken den enslige tänkaren arbetade och av vilken han hoppades så mycket.

Peter Gabriel: Here Comes the Flood

Live on Kate Bush’s BBC Christmas Special 1979. From his album Peter Gabriel (1977).

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

O’Connell Bridge and Sackville Street, Dublin

Sackville Street O'Connell Bridge Dublin

Lunds universitet och min ideologi

Svar till Björn af Kleen

I en artikel i Dagens Nyheter igår med rubriken Den nya högern ett eko från 30-talet återger Björn af Kleen, liksom i våras Expo, min formulering “att ‘judiska vänsterorganisationer och individer’ ligger ‘bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet'”.

Citatet är i sig korrekt. Rent logiskt betyder formuleringen bara att “det finns judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten” o.s.v. Den betyder inte att det uteslutande eller ens huvudsakligen är sådana organisationer och individer som gör det. Men detta intryck förmedlas lätt av att citatet är ryckt ur sitt sammanhang, i synnerhet som Kleen till skillnad från Expo utelämnar de omedelbart föregående orden: “att det i hög grad också” är judiska vänsterorganisationer o.s.v.

Sammanhanget utlämnas av Kleen, liksom Expo, på ett sätt som i våras föranledde Marika Formgren, i sitt vänliga försvar av mig, att tala om “fulcitat”. Och jag kan bara upprepa det jag då, i mitt inlägg Antisemitismen och jag, anförde mot Expos återgivande av formuleringen.

Utan att uttryckligen säga det menar med all sannolikhet Kleen detsamma som Expo, nämligen att formuleringen är ett uttryck för “antisemitism”. Redan i rubriken handlar det ju om att koppla “den nya högern”, som Kleen framställer mig som en del av, till 30-talet, d.v.s. nazismen: den är ett “eko” av detta. Men kan någon som verkligen besökt denna blogg eller tagit del av mina övriga publikationer finna något som ens tillnärmelsevis kan sägas likna ett eko av 30-talet? För var och en som är förmögen att ta sig igenom bara någon enda av mina längre filosofiska, politisk-filosofiska, historiska eller andra texter, eller förstå den konst, musik och arkitektur jag förmedlar, eller uppfatta det minsta lilla av de andliga traditioner jag försvarar, måste det ju vara fullständigt uppenbart att jag inte tillhör någon av de tankeströmningar som dominerade under det 30-tal Kleen frammanar. D.v.s. förutom nazismen och fascismen inte heller den s.k. konservativa revolutionen, och därmed inte heller de strömningar som idag mer eller mindre bygger vidare på den. Detta framgår inte minst av de texter där jag fört en av kritisk urskillning präglad diskussion om de senare. Det är lätt att se vilka traditioner jag tillhör och vilka mina inspirationskällor är.

Den av Kleen citerade formuleringen, hämtad från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ingår i ett resonemang där jag bl.a. hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz’ och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum Podhoretz’ titel anger, att de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening, och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess förre ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag i det citerade inlägget också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en uppmärksammad intervju i Judisk Krönika. Här liksom på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kända kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering.

Men de judiska vänstergrupperna och -individerna är ju tyvärr verkligen inte ensamma om sina agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Här finns ingenting “antisemitiskt” någonstans. Jag förstår helt enkelt inte hur det kan vara kontroversiellt att påpeka att det finns radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet. Det är ju löjligt. Många judar, både sådana som är för och sådana som är mot, talar själva om det. Vad exakt är det som gör att Björn af Kleen återger min formulering om detta? Menar han att den i sig är ett eko av 30-talet? Vill han bestrida att den är sann? Om så, varför? Det är ju fullständigt uppenbart att det förhåller sig på detta sätt, och det borde väl vara något som han som radikal vänsterindivid enbart välkomnade och hyllade?

Långt viktigare än detta osjälvständiga nonsens i sig är vad Kleen säger om dess betydelse för mitt förhållande till Lunds universitet. Kleen säger att jag “undervisade vid Lunds universitet en gång per termin fram till våren 2015 då [min] ideologi uppdagades, enligt prefekten”. Detta är anmärkningsvärt av flera skäl. Att min “ideologi”, om den nu ska betecknas så, uppdagades 2015, i år, är fullständigt absurt. Den har alltid legat i öppen dag på universitetet såväl som på annat håll, för dem som överhuvudtaget känt till mig. Och med “alltid” menar jag sedan början av 1980-talet. Jag har inte ändrat någon ideologisk eller politisk uppfattning. Som jag förklarade i Tommy Hanssons intervju med mig i SD-Kuriren våren 2011 var mitt medlemskap i SD inte en följd av att jag hade ändrat mig, utan av att det partipolitiska landskapet hade ändrat sig.

Att så förhåller sig vet alla som med någon grad av djup och noggrannhet läst mig, inklusive mina kolleger vid universitetet. Min närmaste omgivning i Lund har alltid utgjort en så kongenial miljö som överhuvudtaget varit möjlig i den svenska universitetsvärlden. Givetvis har det, givet den allmänna, rådande ideologiska regimen i den svenska akademin, alltid funnits kolleger som ogillat min politiska inriktning, men inte ens från sådana har jag faktiskt i Lund hört någon som helst kritik under de många år jag forskat och undervisat där. Och de jag främst haft att göra med har jag alltid kunnat fritt diskutera även kontroversiella politiska frågor och ståndpunkter med – samtidigt som jag, liksom de, som en självklarhet insisterat på nödvändigheten att skilja dem från den vetenskapliga gärningen, i forskning såväl som i undervisning.

Inte minst just under våren uppfattade jag det som helt okontroversiellt för dem att jag omfattade den ideologi jag omfattar. De delar den förvisso inte i allo, och givetvis inte det Kleen och Expo felaktigt tillskriver mig. Men de betraktar det som en självklarhet att jag som medborgare har rätt att omfatta den och att det inte har något att göra med min vetenskapliga verksamhet. Senast satt jag med några av dem på den trevliga österrikiska restaurangen Rauhrackel och talade om att det var där, som en manifestation av solidaritet med Österrike efter att Jörg Haider och det österrikiska frihetspartiet tagit plats i regeringen och sanktioner därför riktades mot landet från EU, som Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof brukade träffas under sin studenttid, och att de där planerade den förnyelse av SD som de genomförde när de tog över ledningen av partiet.

Den citerade prefekten tycks nu tråkigt nog vilja ta avstånd från mig och minimera min koppling till universitetet, bl.a. genom att säga att jag undervisade endast “en gång per termin”. Visserligen undervisade jag ofta flera gånger per termin (förutom deltagande i seminarier, konferenser o.s.v.): i tolv år undervisade jag regelbundet, varje termin, om romantiken, men jag undervisade också vissa terminer utöver detta, på separata kurser, om senantiken och den tidiga medeltiden, komparativ och utomeuropeisk idéhistoria, retorik, förhållandet mellan vetenskap och religion, och om personbegreppet i förhållande till artificiell intelligens m.m. Men det stämmer att jag verkligen inte undervisade mycket, och jag har själv alltid betonat detta faktum – ibland av det i det nu aktuella sammanhanget högst relevanta skälet att det berodde just på min ideologi och att den alltid var känd. Med min grundliga kännedom om den ideologiska regimen har jag i själva verket alltid tagit för givet att en formell akademisk karriär var omöjlig för min del, och av samma skäl har jag inte heller varit särskilt intresserad av en sådan. Man behöver verkligen inte tillhöra 30-talets intellektuella strömningar för att falla utanför det av denna regim godkända.

Jag har inte ens, med två undantag långt tillbaka i tiden, sökt några akademiska tjänster i Sverige, eller insisterat på att undervisa mer än jag gjort. Redan på 80-talet märkte jag att det åtminstone till en viss gräns var möjligt att undgå ideologiska påtryckningar om man konsekvent visade sig oemottaglig för dem, att man i någon mån kunde accepteras om man, med rätta från den ideologiska hegemonernas perspektiv, s.a.s. sågs om ett “hopplöst fall”, och om man var tillräckligt väl förankrad i rika och tunga alternativa intellektuella traditioner. Men utan tvekan har det faktum att jag legat lågt när det gäller tjänster och formella karriäranspråk bidragit till att jag kunnat låtas hållas.

Att prefekten – Monica Libell, som känner mig väl och som jag diskuterade Pat Buchanan med på 90-talet – säger att jag undervisade fram till våren 2015 då min ideologi uppdagades, d.v.s. att jag slutade undervisa efter våren 2015 p.g.a. att min ideologi då uppdagades, är anmärkningsvärt också av ett annat skäl. Den officiella förklaringen till att jag slutade undervisa – som meddelades mig i oktober i år – var att ett beslut fattats att institutionen inte längre skulle använda utomstående lärare, d.v.s. lärare som inte hade någon tjänst vid universitetet. Jag reagerade därför inte på något sätt offentligt mot detta, utan ändrade bara den korta formuleringen om min undervisning i Lund på About-sidan här i bloggen till imperfektum, och “Lund University” på min Facebook-sida till “Past” under “Works at”.

Detta trots att det privat förklarades för mig att det inte var hela sanningen. Efter prefektens uttalande till Kleen finns inte någon anledning för mig att inte ingå på det verkliga förhållandet – prefekten avslöjar det ju själv, och noga taget utgjorde väl inte heller den offentliga förklaringen någon sådan anledning. Klagomål hade visserligen framförts från en person med tjänst på institutionen över att jag fick undervisa i stället för henne. Men anledningen till att man tillmötesgick vederbörandes krav på att få överta min undervisning var i själva verket att man nu plötsligt ville bli av med mig av politiska skäl. Emellertid gick det tydligen inte att bara meddela att jag nu inte längre fick undervisa och att den andra personen skulle göra det i stället för mig. Man kände sig behöva motivera det.

Det är ytterst signifikativt att man inte angav min ideologi, dess förmenta plötsliga uppdagande, eller ens mitt medlemskap i SD som motiv för förändringen. Trots den ofta mycket grundliga kännedomen om min ideologi har aldrig någonsin den minsta lilla kritik riktats mot vare sig min undervisning eller min forskning för att innehålla otillbörliga, utomvetenskapliga politiska inslag – vare sig från kolleger eller studenter. Inte heller har någonsin deras kvalitet ifrågasatts. Tvärtom har den ofta uttryckligen framhävts, och min koppling till universitetet har uppskattats, inte minst när jag representerat det i internationella publikationer och vid internationella konferenser.

För att kunna motivera åtgärden att avsluta min undervisning och ersätta mig med en person med tjänst på institutionen fattades därför ett klumpigt och ogenomtänkt beslut om en ny regel, enligt vilken institutionen inte skulle använda utomstående lärare. Det klumpiga och ogenomtänkta visade sig omedelbart i det att dess tillämpning fick den oförutsedda konsekvensen att institutionens båda mycket prominenta emeriterade professorer, den tidigare institutionschefen Gunnar Broberg och Svante Nordin, inte heller fick undervisa eftersom de inte längre har tjänster vid institutionen. Även i Sverige – om än i mindre utsträckning än i England och USA – är det vanligt att emeriti fortsätter ha kontakt med och viss undervisning vid sina gamla institutioner.

Den relativt nye professorn Thomas Kaiserfeld, som jag tyckt mig ha haft den bästa relation till, som på flera sätt var utmärkt behjälplig när jag arrangerade den 12:e International Conference on Persons vid institutionen 2013, och som härom året var en av flera som tyckte att jag borde bli docent (jag underlät att skicka in den för detta syfte erforderliga ansökan), hade såvitt jag förstod under en längre tid varit missnöjd med mina politiska åsikter. Men vad som närmast ska ha föranlett beslutet om den nya regeln var ett meddelande Kaiserfeld under våren mottog från professorn i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, Sven Widmalm. Denne fäste Kaiserfelds uppmärksamhet på den ovan nämnda artikeln i Expo, som alltså bl.a. citerar samma mening som Björn af Kleen, och där jag också explicit anklagas för att ge uttryck för en “antisemitisk” uppfattning.

Det är utomordentligt anmärkningsvärt att på detta sätt en professor i idé- och lärdomshistoria okritiskt sätter tilltro till Expo, att han försummar att beakta mitt svar till Expo eller överhuvudtaget sätta sig in i vad jag skrivit, att han sprider Expos uppgifter till en annan professor i samma ämne, och att denne andre professor lika okritiskt sätter tilltro till uppgifterna och på grundval av dem avstänger mig från undervisning.

Det är en ödets ironi, eller måhända ett försynens pedagogiska arrangemang, att detta sker samtidigt som jag tvingas med alla tillgängliga medel vända mig mot och ta avstånd från den omdömeslöse ignoranten Magnus Olsson, ordförande för SD:s medlemsutskott och numera förskräckande nog invald som ledamot av partistyrelsen, och hans totalitära ukas om att jag inte får skilja min roll som forskare och universitetslärare å ena sidan från min roll som partiföreträdare å den andra. Min ideologi gör mig förvisso inte alltid okritisk mot mitt eget parti. Men på motsvarande sätt förkastar jag nu utifrån samma ideologi, eller rättare, samma politiska och övriga filosofi, Lunds universitets mot vetenskapens och den akademiska frihetens principer stridande politiska agerande.

Conchita Supervia: Per lui che adoro

1928

Problemet med Magnus Olsson

På SD:s landsdagar i Lund förra helgen invaldes Magnus Olsson, kommunalråd i Malmö och ordförande för partiets medlemsutskott, som ordinarie ledamot av partistyrelsen. Flera ledande partiföreträdare tvingades emellertid till ett relativt utförligt försvar av Olsson under punkten för val av övriga ledamöter. Även några andra än de av valberedningen presenterade namnen hade föreslagits, och Olssons politiske sekreterare Pontus Andersson nämnde i debatten ett tydligen just publicerat, mot Olsson kritiskt inlägg på Facebook. Inlägget sades ha gillats av “the usual suspects”, med vilket utan tvekan avsågs kritiker av de tidigare i år verkställda uteslutningarna, inklusive de uteslutna själva.

Försvaret av Olsson framhöll förtjänster som jag inte har någon anledning att betvivla. Han har även mitt fulla stöd som kommunpolitiker i Malmö. Emellertid är flera av de tyngsta försvararna – Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Paula Bieler – fullt medvetna om innebörden av den kritik jag och andra (inte bara de uteslutna) framfört. Givet denna innebörd och medvetenhet är det helt okvalificerade försvaret, såväl som nomineringen och det efterföljande valet, av högst problematisk natur. Det framgick också att Olsson kommer sitta kvar som ordförande för medlemsutskottet.

I två inlägg publicerade under landsdagarna delade jag upp kritiken i tre punkter, av vilka de två första är nära sammanhängande och har tagits upp av många utöver mig själv. Den första gäller det sätt på vilket Olsson, några veckor före det partistyrelsemöte där de då aktuella personärendena skulle behandlas, uttalade sig, i strid mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag, om dessa ärenden i en artikel i Sydsvenskan den 11:e april. Dessa uttalanden är alltför omfattande för att återges här, så jag hänvisar till artikeln som jag länkade till i det första inlägget (se länkar till båda inläggen nedan). Olsson går på spektakulärt sätt, med egna utbroderingar som jag snart ska återkomma till, och starka, obalanserade uttryck för subjektiv aversion, igenom en del av det påstådda bevismaterialet rörande föremålens ideologiska avvikelser och felaktiga beteende. “Trots att utredningen alltså inte är avslutad”, skriver tidningen, “slår Magnus Olsson redan nu fast: – I min egenskap av ordförande för medlemsutskottet kommer jag att föreslå att de här personerna utesluts.”

Richard Jomshof anförde efter en utförlig diskussionen under punkten godkännande av dagordningen att personärenden inte borde behandlas av landsdagarna, inför alla TV-tittare, då ett sådant förfarande inte vore “rättssäkert”. Det är i ljuset av denna förståelse som Olssons agerande är ett flagrant brott mot medlemsutskottets uppdrag. Även under våren hänvisade Jomshof korrekt till dess behandling av personärenden som syftande just till att säkerställa en “rättssäker” behandling – visserligen trots att han och utskottet inledningsvis själva brutit mot denna princip genom sina uttalanden till tidskriften Expo och SD-Kuriren, och både Jomshof och i synnerhet Mattias Karlsson under våren fortsatte uttala sig i media på ungefär samma sätt som Olsson.

Även Sydsvenskan ifrågasatte Olssons agerande: “SD-ledningen brukar hävda att processen i medlemsutskottet är ‘rättssäker’. Borde inte du som utredare förhålla dig neutral?” Olssons svar avslöjade hela vidden av rättsosäkerheten: “– Att jag tar ställning nu beror på att de här personerna gått ut så hårt själva på Twitter och Facebook. Våra medlemmar måste få veta vad som händer, säger Olsson.” I själva verket hade han redan långt tidigare, i februari, gått ut på helt otillbörligt sätt med personärendena i SD-Kuriren, alldeles före Stockholms stads årsmöte och i uppenbart syfte att påverka detta. Som jag minns det var det medlemsutskottet och Jomshof som först gick ut hårt. Men oavsett hur det förhåller sig med detta var, om processen skulle vara “rättssäker”, Olssons agerande som ansvarig för utredningen vid båda tillfällena felaktigt.

Förvisso gick några av föremålen för ärendena under våren ut hårt. Mina egna invändningar mot dem gällde att inte heller de accepterade och agerade inom ramen för den “rättsligt” korrekta processen (jag använder citationstecken eftersom partier, liksom fackföreningar, i exceptionell utsträckning faller utanför vad som omfattas av den svenska associationsrätten och partiinterna processer inte är underkastade på annat håll gällande rättsregler), utan i stället likaledes i strid mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna i starka ordalag fördömde hela partiledningen som genomkorrupt – trots att Jomshof betonade att ett personärende ingalunda med nödvändighet behöver leda till uteslutning. Det var av detta skäl som jag själv, när mina föreslagna ändringar inte godtogs, vägrade skriva under den debattartikel som den dåvarande ledningen för SDU tillsammans med övriga ledamöter av den nyvalda styrelsen för SD Stockholms stad publicerade i Dagens Nyheter några dagar före det partistyrelsemöte där uteslutningarna verkställdes.

Mot detta anfördes att Jomshofs uttalanden inte skulle ha varit i god tro och att partiledningen redan från början bestämt sig för uteslutningarna. Min rekommendation avfärdades som ytlig och naiv. Jag svarade att det valda agerandet var felaktigt även om föremålen för ärendena var av den åsikten, ja även om det var högst sannolikt att åsikten var riktig. Att det i detta fall s.a.s. var ytligt att inte vara ytlig, naivt att inte vara naiv. Säger Jomshof att det är en “rättssäker” process, ska han hållas till det. I detta läge framfördes argumentet – inte såvitt jag vet från ledarna, men från andra i SDU – att det enda sättet att stoppa uteslutningarna var att medels de kraftfulla fördömandena väcka så mycket mediauppmärksamhet att partistyrelsen skulle “skrämmas” och inte våga verkställa dem. Det var svårt att se att det fanns något som helst mått av realism i denna strategi, och det visade sig ju också omedelbart att den inte fungerade. På samma sätt som det rätta förhållningssättet från Olssons sida hade varit ett lugnt, tålmodigt och sakligt utredande och formulerande av anklagelserna och rekommendationerna till partistyrelsen, oavsett hur hårt föremålen gick ut, hade, insisterar jag, det enda rimliga förhållningssättet från föremålens sida varit ett lika lugnt, tålmodigt och sakligt bemötande av anklagelserna inom ramen för den partiinterna processen, oavsett hur hårt Olsson, Jomshof och Karlsson gick ut. Om de sedan ändå uteslutits efter att på detta sätt hållit huvudet kallt skulle de åtminstone haft en betydligt starkare ställning idag och fördömandena nu haft större tyngd.

Men samtidigt visade alltså medlemsutskottets egen ordförandes offentliga uttalanden att processen för behandling av personärenden i själva verket inte alls var “rättssäker” eller ens partiintern. Hela syftet med medlemsutskottet och dess process omintetgjordes av dess egen ordförande. Efter ett halvår står det klart att den bestående effekten, intrycket i debatten och opinionen, i minst lika hög grad som ett anständigt parti som visar fasthet mot antidemokratiska radikaler är ett parti som själv uppvisar antidemokratiska, radikala drag.

Jag vill dock upprepa att min argumentation här inte handlar om Olssons förordande av uteslutningarna som sådana. De grunder som anfördes var visserligen så svaga och konstruerade att de i sig bidrog till att i många fall även för media partistyrelsen framstod som skurkar och föremålen som oskyldiga. Även jag upplevde hela hanteringen – som ju också omfattade mig själv – som upprörande. Men när jag först ställde upp i William Hahnes styrelseförslag för Stockholm hade konflikten mellan den gamla SDU-ledningen och det s.k. “moderpartiet” ännu inte återuppblossat. Det handlade då bara om en positiv vision för Stockholm, relaterad till de moment av SDU:s program som jag länge uttryckt stöd för, och ett visst missnöje med den sittande lokala styrelsen. Den allmänna konflikten hade, som jag uppfattade det, övervunnits; inte mycket hade hörts om den under valåret, samarbetet verkade ha fungerat bra. Men bakom vad som anfördes mot Hahne och Gustav Kasselstrand bör ha dolt sig mer och annat, som var den verkliga orsaken till partiledningens agerande. Detta undandrar sig dock även min bedömning, vilket är beklagligt. Under våren var det Hahne och Kasselstrand som genom sin övertalning höll mig kvar i partiet. Men deras egen offentliga reaktion mot partiledningen gick utöver det jag var involverad i och avslöjade arten av den förnyade, djupare och äldre konflikt som inte berörde mig.

Den andra punkten i den kritik jag tog upp, nära relaterad till den första, gäller Olssons specifika uttalanden i samma artikel i Sydsvenskan om SD Stockholms stads årsmöte, som direkt angår mig. Det är en i sammanhanget ofattbart grov osanning och mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna stridande offentlig anklagelse mot Stockholmsdistriktet att det på detta möte skulle ha funnits närvarande “sextio, sjuttio” medlemmar av organisationen Nordisk Ungdom, “nazister och extremister”. Mig veterligen fanns inte en enda sådan medlem närvarande. Och även om det gjorde det (utöver de kända SDU-ledarna hade jag aldrig ens hört talas om de övriga uteslutna) kan det omöjligen ha varit mer än någon enstaka, och rimligen i så fall före detta sådan. Att som ersättare i partistyrelsen och ordförande för medlemsutskottet fritt fabulera i media att sextio, sjuttio nazister och extremister var närvarande på vårt möte är ur alla synvinklar helt fantastiskt omdömeslöst.

Implikationen var dessutom att det var föremålen för personärendena som tagit in dessa personer i partiet och på årsmötet i syfte att de skulle stödja dem själva och deras styrelseförslag. Detta framgick inte bara av artikeln utan också av de brev medels vilka medlemsutskottet informerade föremålen för ärendena om dessa och begärde in yttranden. Även jag delgavs på detta sätt – inte helt överraskande efter att jag redan offentligt anklagats av Jomshof i Expo – “uppgifter” om att jag “tillsammans med utomstående krafter försökt förändra Sverigedemokraternas ideologiska grund i en radikal riktning och som ett led i detta sökt stöd hos personer med extrema ideologiska uppfattningar”, och att jag “inte på något tydligt och trovärdigt sätt distanserat [m]ig och tydligt markerat avstånd till de antidemokratiska, neofascistiska och nynazistiska rörelser som aktivt stöttat [m]ig och [m]itt styrelseförslag i SD Stockholms stad”. Ännu efter över ett halvår saknar jag information om varifrån dessa “uppgifter” kom och vilka uppgiftslämnaren menar att de nämnda kraftera, personerna och rörelserna är, hur jag sökt stöd hos dem, och hur de stöttat mig.

Ansvarig för allt detta är alltså i första hand Magnus Olsson. “The usual suspects” vill här visserligen peka på en långtgående komplicitet från Jomshofs och Karlssons sida, så långtgående att försvaret på landsdagarna väl skulle kunna förklaras som ett skuldmedvetet axlande av ansvaret för ett agerande för vilket Olsson själv i verkligheten var blott ett relativt oskyldigt redskap. Förvisso var ju dessa personer direkt involverade i personärendena alltifrån början, och såtillvida gäller min kritik även dem. Men det fritar inte Olsson från ansvar. Formellt är det medlemsutskottet och därmed dess ordförande som står för breven om personärendena, och för uttalandena i Sydsvenskan kan inte rimligen någon annan än han själv ställas till svars.

Den tredje punkten gäller det övriga agerande jag endast kort antydde i de tidigare inläggen. För partiets skull ville jag fortfarande inte ta upp det offentligt. Men i ljuset inte bara av valet av Olsson till partistyrelseledamot som nu följde på den obrutna dödstystnaden inför mitt interna ifrågasättande, utan också av det faktum att jag t.o.m. efter mina inlägg under landsdagarna fortfarande står endast inför en stum mur av tystnad, en mur som vid det här laget framstår som en mur av potentiellt fatal, partiskadlig dumhet, utan ett enda minsta lilla försök till svar, inser jag att det just för partiets skull tyvärr faktiskt är nödvändigt att göra det.

På denna punkt kan jag inte ge enbart Olsson skulden. Även de av mig kända övriga ledamöterna av medlemsutskottet, Roger Hedlund som liksom Olsson på landsdagarna befordrades från ersättare till ordinarie ledamot av partistyrelsen, och Therese Borg och Mattias Bäckström Johansson som redan var ordinarie ledamöter (möjligen finns någon ytterligare, av mig okänd), måste här anses bära en del av ansvaret. Det gäller det andra brev utskottet skickade till mig någon månad efter det första. Som jag omedelbart skrev till Jomshof och Karlsson och tog upp i andra partiinterna sammanhang skulle vårt parti bli utskrattat om detta brev offentliggjordes, samtidigt som ett nytt skäl skulle ges för att beteckna partiet som fascistiskt. Brevet indikerar en latent katastrof. Det är oförsvarligt att ännu efter denna långa tid låta ett sådant misstag förbli utan åtgärd och tvärtom utan minsta lilla tecken på medvetande om problemet befordra den huvudansvarige till ordinarie partistyrelseledamot.

Denna gång framfördes direkta anklagelser – nya sådana, orelaterade till de obegripliga ”uppgifter” utskottets första brev om personärendet begärde yttrande om, men som just detta yttrande tydligen övertygat dem om var felaktiga. Det var nu överhuvudtaget inte fråga om “uppgifter”, och något nytt yttrande efterfrågades inte. De nya påståendena var direkta anklagelser som givits den definitiva formen av ett “beslut” om en ”varning”.

Enligt brevet får jag inte skilja mellan min politiska roll som partiföreträdare å ena sidan och min akademiska roll, d.v.s. min roll som forskare och universitetslärare, och som mer fristående “intellektuell”, å den andra. Det är “sverigedemokratiska värderingar och politik som gäller”.

Först av allt måste visserligen konstateras att frågan om förhållandet mellan vetenskap och politik är oerhört komplex, såväl historiskt som i samtiden; detsamma gäller därmed frågorna om den akademiska kulturens autonomi och den akademiska frihetens möjlighet och väsen. Och detsamma gäller också förhållandet mellan “intellektuella” och politiska partier, en fråga som jag med viss utförlighet tidigare tematiserat här i bloggen (här använder jag citationstecken eftersom jag är osäker om jag är en intellektuell, och eftersom jag har en del reservationer inför begreppet). Denna komplexitet accentueras givetvis i vissa avseenden när en och samma person är aktiv inom båda områdena.

Det är emellertid även från mitt traditionalistiska perspektiv, och inte enbart från ett rent liberalt, självklart att det här finns centrala och avgörande distinktioner. Att klampa in i den porslinsbutik som dessa frågor utgör med en elefantlik ukas om att rollen som partiföreträdare inte får skiljas från rollen som akademiker och att jag som akademiker måste vara partiföreträdare och bedriva sverigedemokratisk politik är helt groteskt. Dessvärre blir det än värre när ukasen kommer från just SD.

Om jag skulle följa medlemsutskottets förhållningsorder skulle det vara helt riktigt att kasta ut mig från universitetet och alla andra vetenskapliga sammanhang. Den avslöjar en total oförståelse för den roll den autonoma akademiska kulturen och den akademiska friheten, både som högst ofullkomligt realiserade ideal och som, trots allt, i någon mån förverkligad och som sådan livsnödvändig konkret praktik, och inte minst åtskillnaden mellan de vetenskapliga och politiska rollerna, har för den ordnade frihetens samhälle. Den är ett deprimerande vittnesmål om ideologisk och moralisk förvirring såväl som om saklig och historisk okunnighet. Inte minst tycks man helt naivt omedveten om de i olika varianter och schatteringar fascistiska och kommunistiska exemplen på detta område. Även i Sverige har ju mycket länge en öppet, ja ibland explicit programmatisk, genompolitisering från vänster ägt rum vid universiteten och i kulturlivet.

Jag “uppmanas” i brevet “att ta del av partiets kommunikationsplan och principprogram”; “om du behöver utbildning kring detta”, heter det, “ber vi dig kontakta partiets ombudsmän”. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att kommunikationsplanen skulle kunna avse att rollen som akademiker inte fick skiljas från rollen som partiföreträdare och att det var sverigedemokratisk politik som gällde vid universitetet. Jag tycker mig rentav minnas att Jomshof någon gång talat om hur han själv under sin tid som lärare höll sina politiska åsikter utanför klassrummet.

Vad jag tog för givet att kommunikationsplanen – liksom de etiska riktlinjerna – avsåg var bara självklarheten att man som partiföreträdare inte i andra roller i samhället får försvara andra politiska åsikter än de sverigedemokratiska, och uppträda på sätt som skadar partiets anseende. Men sådan den i detta brev förklaras av medlemsutskottet tar jag kategoriskt avstånd från och fördömer på kraftfullast tänkbara sätt det aktuella avsnittet i kommunikationsplanen. Innebörden är antingen ett krav på partipolitisering av vetenskapen eller ett yrkesförbud för SD-företrädare inom akademin.

Och detta är alltså även principprogrammets ståndpunkt?! Vore det verkligen så skulle jag omedelbart begära utträde. Men givetvis kunde jag inte tro att så var fallet. Det måste, ville jag tro, vara ett tragikomiskt misstag. Det tror jag förstås fortfarande, men befordran av Olsson till ordinarie partistyrelseledamot har gjort det mindre självklart. Katastrofhotet har ökat markant, och jag ser det därför nu i än högre grad som min skyldighet att försöka avvärja det.

I mitt yttrande till medlemsutskottet hade jag nämnt distinktionen mellan rollerna som förklaring till att jag överhuvudtaget fört en diskussion om den ursprungligen franska “nya högern” och liknande riktningar. Detta var m.a.o. något jag gjorde som akademiker och mer fristående “intellektuell” och inte som politiker. Men jag betonade också att min diskussion av med SD icke överensstämmande politiska tänkare var en av kritisk urskillning präglad, filosofisk och historisk sådan, på intet sätt något försvar. Jag kan här, utöver inlägg i denna blogg, hänvisa till min recension i Lychnos 1999 (tror jag) av Göran Dahls bok Radical Conservatism and the Future of Politics. Jag har vänt mig mot beskrivningen av den nya högern som “neofascistisk”, men därvid betonat att riktningen ifråga är problematisk av andra skäl än detta. Mitt huvudbudskap har hela tiden, som var och en vet som till skillnad från medlemsutskottet orkat läsa vad jag skrivit, varit att den “nya högern” tillhör en annan tankeströmning än den jag försvarar och med stor utförlighet och precision definierat inte minst i denna blogg. Jag har pekat på de karaktaristiska, problematiska, distinkt moderna element som kännetecknar den och som står i motsats till den nyskapande traditionalism jag försökt formulera. Det handlar här om fenomen jag även behandlat, som manifesterat i tidigare historiska perioder, i mina mest utförliga och djupgående akademiska texter.

När det gäller fascism (om det överhuvudtaget finns något som bör betecknas “neofascism”, tydligt skild från den gamla fascismen, är för mig fortfarande oklart) och nazism, som till skillnad från den nya högern är entydigt nationalistiska strömningar, vet alla som läst mig att jag i alla år föreslagit att SD borde gå ännu längre än partiledningen gjort i framlyftandet av socialkonservatismen som primär ideologisk självbeteckning, och att man ytterligare borde nedtona nationalismen till förmån för en ny, EU-kritisk tonvikt på Europatanken.

Det fördömande av denna del av mitt skrivande och det förkastande av argumentationen i mitt yttrande som ukasen om “rollerna” innebär är beklämmande inskränkt, och anstår på intet sätt SD, kulturarvspartiet. Jag menar, eller hoppas åtminstone, att de värderingar jag försvarar i min akademiska och “intellektuella” verksamhet är de som även vårt parti på ett allmänt plan bygger på, även om ukasen nu ger även mig anledning till tvivel. Och just utifrån dessa värderingar är kravet att jag inte får skilja min roll som akademiker och utanför partiet verksam “intellektuell” från min roll som partiföreträdare och även i de förra rollerna måste enbart bedriva “sverigedemokratisk politik” så generande att man rodnar över hela kroppen.

Om “the usual suspects” skulle mena att det i själva verket är Jomshof, Karlsson och kanske rentav Åkesson, inte Olsson och medlemsutskottet, som är ansvariga även för detta brev är jag benägen att protestera åtminstone vad beträffar Jomshof, och inte bara i enlighet med vad som hela tiden definierat min enhetslinje avstå från i sammanhanget förfelad spekulation. Dagen innan jag mottog detta brev hade jag nämligen en mycket lång och bra lunch med Jomshof, där vi bl.a. diskuterade både Olssons uttalanden i Sydsvenskan och medlemsutskottets första brev. Jomshof bad vid detta tillfälle åtminstone, som han senare själv återgav det, “nästan” om ursäkt för sina tidigare uttalanden i Expo.

Jag framhöll just det som medlemsutskottet i det andra brevet skjuter in sig på, fen trots de många uppenbara komplikationerna självklart nödvändiga, grundläggande, principiella skillnaden mellan den politiska och den akademiska rollen. Jomshof hade inga invändningar. Jag gav t.o.m. ett pedagogiskt exempel: gamle högerledaren Gunnar Heckscher, som också var professor i statskunskap i Uppsala, och som forskade och undervisade om exempelvis äldre, antidemokratiska tänkare, men inte tog upp dem i riksdagens talarstol. Självklart bedrev han inte heller partipolitik i sin forskar- och lärargärning. Det är inte rimligt att Jomshof skulle ha varit införstådd med att detta brev skickades till mig samma dag som vi hade detta möte. Han förklarade också själv några dagar senare att han “naturligtvis” inte läst brevet och inte kände till det. Karlsson kan visserligen, utan Jomshofs kännedom, vara involverad, och det kan vara signifikativt att brevet, undertecknat för medlemsutskottets räkning av dess sekreterare Ing-Britt Persson, liksom det första brevet är daterat i Stockholm och därmed troligen sänt från riksdagskansliet och inte från partisekretariatet i Kristianstad som dock anges som avsändaravdress. Men man vill verkligen inte tro att någon av dessa personer, partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen, skulle kunna göra sig skyldig till något sådant – tanken är skrämmande. Skulle så vara fallet bär Olsson och utskottet dock ansvaret för att ha ställt sig i deras tjänst och exekverat ordern. Men Olssons uttalanden i Sydsvenskan gör att det inte alls är osannolikt att det är just han som formulerat brevet.

Medlemsutskottet meddelade att man “efter noga övervägande” och på basis av “samtliga inkommande yttranden” i personärendet (som alltså gick på remiss? till vilka?) beslutat tilldela mig en ”varning” gällande “[m]itt onyanserade sätt att uttrycka [m]ina synpunkter och åsikter”. Inga exempel gavs. Om det var den kritiska diskussionen av den “nya högern” som avsågs var det sakligt obegripligt. Det är en gåta hur man kunde finna denna diskussion onyanserad. Ja, det är oklart hur man kan finna några uttryck för mina synpunkter och åsikter onyanserade. Är det någonting som präglar mina politiska texter och diskussionsinlägg de senaste sex åren så är det just en strävan att uttrycka “sverigedemokratiska värderingar och politik” på ett mer nyanserat sätt än den typ av populism som länge varit alltför dominerande, om än långtifrån så dominerande som partiets kritiker påstår.

Medlemsutskottet “förväntar sig”, hette det vidare, “att [jag] hädanefter visar gott omdöme i exempelvis sociala medier och i kontakt med media”. Detta alltså från mannen som med sitt uttalande i en av våra största tidningar om sextio, sjuttio nazister på Stockholms stads årsmöte med god marginal gav Arnstad och Löfven rätt. När och hur har jag visat dåligt omdöme i sociala media och i kontakt med media? Hur kan man påstå något sådant utan att komma med någon som helst förklaring, något enda exempel?

Avslutningsvis meddelas att jag beviljas nåd: man har beslutat att man “genom att ge [m]ig en varning (som förväntas följas) lägger ärendet till handlingarna och låter [m]ig kvarstå som medlem i Sverigedemokraterna”. Den oförskämda tonen blir löjeväckande genom brevets monumentalt idiotiska innehåll. Efter mitt toleranta och vänligt, tillmötesgående, omsorgsfullt och konstruktivt formulerade yttrande om “uppgifterna” är brevet rent stötande, oförenligt med den politiska kultur som kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna försökt lyfta partiet upp till. Hur skulle jag kunna “följa” dess dels fascistiska, dels obegripliga “varning”? Det skulle innebära slutet för min övriga verksamhet. Visserligen berör mig inget av dessa brev nämnvärt som grundlösa personliga påhopp. Men vad ska jag göra när man ger en förhållningsorder av detta slag? Då måste jag förstås reagera. Jag kan givetvis inte vara partiföreträdare på de villkor den dikterar.

Dock är det inte för mig personligen utan för partiet som det är allvarligt att dess styrelse och medlemsutskott kan tillåtas skriva ett brev som detta. Det anstår inte Sveriges snart största parti. Olsson framstår som just det han själv så skrupelfritt anklagat partivänner för att vara. Om medlemsutskottet kan skriva ett sådant brev kan det ju komma vilka partiskadliga grodor som helst. Grodor som visar att man inte förstått grundläggande och avgörande saker. Om inte ens partistyrelsen förstår sådana saker är det riktigt, riktigt illa.

Tystnaden, frånvaron av åtgärd, och nu försvaret av Olsson från de personer i partiledningen med vilka jag, liksom med flera andra i partiet, direkt, både vid personliga möten och i e-meddelanden, tagit upp problemet med Magnus Olsson, innebär ett sammanbrott för processen för intern kritik. Det var tråkigt att behöva ta upp allt detta i samband med landsdagarna, där några utmärkta och genomarbetade inriktningsprogram antogs och en rad viktiga motioner behandlades – allt saker som man långt hellre skulle ha velat ägna sin uppmärksamhet. Men jag blev chockad av valberedningens förslag. Trots att inget avståndstagande kommit från partiledningen hade jag hoppats att man insett både att Olsson begått misstag och arten av dessa misstag. Jag hade velat tro att så småningom, efter mina påstötningar och utförliga förklaringar av vad det handlade om, något slags medgivande av detta, något slags uttryck för denna insikt skulle komma. Åtminstone hade jag trott att man skulle förklara att formuleringen om rollerna var ett misstag, kanske att det var en olycklig, slarvig formulering i en pressad situation eller något sådant, att man i själva verket menade något annat. Men valet av Olsson, i förening med den totala frånvaron av respons på det ifrågasättande som jag under ett halvårs tid vinnlagt mig om att framföra internt i enlighet med kommunikationsplanen, gör tyvärr idag denna tro omöjlig. Man står fast vid medlemsutskottets formulering.

Att jag nu skriver detta är därför tyvärr oundvikligt. Jag avslutar genom att parafrasera medlemsutskottets eget första brev (med någon språklig förbättring), som alltså följde på det inledande, externa påhoppet i Expo: den sammanvägda bedömningen av samtliga uppgifter är av så allvarlig art att det borde föranleda ett nytt, och med nya direktiv försett, medlemsutskott att utreda vilken ideologisk hemvist Magnus Olsson och det nuvarande utskottets övriga medlemmar egentligen har, och om de ställer sig bakom SD:s grundläggande värderingar.

Till skillnad från mitt eget fall kan detta verkligen ifrågasättas. Om försvararna helt enkelt valt att ignorera Olssons misstag p.g.a. hans insatser som kommunpolitiker i Malmö måste de senare sannerligen vara mycket betydande. Och jag har, återigen, ingen anledning att betvivla det, även om det inte upphäver det problematiska i försvaret och omdömeslösheten i ignorerandet. Inte heller har jag någon anledning att ifrågasätta medlemsutskottets övriga ledamöters förtjänster. Jag förordar inte uteslutning. Men ett personärende är alltså inte per definition ett uteslutningsärende. Primärt är det bara en utredning. Redan från början kunde här emellertid konstateras att det var fråga såväl om brott mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag att säkerställa “rättssäkerhet”, som om allvarlig ideologisk avvikelse och radikalisering. Att en varning är akut nödvändig står utom allt tvivel.

Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen

Vad jag säger och inte säger om Olsson

Åkesson: Tal på landsdagarna

Idag

Vad jag säger och inte säger om Olsson

Ett förtydligande med anledning av diskussionen om Magnus Olsson på landsdagarna.
Mitt korta inlägg Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen handlade inte om Olssons och medlemsutskottets rekommendationer till partistyrelsen i personärendena. Inte heller handlade det om någon allmän kritik av Olsson. Det var inte något uttryck för att jag skulle vara Olssons fiende. Jag har inte haft några tvivel på att såväl han som utskottets övriga ledamöter äger stora förtjänster och, på rätt positioner, kan fortsätta göra viktiga insatser i partiarbetet.
Inlägget handlade om Olssons specifika uttalanden i Sydsvenskan i april rörande personärendena och Stockholms stads årsmöte, uttalanden som uppenbart strider mot medlemsutskottets uppdrag, kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna, och sanningen. Det handlade också om en del av det av Olsson ledda utskottets övriga agerande som jag för partiets skull inte vill diskutera offentligt men som jag, i likhet med de två andra punkterna, många gånger i enlighet med kommunikationsplanen har tagit upp internt och som avslöjar ideologiskt och moraliskt högst problematiska positioner.
Det var i ljuset av min bedömning av graden av allvar i allt detta och av den obefintliga interna responsen, såväl som p.g.a. valberedningens förslag och det förestående valet på landsdagarna, som jag nu kände mig tvungen att i form av detta blogginlägg uttrycka uppfattningen att Olsson ej borde befordras till ordinarie ledamot av partistyrelsen. På landsdagarna får man enbart tala för nominerade personer, inte mot. Men genom andra kanaler är det tyvärr ibland nödvändigt att också tala mot.

Pompeo Batoni: Venere presenta a Enea le armi forgiate da Vulcano

Batoni (2)

Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen

Det finns åtskilligt i den kritik mot SD:s partiledning som framförts under året med anledning av de många uteslutningarna som jag inte delar. Jag har, inte minst i en lång rad blogginlägg, förespråkat vad jag kallat en “enhetslinje” för partiet, med kritik mot båda sidorna.

Men de moment av kritik även jag därmed framfört mot partiledningen kvarstår och har fortfarande inte på tillfredsställande sätt besvarats. När det gäller medlemsutskottet – som uteslutande består av partistyrelseledamöter och ersättare – har jag internt också utvidgat denna kritik.

Hur överensstämmer medlemsutskottets ordförande Magnus Olssons mediauttalanden om personärendena och Stockholms stads årsmöte med medlemsutskottets uppdrag, kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna, och sanningen? Jag har försökt ta upp inte bara detta utan också ännu allvarligare saker internt på alla rimliga sätt jag kunnat.

Ändå föreslås Olsson nu av valberedningen som ordinarie ledamot av partistyrelsen. Jag motsätter mig detta. Medlemsutskottet måste, och främst av skäl jag hoppas slippa ingå på offentligt, rekonstitueras i grunden, med nya ledamöter och nya direktiv. Dess nuvarande medlemmar bör varken befordras eller omväljas till partistyrelsen.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

13th International Conference on Persons

12th International Conference on Persons

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi