Är Sverigedemokraterna ett missnöjesparti?

Ursprungligen publicerat 12/1 2011 (Politics)

Som vi sett hävdar Tradition & Fason inte bara att SD är ett populistiskt enfrågeparti utan också att det är ett populistiskt missnöjesparti, ett parti som samlar missnöjesväljare. Någon längre diskussion är knappast nödvändig för att bemöta denna kritik. Men jag ska säga det lilla som bör sägas.

Begreppet missnöjesparti definieras av Nationalencyklopedin som ett “politiskt parti vars program huvudsakligen utgörs av kritik och missnöjesyttringar mot det etablerade politiska systemet, ofta utgående från populära krav, t.ex. minskat skattetryck eller minskad invandring. Jämför populism”, och i Wikipedia som “ett politiskt parti vars huvudsakliga verksamhet består i att uttrycka sitt missnöje över hur politiken bedrivs. Ofta saknas en uppbygglig modell för hur saker och ting skulle fungera istället, jämför populistiskt parti. Exempel på partier som utpekats som missnöjespartier är Fremskridtspartiet i Danmark och Ny demokrati i Sverige, ett parti som satt i riksdagen 1991-1994.” Alla oppositionspartier uttrycker självklart missnöje över hur politiken bedrivs och samlar självklart ”missnöjesväljare”. Givetvis uttrycker SD missnöje över hur politiken bedrivs. Naturligtvis samlar det ”missnöjesväljare”. Det finns inte minst idag all anledning att vara missnöjd med hur politiken bedrivs och att samlas i ett parti som uttrycker detta missnöje.

Det kan ju inte heller finnas någon tvekan om att också Tradition & Fasons Daniel Bergström och Per Lagerqvist måste vara missnöjda. De är ju konservativa. Skulle de kunna se Fredrik Reinfeldts Nya Moderater som det framtida ”stora konservativa partiet”? Eller Göran Hägglunds Kristdemokrater?

Knappast. Det kan därför inte vara missnöjet i sig de vänder sig mot hos SD. I stället måste det vara att de anser partiet motsvara den del av definitionen enligt vilken missnöjesyttringarna är det huvudsakliga programmet och verksamheten.

Men lika uppenbart som att uttryckandet av missnöje idag är en självklar nödvändighet, en oundviklighet, inte minst för konservativa, är att sådan negativ kritik mot det politiska systemet, invandringspolitiken, mångkulturen och annat inte är SDs huvudsakliga program eller verksamhet. Det är signifikativt att SD inte nämns som exempel i de citerade definitionerna. Jag har redan citerat Niklas Orrenius insiktsfulla och flera gånger upprepade formuleringar om att invandringskritiken inte är det primära för partiet, och själv med viss precision vidareutvecklat hans beskrivning av vad som i själva verket är det huvudsakliga, nämligen 1) den positiva nationella visionen om bevarandet av Sverige som svenskt, att låta Sverige förbli Sverige, 2) värde-, kultur- och socialkonservatismen, och 3) det partiella försvaret för välfärdsstaten – med allt vad dessa tre grundpelare implicerar för alla politikområden.

SD är, som Orrenius betonar, inte som Ny Demokrati. Det är heller inte som det gamla danska Fremskridtspartiet. Det är inte ett populistiskt parti i den mening motståndarna avser, det är inte ett enfrågeparti, och det är inte ett missnöjesparti.

Den negativa kritiken och uttrycket av missnöje är endast en underordnad om än självklart nödvändig del av den politik som bygger på de nämnda positiva grunderna och har dem som sitt huvudsakliga innehåll.

Beskrivningen av SD som ett missnöjesparti är, för att använda Bergströms ord om vad han felaktigt anser vara SDs populistiska förklaringsmodell, förenklad, grund och missvisande. Såtillvida skulle den därför kunna beskrivas som just – populistisk. Men vad det är fråga om är, liksom när det gäller anklagelserna rörande populism och enfrågepartism, snarare endast ett oreflekterat övertagande av liberalsocialismens polemiska, politisk-retoriska strategi, och av dess märkliga, illusoriska självbild enligt vilken den själv och dess partier inte är populistiska.

Och detta är ett övertagande som i sig, men också, och inte minst, med hänsyn till vad som måste vara dess bakomliggande partipolitiska motiv, framstår som problematiskt ur just det konservativa perspektiv Tradition & Fason gör anspråk på att företräda. Som konservativa kan de ju omöjligen ha förbisett vad som är SDs positiva vision. Jag måste åter undra om Bergström, Lagerqvist och de andra vet saker om konservatismen inom M och KD som jag inte vet?

Nu är det emellertid slutligen dags, i nästa inlägg, att gå över till de punkter där det ser ut som om Tradition & Fasons kritik delvis verkligen träffar rätt, eller åtminstone pekar på för SD helt centrala och avgörande frågor.

Electric Light Orchestra: Big Wheels

From their album Out of the Blue (1977).

Är Sverigedemokraterna ett enfrågeparti?

Ursprungligen publicerat 9/1 2011 (Politics)

I detta inlägg ska jag diskutera frågan om SD är ett enfrågeparti. Jag ska dels, och framför allt, diskutera den i sig, men dels också, i enlighet med vad jag signalerat i tidigare inlägg, i relation till frågan om SD är ett populistiskt parti.

Det är inte ovanligt att man får intrycket att kritiker, inklusive Tradition & Fason som jag här närmast tar upp, menar, åtminstone implikationsvis, att SD är ett populistiskt parti bl.a. därför att det enligt deras mening är ett enfrågeparti. Men det kan i själva verket knappast vara detta man hävdar. Enfrågepartier kan  inte per definition sägas vara populistiska. Junilistan, exempelvis, var ett utpräglat enfrågeparti men knappast populistiskt. Om miljön kan betecknas som “en”  fråga, som en “enfråga”, var väl också Miljöpartiet åtminstone från början ett enfrågeparti, utan att dock vara särskilt mycket mer populistiskt än andra partier. Det enda man här kan mena är i stället att “enfrågan” är sådan att den gör partiet populistisk, att “enfrågan” helt enkelt är populistisk. Men därvid stöter man på problemet att det är tveksamt om populismen överhuvudtaget kan definieras i innehållsliga termer, eller åtminstone i vilken utsträckning den kan det.

Kan SDs “enfråga”, invandringsfrågan, sägas vara populistisk i sig, med bortseende från den formella struktur som, i enlighet med vad jag diskuterat i tidigare inlägg, åtminstone huvudsakligen definierar populismen? Även om det i allmänhet eller i andra avseenden vore korrekt att beteckna mot dagens invandringspolitik – i hela västvärlden – kritiska partier som populistiska, skulle det vara fel att göra det därför att de intar en kritisk ståndpunkt i denna fråga. Det är naturligtvis fullt möjligt att kritisera invandringspolitiken helt oberoende av det för populismen sådan jag diskuterat den konstitutiva sammanhanget av antagonistiska grupper, gap mellan dessa grupper, förenklade lösningar, appell till sunda förnuftet o.s.v.

Varken egenskapen att vara ett enfrågeparti eller det förhållandet att “enfrågan” är kritiken av invandringspolitiken gör således ett parti populistiskt. Det enda man kan säga är att ett parti är populistiskt därför att det formellt för fram och driver kritiken av invandringspolitiken på det sätt som är vad som definierar all populism.

Det är möjligt att det är detta exempelvis Tradition & Fason menar. Utöver detta som de alltså logiskt korrekt kan kan mena, kunde det också vara så att de helt enkelt råkar tala om två helt olika saker samtidigt: enfrågeismen och populismen, utan någon av de här analyserade implicerade sambanden. Men låt oss titta på vad det är de exakt säger.

Dag Elfström skriver att ”jag ser SD som ett populistiskt enfrågeparti”. SD är ”ett oideologiskt parti. De vilar inte på någon annan idétradition än invandringskritik. Att hävda att man står på ’den demokratiska nationalismens grund’ är lika intetsägande som att hävda att man står på den ’demokratiska internationalismens grund’. Det kan betyda vad som helst.”

Jakob Söderbaum instämmer. SD är ”ett enfrågeparti med alltför begränsad ’ideologisk horisont’ oavsett hur mycket snärtiga formuleringar (konservativa eller ej) de bakar in i sitt partiprogram”. Deras ”svar på alla samhällsproblem” har ”på ett eller annat sätt…med invandringen att göra”. Problemet med SD är enligt Söderbaum att de “skyller alla…problem…på invandringen som sådan”.

Daniel Bergström skriver att “Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraternas existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet.”

Enligt Per Lagerqvist är SD ”ett enfrågeparti som samlar en brokig skara missnöjesväljare kring sin enda viktiga fråga: stoppa invandringen. Sverigedemokraterna saknar ideologi eller andra fasta åsikter. De har ingen konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse.” Man kan inte här, utöver de ohållbara implikationerna att enfrågepartiskapet i sig eller det enfrågepartiskap i sig vars enfråga är kritiken av invandringspolitiken utgör populism, utläsa den i linje med min analys giltiga kritiken att SD är populistiskt p.g.a. invandringspolitikkritikens förenklade form eller modus. Vad man säger är i stället att det förenklade, och därmed populistiska, ligger i att den specifika enfrågan, invandringen eller invandringspolitiken, görs till ”problemet framför andra, politikens gordiska knut”, att svaret på ”alla samhällsproblem” har med den att göra, att man ”skyller alla” problem på den. Det är detta som är den ”grunda och missvisande” förklaringsmodellen.

Med all säkerhet anser dessa kritiker att SDs sätt att driva kritiken av invandringen eller invandrinspolitiken i sig är förenklat och därmed populistiskt. Men vad de faktiskt säger här är att det förenklade ligger i att göra invandringen eller invandringspolitiken i sig till förklaringen på även andra problem, ja på alla problem. Även om SD inte är populistiskt p.g.a. att det är ett enfrågeparti, och även om det inte är populistiskt p.g.a. att det är ett enfrågeparti vars enfråga är invandringspolitiken, och även om det inte ens är populistiskt p.g.a. det sätt på vilket det driver denna enfråga, kan det förvisso vara populistiskt p.g.a. att det i denna enfråga finner lösningen på alla problem. Men det ligger knappast i enfrågepartiets begrepp att i respektive enfråga se lösningen på alla problem. Det är väl inte självklart att ett parti som gör det, om något sådant verkligen finns eller om det finns någon verklig anledning att hypotetiskt föreställa oss det, ska betecknas som ett enfrågeparti. Snarare accepterar ett sådant parti de många andra, ”alla”, frågor, men ser svaret på dem i termer av endast en. Vad man kan säga om SD är endast att man ofta betonar att massinvandringen inte är en isolerad fråga utan är av avgörande betydelse för många andra centrala frågor. Vidare är det väl så att ett verkligt enfrågeparti normalt bildas för att fokusera på en fråga som det anser försummad eller felaktigt behandlad, utan att därför förneka att det också finns andra, från denna fråga ofta helt skilda frågor, frågor som de väljer att inte ägna sig åt. Junilistan är här åter ett exempel.

Ståndpunkten att SD är populistiskt därför att det ser svaret på alla frågor i termer av invandringsfrågan leder oss hursomhelst inte tillbaka till tesen att enfrågepartier är som sådana, per definition, populistiska. Och eftersom det inte ligger i invandringskritikens begrepp att den gör anspråk på att invandringen är svaret på alla frågor, förs vi inte heller tillbaka till tesen att invandringskritikens enfråga är per se populistisk. Kritiken avser endast den populistiska förenkling som ligger i sättet att göra den inte i sig nödvändigtvis förenklat behandlade enfrågan till den enda frågan.

Jag håller med om att SD talar mycket om invandringsfrågan, ja, att de ibland talar så mycket om den att de ger intrycket att de ser den som den enda avgörande. Detta kan också ha bidragit till att jag inte på allvar uppmärksammade partiet förrän under de senaste åren, efter att det funnits i nästan tjugo år.

Invandringsfrågan var för mig ingen stor fråga. Jag förstod inte dess vikt. Jag förstod inte invandringens omfattning. Och jag förstod inte dess plats i det större sammanhang jag dock förhållandevis tidigt såg som problematiskt. Jag befarar att jag kan ha varit just en sådan verklighetsfrämmande person som många SDare ser som ett problem och klagar över. En sådan där som sägs ”vinna” på globaliseringen. Eftersom jag levde i Stockholms innerstad, i en helsvensk förort, eller i de gamla universitetsstäderna, var invandringen utan tvekan för mig en marginell företeelse, långt in på nittiotalet. Och ja, jag såg den snarast som berikande. Den arabiske korvgubben vid Islandstorget på sjuttiotalet som alltid talade om islam och varför han inte själv åt korven var s.a.s. ingen hotande ny majoritet. Man lät honom gärna utöva sin religion.

Senare hade jag mer utvecklade samtal med muslimer, både i exempelvis Paris, där de var många fler, och här hemma, och jag tyckte att bland dessa invandrare fanns sådana som lämnade värdefulla bidrag som representanter för inte minst sufismen. Eftersom jag var intresserad av den Vediska traditionen värdesatte jag inte bara de få indier vi hade här utan också de många som fanns i England (tyvärr visade det sig dock att de flesta inte alls var intresserade av denna tradition eller hinduismen utan bara ville bli som moderna västerlänningar; såtillvida som de hade negativa erfarenheter av det korrupta kastsystemet o.s.v. får man naturligtvis förstå dem). Jag hade intressanta bekanta och vänner, i några fall nära vänner, bland indier, perser, araber, afrikaner, och kvinnor såväl som män. Ibland, på nittiotalet när vi verkligen började få förorter som beboddes nästan enbart av invandrare, åkte jag ut dit och hälsade på dem, och de åkte in och hälsade på mig. Även på kontinenten träffade jag flera gånger exempelvis mycket trevliga och vackra persiska, arabiska och afrikanska kvinnor; denna erfarenhet skulle göra det absurt för mig att bli “rasist”.

Och judar förstås, många av dem hade ju funnits även i Sverige i århundraden, och de som, redan tyskar eller polacker, kom efter kriget, verkade snabbt ha blivit svenskar. Judar var periodvis mycket viktiga i  mitt liv. För att inte tala om judinnor.

Invandrare var kort sagt för mig välkomna i Sverige. De var inget problem, de var en tillgång. Jag måste erkänna att jag än idag tycker att någon liten diskret, moderat, svenskfinansierad moské inte skulle behöva vara helt ovälkommen, åtminstone inte i våra större städer. Och naturligtvis heller inte något litet tempel (när det gäller den vediska traditionen ser jag den som nära besläktad och ytterst i grunden identisk med de flesta förkristna europeiska och inte minst den fornnordiska, men detta är ett ämne jag inte kan diskutera i detta inlägg). Jag kan inte hjälpa att jag finner det lite fanatiskt och inskränkt att helt motsätta sig detta. Jag är för kvalificerade kulturkontakter under vederbörlig urskillning, i linje med vad Claes Ryn kallar den högre kosmopolitismen. Världen är inte bara en multikulturell värld; det är också så att varje kultur och land i sig måste i någon mån kunna rymma de andra. Annat vore slutet, begränsat och provinsiellt på ett både orealistiskt och oattraktivt sätt.

Jag delade således inte vissa konservativas avståndstagande från multikulturalismen, även om jag hade en egen, annorlunda förståelse av den, i linje med vad jag kallade den “kvalificerade pluralismen”. Men samtidigt var jag alltifrån början konservativ. Vad jag intresserade mig för i de andra kulturerna var inte minst – med urskillning naturligtvis – deras traditionella religiösa, moraliska och estetiska värden, ja själva traditionaliteten, om jag får uttrycka mig så. Och intresset för dem och uppskattningen av invandrarna var för mig på intet sätt en följd av vad Roger Scruton kallar oikofobi. Mitt huvudsakliga intresse och studieföremål var alltifrån början, och har hela tiden förblivit, den västerländska kulturen och historien. Den ursprungligen helt omedvetna förutsättningen för intresset och uppskattningen av det icke-västerländska var att jag betraktade det västerländska som givet, ohotat, självklart. Det hot jag uppmärksammade när jag någon gång under första hälften av åttiotalet började tala om att rädda västerlandet var det ideologiska, det liberalsocialistiska, det allmänt kulturradikala, en stor del av teoribildningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Det var inte kopplat till invandringen, utan helt genererat av en problematisk utveckling inom den västerländska moderniteten.

Det var först när invandringen började få sådan omfattning att den på ett nytt sätt blev påtaglig och påträngande som jag började ägna mer uppmärksamhet åt den som helhet, även i andra dimensioner. Gradvis fick jag också en ny förståelse av sambandet mellan den ideologiska radikalismen och denna massinvandring – och inte bara den socialistiskt ideologiska radikalismen, utan även den liberala, inklusive vad som i Sverige kallades den nyliberala. Sambandet mellan globaliseringen och massinvandringen klarnade med tiden, parallellt med en fördjupad förståelse av 1900-talshistorien som helhet. Multikulturalismen hade inte att göra med uppskattning av de andra kulturerna som sådana, med det jag var intresserad av, utan var en del av den allmänna radikala ideologin med dess helt andra syften.

Vid slutet av nittiotalet började Samtidsmagasinet Salt också fästa min uppmärksamhet på de högst konkreta problemen med massinvandringen, i form av hot och olika slags våld mot svenskar. När de, som då, innan de drog sig undan och radikaliserades, var personer i min närmaste omgivning och mitt närmaste umgänge, började tala om ”gruppvåldtäkten i Rissne” och liknande, tog jag det på allvar. Samtidigt blev jag medveten om i vilken utsträckning massinvandringen och dess problem alltsedan åttiotalet blivit en del av den s.a.s. reguljära konservativa diskussionen i andra västländer som jag i övrigt länge följt, genom exempelvis Roger Scrutons Salisbury Review i England och de s.k. paleokonservativa i USA. Idag, över tio år senare, när vi har tillgång till sådan dokumentation och analys av situationen i Sverige som vi finner exempelvis i Julia Caesars böcker, är detta redan en i sak avslutad diskussion för min del. Hur kan någon längre tro på de gamla riksdagspartierna? Framför allt: hur kan någon konservativ göra det? 

Idag förstår jag m.a.o. varför SD ägnar sig så mycket åt invandringsfrågan. Jag förstår helt enkelt själva frågan. Jag förstår vad den handlar om. Att den i verkligheten inte handlar om främlingsfientlighet och rasism, exempelvis. Det var långsamt tänkt av mig, och jag är förbluffad över hur jag så länge kunde hålla denna fråga utanför min allmänna konservativa analys och förståelse. Men just utifrån medvetenheten om min egen långsamhet kan jag samtidigt förstå hur det övervägande fokus på den gör att SD kan uppfattas som ett enfrågeparti, och även ett parti som driver denna fråga som om den vore den enda viktiga, som om svaret på alla andra vore beroende av den.

Delvis beror intrycket på att man inte förstår frågans större sammanhang, och att SD också sällan själva sätter in den i detta sammanhang. Det senare är ett problem, och det kan ha drag av populism. Men det hindrar inte att de har rätt i sak, i det de faktiskt tar upp. Och det är ett långt mindre problem, och långt mindre populistiskt, än de andra partiernas totala ignorerande av detta större sammanhang. Dessa tar ju varken upp det lilla SD tar upp av det större sammanhanget eller det stora, eller myckna, SD tar upp om det mindre sammanhanget.

Av mina tidigare inlägg bör det redan i åtminstone avsevärd utsträckning ha framgått vilka mina invändningar är mot uppfattningen att SD är ett oideologiskt parti, att dess ideologiska horisont är begränsad, att de saknar inte bara ideologi utan t.o.m. andra fasta åsikter än de invandringskritiska, att de inte har någon konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse, att dess politik inte vilar på någon annan idéträdition än invandringskritiken, att demokratisk nationalism är intetsägande.

Allt detta är för mig något förvånande uppfattningar. När de framförs från det liberalsocialistiska hållet är de inte det. Men när kritiken kommer från ett håll som gör anspråk på att vara och ofta också verkligen är det konservativa blir den lite förvånande. Men en allmän reservation jag bör göra här är att jag har grävt fram och tagit fasta även på formuleringar i Tradition & Fasons kommentarfält, och att dessa ju helt naturligt kan vara snabbt skrivna och mindre genomtänkta. Flera av formuleringarna är också gamla – jag har helt enkelt grävt fram vad jag hittat, eftersom, som jag tidigare förklarat, jag normalt betraktar de åsikter som framförs i Tradition & Fason som viktigare än de som framförs på de flesta andra håll. Det är på intet sätt onaturligt om man även i inlägg, i synnerhet sådana som skrivits före det senaste valet, bara snabbt återgivit de allmänt utbredda missuppfattningarna utan att ha hunnit titta närmare på partiet.   

Sydsvenskans Niklas Orrenius, som på intet sätt är konservativ, betonar hursomhelst förtjänstfullt på flera ställen i sin bok om SD att det centrala för partiet inte är den negativa kritiken av invandringspolitiken utan den positiva visionen, baserad på uppfattningen av den svenska identiteten och dess betydelse. Han skriver bl.a.:

”Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Jag säger det igen.

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Ny Demokrati var ett utpräglat populistparti, som hojtade om mindre byråkrati, färre lapplisor, lägre skatter och ’drag under galoscherna’. Invandringskritiken fanns där som ett populistiskt köttben, men var åtminstone inte från början det som i första hand tycktes driva medlemmarna…

Sverigedemokraterna är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti. Vi är ovana vid det i Sverige, vid att folk försöker göra politik av patriotism. Många tänker på invandrinen som SD:s stora politiska fråga, men Sverigedemokraterna ser det inte själva så.

’Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet’, skriver partiet.” (Min kursiv.)

Om vi till att börja med håller oss enbart till nationalismen, den ideologiskt drivna nationalistiska politiken, det faktum att SD gör politik av patriotismen (jag kan i denna diskussion inte alltid uppehålla mig vid de olika möjliga distinktionerna mellan nationalism och patriotism), finner vi naturligtvis redan i denna utgångspunkt principiellt en grund för raka motsatsen till det enfrågemässiga. En politik inspirerad främst av nationalitetstanken, av strävan att “bevara Sverige svenskt” eller, som man idag säger, “låta Sverige förbli Sverige”, måste naturligtvis omfatta alla frågor som är av betydelse för nationen. Långt mer än något annat parti betonar man den partiövergripande nationella och historiska gemenskap som också monarkin skall symbolisera.

Jämför vi med Socialdemokraterna, som av kritikerna antas vara ett mång- eller allfrågeparti i motsats till SD, finner vi att de alltifrån början saknat en sådan grund. Socialdemokratin började som huvuddelen av den marxistiska internationalen, vars politik var klasskampen och revolutionen. Så småningom blev partiet reformistiskt, men den grundläggande visionen om klassmotsättningen och de till denna relaterade materiella faktorerna som historisk drivkraft förblev likartad. Detta är ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens; många för nationalister centrala frågor faller helt enkelt bort.

Många skulle, mutatis mutandis, säga detsamma om den gamla högern – nämligen de som vill se den som blott ett snävt intresseparti, värnande den dåtida överklassens och övre medleklassens hotade ekonomiska privilegier. Jag menar naturligtvis att detta är en orättvis bedömning, att i högerpartiet, när det var som bäst, och framför allt före den bifurkation jag talade om i ett tidigare inlägg, i ganska hög grad införlivade traditionen av konservativ ideologi- och modernitetskritik sådan den sträckte sig genom hela 1800-talet. Men kritiken av högern som snävt intresseparti pekar likafullt på en reell svaghet, som med tiden blev alltmer synlig. Även här, när högern varit som sämst, har vi att göra med en högst begränsad grund, ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens s.a.s. konstitutivt nödvändiga allsidighet.

Och Centerpartiet är förstås också ett gammalt snävt intresseparti, Bondeförbundet, med lika begränsad frågehorisont.

Som jag flera gånger framhållit är dock nationalismen, trots dess breda grund i jämförelse med de gamla riksdagspartiernas, ändå inte i sig en tillräcklig politik. Men den rymmer, som jag också har betonat, nödvändiga element. Kring den har under århundraden utvecklats ett politiskt tänkande och en politisk erfarenhet som idag tillhandahåller en väsentlig del av de intellektuella resurserna för det nödvändiga verkliga alternativet till dagens monolitiska och alltmer globalt-totalitära högervänster eller vänsterhöger. Vi har i högsta grad tillgång till en idéhistorisk berättelse.

Men SD säger sig inte bara vara ett nationalistiskt parti. Det säger sig inte ens huvudsakligen vara det, som Orrenius och andra gör. De talar såvitt jag kan se normalt bara om ett “inslag” av nationalism. Vid siden av det nationella, som alltså redan tillhandahåller en naturlig grund, ja, det är ingen överdrift att säga den naturliga grunden, för en frågemässigt allsidig ideologi och politik, säger det sig också vara ett värdekonservativt parti. Här kommer m.a.o. också konservatismen in i en av dess huvudformer. Man talar också gärna om kulturkonservatism och socialkonservatism. Vilket sistnämnda leder oss vidare till att man, slutligen, också betonar värnandet av en icke-socialistisk variant av välfärdsstaten. Och man framlyfter dessa tre ideologiska grundpelare i sammanhanget av ett konsekvent hänvisande till historiska förhållanden, tänkare, och strömningar.

Allt detta sammantaget tillhandahåller en helhetlig åskådningsmässiga grund och förankring som åtminstone några av de övriga riksdagspartierna kanske kan sägas ha förvärvat, trots att de definitivt inte ägt dem från början, men som de idag reducerat till de enklaste, gemensamma populistiska, ideologiska slagord utan några väsentliga inslag av seriöst, historiskt tänkande. Det är därför en grund och en förankring för en minst lika mångsidig eller allsidig ideologi politik, en lika många frågor innefattande ideologi och politik som de övriga riksdagspartiernas, något som också bekräftas av att man på denna grund faktiskt även utvecklat ett allsidigt program. Det sägs att Åkesson betonade vikten av breddning vid ett riksårsmöte 2007 och att arbetet med framtagande av program för tidigare ej tillräckligt uppmärksammade områden inleddes. Men redan då var ett allsidigt och utförligt allmänt handlingsprogram, antaget i olika omgångar vid årtiondets mitt, lätt tillgängligt på partiets webbplats – ett program som med all tydlighet visade att partiet inte var ett enfrågeparti utan lika allsidigt som de större partierna och dessutom betydligt djupare o.s.v. i enlighet med vad jag skrev i mitt förra inlägg om populismen. Och eftersom den frågeövergripande nationella visionen ju från början varit den centrala måste ju  redan ännu tidigare ett åtminstone någorlunda allsidigt program ha funnits. Möjligen är det därför främst nya kommun- och landstingspolitiska program som åsyftas.

Jag säger inte att programmet från mitten av nollnolltalet alltid är kristallklart, att partiet alltid verkligen driver en politik på alla områden utifrån vad som faktiskt finns i programmet, att jag inte anar några åtminstone potentiella motsägelser i vissa faktiska utspel, eller att jag inte har några egna frågetecken, reservationer och avvikande uppfattningar. Vad jag just nu försöker göra är endast att bemöta, åtminstone i några allmänna avseenden, åsikten att vad vi har att göra med är ett enfrågeparti och/eller ett populistiskt enfrågeparti.

SD skiljer sig inte bara från populistpartier som Ny Demokrati utan också från enfrågepartier som Junilistan och Miljöpartiet i det att de, liksom idag de största partierna eller åtminstone de största partierna när de var som bäst, bygger på en  ideologiskt rikt utvecklad och historiskt starkt förankrad tradition. Nationella partier har funnits sedan 1800-talet, och de har sedan dess genomgått en i hög grad differentierad utveckling, i vilken inte minst de radikala och ickedemokratiska formerna tillhandahållit erfarenhet som exempel som den demokratiska nationalismen idag kan lära av och stärkas av i sin egen distinkta särprägel och profil. I själva verket är deras ideologiska och historiska arv långt bredare än de  snäva intressepartiers som Socialdemokraterna och ibland också Högerpartiet en gång var, och som de i stora stycken fortfarande är. Demokratisk nationalism kan förvisso låta vagt, liksom alla sådana politiska termer eller slagord. Men det är inte mer vagt än dessa andra. Det kan verkligen inte betyda ”vad som helst”. Nationalismen har naturligtvis historiskt en väl utvecklad ideologi och idétradition, om än förvisso inte bara demokratisk utan också ickedemokratisk. Tvärtom är det så att exempelvis de av Tradition & Fason försvarade Kristdemokraterna inte har någon motsvarighet; de har många gånger bevisat att det är kristdemokrati som verkligen kan betyda vad som helst. Eller snarare, att det framför allt kan betyda den vanliga, revolutionära, abstrakta jämställdhets- och rättighetsuniformism och allmänna, teorilöst eklektiska och opportunistiska politiska korrekthet som sedan länge är det enda innehållet i alla de gamla riksdagspartiernas ideologi.

Och till denna nationalism kommer alltså värdekonservatismen och det partiella försvaret för välfärdsstaten, inom ramen för denna demokratiska nationalism och värdekonservatism. Situationen i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa är idag den att det endast är denna helhet som tillhandahåller en politiskt gångbar eller framkomlig väg för den som verkligen vill rädda de frihetligt konservativa insikter och värden Tradition & Fason står för och lägga dem till grund för den framtida samhällsutvecklingen.

Jag menar, på grundval av de här framförda argumenten, att Tradition & Fason och de liberalsocialister med vilka de här återigen är överens har fel när de betecknar SD som ett enfrågeparti. Det är uppenbart att så inte är fallet. Invandringsfrågan är inte ens partiets viktigaste fråga. Men eftersom den är en icke-fråga för de andra partierna kan man i stället säga att den är en profilfråga för partiet.

Burggarten, Wien

Burggarten

Photo: Gryffindor

Sverigedemokraterna och populismen

Ursprungligen publicerat 6/1 2011 (Politics)

I frågan om SD och populismen, och de därmed sammanhängande frågor jag nämnde i mitt förra inlägg om detta, skiljer sig Tradition & Fason inte från liberalsocialismens konsensus. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande viser sig hör till dessa, gör visserligen anklagelsen om “populism” det. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Det har här att göra med de med den allmänna populismfrågan sammanhängande men icke identiska frågorna. Men, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SDs väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i SD. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism, dock denna gång som tillämpad specifikt på SD. En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan naturligtvis lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte den diskussionen handlar om.

Jag påstår nu dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att på något sätt vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom en stor del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar och var gemensam för denna höger och socialdemokratin. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som – dock I verkligheten självfallet inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer – uppburit den. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat “ideologiskt” sammanhang (jag hänvisar här till diskussionen om begreppet ideologi i mitt förra inlägg), förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras “ideologi” med verklighetens folk. En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är helt enkelt identisk med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen naturligtvis bejakas. Och jag säger alltså att SD i denna mening förvisso är ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man förvisso på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt. Det är i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Detta gäller inte minst i Sverige. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar intressant nog att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis är ett bevis för att det i verkligheten är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister, i grövsta tänkbara mening.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förblir verklighetens, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och det populistiska “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande och oanvändbar i Sverige och Europa som beteckning för detta och liknande partier: den används här nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt förra inlägg, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem  genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta.

I jämförelse med dessa partiers program framstår SDs idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter, liksom Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Jag ska förklara med större utförlighet varför det är så, varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda möjligen populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan olycklig och överdrivan formulering – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort precis detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, multikulturella, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt generande öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SDs hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt samtidigt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade, som jag visade, på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SDs ståndpunkter. Men det är alltså ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att överhuvudtaget beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket motsvarar just den intuition som, i enlighet med vad jag förklarade, gjorde att jag från början begränsade mig till den senare. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda hävdar jag att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Jag hävdar också att det sätt på vilket SD driver dem dels är entydigt icke-populistiskt såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas, dels att det är populistiskt i den entydigt positiva och för konservatismen sedan länge helt nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen därmed i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av socialdemokratin, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll – och av ett slag som med tiden måste gå ut över teknologin själv, över den teknologiska kompetensen. Det är gentemot denna ideologiska modernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den självfallet kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som dock alltid är relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen användarna av termen populism avser att “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Inte heller här kan jag se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit til sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SDs åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara, återigen, konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget innehåll kan konsekvent hävdas vara per se populistiskt, att dess form avgjort inte är populistisk såtillvida som den inte innebär förenkling (i synnerhet inte i jämförelse med de föregivet icke-populistiska men i själva verket i denna mening sant populistiska partiernas), och att denna form, slutligen, är populistisk i den nödvändiga, s.a.s. negativt-essentiella konservativa meningen.

Man måste därför också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Jag menar att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den manipulerade populära politisk-korrekta strömmen, söker man, utöver den lätta uppgiften att fånga upp verklighetens folk, de allt fler som ändå aldrig låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om problemen och farorna med denna ström, om den katastrofala riktning i vilken den leder. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är ytterst svåra, ofta begripliga endast i ett svårtillgängligt långsiktigt perspektiv, och utmanande det tänkandets “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med alla skygglappar fast monterade, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SDs sätt gå mot strömmen är raka motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva, framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. De lösningsförslag man framställer är i högsta grad svåra: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur fantastiskt mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur otroligt mycket lättare är det inte att genomföra dem!

Det kan ju inte råda minsta lilla tvivel om att SD framställer sina svåra lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de anser liberalsocialisternas förenklade skenlösningar – som självklart inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen – katastrofala på såväl lång som kort sikt. Jag förnekar inte att det kan förekomma en del i negativ mening populistiska inslag hos SD. Naturligtvis har det alltid funnits en bullrig, trångsynt, chauvinistisk och till helt ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande vulgärnationalism, i Sverige liksom i alla andra länder. En del sådana nationalister drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar alltfort dominerande felaktig bild av partiet. Tradition & Fason kan också tänkas ha några andra viktiga, specifika poänger här, även om dessa ännu inte formulerats. Men det förefaller mig uppenbart att den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen inte implicerar populism i den negativa mening som i Sverige är den enda. Liksom ifråga om SDs förmenta rasism och tvivelaktiga förflutna är Tradition & Fasons på denna punkt med den liberalsocialistiska politiska korrekthetens identiska om än blott fragmentatiskt uttryckta ståndpunkt missvisande.

Men återigen, när jag är färdig med genomgången av dessa punkter av inkongruent överensstämmelse ska jag ta upp de viktiga invändningar Tradition & Fason förvisso också har, och där jag delvis kommer att ge dem rätt. Men det är lika viktigt att ifrågasätta de punkter där de, på det hela taget, har fel, och även att försöka förstå varför de intar dem. Deras ståndpunkter är såvitt jag kan se i den här diskuterade frågan inte bara, i stort, felaktiga i sig, om än begripliga; de markerar också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda och på andra punkter också verkligen företräder.

SDU: Ung svensk tjej!

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Ursprungligen publicerat 2/1 2011 (Politics)

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är naturligtvis helt enkelt att den senare i hög grad är vad jag “kommer från”. Fastän min bakgrund icke uteslutande är konservativ, har jag inte bara alltid – eller åtminstone sedan jag medvetet började tänka i politiska, sociala, kulturella och moraliska termer – s.a.s. av naturen varit i en viss, bestämd mening konservativ; jag har också länge studerat den historiskt, och lärt mycket av dess historiska former. Jag har varit övertygad om dess förblivande relevans, och har trott på dess politiska möjligheter.

Jag diskuterar därför också förhållandet av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil – man betecknar sig ju ofta som ett nationalkonservativt parti – är väsentligt. Däremot är det inte för mig självklart att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt parti, ett entydigt högerparti av äldre slag.

I viss mån har den s.k. konservativa rörelsen i USA alltifrån 1940-talet varit politiskt gångbar, effektiv, ja framgångsrik. Jag fann detta fascinerande. Det gick även under denna i allmänhet allt annat än konservativa historiska period att samla en bred politisk rörelse under den konservativa benämningen, och slutligen vinna makten åtminstone utan kompromisser i sådan utsträckning att vad som här kanske kan tillåtas kallas den konservativa substansen uppgavs eller modifierades till den grad att den blev helt meningslös.

Något liknande har däremot inte kunnat ske i Europa, inte ens under Thatchers tid i England, även om konservatismen inte varit helt frånvarande eller utan inflytande här. Den har alltid åtminstone funnits närvarande i någon form, om än försvagad, så att dess annorlunda perspektiv, dess bestående sanningar s.a.s. funnits tillgängliga för nostalgiska, polemiska eller andra syften.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska konservativa partierna har blivit i allt väsentligt identiska med de liberala och socialistiska. Deras kompromisser och anpassningar har fortsatt utöver just den gräns där konservatismens väsentliga substans gått förlorad. I Europa har dessa partier inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och partiet hade tydligen någon liten framgång i ett kårval där. Men mycket längre orkade man inte, även om man också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade, som jag nämnde, till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett utmärkt inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt högerparti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var inte ens själva villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska.

Där kan de spela en marginell men icke helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, ligger i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de konservativa värdena, upprätthålla närvaron, om än begränsad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men räcker detta? De nämnda problematiska aspekterna är sådana att de måste kraftfullt angripas. Sker inte detta kommer grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den svenska och europeiska konkurrenskraft o.s.v. högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, fortsätta att alltmer ohjälpligt eroderas.

Konservatismen av den gamla högerns typ har helt enkelt inte lyckats nyformulera sig och hantera 1900-talets utveckling på ett sådant sätt att den med bevarad substans kan vinna majoriteten av 2000-talets väljare. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag slutligen lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska ideologiska radikalismen.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre nationella partierna i Europa som med begränsad men alltmer växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone många av dessa frågor. De har börjat tillhandahålla resurser av en typ som förmår hantera den under 1900-talet framvuxna moderna sociala verklighet och som den gamla högerns konservatism saknade, eller som högerpartierna valde att förkasta till förmån för enkel liberalsocialistisk och kulturradikal anpassning, även när några av dess egna riktningar faktiskt, och ofta på imponerande sätt som äger bestående värde, försökte utveckla dem.

Och fastän de ofta förmår se och erkänna den europeiska socialdemokratins partiellt giltiga insatser och bidrag, består deras nya bidrag inte bara i en annan variant av anpassning. Framför allt är det nämligen det selektivt tillägnade nationellt-politiska idéarvet i sig självt som tillhandahåller en egen dimension, som rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar. Det är detta som förenas med den centrala strävan att uppta och bevara de essentiella konservativa värdena, moraliskt, kulturellt, och socialt, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej.

Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa? Några av mina republikanska vänner i USA, vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om de märkliga reservationerna inför dem; för dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna bisarr i sin masspsykologiska konformism. För svenska konservativa i dessa partier tycks stöd för Sverigedemokraterna fortfarande vara en oacceptabel kompromiss, trots de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av 1900-talets extrema nationalism. Den sunda nationella politiken bygger snarast på ett frihetligt arv från 1800-talet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form bl.a. i de radikala politiska ideologierna och ledde till 1900-talets katastrofer och, med tiden, den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag kallar den alternativa modernitetens potential (och delvis dess aktualitet), som jag idag ser som den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den sunda nationella politiken bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld 1900-talet lämnat i arv. Därmed undviker den 1900-talets radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom 1900-talets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och avvecklandet av dagens för Europa katastrofala europeiska union med undantag för sådana delar som kan räddas som till sin betydelse och funktion förändrade, insatta i det nya sammanhanget.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna – och de kristdemokratiska partierna – ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatismen i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån komma att kunna bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera den situation och de resurser jag beskrivit och deras framgång därmed fortsätter, är det högst tveksamt både om de gamla högerpartierna på sikt kommer ha någon väsentlig roll att spela och om de kommer ha någon trovärdighet kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar  inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ha med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig.

Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten av också denna möjlighet varken bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av reform, var det också lätt att se att den simplistiska globalkapitalismen var en falsk skenlösning. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, och inte minst dess extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ronny Ambjörnsson i den artikel jag tidigare hänvisat till beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka hur den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även Claes Ryn någon gång nämnt, utöver dess egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara verkliga konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att mina konservativa vänner lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta och har aldrig gjort det. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det självklart otillräckliga och i hög grad ohållbara i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den på det här beskrivna sättet motiverade konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika uttalanden i ämnet, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och dess brister i allmänhet sådana de blir tydliga endast från deras mer “genuina” konservativa perspektiv (konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar).

Jag vill alltså inte missförstås här. Vad jag påstår är att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig, men framför allt att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd. Det torde räcka att läsa mina inlägg här, eller klicka litet på Länk-sidan, för att inse varför jag menar att de åtminstone i sin nuvarande historiska gestaltning har fel.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var också de har fel. Endast Tradition & Fason tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är naturligtvis signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits. Men för mig är det värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det konservativa perspektiv som är av bestående värde, av konservatismens förblivande giltiga insikter, inte bara i Europa i övrigt utan också i just Sverige, med den svenska konservatismens egna traditioner, är av större betydelse än någonsin nu när inte bara Moderaterna svikit dem, utan också ett nytt konservativt parti av den gamla högerns typ uppenbart är politiskt utsiktslöst. Och för att detta vidareförande ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

Jacob Philipp Hackert: Rom von den Caracalla-Thermen aus

Hackert

Click to enlarge

Till frågan om populismen

Ursprungligen publicerat 20/12 2010 (Politics)

För att kunna besvara frågan om Sverigedemokraterna, som bl.a. Tradition & Fason i sin ansats till konservativ kritik av detta parti menar, är ett populistiskt parti, måste vi först göra vissa distinktioner mellan olika former eller definitioner av populism, och vi måste förvärva en fördjupad historisk förståelse av fenomenet.

Frågan hänger också nära samman med ett flertal andra, såsom exempelvis frågorna om 1) Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, 2) Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti, 3) vilka Sverigedemokraternas väljare är, och 4) huruvida det finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Den är emellertid inte identisk med eller reducerbar till dessa andra frågor, och de senare är heller inte reducerbara till den. Jag ska därför försöka återkomma till dem i separata inlägg. Men eftersom frågan om populismen hänger nära samman med dem innebär det att den kommer diskuteras också där, och att den i de till dessa frågor relaterade aspekterna kommer diskuteras endast där. I detta inlägg ska jag fokusera enbart på den mer allmänna definitionsfrågan. Låt oss, trots de innehållsliga svagheterna och språkliga felen och klumpigheterna, titta på vad Wikipedia har att säga om begreppet, eftersom denna källa nästan utan undantag ger åtminstone fascinerande vittnesbörd om hur samtiden definiterar och vad den tycker om saker och ting. Som sådan, och p.g.a. den utsträckning i vilken den används, är den alldeles oavsett de innehållsliga och formella bristerna av ofta mycket stor, och dessutom ständigt ökande, vikt. Man skulle kanske kunna säga att den är ett centralt “populistiskt” fenomen i vår tid på gott såväl som ont, och som varken kan eller bör ignoreras eller avvisas. Av detta skäl passar det särskilt bra att använda i just detta inlägg.

Den engelska artikeln är som vanligt ifråga om allmänna, icke specifikt svenska ämnen, långt utförligare och tar upp fler av forskningens definitioner och distinktioner, men för mina syften här torde det vara tillräckligt att citera den svenska. Wikipedia har avsevärt förbättrats under senare år, så att den nu är användbar för blogg-syften om än förvisso ännu icke för vetenskapliga. Dess vetenskapliga och allmänintellektuella nivå är naturligtvis oftast högre än den som är möjlig i den politiska debatten, i tidningarna, radio, och TV. Wikipedia är en sant demokratisk och ofta rolig del av dagens internetbaserade verksamhet.

Populism är, heter det i artikeln, en “politisk rörelse som vädjar till ‘folket’ och angriper en politisk eller social elit, oftan utan att detta hugfästs [sic] i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet [typiskt Wikipedia-fel; tiden är slutet av 1800-talet]. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också et populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.”

Här framgår från början att den pejorativa användningen icke är den enda. Hänvisningen till de ryska populisterna blir lätt missvisande eftersom dessa var revolutionärer som blev besvikna när de “vädjade till ‘folket’” och i stället representerade en protoleninistisk pseudoelitism. Den amerikanska referensen däremot är så central att jag fortsättningsvis kommer belysa fenomenet populism historiskt främst genom fortsatta, egna referenser till USA. Det gamla amerikanska populistpartiet stod förvisso för motståndet mot en “elit” i formell mening. Men det är avgörande för den djupare förståelsen av begreppet populism, med den innehållsliga definition som man normalt – i denna artikel, som vi ska se, såväl som i den allmänna debatten – ger det, att från början klargöra att det här var fråga om en i stor utsträckning distinkt ny elit, delvis bestående av den nya maktgrupp som F. D. Roosevelt långt senare sammanfattade med sin berömda beteckning “the banksters”: en ny Wall Street-elit som från början var internationellt verksam, i vilken några kom att stödja den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland, o.s.v.

Parallellt med och på olika sätt relaterade till den formerades och institutionaliserades gradvis modernitetens många radikala intellektuella strömningar och övriga intressen till vad M. Stanton Evans i titeln på en i den amerikanska konservatismen känd bok från 1965 kallade The Liberal Establishment, det etablissemang inom politik, utbildningsväsende, organisationer och media som representerar vad jag ofta sammanfattar – eftersom det från mitt perspektiv, om än förvisso inte från andra, är teoretiskt fullt legitimt att göra det – som “liberalsocialismen”, och som i olika varianter och konstellationer och med olika tonvikter dominerat världspolitiken alltsedan det första världskriget. Dess historia går dock naturligtvis längre tillbaka – genom hela 1800-talet, ända till den franska revolutionen, även om den aldrig blev dominerande under denna långa, tidiga period. Det är här fråga om främst teoretisk förberedelse, med blott fragmentariskt reellt-politiskt genomslag.

Den ursprungliga typen av konservatism gör alltifrån Burke konsekvent motstånd mot allt detta. Dess väsen och historia gör det naturligtvis missvisande att beteckna den som populistisk enbart på grund av detta motstånd. Alltifrån början var det ju här fråga om den gamla elitens motstånd mot den nya. Och ser vi exempelvis på vad George Nash i titeln på sin kända historik från 1976 kallade The Conservative Intellectual Movement in America since 1945, grep den uttryckligen och tämligen direkt och oförmedlat, med företrädare som Russell Kirk i spetsen, tillbaka på denna ursprungliga burkeska konservativa tradition, och var alltså “intellektuell” och inte populistisk i betydelsen “folklig” i största allmänhet. Den representerades inte bara av en mängd tunga akademiker och allmänna intellektuella från USA, utan till den anslöt sig också flera framstående europeiska forskare som kommit till USA under kriget, som Eric Voegelin och Leo Strauss. Dess grundläggande kritik mot “the liberal establishment’ är att detta utifrån dess traditionella filosofiska kriterier i själva verket utgör en teknokratisk-terapeutisk-manageriell pseudoelit vars åskådning är blott ideologi sådan denna definieras i den konservativa traditionen. Med Roger Scrutons ord, “the strength of liberalism…issues, not from popular consensus, but from the political power of the semi-educated”. Motståndet mot det framväxande och sig alltmer konsoliderande liberalsocialistiska etablissemanget gör självfallet alltså i sig inte konservatismen populistisk. Populismen i de specifikt amerikanska, historiska meningen uppfattades eller framställdes snarare som radikal eftersom den gjorde motstånd mot den nya typen av extrem kapitalism. Men den var inte ideologisk; den tog fasta på konkreta nya missförhållanden orsakade av det förändrade ekonomiska systemet, “the yellow brick road”, och kom de facto att stå i motsatsställning till det framväxande nya liberala etablissemanget såtillvida som detta, alltifrån Wilson och parallellt med reformerna från denna tid, var konstitutivt förenat med de nya ekonomiska intressena. Av skäl som grundligt analyserats av dess kritiker blev detta etablissemang inom kort liberalt i den amerikanska meningen, d.v.s. närmast socialdemokratiskt.

Gemenskapen i motståndet mot denna elit implicerar därför trots skillnaderna i övrigt en kongenialitet mellan populister och konservativa som ibland lett till allianser. Populisternas radikalism har uppgivits, men motståndet mot exempelvis det under Wilson etablerade Federal Reserve-systemet är ett karaktäristiskt, betstående drag i amerikansk populism. Dagens Tea Party-rörelse är i stora stycken ett uttryck för en populistisk konservatism i en specifikt amerikansk mening som förvisso inte är densamma som det ursprungliga populistiska partiets men som inte heller är helt utan beröringspunkter med det. En av den konservativa rörelsens ledande politiker, Pat Buchanan, som stöddes av bl.a. Kirk, har explicit anslutit sig till den populistiska traditionen. Ett karaktäristiskt uttryck idag för de ursprungliga populistiska intentionerna, som går avsevärt utöver exempelvis Ron Pauls kritik som fortfarande bygger i hög grad på österrikisk nationalekonomi och försvar för guldmyntfoten, är Ellen Hodgson Browns bok The Web of Debt från 2007.

Överhuvudtaget har konservativa politiska framgångar i USA haft en i specifikt amerikansk mening populistisk karaktär, även om termen från det liberala etablissemangets sida delvis också kommit att användas i den perjorativa betydelse som dominerar i Europa. Ronald Reagans seger 1980 innebar ett nationellt genombrott för oceanen av det verklighetens USA som existerade bortom Washingtons ensamma ideologiska ö. Men den allmänna situationen här är inte alltför skild från den i Europa. Margaret Thatcher sågs ned på av de ledande, delvis aristokratiska kretsarna i Tory-partiet som under 1900-talets lopp kommit att på det hela taget acceptera den brittiska och europeiska socialismen. De bildade i högsta grad tillsammans med Labour-eliten ett liberalsocialistiskt etablissemang i ett Storbritannien som på 1970-talet i vissa avseenden (exempelvis förstatligandet av industrin) var långt mer socialistiskt än Sverige. Thatcher kom inte bara från en annan samhällsklass, hon hade också, och just därigenom, en kontakt med levande engelsk egenart och kulturell och social tradition som den politiskt dominerande delen av överklassen och den övre medelklassen förlorat.

Kritikerna av liberalsocialisterna och deras ideologiska illusioner kommer hursomhelst med tiden att bestå av 1) verklighetens folk i allmänhet, 2) icke- och anti-liberalsocialistiska intellektuella, och 3) element av den gamla elitens residuer. Även om denna i en ny situation uppkomna konstellation inte alltid är självklart harmonisk, kan man dock säga att man här i åtminstone någon utsträckning återfinner en fortsättning på eller rekonstruktion av det traditionella samhällets gemenskap i åskådning mellan de bildade och folket: det fanns ingen principiell skillnad mellan de förras och de senares världs- och livssyn; skillnaden hade enbart att göra med graden av elaboration, artikulation, medvetenhet, sofistikation. Under 1900-talets lopp har avståndet mellan vänsterideologins pseudoelit och folket ofta blivit sådan att man kan tala om två helt skilda världar.

På grund av närvaron av den ursprungliga populismen i USA från 1800-talet, uppstod också ibland naturligt föreningar och synteser mellan den och  den nya konservativa intellektuella rörelsen. Andra former av konservatism, liksom de former av nationalism som är skilda från konservatismen, har vissa ideologiska beröringspunkter med element i den icke-konservativa tankevärlden och politiska historien, men frikopplar dem i större eller mindre utsträckning från de alltmer internationaliserade ekonomiska och maktpolitiska intressen som i övrigt ofta stöder den.

Wikipedia fortsätter: ”Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ’sunda förnuftet’.”

Här kommer artikeln in på vad som förvisso är populismens problematiska former. Förenklade lösningar på svåra politiska problem är visserligen i sig inte ett problem. Om det finns en förenklad lösning på ett svårt politiskt problem är detta naturligtvis enbart en fördel – förutsatt att lösningen verkligen är en lösning. ”Tunn ideologi”, föreskrivande av homogena, antagonistiska grupper, och argument om det sunda förnuftet kan dock utan tvekan lätt leda till att den föregivna lösningen i själva verket inte är en lösning. Förstår vi termen ideologi i den konservativa meningen står vi dock här inför problemet med ideologi överhuvdtaget: all ideologi är ur detta perspektiv – som det finns all anledning att kvarhålla, även om det ibland är nödvändigt att använda termen i en neutral mening – ”tunn” och förenklande. Det gäller liberalismen och socialismen i allmänhet. Inte bara deras slagordsmässiga användning utan också deras egentliga natur motiverar här beteckningen av själva liberalsocialismen som populistisk. Detta är ett centralt konstaterande som Wikipedia-artikeln helt förbigår.

Däremot står ideologin förvisso mot ”det sunda förnuftet” sådant detta, med flera semantiska variationer, historiskt definierats. Men appellen till detta kan i stället innebära en annan typ av tunnhet och förenkling, även om så på intet sätt är fallet i den intellektuella konservatismens tradition.

Tilläggas bör här att till populismens i artikeln otillräckligt men dock till viss del korrekt definierade problematiska former ibland kan höra också ett moment av förakt för “folkets”, för vanliga människors, väljares, mediakonsumenters, förmåga att förstå inte bara den pseudointellektuella ideologin utan också verkliga avancerade teoretiska perspektiv och komplexa sammanhang. I det man serverar förenklade lösningar och tunn vi-mot-dem-ideologi som sunda förnuftets självklarheter har man i sådana fall, där populismen inte bara beror på egen simplism och vulgaritet, givit upp också den realistiska tro på möjligheten av vissa framsteg i folkbildning och allmän kulturnivå som är en viktig del av den alternativa modernitet jag försvarar – och som förutsätter just frihet från verklighetsfrämmande ideologi.

Vidare: ”Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket.”

Gapet mellan makthavarna och majoriteten av folket är naturligtvis ofta obestridligt, och det är vidare i den radikal- och postmodernistiska världen än i den för- och tidigmoderna. Mest uppenbart var det i den gamla Sovjetunionen. Det innebär idag naturligtvis inte att folket nödvändigtvis delar åsikterna hos de traditionella, intellektuella konservativa till vilka det också finns ett visst, om än annorlunda beskaffat gap. Folket tar i stället till sig liberalsocialisternas kulturradikalism i populärkulturens form, som produceras för detta syfte. Men den formella skillnaden markerar alltfort ett gap, och gapet är i själva verket större eftersom det trots populärkulturens oupphörliga mediabrus i majoriteten av folket kvarstår en spänning mellan den så förmedlade, transponerade ideologin och verkligheten i dess olika existens- och uppenbarelseformer. Det är viktigt att här återigen påminna om att det är verkligheten som är komplex, svår, omöjlig att förenkla, och makthavarnas, pseudoelitens, ideologi som är populistisk. Ett gap består förvisso ofta mellan majoriteten av folket och de traditionella intellektuella, men så är inte alltid fallet, och där finns inte minst en naturlig koppling, såvillvida som de senares intellektualitet till skillnad från ideologernas är ägnad just den oavkortade verklighetens uttolkning och förståelse. Och i den mån man vill förändra denna verklighet så är förändringen av annat slag, med avseende på såväl dess mål som dess metoder.

Många konservativa tar avstånd inte bara från ”ideologi” – ett exempel är William F. Buckleys protest mot Erik von Kuehnelt-Leddihns användning av termen som beteckning för konservativt tänkande, exempelvis i förordet till den senares Leftism Revisited; vid denna tid hade genom Kirk och andra en bred konsensus etablerats i USA om att konservatism per definition är anti-ideologisk, att den själv icke är en ideologi. De tar också avstånd från “intellektuella” och vill inte själva betecknas med denna term. Anledningen till det är att de definitionsmässigt reducerar begreppet till de radikala upplysningsintellektuella från 1700-talet och framåt, d.v.s. de som först utvecklade och formulerade de typiska, abstrakta revolutionära idéer som kom att bli just ideologiernas beståndsdelar. Äldre tiders tänkare, den tidigmoderne gentlemannalärde, den skolastiske doktorn, den antike filosofen, såväl som andra typer av tänkare i modern tid, måste då betecknas på annat sätt. Det är viktigt att vara medveten om denna distinktion, som i många fall utan tvekan är relevant. Jag avstår dock oftast från att göra distinktionen på det terminologiska planet, och definierar normalt begreppet intellektuell i en vidare mening som tillåter de alternativa typernas inklusion – en definition enligt vilken det således kan finnas såväl traditionella intellektuella (filosofer, teologer, konservativa) som moderna (ideologer, liberalsocialister). Wikipedia fortsätter: ”Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.” Här framhålles ett viktigt element som lätt kan bli problematiskt. När ”the liberal establishment” konsoliderat sig i sådan utsträckning att den representativa demokratin nästan per definition, i själva sin institutionella struktur, genom viss typ av lagstiftning, domineras av det, är folkomröstningarnas maximerande självklart ett naturligt alternativ såväl för folket som för traditionella intellektuella. Men detta medför en risk för den representativa demokratin i sig, för rättsstatens konstitutionella väsen, sådant detta definierats och förståtts före och oberoende av den av liberalsocialismen åvägabragta Zweckwandlung som under 1900-talet kunnat följas i dess gradvisa implementering.

Vad Claes Ryn kallar den plebiscitära demokratin – den utförligaste definitionen, och kontrasteringen gentemot den konstitutionella demokratin, återfinns i den för min demokratisyn grundläggande Democracy and the Ethical Life från 1978 – blir beroende av alltför tillfälliga och skiftande, ofta illa informerade och av oönskade inflytelser formade majoriteter, och den långsiktiga maktutövningens av författningen krävda ansvar omöjliggörs. Den konstitutionella demokratin är emellertid hos Ryn innehållsbestämd med avseende på dess värden och principer såväl som dess företrädares kvalifikationer. I det fall dessa kriterier icke uppfylls och värdena radikalt ändras eller rentav inverteras, ja om det konstitutionella systemet används för att avskaffa sig självt, blir situationen sådan att plebiscitära lösningar kan te sig naturliga, även för konservativa. Så är ju i högsta grad fallet ifråga om den Europeiska Unionen idag. Men detta förutsätter återigen att det röstande folket verkligen är verklighetens och icke alltigenom medialt manipulerbart. Man skulle kunna säga att den plebiscitära demokratin i på detta sätt kvalificerad mening kan utgöra ett korrektiv till den missbrukade konstitutionella demokratin, men endast ett korrektiv som tjänar den senares säkerställande eller återupprättande i dess vederbörligt innehållsbestämda form.

Efter att ha räknat upp ett antal exempel på vad man menar vara populism i historia och nutid – Perón i Argentina, Vargas i Brasilien, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, och Ny Demokrati och Sverigedemokraterna i Sverige (jag ska återkomma till några av dessa exempel i kommande inlägg), övergår artikeln till att definiera ”högerpopulism” respektive ”vänsterpopulism”: ”Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom däremot främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med exempelvis italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism.” Krav på kraftigt sänkta skatter, en liberal alkoholpolitik, hårdare straff, och hårda regleringar av invandringen är typiska ”högerpopulistiska” ståndpunkter. Hit hör dock ej rasism: det nämns att tidningen Expos Alexander Bengtsson insisterar på vikten av åtskillnaden melllan denna och ”högerpopulism”. Men det följer naturligtvis av artikelns allmänna definition att det inte ”främst” kan vara de här redovisade ståndpunkterna i sig själva (jag avstår här från att ta upp den rent tendentiösa termen ”främlingsfientlighet”) som är populistiska. Det är ju nämligen huvudsakligen vädjandet till “folket”, angreppet på en politisk eller social elit, det oseriösa, de förenklade lösningarna, ideologins tunnhet, de antagonistiska grupperna, appellen till det sunda förnuftet och gapet som definierar populismen. Den är m.a.o. “främst” en form, en form som kan fyllas med högst olika innehåll.

Den fråga som uppstår är givetvis om artikelförfattarna menar att de nämnda innehållsliga ståndpunkterna överhuvudtageti någon som helst utsträckning, kan anses populistiska i sig själva. Om man vill definiera populismen i sådana innehållsliga termer måste givetvis argument för det tillhandahållas.    

Detsamma gäller vad som sägs om ”vänsterpopulismen”. Denna förekommer i Europa ”främst i öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.” Vad artikeln konsekvent kan mena här är återigen endast att dessa ståndpunkter har framförts på det sätt, inom den formella struktur som definierar populismen. Artikeln hänger inte riktigt ihop, eftersom den utan angivande av några grunder antyder att populismen också har en helt annan, innehållslig dimension (“extrema”, “inte främst åsikterna i sig själva”). Den återvänder emellertid till det formella kriteriet när den klumpigt om både höger- och vänsterpopulism med exakt samma formuleringar säger att begreppen ”används som…nedsättande benämning[ar] på vissa [höger- och vänster]orienterade idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Med ordledet -populism avser användarna att de tror att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Här befinner man sig dock åter logiskt på fast mark, och en viktig aspekt av den plebiscitära demokratin belyses. Men det framgår på intet sätt vad som härvidlag skiljer de nämnda partierna och politikerna från andra, förment icke-populistiska.

Mot bakgrund av den komplexifiering av definitionen och fördjupning av det historiska perspektivet som jag här kort tillhandahållit, kan vi nu gå vidare och fastställa vad de som använder populism som beteckning för Sverigedemokraterna mer exakt menar, huruvida eller i vilka avseenden denna användning är riktig, och vilken dess fulla, objektiva innebörd är.

28th July 1914

Franz Joseph I

The prominent British conservative, Gregory Lauder-Frost, posted this image of Kaiser Franz Joseph on Facebook today. On the 28th of July 1914, Austria-Hungary declared war on Serbia, after Serbia’s rejection of the ultimatum following what Mr Lauder-Frost rightly calls the “organised murder in cold blood” of the Archduke Franz Ferdinand, the heir to the throne, and Countess Sophie. Mr Lauder-Frost adds: “What should have been a localised conflict became a World War. We should all bear this in mind with the present situation in the Ukraine.”

The image actually appeared on a later occasion, attached to the Kaiser’s note “An meine Völker!”, issued after Italy’s declaration of war against Austria on 23 May 1915 (the so-called “intervento”). According to the only site on which I have been able to find it on the internet, it is a “Graphikpostkarte”. The message reads: “Der König von Italien hat Mir den Krieg erklärt. Ein Treubruch, dessengleichen die Geschichte nicht kennt, ist von dem Königreiche Italien an seinen beiden Verbündeten begangen worden. Nach einem Bündnis von mehr als dreißigjähriger Dauer, währenddessen es seinen Territorialbesitz mehren und sich zu ungeahnter Blüte entfalten konnte, hat uns Italien in der Stunde der Gefahr verlassen und ist mit fliegenden Fahnen in das Lager unserer Feinde übergegangen.”

But it is easy to imagine that the Kaiser could have looked like this on the 28th of July 1914 too. At least it is clear, from our perspective, that he should have looked like this. Certainly not in every way, but all in all, or at the very least in central and decisive respects, a hundred years of European decline followed. Ours are the lessons to learn.

Slaviansk

Slaviansk

Nationalism, konservatism och rasism

Ursprungligen publicerat 15/12 2010

I min disussion av Tradition & Fasons fragmentariska konservativa analys av Sverigedemokraterna kommer jag nu till frågan om den för denna analys centrala frågan om “rasismen”.

Jakob Söderbaum skriver att “Det stora hotet mot konservatismen idag härrör…från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism.”

Den självklara frågan här är naturligtvis vad Söderbaum menar med “rasism”. Den måste ställas, eftersom vi vet att för vänstern och den ömkligt opportunistiska politiska korrektheten all invandringskritik, all nationalism, all betoning av etnicitet, ja mycket mer än så, ofta stämplas som ”rasism”. Mycket vore att säga om hur begreppet ”rasism”, i denna ständigt utvidgade mening, identifikationen av sådan rasism, och bekämpandet av den, kommit att bli det centrala, själva huvudpunkten, i den framväxande liberalsocialistiska, ja idag även ”konservativa” politiska korrekthetens teorilösa konsensus. Det är en konsensus som är exklusivt anti-västerländsk: hos inga andra folk än de västerländska fördöms nämligen rasismen, hur rasistiska de än är. Det är per definition bara vita västerlänningar som kan vara rasister. Rasismen t.o.m. uppmuntras och finansieras hos andra. Avsaknaden av diskussion om denna bakgrund ger intrycket att Söderbaum i alltför hög grad helt enkelt godtar dagens ideologiska användning och definition. Det är synd, eftersom frågan med de vederbörliga historiska perspektiven tagna i beaktande naturligtvis verkligen har viktiga dimensioner.

Söderbaum fortsätter: ”Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja).”

Här närmar sig Söderbaum den självklart helt avgörande definitionsfrågan. Rasism som scientistisk-reduktionistisk biologism och materialism av den typ som växte fram under 1900-talets första årtionden kan förvisso, tillämpad på politiken, i vissa avseenden beskrivas som en ”radikal idéströmning”. Det gäller inte minst om man också tittar på de olika idémässiga förutsättningar under 1800-talet ur vilka denna strömning växte fram. Och Söderbaums formulering om rasismen contra respekten för kulturskillnader rör utan tvekan en viktig fråga. Men den är inte tillräckligt klar för att tillåta analys.

Efter att åtminstone ha börjat försöka ta upp denna fråga från ett konservativt perspektiv, tycker jag dock att detta för Tradition & Fason specifika grepp kollapsar när Söderbaum skriver att ”såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ’konservativ’ än ’fascist’, ’nationalsocialist’ eller dylikt.” Här tycks Söderbaum åter ha fallit ned i den rådande, missvisande liberalsocialistiska ideologin. De som representerar den rasism han just beskrivit som en radikal idéströmning är nu plötsligt ”högerextremister”, ”extremhöger”. Att beskriva nationalsocialismen som ”högerextrem” är naturligtvis sakligt felaktigt, och det blir särskilt absurt från ett perspektiv som utger sig för att vara konservativt, d.v.s. ett perspektiv som historiskt förståtts som skilt från liberalismens och socialismens former av radikalism.

Liksom rasismen i den angivna meningen kan sägas vara en radikal idéströmning, är också nationalsocialismen, som gjorde denna rasism till en central ideologisk punkt, på höger-vänsterskalan i allmämnet och i sociala och ekonomiska frågor i väsentliga avseenden radikal och inte högerextrem. Det vill säga, den är radikal inte bara i den mening man kan säga att högern historiskt kunnat göras radikal, kan göras till radikalkonservatism eller rentav konservativ revolution, utan i en mening som i högre grad motsvarar vänstersocialismens.

Dock endast i högre grad: den är givetvis inte heller identisk med vänstersocialismen. Om den är radikal i förhållande till högern, står den samtidigt förvisso till höger om vänstern. Den är varken en höger- eller en vänsterextremism. Dess verkliga radikalism, dess sanna extremism, ligger helt enkelt inte på höger-vänster-skalan. Den är extrem genom att i vad som i några viktiga frågor är dess egen mittenposition introducera egna, specifika radikala dimensioner, av vilka rasismen är den mest framträdande men ingalunda den enda. Den är en på sitt eget sätt extrem, ovanlig, odemokratisk form av den distinkta moderna nationalismens vittförgrenade och mångfacetterade idéströmning. Det är denna mångfald som idag skulle behöva studeras från Söderbaums konservativa perspektiv; framför allt behöver de centrala distinktionern förstås bättre. I den tyska nationalsocialismen blev det särskilt tydligt inte bara att nationalismen i sig inte är en tillräcklig politisk åskådning, utan också hur den leder fel om den accepteras som sådan.

De flesta stora nationella strömningar och partier under 1900-talet har, på olika sätt och i olika utsträcking, upptagit element av idéer och ståndpunkter som även varit vänsterns. Det skulle föra för långt att här diskutera de olika – och ofta radikalt olika – varianterna av detta fenomen. Jag har tangerat det i flera tidigare inlägg, och markerat att det i vissa avseenden är en öppen fråga i vilken utsträckning sådana synteser är möjliga och s.a.s. framkomliga, huruvida sådana idéer verkligen kan trovärdigt förenas med en mer genuin, äldre konservativ, och frihetligt konservativ, tradition, om det kan ske utan att undvika den ideologiska radikalismen och dess olika distinkta innehållsliga punkter. Det går också att urskilja att socialdemokratin under Per Albin Hansson i vissa avseenden antog en konservativ karaktär, liksom att Unghögern upptog en del med vänstern gemensamma eller ytterst likartade idéer. Vad jag här vill betona är bara vikten av teoretisk och historisk klarhet. En verklig nationalsocialist kan lika litet kalla sig själv konservativ som en verklig konservativ kan kalla henne högerextrem.

Dock är det naturligtvis riktigt att vänstern ansträngt sig att utmåla nationalsocialismen som högerextremism och att få den associerad med konservatismen. Och detta är givetvis ett centralt faktum som idag kräver mycket uppmärksamhet och analys.

Men vad Söderbaum säger är alltså att Sverigedemokraterna låter sig klassificeras å ena sidan i termer av den ”radikala idéströmningen” rasism, å den andra medels kategorin ”högerextremism”. Vad det emellertid egentligen handlar om här är att den utvidgade, liberalsocialistiska och politisk-korrekt s.a.s. ideologireproducerande användningen av termen rasism appliceras på genuint konservativa idéer och värderingar. Söderbaum fortsätter:

”Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ’demonisera den nya utmanaren’. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik…det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ’bra människor’ så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.”

Det tvivelaktiga förflutna är naturligtvis den förment nationalsocialistiska historia som organisationen Bevara Sverige Svenskt, en av de organisationer ur vilka partiet framgick, representerar. Jag delar Söderbaums och många andras uppfattning att denna fråga om partiets förflutna är viktig, och jag ska därför här själv kommentera den. Söderbaum menar att det inte är sannolikt ”att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ’guilt by association’-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige.”

Vikten av att bevara Sverige svenskt är naturligvis fortfarande helt grundläggande för Sverigedemokraterna – annat vore ju märkligt ifråga om ett nationellt parti. Och, i detta sammanhang viktigare: annat vore märkligt ifråga om varje i någon rimlig mening konservativt parti.

Den verkliga frågan måste i stället vara: ville BSS bevara Sverige svenskt i den tyska, i ovan angiven mening rasistiska nationalsocialismens mening och form? Det är detta Söderbaum menar. Men det förefaller helt osannolikt. Partiet förnekar det. Det förnekar det i sådan utsträckning eller på sådant sätt att de uppfattas som hopplöst politiskt-korrekta av andra nationalister som Nationaldemokraterna, och oavlåtligen är föremål för dessas sarkasm och hån. Däremot förnekar man på intet sätt att i början några personer som faktiskt bekände sig till den strikt naturalistisk-rasistiska tyska nationalsocialismen drogs till organisationen och därefter partiet. Men dessa kan knappast ha varit i majoritet. Såvitt jag kan se har man alltid både tagit avstånd från rasismen och insisterat på att representera en demokratisk form av nationalism. Man använder numera inte ens termen nationalism i alla sammanhang som beteckning för partiets huvudkaraktäristikum, utan begränsar sig till att tala om “inslag” av nationalism, och liknande.

Den förste partiledaren, Anders Klarström, utbyttes tydligen efter att ha undsluppit sig något olämpligt, i den ovan specificerade meningen rasistiskt uttalande. Men detta visar ju att sådana uttalanden inte ens då motsvarade partiets ståndpunkt. Inte heller finner jag någonting sådant i detta tal av Klarström i Medborgarhuset i Stockholm från den period i partiets historia som anses allra mest tvivelaktig (1-3):

2  3

Detta är alltså den djupaste, mörkaste, absoluta botten i det hemska förflutnas avgrund av ondska.

Man kan hålla med om att tonen och inramningen är en annan än idag. Men rasism i någon rimlig egentlig mening kan jag inte urskilja. Ett starkt hävdande av Sveriges och svenskarnas intressen och ett avvisande av massinvandringen, ja, men inget hat mot andra folk, ingen antisemitism, inga förslag om antidemokratiska åtgärder, inget hot om våld. Till yttermera visso sägs det att Klarström efter att ha avsatts som partiledare blev socialdemokrat. Det tyder, om det är sant, knappast på någon rasistisk extremism. Om han är så extrem som kritikerna säger hade väl det naturliga varit att vi idag återfunnit honom hos Nationaldemokraterna, eller snarare Svenskarnas Parti (som såvitt jag förstår är f.d. Nationalsocialistisk Front)?

På grund av all den samtidiga radikalismen (rasismen) och högerextremismen kan emellertid enligt Söderbaum ”sverigedemokraterna…aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen…Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ’tecken’ på att rasismen ligger nära konservatismen.”

Varken i de formuleringar från Söderbaum om rasism och Sverigedemokraternas förflutna som jag här citerat eller i vad jag själv funnit när jag tittat på partiets historia har jag hittills funnit någonting som styrker dessa slutsatser.

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas politik som är centrala för bedömningen av huruvida de kan framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen, och få fart på vad Söderbaum (citerande en kommentator eller annan skribent i Tradition & Fason) kallar den konservativa ”rörelsen”. Även om det förvisso inte är partiets ambition att helt enkelt bli en ny bärare av en äldre konservativ tradition – även en sådan mer autentisk konservatism är, om den överhuvudtaget kan konstrueras som en sammanhängande ideologi, som sådan ideologiskt otillräcklig – finns här utan tvekan stora och viktiga frågeställningar som det är angeläget att ta upp i dag i samband med Sverigedemokraternas framgångar. Och det kan finnas mer att säga om Sverigedemokraterna även på de punkter i Söderbaums kritik jag här tagit upp. I sig är frågorna om ”rasismen” i dess olika betydelser, och om historiska, politiska kopplingar till sådan rasism, naturligtvis inte oviktiga ur ett konservativt perspektiv. Jag har själv flera gånger skrivit om dem. Men hittills har Söderbaum inte visat att dessa punkter är sådana på vilka Sverigedemokraternas politik kan kritiseras som oförenlig med vad som kanske kan sammanfattas som en konservativ åskådning.

Tvärtom är den politiska strävan att bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historisk identiteten (inte som absoluta, statiskt fixa, naturligtvis, utan som levande kontinuitet, som förening av essens och skapande, dynamisk utveckling), allt det som endast vänstern, inklusive dagens svenska ”höger”, anstränger sig att kalla ”rasism” och som det för alla andra är uppenbart på intet sätt är det – tvärtom är just denna strävan självklart grundläggande för all mer egentlig konservatism. Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?

Söderbaum har såvitt jag kan se missuppfattat Sverigedemokraterna på de här diskuterade punkterna. Det är ursäktligt. Och hans avsikt att ta upp dessa punkter ur konservativ synvinkel är i sig lovvärd. Men det verkligt märkliga i sammanhanget framträder när vi erinrar oss vad det är Söderbaum själv sätter sitt hopp till för konservatismens del.

Liksom Dag Elfström menar Söderbaum att Kristdemokraterna är konservatismens hopp i dagens Sverige. Göran Hägglunds Kristdemokrater är det som Sverigedemokraterna inte är, en ”trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen”, som kan ”få fart på” dess ”rörelse”. Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.

Här blir det plötsligt, såvitt jag kan se, total kortslutning. Jag kan av vissa andra skäl än de Söderbaum anför i de här citerade styckena förstå varför Söderbaum inte är Sverigedemokrat – det finns mycket mer att säga om Sverigedemokraterna och konservatismen än vad jag hittills gjort. Jag håller också med honom om att Kristdemokraterna sedan länge, trots att de saknar alla historiska kopplingar till högern, är ett i flera sakfrågor mer ”konservativt” parti än Moderaterna. Men att hävda att Kristdemokraterna överhuvudtaget är konservativa? Och att hävda att de är mer konservativa än Sverigedemokraterna? Detta är för mig obegripligt. Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här? Vet han något om Kristdemokraterna som jag inte vet?

Här är en vidareutveckling och fördjupning av Tradition & Fasons allmänna argumentation om konservatismen och dess utsikter i Sverige i högsta grad önskvärd. Jag är ledsen att behöva peka på denna svaghet, eftersom jag sympatiserar med Söderbaums och Elfströms val av Kristdemokraterna framför Nya Moderaterna, och för bara några år sedan själv gjorde ett sista försök att tro på dem; en gång tyckte jag att Kristdemokraterna var det bästa riksdagspartiet, ja, jag tyckte det var det bästa partiet långt innan det blev ett riksdagsparti, när det fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling. På den tiden kunde man ännu tro på vad de sade – och de sade fortfarande saker man kunde tro på.

På annan plats i Tradition & Fason säger Söderbaum att ”Det stora politiska hotet idag kommer från populismen, inte från en mycket marginaliserad rasism”; ”Det är…populismen…odlandet av missnöje och enkla lösningar på komplexa problem som jag varnar för.”

Visserligen handlar det här om vad Söderbaum menar vara ”det stora politiska hotet” i allmänhet, inte, som ifråga om rasismen, om ”det stora hotet mot konservatismen”. Men om populismen är det stora politiska hotet i allmänhet, borde det väl också vara det stora politiska hotet mot konservatismen? Om rasismen dessutom är ”mycket marginaliserad” är det svårt att se hur den kan vara ett större hot mot konservatismen än populismen.

Jag håller med Söderbaum i dessa senare formuleringar om att populismen (i den mening Söderbaum förstår termen – inte minst i USA har den också en annan betydelse som inte är oväsentlig för förståelsen av begreppet som vidare definierat) idag är ett större hot än rasismen i egentlig mening. Men de för oss över till en annan punkt i den viktiga konservativa analysen av Sverigedemokraterna.

Hursomhelst är Söderbaum uppenbart oroad över att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Men såvitt jag kan se har han åtminstone inte någon anledning att se detta hot i Sverigedemokraternas anspråk på att ha tagit över den konservativa politik övriga partier svikit.

Att han gör det kan bara bero på att han fortfarande i alltför hög grad sitter fast i Moderaternas och Kristdemokraternas med vänstern gemensamma konsensus, den som av kritiker sammanfattas som deras politiska korrekthet. Och på att han inte fullt har tillägnat sig den svenska konservatismens tradition – att han gör det som Elfström med rätta framhåller att Moderata Ungdomsförbundet gör: kritiserar Sverigedemokraterna från fel håll.

Här spelar, avslutningsvis, Klarström piano i samband med talet ovan:

Russell Kirk: The Roots of American Order

Intercollegiate Studies Institute Books, 2003 (?) (1974)

From the Publisher’s Website:

Kirk What holds America together? In this classic work, Russell Kirk describes the beliefs and institutions that have nurtured the American soul and commonwealth. Beginning with the Hebrew prophets, Kirk examines in dramatic fashion the sources of American order. His analytical narrative might be called “a tale of five cities”: Jerusalem, Athens, Rome, London, and Philadelphia. For an understanding of the significance of America at the dawn of a new century, Russell Kirk’s masterpiece on the history of American civilization is unsurpassable. This edition includes a new foreword by the distinguished historian Forrest McDonald.

What They’re Saying:

“The Roots of American Order is destined to be accorded a distinctive status…. Kirk is one of the few intellectuals with the breadth and depth of knowledge necessary to place the American experience in the broader historical perspective of our Judaic-Christian tradition.”  The Wall Street Journal

“[T]his is a most impressive affirmation of faith in American ideals and institutions.”  Publisher’s Weekly

“[A]nyone who wishes to reflect and talk on the topic ‘America,’ and especially any Christian who wishes to do so, will do himself a favor if he reads Kirk’s book.”  Christianity Today

“Kirk’s book is exactly what people need to read, and he has made it easy, even pleasurable, for them to do so.”  Esquire

From the Front and Back Flaps of the First Edition:

What holds America together? In this big lively book, Russell Kirk describes the beliefs and the institutions which have nurtured the order of the soul and the order of the commonwealth in the United States.

Beginning with the Hebrew prophets, Dr. Kirk examines in dramatic fashion the sources of inner and outer order – which Simone Weil calls “the first need of all”. His analytical narrative might be called “a tale of five cities”: Jerusalem, Athens, Rome, London, Philadelphia. For understanding the significance of America’s bicentenary, we need to look at both ancient and modern roots.

Among the powerful influences which Kirk discusses are the Hebrew understanding of the Covenant, Hellenic philosophy, Roman law and moral concepts, Christian doctrine, English common law and parliamentary government, medieval universities, the Protestant Reformation, seventeenth-Century controversies in church and state, the American colonial experience, and eighteenth-century political speculation.

Solon, Plato, Cicero, St. Paul, St. Augustine, John of Brienne, Pico della Mirandola, Richard Hooker, John Knox, John Bunyan, Jonathan Edwards, Abraham Lincoln, Orestes Brownson – these are a few of the men of mark whom Kirk depicts colorfully, reminding us of T. S. Eliot’s lines, “The Communication of the dead is tongued with fire beyond the language of the living”. He renews the meaning of such political thinkers as Aristotle, Hobbes, Locke, Montesquieu, Hume, Blackstone, and Burke; and he offers original reflections upon the Declaration of Independence and the Constitution.

About Russell Kirk (The Russell Kirk Center)    Wikipedia

The United States Capitol Rotunda

William Thornton, Charles Bulfinch, Thomas U. Walter, Constantino Brumidi 

Capitol Rotunda

Click to enlarge

Tear Down This Wall

Ronald Reagan’s Speech at the Brandenburg Gate, 12 June 1987

“Twenty four years ago, President John F. Kennedy visited Berlin, speaking to the people of this city and the world at the city hall. Well, since then two other presidents have come, each in his turn, to Berlin. And today I, myself, make my second visit to your city.

We come to Berlin, we American Presidents, because it’s our duty to speak, in this place, of freedom. But I must confess, we’re drawn here by other things as well: by the feeling of history in this city, more than 500 years older than our own nation; by the beauty of the Grunewald and the Tiergarten; most of all, by your courage and determination. Perhaps the composer, Paul Lincke, understood something about American Presidents. You see, like so many Presidents before me, I come here today because wherever I go, whatever I do: ‘Ich hab noch einen koffer in Berlin.’

Our gathering today is being broadcast throughout Western Europe and North America. I understand that it is being seen and heard as well in the East. To those listening throughout Eastern Europe, I extend my warmest greetings and the good will of the American people. To those listening in East Berlin, a special word: Although I cannot be with you, I address my remarks to you just as surely as to those standing here before me. For I join you, as I join your fellow countrymen in the West, in this firm, this unalterable belief: Es gibt nur ein Berlin.

Behind me stands a wall that encircles the free sectors of this city, part of a vast system of barriers that divides the entire continent of Europe. From the Baltic, south, those barriers cut across Germany in a gash of barbed wire, concrete, dog runs, and guardtowers. Farther south, there may be no visible, no obvious wall. But there remain armed guards and checkpoints all the same – still a restriction on the right to travel, still an instrument to impose upon ordinary men and women the will of a totalitarian state. Yet it is here in Berlin where the wall emerges most clearly; here, cutting across your city, where the news photo and the television screen have imprinted this brutal division of a continent upon the mind of the world. Standing before the Brandenburg Gate, every man is a German, separated from his fellow men. Every man is a Berliner, forced to look upon a scar.

President von Weizsacker has said: ‘The German question is open as long as the Brandenburg Gate is closed.’ Today I say: As long as this gate is closed, as long as this scar of a wall is permitted to stand, it is not the German question alone that remains open, but the question of freedom for all mankind. Yet I do not come here to lament. For I find in Berlin a message of hope, even in the shadow of this wall, a message of triumph. […]

And now the Soviets themselves may, in a limited way, be coming to understand the importance of freedom. We hear much from Moscow about a new policy of reform and openness. Some political prisoners have been released. Certain foreign news broadcasts are no longer being jammed. Some economic enterprises have been permitted to operate with greater freedom from state control. Are these the beginnings of profound changes in the Soviet state? Or are they token gestures, intended to raise false hopes in the West, or to strengthen the Soviet system without changing it? We welcome change and openness; for we believe that freedom and security go together, that the advance of human liberty can only strengthen the cause of world peace.

There is one sign the Soviets can make that would be unmistakable, that would advance dramatically the cause of freedom and peace. General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall!

Reagan

I understand the fear of war and the pain of division that afflict this continent – and I pledge to you my country’s efforts to help overcome these burdens. To be sure, we in the West must resist Soviet expansion. So we must maintain defenses of unassailable strength. Yet we seek peace; so we must strive to reduce arms on both sides. Beginning 10 years ago, the Soviets challenged the Western alliance with a grave new threat, hundreds of new and more deadly SS-20 nuclear missiles, capable of striking every capital in Europe. The Western alliance responded by committing itself to a counterdeployment unless the Soviets agreed to negotiate a better solution; namely, the elimination of such weapons on both sides. For many months, the Soviets refused to bargain in earnestness. As the alliance, in turn, prepared to go forward with its counterdeployment, there were difficult days – days of protests like those during my 1982 visit to this city – and the Soviets later walked away from the table.

But through it all, the alliance held firm. And I invite those who protested then – I invite those who protest today – to mark this fact: Because we remained strong, the Soviets came back to the table. And because we remained strong, today we have within reach the possibility, not merely of limiting the growth of arms, but of eliminating, for the first time, an entire class of nuclear weapons from the face of the Earth. As I speak, NATO ministers are meeting in Iceland to review the progress of our proposals for eliminating these weapons. At the talks in Geneva, we have also proposed deep cuts in strategic offensive weapons. And the Western allies have likewise made far-reaching proposals to reduce the danger of conventional war and to place a total ban on chemical weapons.

While we pursue these arms reductions, I pledge to you that we will maintain the capacity to deter Soviet aggression at any level at which it might occur. […] But we must remember a crucial fact: East and West do not mistrust each other because we are armed; we are armed because we mistrust each other. And our differences are not about weapons but about liberty. […] We in the West stand ready to cooperate with the East to promote true openness, to break down barriers that separate people, to create a safer, freer world.

And surely there is no better place than Berlin, the meeting place of East and West, to make a start. […] Let us use this occasion, the 750th anniversary of this city, to usher in a new era, to seek a still fuller, richer life for the Berlin of the future. Together, let us maintain and develop the ties between the Federal Republic and the Western sectors of Berlin, which is permitted by the 1971 agreement.

And I invite Mr. Gorbachev: Let us work to bring the Eastern and Western parts of the city closer together, so that all the inhabitants of all Berlin can enjoy the benefits that come with life in one of the great cities of the world. To open Berlin still further to all Europe, East and West, let us expand the vital air access to this city, finding ways of making commercial air service to Berlin more convenient, more comfortable, and more economical. We look to the day when West Berlin can become one of the chief aviation hubs in all central Europe.

With our French and British partners, the United States is prepared to help bring international meetings to Berlin. It would be only fitting for Berlin to serve as the site of United Nations meetings, or world conferences on human rights and arms control or other issues that call for international cooperation. There is no better way to establish hope for the future than to enlighten young minds, and we would be honored to sponsor summer youth exchanges, cultural events, and other programs for young Berliners from the East. Our French and British friends, I’m certain, will do the same. And it’s my hope that an authority can be found in East Berlin to sponsor visits from young people of the Western sectors.

ReaganBerlinWall

One final proposal, one close to my heart: Sport represents a source of enjoyment and ennoblement, and you many have noted that the Republic of Korea – South Korea – has offered to permit certain events of the 1988 Olympics to take place in the North. International sports competitions of all kinds could take place in both parts of this city. And what better way to demonstrate to the world the openness of this city than to offer in some future year to hold the Olympic games here in Berlin, East and West? […]

Today the city thrives in spite of the challenges implicit in the very presence of this wall. What keeps you here? Certainly there’s a great deal to be said for your fortitude, for your defiant courage. But I believe there’s something deeper, something that involves Berlin’s whole look and feel and way of life – not mere sentiment. No one could live long in Berlin without being completely disabused of illusions. Something instead, that has seen the difficulties of life in Berlin but chose to accept them, that continues to build this good and proud city in contrast to a surrounding totalitarian presence that refuses to release human energies or aspirations. Something that speaks with a powerful voice of affirmation, that says yes to this city, yes to the future, yes to freedom. In a word, I would submit that what keeps you in Berlin is love – love both profound and abiding.

Perhaps this gets to the root of the matter, to the most fundamental distinction of all between East and West. The totalitarian world produces backwardness because it does such violence to the spirit, thwarting the human impulse to create, to enjoy, to worship. The totalitarian world finds even symbols of love and of worship an affront. Years ago, before the East Germans began rebuilding their churches, they erected a secular structure: the television tower at Alexander Platz. Virtually ever since, the authorities have been working to correct what they view as the tower’s one major flaw, treating the glass sphere at the top with paints and chemicals of every kind. Yet even today when the Sun strikes that sphere – that sphere that towers over all Berlin – the light makes the sign of the cross. There in Berlin, like the city itself, symbols of love, symbols of worship, cannot be suppressed.

As I looked out a moment ago from the Reichstag, that embodiment of German unity, I noticed words crudely spray-painted upon the wall, perhaps by a young Berliner, “This wall will fall. Beliefs become reality.” Yes, across Europe, this wall will fall. For it cannot withstand faith; it cannot withstand truth. The wall cannot withstand freedom.

And I would like, before I close, to say one word. I have read, and I have been questioned since I’ve been here about certain demonstrations against my coming. And I would like to say just one thing, and to those who demonstrate so. I wonder if they have ever asked themselves that if they should have the kind of government they apparently seek, no one would ever be able to do what they’re doing again.

Thank you and God bless you all.”

‘Remarks on East-West Relations at the Brandenburg Gate in West Berlin June 12, 1987′

The Public Papers of President Ronald W. Reagan, Ronald Reagan Presidential Library, Archives

Wikipedia

McKim, Mead & White: The White House West Wing

McKim Mead & White

Svensk konservatism och nationalism

Ursprungligen publicerat 10/12 2010 (Politics)

I några inlägg har jag börjat titta närmare på konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i historia såväl som i nutid. Delvis har jag gjort det i anknytning till Tradition & Fason, som nästan ensamma har, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen.

Jag har i hög grad inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner. Min allmänna åskådning, inklusive den politiska, är därmed i många avseenden radikalt skild från och annorlunda än den som dominerar dagens debatt. Jag står i hög grad främmande för den senare och dess problemformuleringar, som jag betecknar som ytlig och verklighetsfrämmande ideologi.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom: även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska såväl som politisk-filosofiska positioner inte minst idag, menar jag att konservatismen i den ursprungliga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska och ekonomiska och (anti-)kulturella manifestationer, borde ha en mycket viktig uppgift i dagens samhälle. Jag vill därför försvara väsentliga moment i den konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt klassiska arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i sin lika klassiska Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna s.a.s. mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg om ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld – på den tiden, och ännu i flera årtionden, en ganska smal och liten del av den i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska kulturen och svenska samhället som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”), för att inte tala om Carl David af Wirséns. En värld som gradvis kastar loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den eklektiskt liberalsocialistiska proto-totalitarism vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. De flesta har också olika slags band till den. Jag förespråkar naturligtvis inte att man ska förneka detta. Inte heller förnekar jag naturligtvis vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse och deras delsanningar och värden. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i på ett sätt som av olika skäl är nödvändigt och som ingenting annat äger tillräckliga resurser att göra.

Jag har endast i begränsad utsträckning studerat 1900-talets nationella rörelser i Sverige. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, en självklar del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag försökte försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet (jag tillägger här, eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland dessa, att jag, trots att denne utan tvekan vann avgörande nya personlighetsfilosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, ansluter mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande). Just denna tradition, menade jag, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att denna svenska tradition, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var långt mer hållbar, långt mer förankrad i verkligheten än allt vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att den, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen, ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger och högkonservatismen, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde ömsesidigt finna vissa beröringspunkter med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var arbetarklassens förutsättning, dumpar löner genom massinvandring, och rentav i substans avskaffar det svenska medborgarskapet,  säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen har naturligtvis endast en rent propagandistiskt-manipulativ mening. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i fragmentarisk form i socialdemokraternas variant av folkhem, den variant som signifikativt nog inom blott några årtionden uppgavs till förmån för total anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala “liberalism”. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt när jag blev poltiskt medveten ingen organiserad svensk konservatism att ansluta sig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i många avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster.

Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i sin recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs fina bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl har blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt naturligtvis England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest imponerande av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen och vars bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, så långt det sträcker sig helt motsvarar min egen ståndpunkt och förståelse, beskrivit – även i dess förening med en typisk svensk amerikanisering och annat – i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Jag hade lika många vänner här.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning.

Där fanns förvisso många frön till det akut intensifierade sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för den svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet – och jag lärde också av dem.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande residuer även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju stort inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Dessa residuer fanns där, i alla de nämnda gruppera – om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder – men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Dock endast i deras tyska och italienska former. Jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg fascismen som en sådan. Det var det ju endast få som gjorde, när det begav sig. Hitler tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Det senare är en nytolkning lancerad av nynazistiska efterföljare i andra länder under 1900-talets andra hälft. Vad Ortmark kallade “det gamla nazistiska Bromma” tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om de sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga kretsar som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. Man började tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, var det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld och kretsar levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det var inte helt orimliga frågor. Snart föll kommunismen (i betydelsen det stalinistiska och poststalinistiska Sovjetsystemet), och det var uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtaglita brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Den tidigare utvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, aven om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om “högerns” anpassning till den  postmarxistiska vänsterns teoriolöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag, efter att för sju år sedan ha återkommit till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att “högern” själv skulle kunna åstadkomma den förändring man under en tid kunnat se som åtminstone icke omöjlig, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Kanske hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. (Rudbeck är i själva verket också bl.a. vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i bl.a. Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.)

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Jag läste själv och förstod honom. Det hela var fascinerande inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att Kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några som helst substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet. Jag minns att jag träffade Alf Svensson på en valvaka och fick ett gott intryck, jag hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och jag skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). Den närmare anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela nittonhundratalshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en radikal rörelse byggd på en vanlig och typisk men i vissa avseenden andligt problematisk, politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden fanns kvar, men de hade drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggdes upp. Avståndet till väsentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. var tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till akademin från politiken, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som protesterade att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tagit avstånd från.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat och delvis skrivit om förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av moderniteten och den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under det förra århundradet. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån “avslutat” eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasskamp måste utifrån en sådan åskådning oaktat dessa riktningars övriga historiska delsanningar båda avvisas, och som i någon mån rena missförstånd men också avsiktliga ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag i rikt mått visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. Värdet av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste självklart erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge visat sig oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör.

Men också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, oerhört fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Jag ser fortfarande det första världskriget som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men jag ser det som positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program (som ju omfattade mer än nationalismen), och jag har, av de skäl jag angett i tidigare inlägg, inga invändningar mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Dock återstår en del frågor, och innan en högre grad av klarhet i dem kan nås är det svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska frihetliga konservatismens verkliga tradition vidare. Ett problem här är att det är svårt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning. Något måste göras åt detta.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Camerons parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det är fortfarande en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen naturligtvis stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de angeläget konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är  att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att dessas nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer dessa andra partier då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelsen se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av politisk åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.

Peter Robinson on Reagan’s Berlin Wall Speech

Reagan’s 100th Anniversary, 2011

“Immediately upon graduation, Robinson applied for a position at the White House. In an event he describes as a ‘fluke’, he was given a job as the chief speechwriter for Vice President Bush. In what he calls a ‘second fluke’, he was then transferred to President Reagan’s staff as a special assistant and speechwriter, where he wrote the famed 1987 Tear down this wall address. Referencing Soviet General Secretary Mikhail Gorbachev’s refusal to remove the Berlin Wall, the speech, delivered by Reagan at the Brandenburg Gate in West Berlin on 12 June 1987, contained the sentence: ‘Mr. Gorbachev, tear down this wall!’

On arrival in the city before Writing the speech, Robinson was warned by US diplomats to avoid Cold War rhetoric and that Berliners had adjusted to the presence of the Berlin Wall. However, after consultation with local Berliners, he found them deeply wounded and concerned about the wall; in many instances it had separated families and represented an intrusion of a police state into daily life. Returning to Washington D.C., Robinson’s phrase became controversial with the State Department and other staff members, including Chief of Staff Howard Baker and National Security Advisor Colin Powell. Repeated attempts were made to remove it from the speech, but Reagan overruled them, wishing to communicate not only with West Berliners but with East Germans on the other side of the wall. [...]

In 2003, [Robinson] published his third book, How Ronald Reagan Changed My Life. He has stated that it is ‘nothing less than a love story – an account of the profound respect and affection that one young man came to feel for the President who changed his life forever.’ The book received a favorable review from Margaret Thatcher, and she has remarked that it features a ‘wealth of insights’.”

Read more (Wikipedia)

Novalis: Sommerabend

From their album Sommerabend (1976).

Sverigedemokraterna, Per Albin Hansson och Ungsvenskarna

Ursprungligen publicerat 30/11 2010 (Politics)

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone många i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström mer menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Det är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Dock förbiser Elfström att det också finns kopplingar mellan vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism och Per Albin-nationalismen. Inte bara Sverigedemokraterna utan även Hansson själv och andra ledande socialdemokrater hämtade inspiration från detta håll.

Och såtillvida som Sverigedemokraterna gjort det kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger på denna nationalkonservatism, ja även från än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis tagit upp en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna melllan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av dem: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och till och med säger sig gärna kalla sig nationalist.

Elfström har alltså tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska välfärdsstatens principer – av just det som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDUs och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi hittar om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten – en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med dess historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDUs milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte “den etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör själv genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konervativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

Carl Gotthard Langhans: Brandenburger Tor

Brandenburger Tor

Photo: Drrcs15     Click to enlarge

Engelbrektsbågen och blåsippan

Ursprungligen publicerat 29/11 2010 (Politics)

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUFs ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelvanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDUs användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.

Alexei Charlamov: Portrait of a Young Girl

Charlamov

Putins Rede im Bundestag

25. September 2001

“Es ist das erste Mal in der Geschichte der deutsch-russischen Beziehungen, dass ein russisches Staatsoberhaupt in diesem Hohen Hause auftritt. Diese Ehre, die mir heute zuteil geworden ist, bestätigt das Interesse Russlands und Deutschlands am gegenseitigen Dialog. Ich bin gerührt, dass ich über die deutsch-russischen Beziehungen sprechen kann, über die Entwicklung meines Landes sowie des vereinigten Europa und über die Probleme der internationalen Sicherheit – gerade hier in Berlin, in einer Stadt mit einem so komplizierten Schicksal.

Diese Stadt ist in der jüngsten Geschichte der Menschheit mehrmals zum Zentrum der Konfrontation beinahe mit der ganzen Welt geworden. Selbst in der schlimmsten Zeit – noch nicht einmal in den schweren Jahren der Hitler-Tyrannei – ist es aber nicht gelungen, in dieser Stadt den Geist der Freiheit und des Humanismus, für den Lessing und Wilhelm von Humboldt den Grundstein gelegt haben, auszulöschen.

In unserem Lande wird das Andenken an die antifaschistischen Helden sehr gepflegt. Russland hegte gegenüber Deutschland immer besondere Gefühle. Wir haben Ihr Land immer als ein bedeutendes Zentrum der europäischen und der Weltkultur behandelt, für deren Entwicklung auch Russland viel geleistet hat. Kultur hat nie Grenzen gekannt. Kultur war immer unser gemeinsames Gut und hat die Völker verbunden. Heute erlaube ich mir die Kühnheit, einen großen Teil meiner Ansprache in der Sprache von Goethe, Schiller und Kant, in der deutschen Sprache, zu halten.

[Ende der Simultanübersetzung]

Sehr geehrte Damen und Herren, soeben sprach ich von der Einheit der europäischen Kultur. Dennoch konnte auch diese Einheit den Ausbruch zweier schrecklicher Kriege auf diesem Kontinent im letzten Jahrhundert nicht verhindern. Sie verhinderte ebenfalls nicht die Errichtung der Berliner Mauer, die zum unheilvollen Symbol der tiefen Spaltung Europas wurde.

Die Berliner Mauer existiert nicht mehr; sie ist vernichtet. Es wäre angebracht, sich heute daran zu erinnern, wie es dazu gekommen ist. Ich bin mir sicher, dass großartige Veränderungen in Europa, in der ehemaligen Sowjetunion und in der Welt ohne bestimmte Voraussetzungen nicht möglich gewesen wären. Ich denke dabei an die Ereignisse, die in Russland vor zehn Jahren stattgefunden haben.

Diese Ereignisse sind wichtig, um zu begreifen, was bei uns vor sich gegangen ist und was man von Russland in der Zukunft erwarten kann. Die Antwort ist eigentlich einfach: Unter der Wirkung der Entwicklungsgesetze der Informationsgesellschaft konnte die totalitäre stalinistische Ideologie den Ideen der Demokratie und der Freiheit nicht mehr gerecht werden. Der Geist dieser Ideen ergriff die überwiegende Mehrheit der russischen Bürger. Gerade die politische Entscheidung des russischen Volkes ermöglichte es der ehemaligen Führung der UdSSR, diejenigen Beschlüsse zu fassen, die letzten Endes zum Abriss der Berliner Mauer geführt haben. Gerade diese Entscheidung erweiterte mehrfach die Grenzen des europäischen Humanismus, sodass wir behaupten können, dass niemand Russland jemals wieder in die Vergangenheit zurückführen kann. [...]

Ich bin der festen Meinung: In der heutigen sich schnell ändernden Welt, in der wahrhaft dramatische Wandlungen in Bezug auf die Demographie und ein ungewöhnlich großes Wirtschaftswachstum in einigen Weltregionen zu beobachten sind, ist auch Europa unmittelbar an der Weiterentwicklung des Verhältnisses zu Russland interessiert.

Niemand bezweifelt den großen Wert der Beziehungen Europas zu den Vereinigten Staaten. Aber ich bin der Meinung, dass Europa seinen Ruf als mächtiger und selbstständiger Mittelpunkt der Weltpolitik langfristig nur festigen wird, wenn es seine eigenen Möglichkeiten mit den russischen menschlichen, territorialen und Naturressourcen sowie mit den Wirtschafts-, Kultur- und Verteidigungspotenzialen Russlands vereinigen wird. [...]

Eine der Errungenschaften des vergangenen Jahrzehnts war die beispiellos niedrige Konzentration von Streitkräften und Waffen in Mitteleuropa und in der baltischen Region. Russland ist ein freundlich gesinntes europäisches Land. Für unser Land, das ein Jahrhundert der Kriegskatastrophen durchgemacht hat, ist der stabile Frieden auf dem Kontinent das Hauptziel.

Wie bekannt, haben wir den Vertrag über das allgemeine Verbot von Atomtests, den Vertrag über die Nichtverbreitung von Kernwaffen, die Konvention über das Verbot von biologischen Waffen sowie das START-II-Abkommen ratifiziert. Leider folgten nicht alle NATO-Länder unserem Beispiel. [...]

Tatsächlich lebte die Welt im Laufe vieler Jahrzehnte des 20. Jahrhunderts unter den Bedingungen der Konfrontation zweier Systeme, welche die ganze Menschheit mehrmals fast vernichtet hätte. Das war so furchterregend und wir haben uns so daran gewöhnt, in diesem Count-Down-System zu leben, dass wir die heutigen Veränderungen in der Welt immer noch nicht verstehen können, als ob wir nicht bemerken würden, dass die Welt nicht mehr in zwei feindliche Lager geteilt ist. Die Welt ist sehr viel komplizierter geworden. [...]

Die Verwirklichung demokratischer Prinzipien in den internationalen Beziehungen, die Fähigkeit, richtige Beschlüsse zu fassen, und die Bereitschaft zu einem Kompromiss – das ist eine schwierige Sache. Es waren aber ausgerechnet Europäer, die als Erste verstanden haben, wie wichtig es ist, nach einheitlichen Beschlüssen zu suchen und nationalen Egoismus zu überwinden. Wir sind einverstanden; dies sind gute Ideen. Die Qualität der Beschlussfassungen, deren Effizienz und letzten Endes die europäische und die internationale Sicherheit hängen im Großen und Ganzen davon ab, inwiefern wir diese klaren Grundsätze heute in praktische Politik umsetzen können.

Noch vor kurzem schien es so, als würde auf dem Kontinent bald ein richtiges gemeinsames Haus entstehen, in welchem Europäer nicht in östliche und westliche, in nördliche und südliche geteilt werden. Solche Trennungslinien bleiben aber erhalten, und zwar deswegen, weil wir uns bis jetzt noch nicht endgültig von vielen Stereotypen und ideologischen Klischees des Kalten Krieges befreit haben. Heute müssen wir mit Bestimmtheit und endgültig erklären: Der Kalte Krieg ist vorbei. [...]

Die Welt befindet sich in einer neuen Etappe ihrer Entwicklung. Wir verstehen: Ohne eine moderne, dauerhafte und standfeste internationale Sicherheitsarchitektur schaffen wir auf diesem Kontinent nie ein Vertrauensklima und ohne dieses Vertrauensklima ist kein einheitliches Großeuropa möglich. Heute sind wir verpflichtet, zu sagen, dass wir uns von unseren Stereotypen und Ambitionen trennen sollten, um die Sicherheit der Bevölkerung Europas und die der ganzen Welt zusammen zu gewährleisten.

Liebe Freunde, Gott sei Dank wird Russland in Europa heutzutage nicht nur im Zusammenhang mit Oligarchen, Korruption und Mafia erwähnt. Aber nach wie vor herrscht ein großer Mangel an objektiver Information über Russland. Ich kann mit Zuversicht sagen: Das Hauptziel der Innenpolitik Russlands ist vor allem die Gewährleistung der demokratischen Rechte und der Freiheit, die Verbesserung des Lebensstandards und der Sicherheit des Volkes.

Aber, verehrte Kolleginnen und Kollegen, lassen Sie mich einen Rückblick auf die jüngsten Ereignisse werfen: Russland ist den schmerzhaften Weg der Reformen gegangen. Zu den Maßstäben und Aufgaben, die wir zu lösen hatten, gibt es in der Geschichte keine Analogien.

Natürlich wurden viele Fehler gemacht. Nicht alle Probleme sind gelöst. Aber zurzeit ist Russland ein äußerst dynamischer Teil des europäischen Kontinents. Dabei ist das Wort “dynamisch” nicht nur im politischen, sondern auch im wirtschaftlichen Sinne gemeint, was besonders hoffnungsvoll zu sein scheint.

Die politische Stabilität in Russland wird dank mehrerer Wirtschaftsfaktoren sichergestellt, nicht zuletzt auch dank eines der liberalsten Steuersysteme in der Welt. Mit einer Einkommensteuer von 13 Prozent und einer Gewinnsteuer von 24 Prozent ist das wirklich so! [...]

Nur eine umfangreiche und gleichberechtigte gesamteuropäische Zusammenarbeit kann einen qualitativen Fortschritt bei der Lösung solcher Probleme wie Arbeitslosigkeit, Umweltverschmutzung und vieler anderer bewirken. Wir sind auf eine enge Handels- und Wirtschaftszusammenarbeit eingestellt. [...]

Ich möchte Ihre Aufmerksamkeit auf solche Dinge lenken, die Sie als Abgeordnete dieses Parlamentes sicher besser einschätzen können und die nicht in den Bereich der Propaganda gehören. Im Grunde genommen hat sich in unserem Staat ein Prioritäten- und Wertewandel vollzogen. Im Haushalt 2002 nehmen die Sozialausgaben den ersten Platz ein. Ich möchte besonders betonen, dass zum ersten Mal in der Geschichte Russlands die Ausbildungsausgaben die Verteidigungsausgaben übertreffen. [...]

Die russisch-deutschen Beziehungen sind ebenso alt wie unsere Länder. Die ersten Germanen erschienen Ende des ersten Jahrhunderts in Russland. Am Ende des 19. Jahrhunderts lag die Zahl der Deutschen in Russland an neunter Stelle. Aber nicht nur die Zahl ist wichtig, sondern natürlich auch die Rolle, die diese Menschen in der Landesentwicklung und im deutsch-russischen Verhältnis gespielt haben: Das waren Bauern, Kaufleute, die Intelligenz, das Militär und die Politiker. Zwischen Russland und Amerika liegen Ozeane. Zwischen Russland und Deutschland liegt die große Geschichte. Das schrieb der deutsche Historiker Michael Stürmer. – Ich möchte dazu feststellen, dass die Geschichte genauso wie die Ozeane nicht nur trennt, sondern auch verbindet.

Es ist wichtig, diese Geschichte richtig zu deuten. Wie ein guter westlicher Nachbar verkörperte Deutschland für Russen oft Europa, die europäische Kultur, das technische Denkvermögen und kaufmännisches Geschick. Nicht zufällig wurden früher alle Europäer in Russland Deutsche genannt, die europäische Siedlung in Moskau zum Beispiel “deutscher Vorort”.

Natürlich war der kulturelle Einfluss beider Völker gegenseitig. Viele Generationen von Deutschen und Russen studierten und genießen auch heute Werke von Goethe, Dostojewskij und Leo Tolstoj. Unsere beiden Völker verstehen die Mentalität des jeweils anderen Volkes sehr gut. Ein gutes Beispiel dafür sind fabelhafte russische Übersetzungen deutscher Autoren. Diese sind sehr nahe an den Texten, erhalten den Rhythmus, die Stimmung und die Schönheit der Originale. Boris Pasternaks Übersetzung des “Faust” ist in diesem Zusammenhang zu erwähnen.

Meine Damen und Herren, in unserer gemeinsamen Geschichte hatten wir verschiedene Seiten, manchmal auch schmerzhafte, besonders im 20. Jahrhundert. Aber früher waren wir sehr oft Verbündete. Die Beziehungen zwischen unseren beiden Völkern wurden immer durch enge Abstimmung und durch die Dynastien unterstützt. Überhaupt spielten Frauen in unserer Geschichte eine besondere Rolle.

Erinnern Sie sich zum Beispiel an die Tochter Ludwigs IV., des Fürsten von Hessen-Darmstadt: Sie ist in Russland als Fürstin Elisabeth bekannt. Sie hatte ein wirklich tragisches Schicksal. Nach dem Mord an ihren Mann gründete sie ein Nonnenkloster. Während des Ersten Weltkrieges pflegte sie russische und deutsche Verletzte. Im Jahre 1918 wurde sie von Bolschewisten hingerichtet. Ihr galt eine allgemeine Verehrung. Vor kurzem wurde ihr Wirken anerkannt und sie wurde heilig gesprochen. Ein Denkmal für sie steht heute im Zentrum Moskaus.

Vergessen wir auch nicht die Prinzessin von Anhalt-Zerbst. Sie hieß Sophie Auguste Friederike. Sie leistete einen einzigartigen Beitrag zur russischen Geschichte. Einfache russische Menschen nannten sie Mutter. Aber in die Weltgeschichte ging sie als russische Zarin Katharina die Große ein.

Heutzutage ist Deutschland der wichtigste Wirtschaftspartner Russlands, unser bedeutsamster Gläubiger, einer der Hauptinvestoren und maßgeblicher außenpolitischer Gesprächspartner. […]

Ich bin überzeugt: Wir schlagen heute eine neue Seite in der Geschichte unserer bilateralen Beziehungen auf und wir leisten damit unseren gemeinsamen Beitrag zum Aufbau des europäischen Hauses.

Zum Schluss will ich die Aussagen, mit denen Deutschland und seine Hauptstadt vor einiger Zeit charakterisiert wurden, auf Russland beziehen: Wir sind natürlich am Anfang des Aufbaus einer demokratischen Gesellschaft und einer Marktwirtschaft. Auf diesem Wege haben wir viele Hürden und Hindernisse zu überwinden. Aber abgesehen von den objektiven Problemen und trotz mancher – ganz aufrichtig und ehrlich gesagt – Ungeschicktheit schlägt unter allem das starke und lebendige Herz Russlands, welches für eine vollwertige Zusammenarbeit und Partnerschaft geöffnet ist.”

Wortprotokoll (Deutscher Bundestag)

Riksdagens öppnande 1898

Riksdagens öppnande 1898

Click to enlarge


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi