George A. Panichas

Panichas

Photo: Intercollegiate Studies Institute

“George A. Panichas, the dean of conservative literary critics, taught for many years at the University of Maryland. After serving an apprenticeship with then-editor David Collier as a book review editor, he became the editor of Modern Age in 1983. His editorship has ensured the continuation of the journal’s reputation as the “principal quarterly of the intellectual Right” by publishing in its pages eminent literary scholars, political theorists, philosophers, historians, theologians, and cultural commentators from across the disciplines. A man who sets for himself an exacting daily schedule that reserves many hours for the work of thinking and writing, Dr. Panichas has produced tremendous work on figures such as Simone Weil, Irving Babbitt, Joseph Conrad, and Dostoevsky, [and] his frequent essays in cultural criticism…mark him as one of the foremost moralist critics of the latter half of the twentieth century.”  Intercollegiate Studies Institute

I am embarrassed to recall that I never wrote the article on European conservatism for Modern Age which Mr Panichas kindly asked me to write. But see my review of his The Critical Legacy of Irving Babbitt in Humanitas, Vol. XII, No. 2, 1999.

Jena

Jena

Click to understand.

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Ursprungligen publicerat 2/1 2011 (Politics)

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är naturligtvis helt enkelt att den senare i hög grad är vad jag “kommer från”. Fastän min bakgrund icke uteslutande är konservativ, har jag inte bara alltid – eller åtminstone sedan jag medvetet började tänka i politiska, sociala, kulturella och moraliska termer – s.a.s. av naturen varit i en viss, bestämd mening konservativ; jag har också länge studerat den historiskt, och lärt mycket av dess historiska former. Jag har varit övertygad om dess förblivande relevans, och har trott på dess politiska möjligheter.

Jag diskuterar därför också förhållandet av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil – man betecknar sig ju ofta som ett nationalkonservativt parti – är väsentligt. Däremot är det inte för mig självklart att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt parti, ett entydigt högerparti av äldre slag.

I viss mån har den s.k. konservativa rörelsen i USA alltifrån 1940-talet varit politiskt gångbar, effektiv, ja framgångsrik. Jag fann detta fascinerande. Det gick även under denna i allmänhet allt annat än konservativa historiska period att samla en bred politisk rörelse under den konservativa benämningen, och slutligen vinna makten åtminstone utan kompromisser i sådan utsträckning att vad som här kanske kan tillåtas kallas den konservativa substansen uppgavs eller modifierades till den grad att den blev helt meningslös.

Något liknande har däremot inte kunnat ske i Europa, inte ens under Thatchers tid i England, även om konservatismen inte varit helt frånvarande eller utan inflytande här. Den har alltid åtminstone funnits närvarande i någon form, om än försvagad, så att dess annorlunda perspektiv, dess bestående sanningar s.a.s. funnits tillgängliga för nostalgiska, polemiska eller andra syften.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska konservativa partierna har blivit i allt väsentligt identiska med de liberala och socialistiska. Deras kompromisser och anpassningar har fortsatt utöver just den gräns där konservatismens väsentliga substans gått förlorad. I Europa har dessa partier inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och partiet hade tydligen någon liten framgång i ett kårval där. Men mycket längre orkade man inte, även om man också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade, som jag nämnde, till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett utmärkt inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt högerparti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var inte ens själva villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska.

Där kan de spela en marginell men icke helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, ligger i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de konservativa värdena, upprätthålla närvaron, om än begränsad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men räcker detta? De nämnda problematiska aspekterna är sådana att de måste kraftfullt angripas. Sker inte detta kommer grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den svenska och europeiska konkurrenskraft o.s.v. högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, fortsätta att alltmer ohjälpligt eroderas.

Konservatismen av den gamla högerns typ har helt enkelt inte lyckats nyformulera sig och hantera 1900-talets utveckling på ett sådant sätt att den med bevarad substans kan vinna majoriteten av 2000-talets väljare. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag slutligen lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska ideologiska radikalismen.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre nationella partierna i Europa som med begränsad men alltmer växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone många av dessa frågor. De har börjat tillhandahålla resurser av en typ som förmår hantera den under 1900-talet framvuxna moderna sociala verklighet och som den gamla högerns konservatism saknade, eller som högerpartierna valde att förkasta till förmån för enkel liberalsocialistisk och kulturradikal anpassning, även när några av dess egna riktningar faktiskt, och ofta på imponerande sätt som äger bestående värde, försökte utveckla dem.

Och fastän de ofta förmår se och erkänna den europeiska socialdemokratins partiellt giltiga insatser och bidrag, består deras nya bidrag inte bara i en annan variant av anpassning. Framför allt är det nämligen det selektivt tillägnade nationellt-politiska idéarvet i sig självt som tillhandahåller en egen dimension, som rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar. Det är detta som förenas med den centrala strävan att uppta och bevara de essentiella konservativa värdena, moraliskt, kulturellt, och socialt, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej.

Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa? Några av mina republikanska vänner i USA, vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om de märkliga reservationerna inför dem; för dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna bisarr i sin masspsykologiska konformism. För svenska konservativa i dessa partier tycks stöd för Sverigedemokraterna fortfarande vara en oacceptabel kompromiss, trots de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av 1900-talets extrema nationalism. Den sunda nationella politiken bygger snarast på ett frihetligt arv från 1800-talet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form bl.a. i de radikala politiska ideologierna och ledde till 1900-talets katastrofer och, med tiden, den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag kallar den alternativa modernitetens potential (och delvis dess aktualitet), som jag idag ser som den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den sunda nationella politiken bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld 1900-talet lämnat i arv. Därmed undviker den 1900-talets radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom 1900-talets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och avvecklandet av dagens för Europa katastrofala europeiska union med undantag för sådana delar som kan räddas som till sin betydelse och funktion förändrade, insatta i det nya sammanhanget.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna – och de kristdemokratiska partierna – ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatismen i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån komma att kunna bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera den situation och de resurser jag beskrivit och deras framgång därmed fortsätter, är det högst tveksamt både om de gamla högerpartierna på sikt kommer ha någon väsentlig roll att spela och om de kommer ha någon trovärdighet kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar  inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ha med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig.

Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten av också denna möjlighet varken bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av reform, var det också lätt att se att den simplistiska globalkapitalismen var en falsk skenlösning. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, och inte minst dess extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ronny Ambjörnsson i den artikel jag tidigare hänvisat till beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka hur den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även Claes Ryn någon gång nämnt, utöver dess egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara verkliga konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att mina konservativa vänner lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta och har aldrig gjort det. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det självklart otillräckliga och i hög grad ohållbara i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den på det här beskrivna sättet motiverade konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika uttalanden i ämnet, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och dess brister i allmänhet sådana de blir tydliga endast från deras mer “genuina” konservativa perspektiv (konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar).

Jag vill alltså inte missförstås här. Vad jag påstår är att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig, men framför allt att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd. Det torde räcka att läsa mina inlägg här, eller klicka litet på Länk-sidan, för att inse varför jag menar att de åtminstone i sin nuvarande historiska gestaltning har fel.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var också de har fel. Endast Tradition & Fason tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är naturligtvis signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits. Men för mig är det värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det konservativa perspektiv som är av bestående värde, av konservatismens förblivande giltiga insikter, inte bara i Europa i övrigt utan också i just Sverige, med den svenska konservatismens egna traditioner, är av större betydelse än någonsin nu när inte bara Moderaterna svikit dem, utan också ett nytt konservativt parti av den gamla högerns typ uppenbart är politiskt utsiktslöst. Och för att detta vidareförande ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

Vi är på riktigt

Åkesson i Almedalen, 1/7.

De två första minuterna saknas här.

Till frågan om populismen

Ursprungligen publicerat 20/12 2010 (Politics)

För att kunna besvara frågan om Sverigedemokraterna, som bl.a. Tradition & Fason i sin ansats till konservativ kritik av detta parti menar, är ett populistiskt parti, måste vi först göra vissa distinktioner mellan olika former eller definitioner av populism, och vi måste förvärva en fördjupad historisk förståelse av fenomenet.

Frågan hänger också nära samman med ett flertal andra, såsom exempelvis frågorna om 1) Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, 2) Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti, 3) vilka Sverigedemokraternas väljare är, och 4) huruvida det finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Den är emellertid inte identisk med eller reducerbar till dessa andra frågor, och de senare är heller inte reducerbara till den. Jag ska därför försöka återkomma till dem i separata inlägg. Men eftersom frågan om populismen hänger nära samman med dem innebär det att den kommer diskuteras också där, och att den i de till dessa frågor relaterade aspekterna kommer diskuteras endast där. I detta inlägg ska jag fokusera enbart på den mer allmänna definitionsfrågan. Låt oss, trots de innehållsliga svagheterna och språkliga felen och klumpigheterna, titta på vad Wikipedia har att säga om begreppet, eftersom denna källa nästan utan undantag ger åtminstone fascinerande vittnesbörd om hur samtiden definiterar och vad den tycker om saker och ting. Som sådan, och p.g.a. den utsträckning i vilken den används, är den alldeles oavsett de innehållsliga och formella bristerna av ofta mycket stor, och dessutom ständigt ökande, vikt. Man skulle kanske kunna säga att den är ett centralt “populistiskt” fenomen i vår tid på gott såväl som ont, och som varken kan eller bör ignoreras eller avvisas. Av detta skäl passar det särskilt bra att använda i just detta inlägg.

Den engelska artikeln är som vanligt ifråga om allmänna, icke specifikt svenska ämnen, långt utförligare och tar upp fler av forskningens definitioner och distinktioner, men för mina syften här torde det vara tillräckligt att citera den svenska. Wikipedia har avsevärt förbättrats under senare år, så att den nu är användbar för blogg-syften om än förvisso ännu icke för vetenskapliga. Dess vetenskapliga och allmänintellektuella nivå är naturligtvis oftast högre än den som är möjlig i den politiska debatten, i tidningarna, radio, och TV. Wikipedia är en sant demokratisk och ofta rolig del av dagens internetbaserade verksamhet.

Populism är, heter det i artikeln, en “politisk rörelse som vädjar till ‘folket’ och angriper en politisk eller social elit, oftan utan att detta hugfästs [sic] i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet [typiskt Wikipedia-fel; tiden är slutet av 1800-talet]. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också et populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.”

Här framgår från början att den pejorativa användningen icke är den enda. Hänvisningen till de ryska populisterna blir lätt missvisande eftersom dessa var revolutionärer som blev besvikna när de “vädjade till ‘folket’” och i stället representerade en protoleninistisk pseudoelitism. Den amerikanska referensen däremot är så central att jag fortsättningsvis kommer belysa fenomenet populism historiskt främst genom fortsatta, egna referenser till USA. Det gamla amerikanska populistpartiet stod förvisso för motståndet mot en “elit” i formell mening. Men det är avgörande för den djupare förståelsen av begreppet populism, med den innehållsliga definition som man normalt – i denna artikel, som vi ska se, såväl som i den allmänna debatten – ger det, att från början klargöra att det här var fråga om en i stor utsträckning distinkt ny elit, delvis bestående av den nya maktgrupp som F. D. Roosevelt långt senare sammanfattade med sin berömda beteckning “the banksters”: en ny Wall Street-elit som från början var internationellt verksam, i vilken några kom att stödja den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland, o.s.v.

Parallellt med och på olika sätt relaterade till den formerades och institutionaliserades gradvis modernitetens många radikala intellektuella strömningar och övriga intressen till vad M. Stanton Evans i titeln på en i den amerikanska konservatismen känd bok från 1965 kallade The Liberal Establishment, det etablissemang inom politik, utbildningsväsende, organisationer och media som representerar vad jag ofta sammanfattar – eftersom det från mitt perspektiv, om än förvisso inte från andra, är teoretiskt fullt legitimt att göra det – som “liberalsocialismen”, och som i olika varianter och konstellationer och med olika tonvikter dominerat världspolitiken alltsedan det första världskriget. Dess historia går dock naturligtvis längre tillbaka – genom hela 1800-talet, ända till den franska revolutionen, även om den aldrig blev dominerande under denna långa, tidiga period. Det är här fråga om främst teoretisk förberedelse, med blott fragmentariskt reellt-politiskt genomslag.

Den ursprungliga typen av konservatism gör alltifrån Burke konsekvent motstånd mot allt detta. Dess väsen och historia gör det naturligtvis missvisande att beteckna den som populistisk enbart på grund av detta motstånd. Alltifrån början var det ju här fråga om den gamla elitens motstånd mot den nya. Och ser vi exempelvis på vad George Nash i titeln på sin kända historik från 1976 kallade The Conservative Intellectual Movement in America since 1945, grep den uttryckligen och tämligen direkt och oförmedlat, med företrädare som Russell Kirk i spetsen, tillbaka på denna ursprungliga burkeska konservativa tradition, och var alltså “intellektuell” och inte populistisk i betydelsen “folklig” i största allmänhet. Den representerades inte bara av en mängd tunga akademiker och allmänna intellektuella från USA, utan till den anslöt sig också flera framstående europeiska forskare som kommit till USA under kriget, som Eric Voegelin och Leo Strauss. Dess grundläggande kritik mot “the liberal establishment’ är att detta utifrån dess traditionella filosofiska kriterier i själva verket utgör en teknokratisk-terapeutisk-manageriell pseudoelit vars åskådning är blott ideologi sådan denna definieras i den konservativa traditionen. Med Roger Scrutons ord, “the strength of liberalism…issues, not from popular consensus, but from the political power of the semi-educated”. Motståndet mot det framväxande och sig alltmer konsoliderande liberalsocialistiska etablissemanget gör självfallet alltså i sig inte konservatismen populistisk. Populismen i de specifikt amerikanska, historiska meningen uppfattades eller framställdes snarare som radikal eftersom den gjorde motstånd mot den nya typen av extrem kapitalism. Men den var inte ideologisk; den tog fasta på konkreta nya missförhållanden orsakade av det förändrade ekonomiska systemet, “the yellow brick road”, och kom de facto att stå i motsatsställning till det framväxande nya liberala etablissemanget såtillvida som detta, alltifrån Wilson och parallellt med reformerna från denna tid, var konstitutivt förenat med de nya ekonomiska intressena. Av skäl som grundligt analyserats av dess kritiker blev detta etablissemang inom kort liberalt i den amerikanska meningen, d.v.s. närmast socialdemokratiskt.

Gemenskapen i motståndet mot denna elit implicerar därför trots skillnaderna i övrigt en kongenialitet mellan populister och konservativa som ibland lett till allianser. Populisternas radikalism har uppgivits, men motståndet mot exempelvis det under Wilson etablerade Federal Reserve-systemet är ett karaktäristiskt, betstående drag i amerikansk populism. Dagens Tea Party-rörelse är i stora stycken ett uttryck för en populistisk konservatism i en specifikt amerikansk mening som förvisso inte är densamma som det ursprungliga populistiska partiets men som inte heller är helt utan beröringspunkter med det. En av den konservativa rörelsens ledande politiker, Pat Buchanan, som stöddes av bl.a. Kirk, har explicit anslutit sig till den populistiska traditionen. Ett karaktäristiskt uttryck idag för de ursprungliga populistiska intentionerna, som går avsevärt utöver exempelvis Ron Pauls kritik som fortfarande bygger i hög grad på österrikisk nationalekonomi och försvar för guldmyntfoten, är Ellen Hodgson Browns bok The Web of Debt från 2007.

Överhuvudtaget har konservativa politiska framgångar i USA haft en i specifikt amerikansk mening populistisk karaktär, även om termen från det liberala etablissemangets sida delvis också kommit att användas i den perjorativa betydelse som dominerar i Europa. Ronald Reagans seger 1980 innebar ett nationellt genombrott för oceanen av det verklighetens USA som existerade bortom Washingtons ensamma ideologiska ö. Men den allmänna situationen här är inte alltför skild från den i Europa. Margaret Thatcher sågs ned på av de ledande, delvis aristokratiska kretsarna i Tory-partiet som under 1900-talets lopp kommit att på det hela taget acceptera den brittiska och europeiska socialismen. De bildade i högsta grad tillsammans med Labour-eliten ett liberalsocialistiskt etablissemang i ett Storbritannien som på 1970-talet i vissa avseenden (exempelvis förstatligandet av industrin) var långt mer socialistiskt än Sverige. Thatcher kom inte bara från en annan samhällsklass, hon hade också, och just därigenom, en kontakt med levande engelsk egenart och kulturell och social tradition som den politiskt dominerande delen av överklassen och den övre medelklassen förlorat.

Kritikerna av liberalsocialisterna och deras ideologiska illusioner kommer hursomhelst med tiden att bestå av 1) verklighetens folk i allmänhet, 2) icke- och anti-liberalsocialistiska intellektuella, och 3) element av den gamla elitens residuer. Även om denna i en ny situation uppkomna konstellation inte alltid är självklart harmonisk, kan man dock säga att man här i åtminstone någon utsträckning återfinner en fortsättning på eller rekonstruktion av det traditionella samhällets gemenskap i åskådning mellan de bildade och folket: det fanns ingen principiell skillnad mellan de förras och de senares världs- och livssyn; skillnaden hade enbart att göra med graden av elaboration, artikulation, medvetenhet, sofistikation. Under 1900-talets lopp har avståndet mellan vänsterideologins pseudoelit och folket ofta blivit sådan att man kan tala om två helt skilda världar.

På grund av närvaron av den ursprungliga populismen i USA från 1800-talet, uppstod också ibland naturligt föreningar och synteser mellan den och  den nya konservativa intellektuella rörelsen. Andra former av konservatism, liksom de former av nationalism som är skilda från konservatismen, har vissa ideologiska beröringspunkter med element i den icke-konservativa tankevärlden och politiska historien, men frikopplar dem i större eller mindre utsträckning från de alltmer internationaliserade ekonomiska och maktpolitiska intressen som i övrigt ofta stöder den.

Wikipedia fortsätter: ”Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ’sunda förnuftet’.”

Här kommer artikeln in på vad som förvisso är populismens problematiska former. Förenklade lösningar på svåra politiska problem är visserligen i sig inte ett problem. Om det finns en förenklad lösning på ett svårt politiskt problem är detta naturligtvis enbart en fördel – förutsatt att lösningen verkligen är en lösning. ”Tunn ideologi”, föreskrivande av homogena, antagonistiska grupper, och argument om det sunda förnuftet kan dock utan tvekan lätt leda till att den föregivna lösningen i själva verket inte är en lösning. Förstår vi termen ideologi i den konservativa meningen står vi dock här inför problemet med ideologi överhuvdtaget: all ideologi är ur detta perspektiv – som det finns all anledning att kvarhålla, även om det ibland är nödvändigt att använda termen i en neutral mening – ”tunn” och förenklande. Det gäller liberalismen och socialismen i allmänhet. Inte bara deras slagordsmässiga användning utan också deras egentliga natur motiverar här beteckningen av själva liberalsocialismen som populistisk. Detta är ett centralt konstaterande som Wikipedia-artikeln helt förbigår.

Däremot står ideologin förvisso mot ”det sunda förnuftet” sådant detta, med flera semantiska variationer, historiskt definierats. Men appellen till detta kan i stället innebära en annan typ av tunnhet och förenkling, även om så på intet sätt är fallet i den intellektuella konservatismens tradition.

Tilläggas bör här att till populismens i artikeln otillräckligt men dock till viss del korrekt definierade problematiska former ibland kan höra också ett moment av förakt för “folkets”, för vanliga människors, väljares, mediakonsumenters, förmåga att förstå inte bara den pseudointellektuella ideologin utan också verkliga avancerade teoretiska perspektiv och komplexa sammanhang. I det man serverar förenklade lösningar och tunn vi-mot-dem-ideologi som sunda förnuftets självklarheter har man i sådana fall, där populismen inte bara beror på egen simplism och vulgaritet, givit upp också den realistiska tro på möjligheten av vissa framsteg i folkbildning och allmän kulturnivå som är en viktig del av den alternativa modernitet jag försvarar – och som förutsätter just frihet från verklighetsfrämmande ideologi.

Vidare: ”Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket.”

Gapet mellan makthavarna och majoriteten av folket är naturligtvis ofta obestridligt, och det är vidare i den radikal- och postmodernistiska världen än i den för- och tidigmoderna. Mest uppenbart var det i den gamla Sovjetunionen. Det innebär idag naturligtvis inte att folket nödvändigtvis delar åsikterna hos de traditionella, intellektuella konservativa till vilka det också finns ett visst, om än annorlunda beskaffat gap. Folket tar i stället till sig liberalsocialisternas kulturradikalism i populärkulturens form, som produceras för detta syfte. Men den formella skillnaden markerar alltfort ett gap, och gapet är i själva verket större eftersom det trots populärkulturens oupphörliga mediabrus i majoriteten av folket kvarstår en spänning mellan den så förmedlade, transponerade ideologin och verkligheten i dess olika existens- och uppenbarelseformer. Det är viktigt att här återigen påminna om att det är verkligheten som är komplex, svår, omöjlig att förenkla, och makthavarnas, pseudoelitens, ideologi som är populistisk. Ett gap består förvisso ofta mellan majoriteten av folket och de traditionella intellektuella, men så är inte alltid fallet, och där finns inte minst en naturlig koppling, såvillvida som de senares intellektualitet till skillnad från ideologernas är ägnad just den oavkortade verklighetens uttolkning och förståelse. Och i den mån man vill förändra denna verklighet så är förändringen av annat slag, med avseende på såväl dess mål som dess metoder.

Många konservativa tar avstånd inte bara från ”ideologi” – ett exempel är William F. Buckleys protest mot Erik von Kuehnelt-Leddihns användning av termen som beteckning för konservativt tänkande, exempelvis i förordet till den senares Leftism Revisited; vid denna tid hade genom Kirk och andra en bred konsensus etablerats i USA om att konservatism per definition är anti-ideologisk, att den själv icke är en ideologi. De tar också avstånd från “intellektuella” och vill inte själva betecknas med denna term. Anledningen till det är att de definitionsmässigt reducerar begreppet till de radikala upplysningsintellektuella från 1700-talet och framåt, d.v.s. de som först utvecklade och formulerade de typiska, abstrakta revolutionära idéer som kom att bli just ideologiernas beståndsdelar. Äldre tiders tänkare, den tidigmoderne gentlemannalärde, den skolastiske doktorn, den antike filosofen, såväl som andra typer av tänkare i modern tid, måste då betecknas på annat sätt. Det är viktigt att vara medveten om denna distinktion, som i många fall utan tvekan är relevant. Jag avstår dock oftast från att göra distinktionen på det terminologiska planet, och definierar normalt begreppet intellektuell i en vidare mening som tillåter de alternativa typernas inklusion – en definition enligt vilken det således kan finnas såväl traditionella intellektuella (filosofer, teologer, konservativa) som moderna (ideologer, liberalsocialister). Wikipedia fortsätter: ”Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.” Här framhålles ett viktigt element som lätt kan bli problematiskt. När ”the liberal establishment” konsoliderat sig i sådan utsträckning att den representativa demokratin nästan per definition, i själva sin institutionella struktur, genom viss typ av lagstiftning, domineras av det, är folkomröstningarnas maximerande självklart ett naturligt alternativ såväl för folket som för traditionella intellektuella. Men detta medför en risk för den representativa demokratin i sig, för rättsstatens konstitutionella väsen, sådant detta definierats och förståtts före och oberoende av den av liberalsocialismen åvägabragta Zweckwandlung som under 1900-talet kunnat följas i dess gradvisa implementering.

Vad Claes Ryn kallar den plebiscitära demokratin – den utförligaste definitionen, och kontrasteringen gentemot den konstitutionella demokratin, återfinns i den för min demokratisyn grundläggande Democracy and the Ethical Life från 1978 – blir beroende av alltför tillfälliga och skiftande, ofta illa informerade och av oönskade inflytelser formade majoriteter, och den långsiktiga maktutövningens av författningen krävda ansvar omöjliggörs. Den konstitutionella demokratin är emellertid hos Ryn innehållsbestämd med avseende på dess värden och principer såväl som dess företrädares kvalifikationer. I det fall dessa kriterier icke uppfylls och värdena radikalt ändras eller rentav inverteras, ja om det konstitutionella systemet används för att avskaffa sig självt, blir situationen sådan att plebiscitära lösningar kan te sig naturliga, även för konservativa. Så är ju i högsta grad fallet ifråga om den Europeiska Unionen idag. Men detta förutsätter återigen att det röstande folket verkligen är verklighetens och icke alltigenom medialt manipulerbart. Man skulle kunna säga att den plebiscitära demokratin i på detta sätt kvalificerad mening kan utgöra ett korrektiv till den missbrukade konstitutionella demokratin, men endast ett korrektiv som tjänar den senares säkerställande eller återupprättande i dess vederbörligt innehållsbestämda form.

Efter att ha räknat upp ett antal exempel på vad man menar vara populism i historia och nutid – Perón i Argentina, Vargas i Brasilien, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, och Ny Demokrati och Sverigedemokraterna i Sverige (jag ska återkomma till några av dessa exempel i kommande inlägg), övergår artikeln till att definiera ”högerpopulism” respektive ”vänsterpopulism”: ”Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom däremot främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med exempelvis italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism.” Krav på kraftigt sänkta skatter, en liberal alkoholpolitik, hårdare straff, och hårda regleringar av invandringen är typiska ”högerpopulistiska” ståndpunkter. Hit hör dock ej rasism: det nämns att tidningen Expos Alexander Bengtsson insisterar på vikten av åtskillnaden melllan denna och ”högerpopulism”. Men det följer naturligtvis av artikelns allmänna definition att det inte ”främst” kan vara de här redovisade ståndpunkterna i sig själva (jag avstår här från att ta upp den rent tendentiösa termen ”främlingsfientlighet”) som är populistiska. Det är ju nämligen huvudsakligen vädjandet till “folket”, angreppet på en politisk eller social elit, det oseriösa, de förenklade lösningarna, ideologins tunnhet, de antagonistiska grupperna, appellen till det sunda förnuftet och gapet som definierar populismen. Den är m.a.o. “främst” en form, en form som kan fyllas med högst olika innehåll.

Den fråga som uppstår är givetvis om artikelförfattarna menar att de nämnda innehållsliga ståndpunkterna överhuvudtageti någon som helst utsträckning, kan anses populistiska i sig själva. Om man vill definiera populismen i sådana innehållsliga termer måste givetvis argument för det tillhandahållas.    

Detsamma gäller vad som sägs om ”vänsterpopulismen”. Denna förekommer i Europa ”främst i öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.” Vad artikeln konsekvent kan mena här är återigen endast att dessa ståndpunkter har framförts på det sätt, inom den formella struktur som definierar populismen. Artikeln hänger inte riktigt ihop, eftersom den utan angivande av några grunder antyder att populismen också har en helt annan, innehållslig dimension (“extrema”, “inte främst åsikterna i sig själva”). Den återvänder emellertid till det formella kriteriet när den klumpigt om både höger- och vänsterpopulism med exakt samma formuleringar säger att begreppen ”används som…nedsättande benämning[ar] på vissa [höger- och vänster]orienterade idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Med ordledet -populism avser användarna att de tror att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Här befinner man sig dock åter logiskt på fast mark, och en viktig aspekt av den plebiscitära demokratin belyses. Men det framgår på intet sätt vad som härvidlag skiljer de nämnda partierna och politikerna från andra, förment icke-populistiska.

Mot bakgrund av den komplexifiering av definitionen och fördjupning av det historiska perspektivet som jag här kort tillhandahållit, kan vi nu gå vidare och fastställa vad de som använder populism som beteckning för Sverigedemokraterna mer exakt menar, huruvida eller i vilka avseenden denna användning är riktig, och vilken dess fulla, objektiva innebörd är.

Swami Vivekananda

California, 1900

Swami_Vivekananda_in_California_(1900)

Transcendens, förnuft, dialektik

Jag använder här tills vidare begreppet transcendens i en allmän mening, syftande på den verklighet som ligger bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten och det mänskliga förståndets egna kategorier, icke exempelvis specifikt kantiansk eller dialektisk-teologisk (Barth m.fl.) betydelse av det för alla mänskliga själsfakulteter alltid principiellt oåtkomliga. Boströmianerna undviker begreppet emedan det av den associeras med den dogmatiska realismens lära om en substans bortom allt som är givet i den mänskliga erfarenheten; deras idealistiska linje tillhör ju, liksom de partiella tyska motsvarigheterna, de som upptagit erfarenhetsfilosofins kritik av denna dogmatiska realism i exempelvis Leibniz’ och Wolffs form. Man utgår med metodisk noggranhet endast från vad som är givet i och genom den mänskliga erfarenheten och det mänskliga medvetandet, något som också leder till en kritik av Kants uppställande av åskådningsformerna (tid och rum) som före all erfarenhet givna som tomma. Substansen blir istället själva medvetandet, och tid och rum förstås som givna endast i och genom den övriga empirisk-fenomenella erfarenhetens innehåll.

Detta innebär givetvis fortfarande en tillägnelse av aspekter av det distinkt moderna kunskapskritiska perspektivet. Samtidigt, och i det att denna idealism i visst avseende utvecklar detta på ett klarare sätt än Kant, övervinner den emellertid också den kantianska ståndpunkten och räddar, i ett delvis nytt epistemologiskt sammanhang, essentiella positioner i vad som kan kallas den äldre idealistiska traditionens innehåll.

I den mening jag här alltså med en viss modifikation av denna linje förstår vad jag anser bör kallas transcendensen, alltså som icke principiellt liggande utanför all mänsklig erfarenhet (och denna icke-kantianska användning av begreppet motiveras som vi skall se inte minst av nödvändigheten av distinktionen gentemot det transcendentala, som alltid sakligt om än ej terminologiskt är tydligt avskilt från det transcendenta hos Kant), tycks för de värdecentrerade historicisterna förbli blott föremål för tro och religiös symbolbildning. Det framstår inte som om vare sig viljan, det etiska samvetet, fantasin, det filosofiska förnuftet, logiken eller det begreppsliga tänkandet egentligen kan beröra denna dimension i den mening jag förstår den.

Vi har sett att Leander och Ryn, när de hos Coleridge konfronteras med den här aktuella metafysiska idealismens djupare förnuftsbegrepp och egentliga filosofiska transcendensförståelse, enligt vilken “[r]eason…is a direct aspect of truth, an inward beholding” av “the intelligible or spiritual”, “a supersensuous perception of noumenal reality”, explicit undviker att följa dess väg och istället stannar vid den allmänna kantianismen, varvid  Coleridges utöver denna gående tänkande signifikativt nog likställs med “religious faith”. [Will, Imagination and Reason, 58.] Filosofin kan således inte som för även de ”moderna” idealisterna i min linje vara vetenskapen (självfallet i den vida meningen, Wissenschaft) om det absoluta eller ens strävan efter denna vetenskap; det framstår som om den metafysiska transcendensen inte för någon av de fakulteter de värdecentrerade historicisterna behandlar i deras inbördes samspel och sådana de definierar dem är tillgänglig genom erferenhet och/eller begreppslig förståelse. Vi rör oss restlöst på det transcendentala planet. Detta innebär att varken, med Piras ord, “väsendet i inskränkt och egentlig bemärkelse”, eller “fenomenet…som fenomen i egentlig bemärkelse”, kan förstås, eller förstås som sådana. [Pira, ibid.] Fenomenet kan ej förstås som fenomen eftersom realväsendet ej kan förstås som realväsende och grund för fenomenet, och realväsendet kan inte förstås som realväsende eftersom fenomenet inte kan förstås som dess fenomen.

Men det “allmänna människoförståndet”, som Grubbe kallar det, det “oskolade” mänskliga medvetandet, är förvillat av den fenomenella verkligheten och betraktar denna som den enda verkliga. I den mån detta medvetande och förstånd överhuvud kan föreställa sig det absoluta, tillskriver det och projicerar det på detta bestämningar som rätteligen endast tillhör den fenomenella sfären. Idealisterna skiljer sig från detta betraktelsesätt genom att till att börja med förstå fenomenet som fenomen, och därefter, och på grund av den karaktär denna förståelses med nödvändighet antar i fortgången av deras analys, inrikta sin uppmärksamhet på det ”realväsende”, vad Grubbe kallar det ”absoluta urväsendet”, som förnuftets eget väsen vid reflexionsens framsteg visar sig redan äga en nödvändig fordran på, idé om och rentav i vissa fall, och på det sätt jag antytt, erfarenhet av.

När Babbitt talar om “the phenomenal order”, menar han, trots sitt bejakande av ”meditationens” nivå bortom ”mediationen”, inte att denna skulle djupast sett kunna visas vara blott en ofullkomlig relativ uppfattning av och ha sin yttersta grund i en reell numenell verklighet, att den, med Piras ord, skulle kunna uppfattas som en “företeelse av realväsendet för ett ofullkomligt förnimmande subjekt”, givet som ett “indeducibelt faktum, vilket är den för människans ofullkomliga självmedvetande i självutvecklingens form nödvändiga utgångspunkten för all vetenskaplig analys”, och som med “inre nödvändighet” har sin tillräckliga grund i det absoluta. [Ibid.] Det är endast fråga om en jämförelsevis vag användning av ett från idealismen övertaget begrepp, skild från det i den senare betydligt större sammanhanget.

Efter att ha förstått det absolutas ”negativa bestämningar” genom analys av fenomenvärldens formella och innehållsliga, går den svenska idealistiska huvudlinjen, i ständig medvetenhet om det mänskliga tänkandets och den mänskliga kunskapsförmågans begränsningar, på av begripliga skäl kontroversiellt sätt vidare till att åtminstone i vissa grunddrag söka fastställa åtminstone några aspekter av det absolutas positiva bestämningar. Visserligen går enskilda representanter för denna tradition här olika långt, och Boström, och hans allra närmaste efterföljare, är känd för att gå längst. Men det är givetvis inte minst just här man bör påminna sig att de inte förstår det absoluta som identiskt med eller innefattande transcendensen ens i den mening jag angav. Liksom också att han naturligtvis på intet sätt är ensam om accepterandet av möjligheten av en på visst sätt och i viss utsträckning meningsfull begreppslig uppfattning av det absoluta som faktiskt även är giltig för dess transcendenta dimension i samma mening.

Men här öppnar sig ju hursomhelst ett mycket stort och historiskt välkänt fält av inte bara rent filosofiska frågor utan i än högre sådana som i alla tider präglat den filosofiska teologin och ”mystiken” i dess filosofiska och teologiska utläggning: frågorna om relationen mellan apofaticism och katafaticism, om analogin som ”lösning” på denna problematik, och om, och i så fall i vilken mening, all bestämning är negation på ett sätt som per definition är otillämpbart på det absoluta. Men det är hela detta område, och den anamnetiska fortgång av filosofin som det här handlar om, som i hög grad helt enkelt ligger bortom den värdecentrerade historicismens räckvidd, angiven som denna är av dess principiella historicism, kantianism och dialektik, även om Ryn – i högre grad än Leander, tror jag – som vi ska se värjer sig mot eller helt enkelt förnekar denna slutsats med hänvisning till det dialektiska förnuftet.

Jag föreslår att det åtminstone förblir oklart exakt i vilka termer det dialektiska förnuftet menar sig kunna filosofisk göra den erfarenhet full rättvisa som i sig, genom sitt eget vittnesbörd, synes röra denna transcendenta dimension. Och den fråga jag därför menar att man måste ställa sig är vilka följder, om några, denna inskränkning får för den värdecentrerade historicismens operationer inom det område den såvitt jag kan se i verkligheten avgränsar som sitt kunskapsteoretiskt egentligt försvarbara. Som redan framgått är det naturligtvis uppenbart att den värdecentrerade historicismen där i förhållande till det “allmänna människoförståndets” ståndpunkt förmår formulera en upphöjd etisk och värdefilosofisk förståelse, som skänker nya insikter i den verkliga humanistiska bildningens väsen och lägger grunden till en fördjupning, stabilisering och lyftning av verklighetsförståelsen, värdecentreringen och den moraliska karaktären, och därmed den civiliserade samhälleliga ordningen, på det relativa planet. Vad som förblir oklart är i stället hur denna kontninuerligt fördjupade och sanna objektivitet och verklighetskontakt, denna s.a.s. relativa rörelse ut ur relativiteten, förhåller sig till vad även denna ju delvis hegelianska filosofi själv naturligtvis antecipatoriskt förstår som den yttersta totaliteten sådan den måste tänkas i enlighet med det begrepp om det absoluta jag här introducerat.

Bedömningen av framstegen i insikt sker på en nivå av relativitet som förvisso är tillräcklig för de syften som den värdecentrerade historicismen utan tvekan uppnår, men stannar samtidigt begreppsligt på en punkt som synes försvåra andra framsteg, ett steg utöver den typ av fortgång denna filosofi tillåter, och som jag menar också är möjligt. Den går inte, eller åtminstone inte med motsvarande konceptuella precision, in på vad som traditionellt ses som filosofins högsta område. Den ”järnridå” som gränslinjen mellan det transcendentala och det transcendenta i den mening jag här förstår det enligt Tage Lindbom i verkligheten utgör har inte lyfts på ett sätt som förmår göra rättvisa åt äldre huvudströmningar i mänsklighetens andliga liv och även mer specifikt i äldre filosofi, och som på intet sätt, som en Babbitt kanske trodde, är oförenligt med hans typ av i vissa avseenden distinkt modern – eller vad som kan kallas alternativt modern – självförståelse. Det transcendentala i Kants mening överskrids kanske delvis på Hegels sätt, så att tankens kategorier blivit ”objektiva”, ej längre blott det mänskliga subjektets, eller åtminstone representerar en direkt kunskap om verkligheten utan distinktion gentemot tinget-i-sig, men den verklighet det i båda fallen är fråga om är endast den fenomenella, immanenta verklighetens eller helhetens.

Av intresse i detta sammanhang är vad Ryn själv har att säga om Lindbom. Med viss utförlighet formulerar han sig om denne i en recension från 1986 av den engelska översättningen av Agnarna och vetet (1984), The Tares and the Good Grain, or The Kingdom of Man at the Hour of Reckoning (1983). Det är här nödvändigt att återge längre passager. Ryn skriver:

“Like other books by Tage Lindbom, The Tares and the Good Grain will appeal most to readers willing to assume the validity of Christian faith. Much of his writing is devotional and metaphysical rather than philosophical. The Christian mystics are important to him. Yet, even when the language of his argument is overtly religious or theological, his meaning could often be reformulated in terms more acceptable to philosophy. To a lesser extent than Lindbom assumes, his points are dependent upon special revelation or dogma.” [‘Harvest Time for the Welfare State’, The University Bookman, Vol. XXVII, No. 4, 1986. Det är en typisk förtjänst att fastän recensionens rubrik begränsar sig till att indikera det för samtiden aktuella politisk-analytiska innehållet i Lindboms bok i mer begränsad mening än bokens engelska undertitel, Ryn på intet sätt förbiser utan tvärtom i hög grad uppehåller sig vid de djupare frågor jag här diskuterar.]

Det är riktigt att Lindboms mening kan formuleras i termer som är mer acceptabla för filosofin. Men frågan är förstås också hur filosofin och vad som är acceptabelt för den definieras. Det finns idag ett stort tomrum mellan den å ena sidan och uppenbarelsen och dogmerna som, som inte alltid funnits i västerlandet – ett rum som en gång fylldes av en typ av idealistisk filosofi som gick utöver den av den värdecentrerade historicismen kvarhållna hegelianismen. Lindbom är i hög grad förankrad i denna platonska filosofi, sådan den utlagts av hans föregångare i den traditionalistiska skolan. I denna mening är det inte självklart att han skulle anse att hans ståndpunkter är beroende av uppenbarelse och dogm i den utsträckning Ryn här antyder. Ändå är Ryn naturligtvis väl medveten om denna tradition och dess betydelse för Lindbom. “Dr Lindbom’s work”, fortsätter han,

“exhibits an unrecognized epistemological dilemma. He views most questions under discussion in his books as being, at bottom, religious and theological problems. But he also argues that the transcendent cannot be known through human rationality…Man can know the transcendent order only through the faculty that medieval thinkers called intellectus. This power, Lindbom insists, is a purely intuitive awareness wholly different from human reason, ratio. The latter, especially when operating apart from the intuitive light of intellectus, can achieve only fragmentary and partial insight. (In his understanding of human reason, Lindbom is clearly influenced by Bergson.) But if the important questions of life should be seen as in essence religious and theological questions, and the transcendent can only be known intuitively, what is the epistemologial status of Lindbom’s own writings? Do they lack all scientific or philosophical validity? Do his writings consist simply of intuitions? This is clearly not the case. Lindbom presents some extensive arguments: he develops thoughts, ideas, concepts. Then are his writings the product of ratio? But that would mean that they consist of fragmentary Bergsonian découpages unable to capture the deeper unity and order of human existence. And Lindbom deals precisely with that order and deviations therefrom. Hence his terms intellectus and ratio do not fully account for his own thought.” [Ibid.]

Intellectus är här den skolastiska motsvarigheten till det högre Vernunft jag diskuterat i en av dess varianter i 1800-talsidealismen – liksom även nous, kontrasterad mot dianoia, hos Lindbom och traditionalisterna givetvis bejakas som den antika, platonska motsvarigheten. Men på karaktäristiskt sätt hänför Ryn denna fakultet till en ”intuition” som ej åtskiljs från det specifikt ”religiösa”, ”teologiska”, uppenbarelsen och dogmen, såtillvida som den tydligt kontrasteras mot det filosofiska och vetenskapliga. Det är samma tolkning som vi fann ifråga om Coleridge. När Lindbom fyller tomrummet mellan de senare och filosofin i dess begränsade moderna mening, baserad på förståndet, ratio, och icke skulle erkänna något epistemologiskt dilemma såtillvida som ratio kan bearbeta intellectus’ innehåll sådant han accepterar det, kvarstår det för Ryn som tomrum i den blott utvidgade dikotomi där intellectus helt enkelt läggs till den ena sidan. I stället vill Ryn uppvisa det dialektiska förnuftets icke-erkända förhandenvaro i Lindboms tänkande:

”Lindbom’s writings exemplify the fact that the transcendent does not entirely defy rational exploration. It is not possible here to explain the nature of that rationality which is capable of exploring order and disorder. Suffice it to say that it is a specifically philosophical reason that studies the transcendent in its experiential manifestations. That the transcendent is in a sense in man Lindbom does recognize. What escapes his attention is that there exists a form of rationality equipped to articulate that reality. Had Lindbom seen this possibility, he would have been in a position to affirm the transcendent order in explicitly philosophical terms and not only in theological and devotional terms, which would have increased his chances of persuading outside of the circle of religious believers. In form if not always in substance, he needlessly weakens his own arguments. That Lindbom asserts a good deal that lies beyond philosophical verification is at the same time obvious.” [Ibid.]

Förutom att Lindbom ständigt insisterar på vikten av dialektiken i en full, platonsk mening, den mening som förvisso innefattar transcendensen i min mening och inte endast immanensen, måste man betona att det på intet sätt behöver förnekas att det dialektiska förnuftet i Ryns eller Croces mening också är verksamt i Lindboms tänkande. Men den naturligtvis begränsade möjligheten av det transcendentas rationella bearbetning behöver ingalunda uteslutas av komplementariteten av intellectus och ratio sådana Lindbom explicit definierar dem. Det är helt enkelt inte – i den traditionalistiska skolan blir detta särskilt tydligt hos Guénon – bara fråga om ”theological and devotional terms”. Hos Lindbom är det ju i hög grad fråga om just det transcendentas erfarenhetsmässiga manifestationer. Skillnaden är att Ryn inte erkänner intellectus som tillhandahållande sådana. Hans uppfattning av transcendensen är en indirekt uppfattning av den såsom uttryckt eller återspeglad i dess fenomenella, historiska manifestationer. Det dialektiska förnuftet förstår dem som sådana uttryck, men erfarenheten som sådan är skild från den av Lindbom och traditionen erkända intellektivitets som alltså i annan terminologisk form finns artikulerad även inom ramen för eller i vissa former av den ”moderna” idealismen.

Inte heller när Ryn talar om Lindboms bejakande av det transcendenta i människan försvinner denna skillnad: den värdecentrerade historicismen utforskar helt enkelt andra erfarenheter även i det inre än de Lindbom primärt fokuserar på. Karaktäristisk är glidningen i Ryns passage från transcendensbegreppet till ordningsbegreppet: fastän ordningen för Lindbom självklart har sin grund i transcendensen, fokuserar Ryn, utan att förneka denna grund, och fastän han här explicit talar om ”transcendent order”, på den just som manifestation, uppfattbar genom de vilje-, fantasi- och dialektisk-förnuftiga operationer vi studerat. Här skiljer han sig inte bara från Lindbom utan även Voegelin, vars verk troligen förklarar begreppets närvaro här, och vars förment ”abstrakta” transcendensuppfattning Ryn ävenledes ifrågasatt (även om han hyser långt större uppskattning av denne än av Strauss i detta avseende).

Med dessa den värdecentrerade historicismens skillnader gentemot den traditionella intellektiva idealismen i vid mening bortfaller exempelvis en sådan distinktion som den som den senare i den partiella moderna nyformulering jag här försvarar med en möjligen något egenartad terminologi gör mellan “människans filosofi” och “filosofin i och för sig själv”, en distinktion som endast möjliggörs av det steg jag talade om och som utöver den intellektiva förnuftsuppfattningen och den partiella rationella uttolkningskapaciteten bygger på ett med dessa sammanhängande begrepp om det absoluta av ett slag som den värdecentrerade historicismen sådan den idag föreligger såvitt jag kan se knappast tillåter. [Pira, ibid.] Ett helhetsbegrepp är naturligtvis alltid, och som vi redan sett, förhanden i tänkandets dialektiska rörelse, men dess innehållsliga bestämning och därmed dess regulativa verkan i tankens fortgång förblir under de givna förutsättningarna begränsade.

Jag har här velat antyda att det inte minst är om vi ser allt detta i ljuset av den från Guénon utgående traditionalistiska skola som Lindbom tillhör, som det blir uppenbart att en begreppslig och analytisk komplettering även här – och inte bara, av andra skäl och med hänsyn till andra filosofiska strömningar, ifråga om vissa aspekter av personförståelsen – är nödvändig om inte en alltför stor del av den mänskliga erfarenhet den värdecentrerade historicismen principiellt säger sig bejaka, ja helt införliva och själv bygga på, i själva verket ska förbli ofullständigt upptagen. Den systematiska anpassning denna komplettering innebär upphäver på intet sätt dess giltighet på dess nivå, och den modifiering som blir nödvändig skulle kunna förstås som endast en följd av en vidareutveckling av den nivå av ”meditation” bortom ”mediation” som Babbitt redan bejakat.

Queen: Lily of the Valley

Single version (1975).

Frithjof Schuon: Logique et transcendance

Sulliver, 2007 (1970)     Amazon.fr

Description de l’ouvrage:

SchuonRéédition attendue d’un ouvrage de référence, publié pour la première fois en 1970, ce livre d’une extraordinaire actualité montre d’une part la parfaite adéquation entre la teneur des révélations, aussi transcendantes soient-elles, et les exigences logiciennes de la pensée humaine et pose d’autre part les hases d’un véritable “oecuménisme ésotérique”, si tant est que ce dernier terme ait encore un sens en ces temps de confusion.

Au scepticisme et au relativisme moderne, aux “méandres de la théologie” et au sectarisme religieux, Schuon oppose ici l’intelligence de la métaphysique et les intuitions décisives de la sagesse intemporelle et universelle qui lui permettent d’aborder sans détours les plus épineuses difficultés de la spiritualité.

Métaphysicien d’exception et vrai philosophe, Frithjof Schuon (1907-1998) signait là l’un de ses ouvrages majeurs.

Frithjof Schuon (Wikipédia)

Frank Mills Andrews: Kentucky State Capitol, Frankfort

Andrews

Ljungberg om Putin

Carl Johan Ljungberg, som senast medverkade i Samtidens nya viktiga artikelserie om konservatismen, nyanserar nu bilden av Putin, i sitt senaste blogginlägg med rubriken Putins strategi – sedd från den andra sidan:

“President Putin väcker agg i Väst. Nyligen tillstod den brittiske historikern Paul Johnson att han ‘känner intensiv antipati för Vladimir Putin. Ingen inom internationell politik har väckt sådant ogillande hos mig sedan Stalin dog. Fast han inte är en massmördare av Stalins mått har han samma likgiltighet för människoliv.’ Johnson skräder då inte orden. Anonym och oförutsägbar, helt präglad av sin bakgrund i säkerhetstjänsten, så brukar Putins profil tecknas av en del skribenter.

Risken är förstås att sådant blir projektionsytor för andra känslor. Är det till exempel enbart byggt på fakta då Putin kallas fascist, en ny Hitler, och så vidare? Putin har ändå sagt sig vara emot interventioner i andra länder, åtminstone utanför den ryska inflytandesfär som fastlades vid Jaltamötet 1945.

I stort sett har han hållit sig till denna princip.

Man kan fråga om västs ledare själva alltfrån Sovjets fall har iattagit en noninterventionstanke, eller allmänt har uppträtt så klanderfritt, att de nu trovärdigt kan anklaga den ryske ledaren? Läsaren får själv svara. Ibland skapar det dock nya perspektiv om man söker se hur den andra sidan tänker.”    Läs mer

Ignacio de Iriarte: Paisaje con pastores

Iriarte

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

Ursprungligen publicerat 17/11 2010 (Politics)

När grundlagsändringarna diskuterades inför den första omröstningen på försommaren hade Moderaternas Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi i Lund, redan meddelat den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ämnade kandidera till riksdagsvalet 2010. “Riksdagen”, förklarade hon, “har utarmats på makt och inflytande och reducerats till just det knapptryckarkompani som vi beskylls för att vara”. Det inlägg hon då gjorde i debatten om ändringarna förtjänar att ihågkommas som en klassisk formulering rörande en aspekt av den svenska demokratins kris:

“Fru talman, idag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren – jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem? Det är något som partieliterna ensamma och själva kan avgöra? Eller ska vi tolka det som att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras, den står över allting annat? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet – här – i demokratins hjärta.”

Nu är Pålsson – en person jag fått ett gott intryck av även i andra sammanhang, där hon stött ett av mina projekt – borta. Och vi står inför den andra och sista omröstningen. Peter Eriksson, som förra gången uttryckte frustration över frånvaron av debatt, har nu rättat in sig i ledet; han tycks varken göra motstånd eller ens debattera. Även Vänsterpartiet godtar plötsligt Lissabonfördraget. Finns det någon enda motståndare kvar i de gamla riksdagspartierna? Finns det någon enda som ens ställer frågor? Det är lika tyst från de få som fortfarande kallar sig konservativa som från vänstern. Det finns ingen skillnad mellan dem.

I verkligheten, utanför partierna, finns självfallet ett vitt utbrett motstånd, och långt utöver Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. En och annan motståndare måste väl också bakom den officiella fasaden finnas kvar i “sjupartiet”. Men de gamla riksdagspartierna som det består av verkar nu inte ens kunna tillåta enstaka ifrågasättande röster i de egna leden.

Det hela avspeglar också lättsinnet och den tilltagande s.a.s. allmänna lättviktigheten hos majoriteten av dagens riksdagsmän. Åtminstone några få av dem är ju i den åldern att de vet hur grundlagsfrågor tidigare diskuterats, alternativt har en sådan utbildning att de äger åtminstone någon liten vag kvardröjande uppfattning om deras principiella och historiska betydelse.

En avsevärd del av riksdagens majoritet tycks förstå nästintill ingenting, en annan del litet men inte mycket, och resten mycket, men denna sista del gör ingenting för att ändringarna och deras innebörd ska uppmärksammas. Liksom den amerikanska kongressen föreläggs riksdagen propositioner och förarbetes- och utredningsmaterial i frågor av så avgörande och grundläggande slag som denna av en omfattning som gör att de omöjligen hinner tillägna sig, förstå och reflektera över dem.

I stor utsträckning är ändringar av det slag som nu rapporterats om alltmer uniformt genomförda i västvärlden. De är delvis förberedda och lancerade på övernationell nivå av målmedvetet arbetande organisationer och lobbygrupper. Det hela verkställs sedan av nationella politiker som endast i begränsad utsträckning själva är representerade i dessa organisationer, eller, i den mån de är det, inte har något avgörande inflytande, eller, i den mån de har ett inflytande, detta inflytande är helt i linje med organisationens allmänna vilja, i vars tjänst de ställt sig.

Lika ofattbart, och naturligtvis historiskt helt nytt, är att ändringar i Sveriges grundlagar överhuvudtaget kan beslutas utan en livlig, långdragen, allmän och offentlig debatt med deltagande inte minst av mängder av ledande representanter för de relevanta akademiska disciplinerna. Ändringarna genomförs med närmast total, tyst komplicitet från statsvetare, jurister, historiker, och även ledarskribenter, debattörer, “frisvävande” intellektuella, kulturpersonligheter.

Att riksdagen inte har det avgörande inflytandet, att den ofta bara ratificerar beslut som i realiteten redan fattats i andra instanser under långa remissrundor o.s.v., är naturligtvis sedan länge känt. Det nya är att det hela kunnat ske i ett ärende som detta med sådan grad av slutenhet, med sådan nästan total offentlig tystnad. Tidigare har utarbetandet och receptionen av propositioner av denna vikt på olika nivåer och i olika instanser beledsagats av en åtminstone mer eller mindre  motsvarande allmän debatt. Men nu föreläggs även detta utan allmänhetens kännedom en riksdag vars ledamöter vet att beslutet redan är fattat och som delvis själva redan fattat det; omröstningen är bara en formalitet.

Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna överskattar riksdagens makt. I videon nedan med deras Kent Ekeroth tar denne hursomhelst upp flera men inte alla av de problematiska punkter som min uppmärksamhet fästs på; mer kunde tilläggas inte minst om ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen, och om följderna för offentlighetsprincipen.

Ytterligare, men smärre, ändringar är sådana som de ansvariga lättare kan peka på som förbättringar – men de har hittills inte bemödat sig att göra ens detta. Det behövs inte. Ingen bryr sig.

Utom Sverigedemokraterna. Faktiskt är dessa de enda som gör motstånd. Jag har tidigare skrivit på ett upprop av Ekeroth där han, förra året, försökte förmå Václav Klaus att stå på sig i sitt motstånd mot Lissabonfördraget, att inte underteckna det och därmed stoppa det. Klaus visade sig vara för svag. Men det var ett utmärkt initiativ från Ekeroth.

Nu är det dags igen.

Tyvärr kommer det nya uppropet inte kunna stoppa det aktuella beslutet. Men det kan bidra till att lägga en grund för den långsiktiga politik som i framtiden kommer att kunna upphäva det eller dess effekter (detsamma gäller Ekeroths förra upprop). Ekeroth och hans parti tycks i denna avgörande fråga vara de enda som gör något för att rädda den svenska demokratin ur denna kris. Detta handlar verkligen om mer och annat än blott populism.

Jimmie – på riktigt

Svensk konservatism och nationalism

Ursprungligen publicerat 10/12 2010 (Politics)

I några inlägg har jag börjat titta närmare på konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i historia såväl som i nutid. Delvis har jag gjort det i anknytning till Tradition & Fason, som nästan ensamma har, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen.

Jag har i hög grad inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner. Min allmänna åskådning, inklusive den politiska, är därmed i många avseenden radikalt skild från och annorlunda än den som dominerar dagens debatt. Jag står i hög grad främmande för den senare och dess problemformuleringar, som jag betecknar som ytlig och verklighetsfrämmande ideologi.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom: även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska såväl som politisk-filosofiska positioner inte minst idag, menar jag att konservatismen i den ursprungliga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska och ekonomiska och (anti-)kulturella manifestationer, borde ha en mycket viktig uppgift i dagens samhälle. Jag vill därför försvara väsentliga moment i den konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt klassiska arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i sin lika klassiska Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna s.a.s. mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg om ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld – på den tiden, och ännu i flera årtionden, en ganska smal och liten del av den i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska kulturen och svenska samhället som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”), för att inte tala om Carl David af Wirséns. En värld som gradvis kastar loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den eklektiskt liberalsocialistiska proto-totalitarism vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. De flesta har också olika slags band till den. Jag förespråkar naturligtvis inte att man ska förneka detta. Inte heller förnekar jag naturligtvis vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse och deras delsanningar och värden. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i på ett sätt som av olika skäl är nödvändigt och som ingenting annat äger tillräckliga resurser att göra.

Jag har endast i begränsad utsträckning studerat 1900-talets nationella rörelser i Sverige. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, en självklar del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag försökte försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet (jag tillägger här, eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland dessa, att jag, trots att denne utan tvekan vann avgörande nya personlighetsfilosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, ansluter mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande). Just denna tradition, menade jag, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att denna svenska tradition, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var långt mer hållbar, långt mer förankrad i verkligheten än allt vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att den, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen, ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger och högkonservatismen, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde ömsesidigt finna vissa beröringspunkter med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var arbetarklassens förutsättning, dumpar löner genom massinvandring, och rentav i substans avskaffar det svenska medborgarskapet,  säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen har naturligtvis endast en rent propagandistiskt-manipulativ mening. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i fragmentarisk form i socialdemokraternas variant av folkhem, den variant som signifikativt nog inom blott några årtionden uppgavs till förmån för total anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala “liberalism”. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt när jag blev poltiskt medveten ingen organiserad svensk konservatism att ansluta sig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i många avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster.

Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i sin recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs fina bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl har blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt naturligtvis England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest imponerande av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen och vars bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, så långt det sträcker sig helt motsvarar min egen ståndpunkt och förståelse, beskrivit – även i dess förening med en typisk svensk amerikanisering och annat – i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Jag hade lika många vänner här.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning.

Där fanns förvisso många frön till det akut intensifierade sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för den svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet – och jag lärde också av dem.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande residuer även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju stort inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Dessa residuer fanns där, i alla de nämnda gruppera – om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder – men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Dock endast i deras tyska och italienska former. Jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg fascismen som en sådan. Det var det ju endast få som gjorde, när det begav sig. Hitler tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Det senare är en nytolkning lancerad av nynazistiska efterföljare i andra länder under 1900-talets andra hälft. Vad Ortmark kallade “det gamla nazistiska Bromma” tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om de sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga kretsar som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. Man började tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, var det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld och kretsar levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det var inte helt orimliga frågor. Snart föll kommunismen (i betydelsen det stalinistiska och poststalinistiska Sovjetsystemet), och det var uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtaglita brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Den tidigare utvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, aven om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om “högerns” anpassning till den  postmarxistiska vänsterns teoriolöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag, efter att för sju år sedan ha återkommit till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att “högern” själv skulle kunna åstadkomma den förändring man under en tid kunnat se som åtminstone icke omöjlig, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Kanske hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. (Rudbeck är i själva verket också bl.a. vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i bl.a. Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.)

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Jag läste själv och förstod honom. Det hela var fascinerande inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att Kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några som helst substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet. Jag minns att jag träffade Alf Svensson på en valvaka och fick ett gott intryck, jag hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och jag skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). Den närmare anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela nittonhundratalshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en radikal rörelse byggd på en vanlig och typisk men i vissa avseenden andligt problematisk, politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden fanns kvar, men de hade drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggdes upp. Avståndet till väsentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. var tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till akademin från politiken, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som protesterade att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tagit avstånd från.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat och delvis skrivit om förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av moderniteten och den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under det förra århundradet. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån “avslutat” eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasskamp måste utifrån en sådan åskådning oaktat dessa riktningars övriga historiska delsanningar båda avvisas, och som i någon mån rena missförstånd men också avsiktliga ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag i rikt mått visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. Värdet av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste självklart erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge visat sig oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör.

Men också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, oerhört fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Jag ser fortfarande det första världskriget som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men jag ser det som positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program (som ju omfattade mer än nationalismen), och jag har, av de skäl jag angett i tidigare inlägg, inga invändningar mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Dock återstår en del frågor, och innan en högre grad av klarhet i dem kan nås är det svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska frihetliga konservatismens verkliga tradition vidare. Ett problem här är att det är svårt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning. Något måste göras åt detta.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Camerons parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det är fortfarande en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen naturligtvis stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de angeläget konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är  att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att dessas nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer dessa andra partier då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelsen se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av politisk åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.

F. V. Gonsiorovsky: The Archaeological Museum, Odessa

Archaeological Museum Odessa

Photo: Wastedump

Vad betyder Satis Polito?

Ursprungligen publicerat 12/11 2013 (Politics)

Efter snart tre månader har jag fortfarande inte hunnit fram till sidan 1. Det finns för mycket att läsa (i vid mening) på omslaget till Åkessons bok Satis Polito. Eller snarare att hantera, kanske.

Härom dagen började jag försöka mer systematiskt reda ut det här med den latinska titeln. Men det går inte att komma vidare utöver den ens till omslagsbilden, som jag dock naturligtvis omedelbart såg skulle kräva mycket tid. Responsen både från latinspecialisterna och andra visade att en grundligare utredning av titeln först var nödvändig.

Det enda som är alldeles klart beträffande den är att den inte betyder “tillräckligt polerad”. Detta framhölls omedelbart i den korta debatt som på några håll utbröt efter publiceringen i augusti. ”Tillräckligt polerad” skulle hetat satis politus, i nominativ. Det konstaterades också genast riktigt att den böjda form vi finner i titeln, polito, endast kan vara dativ, ablativ eller futurum imperativ.

Den enda plausibla tolkning som framfördes var att titeln är en dativkonstruktion med innebörden ”tillräcklig(t) för den polerade” (d.v.s. för den bildade), samma konstruktion som i sat(is) sapienti, ”tillräcklig(t) för den vise”. Det är en högst relevant betydelse, väl överensstämmande dels med avsikten att driva med kritiker som avfärdar SD som otillräckligt polerat, men dels i verkligheten rimligen också, och på visst allvar, med vad som såvitt jag förstår är Åkessons tematik och budskap i boken.

Problemet är att Åkesson inte säger att det är detta titeln betyder. Han säger i stället att den betyder det enda den helt klart inte betyder, nämligen “tillräckligt polerad”. Min gissning är att han kan ha valt detta som en förenklad förklaring eftersom han inte trodde att den mer komplicerade förklaringen passade i TV-intervjuer. Men det var i så fall beklagligt, både därför att den förenklade förklaringen är så förenklad att den blir oriktig och därför att den mer komplicerade, och riktiga, faktiskt är värd att avsätta mediatid för.

Den förenklade förklaringen gör det svårare att övertyga om dativläsningen, och naturligtvis kommer alla inte tro att det är en medveten förenkling. Latinkunniga har i denna situation fått intrycket att Åkesson av okunnighet använt en felaktig nominativform, ja att han kanske bara snabbt googlat fram en felaktig översättning eller en mening med politus i böjd form, och utan vidare dragit till med vad han hittade som titel.

Denna situation är allvarlig, och motiverar naturligtvis sökande efter en annan betydelse som ligger åtminstone närmare Åkessons egen förklaring. Ablativ nämndes i den tidiga diskussionen som ett av de två kasus i vilket formen är polito. Men ingen framförde någon tolkning med ablativisk betydelse, och ingen sådan har heller accepterats som möjlig av latinspecialisterna. Inte heller futurum imperativ ger någon rimlig betydelse.

En sista möjlig tolkning i detta läge och som jag också tog upp är att Åkesson medvetet använt oriktigt latin. Detta skulle troligen vara ännu mer överensstämmande än korrekt latin med den uppenbara avsikten att genom såväl titeln som omslagsbilden driva med SDs kritiker.

Vad jag inte på allvar kan tro är att Åkesson omedvetet, av okunnighet, skulle ha använt felaktigt latin. Hans omdöme måste ha förbjudit sådant riskabelt slarv. Han måste, oavsett om användningen är riktig eller felaktig, antingen ha studerat grammatiken själv i tillräcklig utsträckning, eller ha konsulterat en latinlärare.

Således: medvetet riktig, eller medvetet felaktig – tertium non datur. Om medvetet felaktig, krävs ingen ytterligare diskussion i språkfrågan. Om medvetet riktig, gäller dativtolkningen: Åkesson, och SD, är tillräcklig(a) för den bildade.

Att Åkesson skämtar så till den grad med sina motståndare att han medvetet använder felaktigt latin känns för mig inte så tilltalande; det finns redan mer än nog av sådant på omslagets bild, som jag ska återkomma till.

Jag föredrar därför dativtolkingen, och hoppas inte bara att Åkesson är medveten om dess innebörd utan också att han kommer förklara den på ett sätt som når ut till de latinkunniga och andra som från dem kanske får höra att han använt felaktigt latin på grund av okunnighet och slarv.

Eftersom Åkesson i sitt förenklade svar på intervjuarnas fråga vad titeln betydde direkt tillämpade betydelsen “tillräckligt polerad” på sig själv och inte skilde mellan “tillräckligt” som gällande honom själv och “polerad” som gällande den för vilken han är tillräcklig, måste tonvikt läggas på den fulla och förhoppningsvis avsedda innebörden att Åkesson är tillräcklig för den polerade eftersom han själv är tillräckligt polerad.

Bernard Bosanquet

Bosanquet

Förnuftet, dialektiken och det absoluta

Den värdecentrerade historicisternas upphöjande av viljan och fantasin över eller åtminstone i jämnhöjd med förnuftet är i hög grad relevant då för Ryn förnuftet alltså icke äger den typ av tillgång – som förnimmande, åskådande, deltagande – till den transcendenta verkligheten som vissa idealister bejakade i och med deras utvidgade definition av själva förnutet, utan endast uppfattar och samspelar med den verklighet som förmedlas av viljan och fantasin i deras primära relation till förnimmelsen av den yttre, empiriska verkligheten.

För Leander och Ryn blir förnuftets s.a.s. dialektiska förmåga dess högsta. Vad gäller den nämnda högre förmågan, och den förnuftets delvis dialektiska begreppsliga aktivitet som naturligtvis för de som accepterar denna förmåga hänför sig även till denna, gäller förvisso i en mening och på ett fundamentalt plan att det är viljans och fantasins kvalitet och hela karaktärens inriktning som avgör huruvida eventuella metafysiska slutsatser nås, eller tillåts nås. Viljan, fantasin och karaktären kan ställa hinder av icke förnuftsmässigt slag i vägen, och även enligt Boström är det dessa som leder till ett förnekande av denna förnuftskapacitet och av det absolutas natur och verklighet.

De metafysiska slutsatserna och erfarenheterna är emellertid för de mer kompletta idealisterna förnuftets – i deras högre mening – egna, en följd av dess eget väsen och egen funktion. När det gäller denna förnuftets förmåga kan sägas att förnuftet, i den mån det tillåtes verka i överensstämmelse med sin egen natur, med nödvändighet når dessa slutsatser. Ty det är inte den yttre förnimmelsen som det här handlar om, inte den yttre förnimmelsens “data” syntetiserade och strukturerade i växelverkan med fantasins kreativa synteser, och inte heller det som viljan omedelbart värderar och anammar eller förkastar i själva upplevelseakten. Det är med detta synsätt i stället fråga om förnuftets egen inre förnimmelse av sig självt, förstådd och bearbetad av förnuftet självt.

Terminologin blir utan tvekan mycket lätt vilseledande idag, och man vill gärna föra in hänvisningar till äldre idealistiska och metafysiska traditioner och i stället tala om exempelvis medvetandets eget medvetande om sig självt, vilket också lättare och på mindre missvisande sätt leder vidare till de ytterligare frågor som en sådan föreställning med nödvändighet alstrar, inte minst rörande subjekt-objektrelationen och till att börja med såsom specifikt definierad av den moderna västerländska filosofin. I det större filosofihistoriska och komparativa perspektiv jag alltid försöker hålla närvarande är den ståndpunkt jag här kort beskriver givetvis på intet sätt så anmärkningsvärd som den framstår från det begränsade moderna och i synnerhet postkantianska perspektivet.

Den terminologiska problematiken återfinns även före Boström, hos exempelvis Grubbe som likställer det etiska samvetet med förnuftet i vad gäller uppfattningen av det absoluta, även om han också kan ge förnuftet en så vid definition att det också innefattar detta. Det etiska medvetandet, ja den religiösa känslan blir, vid sidan av den teoretiska reflektionen, för honom förnuft – d.v.s. allt det varigenom vi uppfattar idén om vad han kallar det absoluta urväsendet. [Frågan om relationen mellan idén om det absoluta och det absoluta i sig är viktig i studiet av Grubbe och stort avseende har av forskningen (Cullberg) fästs vid till den knutna problem, eller förmenta problem, uppkomna genom spänningarna mellan av Grubbe sammanställda men olika ståndpunkterr; mer generellt gäller dock i denna tradition att idén själv, i sig, äger absoluthetskaraktär, även oavsett frågan om dess relation till det absoluta i sig som icke är eller är mer än dess idé.] Inom ramen för vad vi uppfattar som en otillräcklig terminologi, och trots att Boström tenderar att betona den rationalistiska sidan, visar detta samtidigt ändå att denna idealistiska tradition inte kan förstås som ensidigt rationalistisk i vanlig modern mening.

Hursomhelst betraktar Leander och Ryn överhuvudtaget inte med någon större utförlighet filosofiska argument rörande det mänskliga förnuftets förmåga till kunskap i betydelsen tidlös anamnesis, som genom tiderna förts fram av vad som kanske kunde kallas transcendensfilosofer av skilda slag. Och detta medför bl.a. att själva deras uppfattning av innebörden av “förnuft” och “begrepp” blir en annan, att de icke gör rättvisa åt den fulla betydelse de har i exempelvis inom den idealistiska tradition jag här hänvisat till. Detta är också innebörden i såväl som förklaringen till att de stannar vid kantianism och hegelianism. Boströmianerna skulle givetvis säga att deras dialektiska begrepp helt enkelt ännu icke är några begrepp i egentlig mening; men i mycket är också detta blott en terminologisk fråga: i stället för att all begreppslig status frånkänns dessa torde de bättre, och helt i linje med hegelianismen, betecknas som helt enkelt relativa begrepp. Och Leanders och Ryns hela filosofi beskriver också, i deras egen formulering och anpassning av Croce, hur dessa begrepp, i förening med och i hög grad på grundval av de relativa fantasimässiga synteserna, det etiska samvetet och den högre viljeinriktningen, tillsammans leder människan till en gradvis relativt riktigare immanent verklighetsuppfattning. Det förtjänar att påpekas i detta sammanhang att det absolutas “fullständiga” uppfattning innefattar också denna filosofins distinkta progression i den (delvis) begreppsliga förståelsen av den fenomenella verklighetens manifestation – vad vi här förstår med immanensen – i dess nödvändiga förhållande till dess transcendenta aspekt.

Leanders och Ryns kritik av det ahistoriska förnuftet, fastän naturligtvis i bestämda avseenden giltig som delsanning, motbevisar ytterst icke fullständigt det Richard Weavers påstående om den anamnetiska filosofin som Ryn vänt sig mot, nämligen att “one does not require a certain standpoint to comprehend the timeless”. [Weaver, Ideas Have Consequences (1984 (1948)), 51. Jag minns just nu inte var Ryn vänder sig mot detta och får därför fylla i uppgift om det här senare.] Även om den förnufts- och begreppsuppfattning som alltså rymmer långt mer än ensidig “rationalism”, och som väl egentligen krävs för att man skall s.a.s. ha full täckning för ett sådant uttalande, åtminstone icke redovisas hos Weaver, tror jag att han ändå i det perspektiv som tillhandahålls av de andra filosofer som tagit sig an uppgiften att argumentera för den ståndpunkt formuleringen förutsätter, sägas rätt i sak. Vernunft-idealismens mer strikta platonska intuitivt-intellektiva direktkontakt med det absolutas idé, det absoluta i sig, eller den egentliga transcendensen, dess “return to center”, med Weavers ord, ”which must be conceived metaphysically and theologically”, är helt enkelt i verkligheten inte alls rationalistisk, abstrakt och reifierande. [Ibid. 52.]

De värdecentrerade historicisterna menar sig också vända sig mot den s.k. konstruktionsidealismen när de citerar Babbitts åsikt att den som ensidigt och överdrivet förlitar sig på förnuftet är benägen att uppställa (“set up”) en fiktiv transcendens, “some static ‘absolute'”. [Will, Imagination and Reason,  90.] För dem blir därmed all metafysisk idealism som filosofiskt behandlar det absoluta ett uttryck för detta slags tänkande. Det drabbas därför av samma kritik som de riktar mot Hegels “metafysiska spekulationer”, mot den “romantiska extravagansen”, mot de systematiska anspråken på allvetenhet o.s.v. – här ges således inte bara av Babbitt utan även av Leander och Ryn som dock kompletterar denne med moment av Croces distinkta idealism – uttryck för flera av de vanliga invändningarna mot idealismen, som enligt min mening förbiser och förvränger de i verkligheten betydligt mer “realistiska”, balanserade och måttfulla anspråken hos denna filosofi hos de tänkare och i de traditioner jag huvudsakligen vill hänvisa till här, och som ju också från sina egna utgångspunkter kritiserade såväl samma hegelianska panteism och romantiska extravagans som t.o.m. den scientistiska rationalismen.

Den förnuftsuppfattning jag här åberopat är naturligtvis av helt annat slag än det Leander och Ryn kritiserar; den är på intet sätt ”antihumanistisk” och reduktivt rationalistisk-scientistisk. Även när det högre förnuftets exakta definitioner och tillmätta omfattning varierar, råder inom ett stort spektrum av idealism enighet om arten av – och den i sig självfallet på intet sätt förnekade giltighetssfären hos – der Verstand. Den högre förnuftsuppfattningens begrepp och idé om det absoluta är ingalunda produkter av blott detta Verstand, ”the understanding”, abstraktion, reifikation. Leander och Ryn försvarar med rätta “concrete thought” och “the concrete universal” – men föreställningen om vad som kan kallas “the concrete absolute”, i en betydelse som går utöver Hegels konkreta universella i dess vidaste mening, är helt grundläggande för den idealistiska traditionen i dess av mig här försvarade och mest utvecklade form.

Boströmianen Karl Pira beskrev “realväsendet” som “i och för sig alltigenom varande rent ideell och absolut personlig verklighet, om vilken varje fysisk bestämdhet och abstrakt karaktär måste kategoriskt nekas”. [Selbstdarstellung i Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925). Jag måste tills vidare avstå från att diskutera den speciella boströmianska innebörden av begreppet ”personlig”.] I jämförelse med denna form av idealism är det Leander och Ryn och delvis Croce som, fastän de förvisso använder den idealistiska traditionens föreställningar och begrepp på ett helt annat sätt än de långtgående konstruktionsidealisterna av den tidige Fichtes typ, likafullt kan ses som i ontologiskt avseende kvarstannande på dessas plan och inom dessas typ av tänkande. Åtminstone uppstår en fråga om arten av deras “ultimate reality”: deras förnufts- och fantasimässiga helheter utgör s.a.s. det organ som inte bara uppfattar utan också kan sägas skapa och själv vara det universella. Man behöver inte förneka att detta garanterar en objektivitet. Men hur, mer exakt, förhåller det sig till en objektivitet som också är transcendent i förhållande till dem?

Den grundläggande kantianismen – erkännandet blott av den ena av det filosofiska förnuftets kapaciteter, urskiljandet av de bestående immanenta, erfarenhetsgivna strukturerna, och förnekandet av den andra, förnuftet som, vid sidan av eller i sig innefattande det etiska samvetet och den religiösa känslan, förnimmande den absoluta verkligheten även i dess i här angiven mening transcendenta dimension, som ägande direkt tillgång till denna, djupast sett emedan det själv helt enkelt som en aspekt av människans andliga väsen, är en del av denna verklighet – hindrar på kunskapsteorins och metafysikens område Leanders och Ryns närmande till den ståndpunkt jag här vill försvara. Men som vi ska se pekar samtidigt ett annat, naturligtvis icke orelaterat moment i deras tänkande, värdeindividualiseringen, i viss mening åtminstone mot just denna ståndpunkts transcendensuppfattning.

François Boucher: Érato

Boucher

JOB in Warsaw, 2005

8th International Conference on Persons. I suggest to Lech Wałęsa that there is reason for Poland be more critical of the EU, and, with its recent experience of totalitarian oppression, to set an example for Western Europe in this regard. Politics were of course inevitable in Wałęsa’s long and important opening address and in the discussion following it, but the role of personalism in recent history was strongly emphasized.

JOB

Photo: Marek Gacka

Sverigedemokraterna, Per Albin Hansson och Ungsvenskarna

Ursprungligen publicerat 30/11 2010 (Politics)

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone många i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström mer menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Det är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Dock förbiser Elfström att det också finns kopplingar mellan vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism och Per Albin-nationalismen. Inte bara Sverigedemokraterna utan även Hansson själv och andra ledande socialdemokrater hämtade inspiration från detta håll.

Och såtillvida som Sverigedemokraterna gjort det kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger på denna nationalkonservatism, ja även från än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis tagit upp en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna melllan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av dem: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och till och med säger sig gärna kalla sig nationalist.

Elfström har alltså tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska välfärdsstatens principer – av just det som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDUs och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi hittar om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten – en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med dess historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDUs milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte “den etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör själv genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konervativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

Norrmalmstorg, Stockholm

Norrmalmstorg

Simon O. Pettersson i Samtiden

Samtiden fortsätter sin artikelserie om konservatismen med ett bidrag av den lovande germanisten, poeten och kulturskribenten Simon O. Pettersson i Uppsala, med rubriken Behovet av konservatism:

Pettersson

“Det behövs ett tänkande som utgår från människan själv. Som i den fundamentala insikten om människans ofullkomlighet, som inom kristendomen uttrycks genom syndafallet, misstror ideologiernas totalitära anspråk och utopistiska förändringsvilja. Som hävdar rätten till en egen kultur, men som balanserar denna tro på det partikulära med en klar insikt om, att det bakom de konkreta traditioner och bruk som man önskar bevara finns något universellt, något transcendent.

Drömmen om ett socialistisk himmelrike på jorden är krossad. Ingen tror längre att något sådant är möjligt. Ingen sörjer DDR:s eller Sovjets undergång. Framförallt har drömmen krossats praktiskt och spåren efter de socialistiska experimenten förskräcker, men sannolikt har också några av de teoretiska argumenten däremot vunnit allmän spridning, tyvärr kanske i högre grad de liberal-rationalistiska än de traditionalistiska. Detta innebär emellertid inte att samtiden inte skulle ha plats för rousseanska, utopistiska drömmar. De har bara skiftat fokus.

Man kan här urskilja två idealtypiska idéströmningar, två typer av rousseanska ideologier som framträder särskilt tydligt i vår samtid. Den ena är det som kommit att kallas neokonservatism men som rättare borde kallas t.ex. liberal imperialism, vilken särskilt förtjänstfullt analyserats av den svenske statsvetarprofessorn i Washington, Claes G. Ryn, mest utförligt i dennes böcker The New Jacobinism (1991) och America the Virtous (2003).”   Läs mer

Harvard University

Watercolour by Richard Rummell, 1906

Harvard


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi