Carlo Cignani: I cinque sensi

Cignani

Rasist, antisemit, fascist?

Groteskt nog har nu inte bara SDs medlemsutskott utan också en del anonyma nätdebattörer (den där heroiska kategorin personer som, hoppas jag ni minns, jag ju haft ett och annat att säga om här tidigare, och som anser sig vara så självständigt tänkande) satt tilltro till Expos påståenden, och sprider nu uppfattningen på olika håll att jag är rasist, antisemit och fascist.

Expos anklagelser är befängda och jag kan punkt för punkt lätt visa varför, för dem som av obegriplig anledning inte kan se det själva.

Alltifrån mitten av 80-talet (eller egentligen slutet av 70-talet, men det dröjde några år innan jag började publicera mig) har jag varit engagerad i försvaret av den centrala västerländska humanistiska traditionen, utgående från ”arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, med utblickar till andra kulturer och med särskild tonvikt på den filosofiska personalismen. Utifrån denna humanistiska tradition har jag i en lång rad lätt tillgängliga publikationer direkt och indirekt systematiskt kritiserat alla de fenomen jag nu p.g.a. den vänsterextrema tidskriften anklagas för att själv stå för.

Min kandidatur

Personärende

Kort om Expo

Bromma flygplats

Bromma flygplats

Foto: Henrik Sendelbach

Sanna Raymans oro

Sanna Rayman brukar vara en av de bättre borgerliga debattörerna, men igår kollapsade hon plötsligt i sin reaktion på SD Stockholms stads årsmötes beslut i söndags: ”Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning”, tycker hon.

Rayman påstår i en ledare i SvD att William Hahne inte godtar SDs ”nolltolerans mot rasism etcetera”. Det är naturligtvis nonsens. Orsaken till att han inte skulle göra det sägs vara att han ”representerar SDU-falangen, som är betydligt mer radikalt och nationalistiskt lagd”. Och exempel på detta är ”en illa dold beundran för Vladimir Putin” och ”ett stöd för regeringens erkännande av Palestina”.

William Hahne

William Hahne

Innebörden av det ”radikala” här är är oklar. Självklart finns ingen ”SDU-falang” som representerar rasism. Vad som entydigt kan sägas är att Hahne och ”SDU-falangen” inte godtagit vissa mer radikala liberala tendenser som kunnat iakttagas hos några av moderpartiets framträdande representanter.

Det innebär bl.a. att man betonar nationalitetens betydelse mer än just dessa. Det innebär också att man generellt är mer konservativ eller traditionalistisk än de – på det nyskapande sätt som egentligen är partiets som sådant, och som självklart innefattar ett slags ”liberalism” i vidare och äldre mening: ett bejakande av en central, historisk, frihetlig linje i västerlandet.

Dess verkliga frihet förutsätter, till skillnad från den ideologiska liberalismens, de ständigt nyupptäckta och kreativt nyformulerade traditionella ordnings- och gemenskapsprinciperna och deras moraliska och värdemässiga grunder. Här kan det nyskapande ibland förvisso tillåtas bli ”radikalt”, i synnerhet i syfte att riva ned den kvävande svenska åsiktskorridor som Rayman nu inordnar sig i. Givetvis innebär inget av det nämnda någon avvikelse från partiets linje ifråga om ”rasism etcetera”.

Utöver det beklagliga i Raymans bidrag till den svartvita mediala propaganda där signalen ”Putin” numera ska vara tillräcklig för att framkalla noggrant betingade reflexer av fasa och vilja att bejaka fortsatta sanktioner och framflyttning av NATO-positioner i öst, ställer man sig här frågande till påståendet om ”beundran”. Jag känner många i ”SDU-falangen” men har inte sett något av detta. Kan Rayman ge exempel på denna beundran, och på misslyckade försök att dölja den? Jag tror inte det.

Vad det handlar om är naturligtvis inte en enskild rysk president, eller ens i första hand Ryssland överhuvudtaget, utan ett ifrågasättande också av ”västs” politik gentemot Ryssland alltifrån Berlinmurens fall. Så primitiv är den svenska debatten att detta nu stämplas som ”Putinism”, ”Putin-vurm” o.s.v., med alla möjliga ickedemokratiska och allmänt onda konnotationer. Det är tråkigt att se Rayman sjunka till denna nivå.

När det gäller ”stöd för regeringens erkännande av Palestina” handlar detta såvitt jag förstår om den gamla artikel Hahne tillsammans med Gustav Kasselstrand, på en enig förbundsstyrelses uppdrag och representerande en bred konsensus inom förbundet, skrev som svar på moderpartiets avvikelse från sin traditionella neutrala linje i denna konflikt och, som de uppfattade det, från det därtill hörande försvaret för en tvåstatslösning. Någon upprepning av detta till stöd för den nya regeringens beslut känner jag inte till.

Här finns givetvis ingenting rasistiskt eller radikalt, och det enda nationalistiska är väl idén att en nationalstatlig lösning bör eftersträvas också för palestiniernas del. Jag medger gärna att jag tycker det är en svår fråga hur man bäst går tillväga för att uppnå detta, vid vilken tidpunkt och på vilka villkor erkännande och FN-medlemskap är rimligt o.s.v. Men det finns givetvis ingenting ovanligt eller extremt i ”SDU-falangens” ställningstagande, i den allmänna svenska och internationella opinionens perspektiv.

Och liksom i frågan om de allmänna liberala avvikelserna var det även här, som Hahne och Kasselstrand påpekade i artikeln, enskilda företrädare för moderpartiet som med en egen ”högljudd agenda” förmått förändra allmänhetens bild av partiets linje, så att den kommit att framstå som ensidig och onyanserad. I själva verket har bland andra Jimmie Åkesson långt efter denna artikels publicering fortsatt försvara tvåstatslösningen.

Det mest kuriösa i Raymans ledare finner vi emellertid när hon påstår att detta är ”en falang som rimligen kommer att uppfattas som magstark, inte minst av de borgerliga väljare som gett SD stöd i protest mot övriga partiers oförmåga att hantera migrationsfrågan.”

Här finner vi snarare det förfall inom borgerligheten som SvDs och andra borgerliga tidningars extrema liberala och neokonservativa agenda representerar och producerar. Rayman gör ett bisarrt försök att identifiera den med borgerligheten som sådan. Att ha invändningar mot den västliga politiska, ekonomiska och kulturella radikalliberalismen och en onyanserad och förenklad ensidighet i frågorna om Mellanöstern och Ryssland blir ”magstarkt” i synnerhet för ”borgerliga väljare”.

En strategi från dessa mediaaktöreres sida här är att utmåla sådana invändningar som något som uteslutande återfinns inom extremvänstern. Om det nu bara är en ohederlig strategi. Det kan hända att vi idag har borgerliga ledarskribenter som helt enkelt tror att det är så, som inte vet bättre. Det är i så fall ytligt och okunnigt.

Den frihetligt konservativa förståelse som återfinns i svensk borgerlighet när den är som bäst har alltid innefattat skepsis mot de enkla liberala slagordsideologin och motstånd mot dess våldsamma genomdrivande i global uniformism. Den är helt enkelt i sig otillräcklig för, ja rentav ett indirekt hot mot just friheten, den verkliga friheten.

Extremvänsterns engagemang i de nämnda frågorna bygger självklart på helt andra ideologiska motiv än SDUs. Där finner vi den motsatta ensidigheten: om enskilda SD-företrädare driver en onyanserat liberal-västlig och pro-israelisk linje, finner vi där ett lika förenklat och ohållbart stöd för Palestina och ibland ett Ryssland som man, trots Putins bevisade antikommunism – som omöjligen kan förnekas, oavsett de invändningar man i övrigt måste ha mot hans regim – inte sällan tycks hoppas ska återuppliva kommunismen.

Båda dessa ensidigheter är naturligtvis främmande för ”SDU-falangen” såväl som för vad som varit och fortfarande åtminstone i vissa sammanhang är moderpartiets huvudlinje.

William Hahne, hans ”falang” och hans nya styrelse för SDs Stockholmsdistrikt står helt enkelt för hela partiets frihetliga, nyskapande socialkonservatism på nationell grund, och en distinkt svensk och europeisk linje i de internationella frågor Rayman tar upp. Det är Sanna Rayman som är magstark, åtminstone som hon råkade framstå nu. Borgerliga väljare såväl som andra har anledning att oroa sig för henne – inte för oss.

JOB i Alvik

Alvik

Foto: Per Åkesson

Nystart i Stockholm

Mitt i allt larm och kaos under SD Stockholms stads långdragna årsmöte i Alvik igår, när William Hahnes styrelseförslag med stor marginal vann över valberedningens, kunde en rad för distriktets arbete viktiga substansfrågor ändå behandlas, och till och med, med lite god vilja, en del fördjupade diskussioner föras, både i den formella behandlingen av dagordningens punkter och vid sidan av dem.

Mötet, som avslutades först strax före midnatt, var utan tvekan, som Hahne sammanfattade det i sitt tack- och segertal, en stor framgång för interndemokratin inom partiet. Kanske var kvällen i det avseendet historisk. En rad personer med från den gamla styrelsen delvis skild ideologisk inriktning och personlig erfarenhet och bakgrund, men framför allt med en annan allmän approach till partiets verksamhet i Stockholm, är nu tillsammans med Hahne invalda som ledamöter och suppleanter, eller kommer knytas till verksamheten på en lång rad andra poster. Stockholmsdistriktet står inför en nystart.

I sitt korta tal som nyvald ordförande uttryckte Hahne stor erkänsla även för kandidaterna i valberedningens styrelseförslag och de medlemmar som inte röstat på honom. Dessa kompetenta partiföreträdare kommer ju självklart ha en fortsatt viktig plats i verksamheten (flera sitter ju också i kommun- och landstingsfullmäktige), och det är nu av stor vikt att understryka betydelsen av enhet, samling, och gemensamt arbete för partiets bästa.

Mötet började dock inte bra. Eller rättare sagt, från början till slut var det en hel del i arrangemanget som inte var bra. För det första hade mötet, som lätt hade kunnat förutsägas skulle ta lång tid, förlagts med startpunkt klockan fyra på eftermiddagen. Vidare kom de flesta av de församlade medlemmarna till en början inte ens in i lokalen p.g.a. en mycket långsam registreringsprocess. Därefter visade det sig att lokalen, Alviks medborgarhus, var för liten – något som man också tycker borde ha kunnat förutses. Kontrovers uppstod sedan snabbt om flera personers rätt att närvara, och om röstlängden. Mötet försenades över en timme, varvid majoriteten fick stå i kö ute i kylan.

Allt detta blev för de flesta redan från början ett åskådningsexempel och en bekräftelse på den sittande styrelsens brister, i detta fallet rent organisatoriska, och under kvällen togs det också upp som sådant av Hahne och andra.

Allt eftersom mötet fortskred, och i synnerhet när den aviserade tidpunkten för dess avslutande genom nämnda fel i planeringen oundvikligen överskreds, framfördes ytterligare högljudda protester från golvet såväl som från talarstolen, i synnerhet när vissa föreslog ajournering. Mötet genomdrev med överväldigande majoritet den ”förlängning” som i själva verket bara var ett nödvändigt framflyttande av slutpunkten som konsekvens av förseningen.

Argumentationen för valberedningens styrelseförslag sköttes till övervägande delen av valberedningen själv, inte av de nominerade kandidaterna, med undantag för Kent Ekeroth som i stället för den föreslagna ordföranden Maria Danielsson lancerats som förslagets huvudnamn. Det är naturligtvis nödvändigt att valberedningen försvarar sitt arbete, men det blev något oproportionerligt med denna dominans på dagordningens alla punkter av personer från partitoppen.

Nya medlemmar måste ha fått en mycket oklar bild av själva den föreslagna distriktsstyrelse som de hade att rösta om. Samtidigt hölls det vid upprepade tillfällen mot oss i det alternativa förslaget att vi var “okända”. I flera fall, såsom mitt eget, var det också första gången vi överhuvudtaget talade inför distriktet och vid dess årsmöte (min insats för partiet under de drygt fyra år jag varit medlem har ju bestått endast i mina artiklar och informella möten och samtal). Det föll sig därför naturligt att vi försökte lägga in korta presentationer av oss själva, som tog en del av våra anförandens knappa tid. Detta är dock också helt normalt och ofta helt nödvändigt för nya kandidater i frågor som denna.

Jag tycker det finns anledning att skarpt protestera mot att detta från valberedningens såväl som presidiets sida ifrågasattes, och till och med av någon beskrevs som att vi talade om vår ”egen förträfflighet”, samtidigt som vi kritiserades för bristande insatser för partiet.

Dock vill jag inte uppehålla mig vid alla dessa faktiska märkligheter, och inte heller vid de påstådda märkligheter som förekom mot slutet när en rad av mötesdeltagarna okontrollerbara uppgifter om när lokalen måste utrymmas, huruvida tidpunkten för detta kunde framflyttas, och t.o.m. om att polisen var på väg för att avhysa oss från lokalen, framfördes. Generellt måste sägas att det strikt neutrala presidiet med Pavel Gamov och Paula Bieler gjorde beundransvärda försök att hålla ordning på den bångstyriga församlingen. Det var olyckligt att mötet måste förlöpa på detta sätt, men arrangörerna hade sig själva att skylla.

Jag vill heller inte uppehålla mig vid att en mötesdeltagare faktiskt dristade sig till att tala om ”ideologiska avvikelser”. Han blev utbuad.

I stället vill jag betona vikten av det väsentliga sakinnehåll som dock alltså trots allt också fick plats och kunde dryftas i denna röra. Under kvällens lopp kunde jag föra vad som kanske kan sägas vara under  omständigheterna ingående diskussioner med valberedningens representanter Oscar Sjöstedt, Linus Bylund och Jonas Åkerlund, såväl som med Kent Ekeroth, de flesta av de avgående styrelsemedlemmarna, och många andra på deras sida i striden.

Såväl i deras formella anföranden och repliker som i dessa diskussioner framförde de vad som trots stridens hetta kunde urskiljas som några betydelsefulla argument, som jag föreslår att vår nyvalda styrelse beaktar och tar med sig under det nya verksamhetsåret. De vederlägger emellertid på intet sätt riktigheten i William Hahnes analys av vad som krävs för Stockholms stad och hans program för att åstadkomma det. Jag ska försöka återkomma till dessa “motståndarsidans” argument i kommande inlägg.

Här vill jag bara avsluta med att rikta ett stort och varmt tack till mina partivänner i Stockholmsdistriktet för deras förtroende. Vi i William Hahnes nya styrelse kommer göra allt vi kan för att motsvara det.

Bromma 1829

Bromma

Min kandidatur

Jag går idag till SD Stockholms stads årsmöte och fullföljer min kandidatur till posten som ledamot i styrelsen. Jag gör det trots att Richard Jomshof i torsdags, som första åtgärd som SDs partisekreterare, genom tidningen Expo lät meddela att partiets medlemsutskott avsåg att öppna personärenden mot bland andra mig, med den motivering jag igår återgav.

Jag fullföljer min kandidatur på grund av det vänliga intresse William Hahne genom sin nominering och övertalning visat för min medverkan i styrelsearbetet, de förväntningar som den senaste tiden uttryckts från såväl SD-företrädare som personer utanför partiet, och min tro på vårt alternativ för distriktet. Hade det inte varit för allt detta skulle jag ha lämnat SD i torsdags.

Medlemsutskottet och övriga ansvariga har haft flera dagar på sig att upptäcka sitt misstag (redan i onsdags skrev man om förestående personärenden på partiets hemsida och i SD-Kuriren, utan att ange vilka som avsågs). Jag tar därför för givet att man i morgon, måndag, kommer meddela att man ändrat sitt beslut och avstått från att öppna personärendet, eller, om man redan öppnat det, lagt ned det.

Personärende

Kort om Expo

Vasagatan, Stockholm

Vasagatan

Personärende

När Expo kontaktade mig i förra veckan frågade jag en erfaren företrädare för Sverigedemokraterna om man måste tala med dem. Han svarade att det gick utmärkt att vägra, eftersom de driver ren politisk kampanj mot oss. Jag talade därför inte med dem.

Partistyrelsens Richard Jomshof, helt nytillträdd partisekreterare, tycks dock inte dela denne företrädares uppfattning.

I onsdags publicerade SDs medlemsutskott ett ”viktigt meddelande” på SDs hemsida om ”ytterligare personärenden mot personer i William Hahnes styrelseförslag” för SD-distriktet Stockholms stad, ärenden som kommer väckas ”med anledning av nyligen inkomna uppgifter”.

”Skälet”, hette det, “är starka misstankar om att flera personer i William Hahnes styrelseförslag företräder åsikter som är oförenliga med Sverigedemokraternas grundläggande värderingar.”

Åkessons brev härom året om ”extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar” m.m. citerades. Det talades om risk för raserat förtroende och vikten av ”tydlig rågång mot radikala grupper”.

”Meddelandet” övergick därefter i ett antal kommentarer från Jomshof, som förklarade att ”om det är så att misstankarna stämmer, då har de här personerna ingenting hos Sverigedemokraterna att göra. Låt mig gärna vara extra tydlig på den här punkten: Vi kan aldrig tillåta att personer med radikala, odemokratiska värderingar får fotfäste i vårt parti.”

Telefonnummer till pressavdelningen tillhandahölls för dem som önskade “vidare information”.

Samma dag publicerades detta också i SD-Kuriren, under samma rubrik, ’Viktigt meddelande från medlemsutskottet’.

Varför var detta ett viktigt meddelande? Medlemsutskottet, hemsidan och SD-Kuriren basunerar ut detta till allmänheten och pressen. Är det inte rent partiskadligt?

Vilka var de ”inkomna uppgifterna” och varifrån hade de inkommit? Hade de ännu icke namngivna personerna i styrelseförslaget kontaktats?

Igår lät sig Jomshof intervjuas om detta – av Expo!

Den fullständiga bilden blev klar. SDs medlemsutskott avser öppna eller har redan öppnat personärenden mot mig och mina vänner i styrelseförslaget, på grundval av uppgifter från det Expo som driver ren politisk kampanj mot partiet.

”Det handlar”, förklarar Jomshof, ”om personärenden mot de som ni uppmärksammat. Att det gått så långt att vi tittar och utreder visar någonstans att vi tar signalerna på största allvar. Det är att gå ganska långt och det ska mycket till innan vi väcker ärenden. När vi öppnar ärenden så är det för att vi tror att det ligger någonting bakom de anklagelserna som läggs fram.”

Jag sammanfattar:

– Medlemsutskottet öppnar personärende mot mig och andra på grundval av Expos uppgifter.

– Det gör det utan att kontakta mig (och därmed sannolikt inte heller någon av de andra).

– SDs hemsida och SD-Kuriren basunerar ut, som ett ”viktigt meddelande”, att personärenden öppnats, och med extremt hårt formulerade ”misstankar”.

– Jomshof säger att ”det gått så långt”, att ”det är att gå ganska långt”, att ”det ska mycket till” innan de väcker ärenden, tittar, utreder.

– Han säger att ”vi tror att det ligger någonting bakom de anklagelserna som läggs fram”.

– Och han säger det i en intervju gjord av uppgiftslämnaren Expo.

Jag kan naturligtvis inte under några omständigheter acceptera detta.

Kort om Expo

William Hahne: Debutanförande i Stockholms stadshus

Hösten 2014

Om Hahne och medlemsregistret

William Hahne uppger att en person som arbetar med säkerhetsfrågor för SDs partiledning anklagat honom för att otillbörligen ha haft tillgång till partiets medlemsregister för distriktet Stockholms stad, och ha använt detta för en kallelse till ett medlemsmöte. Medlemmar ska ha fått meddelanden från Hahne av en typ han inte haft rätt att och inte borde ha kunnat skicka.

Det visar sig att partiets medlemsutskott öppnat ett personärende mot Hahne för detta påstådda regelbrott. Jag har inte närmare satt mig in i detta, men Hahne har själv bemött anklagelserna, och jag kan bekräfta riktigheten i det han säger om det “medlemsmöte” det här tydligen skulle vara fråga om.

Eftersom jag själv var närvarande kan jag intyga att det inte på något sätt var ett allmänt medlemsmöte. Någon allmän kallelse, av den typ som det krävs ett medlemsregister för att skicka, kan inte ha gått ut. Jag fick ingen sådan kallelse, och ingen annan kan ha fått det heller.

Mötet var uteslutande för en begränsad krets, ett fyrtiotal personer som Hahne nominerat till styrelsen för SD Stockholms stad och andra positioner i distriktet. Det enda som behandlades var specifika frågor rörande styrelsearbetet. Mötet var helt enkelt ett avslutande led i Hahnes utarbetande av sitt styrelseförslag.

Samtliga närvarande var därför naturligtvis sådana som Hahne kände väl och redan stod i kontakt med rörande detta. Att han skulle ha använt registret för samtliga Stockholmsmedlemmar för att kalla till det som ett allmänt medlemsmöte, eller ens för att finna enskilda medlemmar att kalla till det, är såvitt jag kan se omöjligt.

Sophie Anderson: Head of a Nymph

Anderson

Kort om Expo

Kommentatorn Markus undrar hur jag bemöter tidskriften Expos påståenden i ett angrepp nyligen på mig och andra i William Hahnes förslag till styrelse för SD Stockholms stad. Expo (och, i mindre omfattning, tyvärr även Markus själv, som tycks tro på Expo) ger naturligtvis en felaktig, förvrängd och missvisande bild av mina ståndpunkter, av vad jag säger i de inlägg som citeras, och av innebörden av mina länkar till de sajter de nämner. Inläggen är lätt tillgängliga här och citaten – eller de citat som är korrekta – är sökbara.

På min “About”-sida, som nu är under omarbetning, återfanns förklaringar av länkarna som Expo ej läst eller ignorerat. Att jag skulle ha skrivit att just dessa länkar skulle ge en “tydlig bild” av mina intressen och ståndpunkter är absurt. Givetvis ges inga belägg för påståendet att jag “gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Citatet här tillhör ett resonemang om specifika vänsterorganisationer, med hänvisning till David Horowitz’ och Norman Podhoretz’ analyser; på annat håll har jag i samma ämne hänvisat till Paul Gottfried och även SDs egen Kent Ekeroth.

Jag har i ett antal inlägg fört en kontinuerlig, allmänt hållen och av kritisk urskillning präglad diskussion om den franska nya högern, identitarismen, radikalkonservatismen och en avvikande gren av den s.k. traditionalistiska skolan. En genomgående poäng har varit hur dessa trots sina delsanningar skiljer sig, och hur jag finner det problematiskt att de skiljer sig, från de centrala, humanistiska västerländska traditioner jag försvarar i termer av filosofisk idealism, personalism och värdecentrerad historicism.

Var och en kan lätt bilda sig en uppfattning om mina egna ståndpunkter i alla för Expos angrepp relevanta avseenden genom mina många inlägg här i bloggen såväl som mina övriga publikationer alltifrån mitten av 1980-talet.

Rädda det historiska Stockholm!

Stockholm på 1860-talet.

Stockholm på 1860-talet.

Den exempellösa rivningsvågen från 1950- till 1970-talet drabbade hela Stockholms innerstad. Katastrofen, som blev möjlig genom politiskt samarbete mellan Hjalmar Mehrs och Joakim Garpes socialdemokrater och fastighetsägarnas och byggherrarnas höger, dokumenterades bland annat i Anders Sjöbrandts och Björn Sylvéns två böcker om Stockholm – staden som försvann, som också publicerades som uppskattad artikelserie för något årtionde sedan i stadens lokaltidningar.

Miljonprogrammets brutalism gjorde oerhörda ingrepp i Stockholms själva stadskärna. Några årtionden av konsensus bland stockholmare av alla politiska färger om att detta aldrig fick upprepas, om det självklara vaktslåendet kring den återstående äldre bebyggelsen och bevarandet av stadens historiska karaktär, följde. Nybyggnation fortsatte givetvis, även problematisk sådan, men mildrades till sina resultat åtminstone något av den postmoderna erans teoribildning.

Idag står huvudstaden emellertid otroligt nog åter inför något som börjar likna samma typ av hot. Vi märker det i det hämningslösa förtätningsraseriet, som obönhörligen förstör historiska stadsdelar sådana de ursprungligen var tänkta och gör att de långt överskrider den acceptabla gränsen för stilmässig eklekticism. Vi märker det i tillståndsgivningen för okänsliga påbyggnader av nya våningar på äldre hus, som har samma effekt. Vi märker det i beredvilligheten att lyssna på dem som insisterar på att Stockholm, en gammal europeisk kulturstad, i en av världens äldsta nationer, måste se ut som unga amerikanska (eller för den delen kinesiska) städer, med många fler skyskrapor mitt i centrum.

Och vi märker det till och med i det att rivning av den kvarstående 1800-talsbebyggelsen har börjat kommit igång. En rad förmodernistiska byggnader har de senaste åren jämnats med marken – även trots att privata intressen erbjudit sig att rusta upp, och visat hur byggbolagen bluffar när de skyller på ohjälpliga skador.

Och fler hotas. Utöver tullhuset och magasinet på Blasieholmen som ska ge plats för Nobelcentret, är det mest uppmärksammade fallet just nu den s.k. ”flygeln” bakom Astoriahuset vid Nybrogatan 15-17. Det har av ägaren oclså beskrivits som ett ”gårdshus”, fastän det i själva verket är en huvudfasad mot den lilla gata som här ursprungligen tänktes leda fram till Grev Turegatan. Det är ett utsökt 1870-talshus som det hade varit otänkbart att röra på 1980- och 90-talen, men som man nu vill ersätta med en tröstlös kontorslåda och nedsänkt galleria.

Sker detta, sätts ett förödande prejudikat som kan hänvisas till av andra som på samma sätt vill ödelägga stadens själ för att bygga nytt och högre och större, och därmed tjäna mer pengar på samma ständigt alltmer efterfrågade yta.

Allra mest anstötligt påträngande blir den nya radikalmodernistiska pietetslösheten med projekt som Stockholm Waterfront, nya Slussen och Nobelcentret. Slussen är visserligen ett specialfall, eftersom den i dess nuvarande form också är ett radikalmodernistiskt projekt som hänsynslöst prioriterade bilismen i en grotesk trafikkarusell alldeles invid Gamla Stan och Söders vackra ansikte mot norr. Men det nu gällande förslaget gör det hela än värre. Ett nytt Slussen är säkert nödvändigt, men här finns flera olika, möjliga alternativ. För egen del vill jag betona att det lätt kan byggas i förnyade historiska stilar, förslagsvis i linje med Isak Gustaf Clasons förslag från 1905. Det är på intet sätt oförenligt med moderna trafiklösningar.

Nybyggnad är självklart också nödvändig. Men att den i Stockholm uteslutande förblir extremmodernistisk är ett beklämmande bevis på en i tid och rum alltmer provinsiell estetisk diskussion. Arkitekturen är en konstform. De gamla enkla modernistiska teserna överlever bland annat på grund av att de rika, fullt tillgängliga alternativa perspektiven aldrig introduceras i den kritiska och akademiska diskussionen. Folk reagerar spontant med negativa epitet, men det räcker inte för att påverka beslutsfattarna. Motståndet artikuleras inte i adekvata analytiska termer.

Internationellt har exempelvis den engelske filosofen Roger Scruton i någon mån lyckats bryta igenom den institutionaliserade modernismdogmatikens bedövande propaganda. Runtom i världen finns rikhaltiga exempel på hur en nyskapande traditionalistisk arkitektur vinner framgångar och förverkligas, naturligtvis i högteknologiskt anpassade former. Här finns i verkligheten inga som helst hinder – annat än obefintlig arkitektutbildning och föråldrad, stelnad och ohållbar ideologi.

Men nybyggnad ska naturligtvis inte annat än i undantagsfall ske i Stockholms centrum, utan i de stora tillgängliga expansionsområdena utanför den nuvarande stadens gränser. Även hos oss finns faktiskt åtminstone ett lysande exempel på ett arkitektkontor, Stadsliv AB, vars VD och drivande kraft, Dr Jerker Söderlind, har visat hur den nyhistoriska stadsexpansionen lätt skulle kunna finansieras, och vilka politiska förändringar detta skulle kräva. ”Bygg det folk gillar!” är deras paroll.

Modernismen har fått sina monument i Stockholm, och den kan förslagsvis få fortsätta experimentera i avskilda enklaver, exempelvis med fler skyskrapor i Kista. Men den kan inte få vara Stockholms framtid. De enda städer i världen som i framtiden överhuvudtaget kommer vara av intresse och besökas av turister kommer vara de som bevarat sin historiska karaktär.

Kulturarvsskövlarpartierna förstår ingenting av detta. Återigen ser vi idag hur Socialdemokraterna och Moderaterna finner varandra i samsyn om hur Stockholm ska fortsätta förstöras. Men än värre är numera det bisarra nya Centerpartiet, som inte tycks ha några som helst hämningar i vad gäller rivning och som driver på för massor av nya skyskrapor. ”Vi kan inte bo i en historiebok”, heter det.

Vad som krävs är en resolut politisk opposition. Folkpartiet och i viss mån Vänsterpartiet gör motstånd och förtjänar erkännande för det. Men deras helhetliga vision räcker inte och de är för svaga. Endast det principiella kulturarvspartiet i Stadshuset kommer kunna bli den drivande kraft som stoppar vansinnet. Sverigedemokraterna motsätter sig kompromisslöst de nya skövlingarna och insisterar på stadens försiktiga, organiska utveckling med bevarad kontinuitet och identitet.

Kunsthistorisches Museum, Wien

Kunsthistorisches Museum Wien

Neokonservativa påhopp

Skattekonsulten i Umeå, den f.d. folkpartisten och numera allmänborgerlige Göran Öbergs namn har kommit upp i några inlägg här genom åren, och senast i samband med mina svar på Stefan Olssons och Olof Ehrenkronas kritik.

Öberg är ingen centralt placerad eller kvalitativt betydelsefull politisk debattör, men när han för vid det här laget ganska många år sedan första gången kritiserade mig, fann jag det angeläget att bemöta honom med viss utförlighet eftersom han hade en bakgrund i Konservativt Idéforum, som var av betydelse även för mig vid 1980-talets mitt.

Öbergs bidrag till denna förening låg dock betydligt längre tillbaka i tiden, så vi träffades aldrig i den. Och den Öberg jag nu mötte visade sig ha genomgått samma utveckling som Bertil Häggman, och intagit extrema neokonservativa ståndpunkter långt från den åskådning åtminstone det KIF jag kom i kontakt med omfattade. Det kunde tyckas att detta skulle ge än mindre anledning att befatta sig med Öberg, men det kan inte hjälpas att den åtminstone till synes gemensamma bakgrunden gör att jag fortfarande berörs och bekymras.

KIF hade direkta kopplingar till äldre, genuin, intressant och idag relevant konservatism. Att t.o.m. personer som varit medlemmar där blir Ahlmark-folkpartister, fanatiska bomb- och tortyrliberaler, hämningslösa krigshetsare och McCain-apologeter, säger åtskilligt väsentligt om den svenska högerns förvandling och predikament.

När Öberg först kritiserade mig gällde det mina invändningar mot NATO-övningar i Norrland. Det senaste året har kritiken övergått till grova påhopp och tillmälen, och fokuserats på mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst”. Öberg hävdar exempelvis att jag är “putinist”, vilket omedelbart visade hans oförmåga att läsa mina inlägg.

Igår gick han emellertid över anständighetens yttersta gräns. Det skedde i följande kommentar på Facebook till Jan Sjunnessons inlägg med formella synpunkter på valberedningens förslag till ny styrelse för SD Stockholms stad (jag avstår från att kommentera dessa synpunkter här):

Är inte politikens innehåll en viktigare fråga? Och då tycker jag att du borde vara mera bekymrad över klicken kring William Hahne. Är det inte större problem om hans gäng skulle ta över och SD Stockholm skulle få styrelse fylld av putinister och antisemiter (som exvis den ökände Jan Olof Bengtsson)?”

Till “putinist” läggs nu alltså antisemit och ökänd. Vad syftar Öberg på? Det är så ofattbart grovt och lågt att jag inte vet vad jag ska säga.

Öberg förtjänar alltså kanske inte denna uppmärksamhet. Men den obehagliga känsla man får är att han i sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt, beklämmande, ja katastrofalt, om mentaliteten och tillståndet hos åtminstone en del av vad som idag blivit den svenska borgerligheten. Något som andra representanter för denna del, som Ehrenkrona och Olsson, ännu åtminstone har tillräckligt av självkritiska och moraliska spärrar för att inte på detta sätt förfalla till.

Marco Ricci: Paesaggio con cavalli di irrigazione

Ricci

Alain de Benoist, socialkonservativ

Följande föredrag på engelska av den franska “nya högerns” grundare och ledare Alain de Benoist vid National Policy Institutes konferens in Washington 2013 skulle kanske kunna tjäna som utgångspunkt för en fördjupad diskussion om den verkliga karaktären och innebörden av hans politiska ståndpunkt, och beskrivningen av den, från vissa håll, som “nyfascistisk”.

Jag har bestridit riktigheten och meningsfullheten av denna klassifikation, samtidigt som jag funnit anledning att ifrågasätta en del av den nya högerns tänkande på andra grunder. Presentationen i detta föredrag är emellertid högst måttfull och helt fri från det från mitt perspektiv problematiska innehållet. Det innehåller, påstår jag, enbart en sammanfattning av historiskt välkända, grundläggande, traditionellt konservativa och i synnerhet socialkonservativa positioner.

Alain de Benoist: Mémoire vive

Entretiens avec François Bousquet

Éditions de Fallois, 2012     Amazon.fr

de BenoistAlain de Benoist, qu’on a longtemps présenté comme le chef de file de la “Nouvelle Droite”, reste aujourd’hui mal connu. Intellectuel atypique, qui a toujours voulu être fidèle à la pensée critique, il appartient au petit nombre des penseurs français étudiés à l’étranger. En France, il reste ostracisé dans certains milieux, qui ne l’ont généralement pas lu. Trop de malentendus sont venus brouiller la perception de son oeuvre. Mémoire vive est l’occasion de les dissiper. Dans ces entretiens menés à bâtons rompus, Alain de Benoist s’explique pour la première fois sur son parcours personnel et sur son itinéraire intellectuel, centré sur la philosophie politique et l’histoire des idées. Il dit pourquoi il a choisi de se tenir à l’écart de l’action politique et comment il n’a jamais voulu se laisser prendre au piège des postures partisanes dans lesquelles Ortega y Gasset voyait une forme d’hémiplégie morale. Paul Valéry mettait en garde contre la “comédie de la sincérité” à l’oeuvre dans toute entreprise autobiographique. Le risque pour tout penseur est de camper sur des positions acquises. Rien de tel ici. Lecteur infatigable et auteur prolifique, Alain de Benoist se confie à coeur ouvert, offrant le portrait d’un homme à l’affût de tout, très loin des clichés et des caricatures. À mi-chemin de l’autobiographie et du bilan philosophique, cet intellectuel engagé fait défiler au fil des pages un demi-siècle d’histoire. Des hommes et des idées, des livres et des rencontres. Le tout esquissant la physionomie de l’époque et le visage de l’auteur.

Joseph Poelaert: Palais de Justice, Bruxelles

Poelaert

Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1

Läran om de privata samhällena är av Boström föga utförd. I hans allmänna uppfattning av sedlighet och samhälle finns dock utgångspunkter som ej kan sakna sitt värde för den som vill söka ämna en mer detaljerad utredning av detta ämne. Vad särskilt familjen angår, påpekar vi dels Boströms strängt rationella och dock positiva uppfattning av sedligheten, dels hans lära om samhället som en specifik form av organiskt samliv emellan människor, vilket ålägger människan omedelbara förpliktelser. Vi håller före, att den som på läran om familjen tillämpar dessa åsikter, ej kan annat än förlägga familjelivets egentliga väsende i själva samlivet mellan dess medlemmar, fattat som en specifik form av sedligt liv. Varje antagande att t. ex. äktenskapet grundades på någon  yttre sanktion eller ett fördrag, eller att det vore en anstalt för något yttre ändamål eller dylikt, liksom också den åsikt som i detsamma ser någonting sådant som en blott vänskapsförbindelse är härmed uteslutna. Vad Boström själv presterat i fråga om övriga former av privat samhälle (t. ex. folket) torde bäst framställas i sammanhang med hans lära om staten.

Den Boströmska statsläran utgör utom allt tvivel den av Boström själv fullständigast utförda delen av hans filosofi. Icke utan skäl har man sagt att den för att vara en rationell statslära går väl mycket i detalj. Sin förklaring får detta till en god del i Boströms livliga intresse för det politiska livet på hans egen tid och inom hans eget fädernesland. Utförd med hänsyn ofta till dagens politiska frågor, har den måhända i vissa detaljer en mindre strängt vetenskaplig hållning än Boström kanske skulle ha givit den, om ingen för det vetenskapliga intresset i viss mån främmande bitanke här fått göra sig gällande. Förutom den betydelse dess grundtankar kan ha för vetenskapen, är dess studium även därför av stort intresse, att vi därigenom får göra bekantskap med en på en gång varmhjärtad och klart tänkande patriots åsikter om de frågor som på hans tid stod främst på dagordningen i hans fädernesland. Endast om dess allmännaste grunddrag kan emellertid här vara fråga.

Utgångspunkten för Boströms statslära utgör hans lära om den juridiska rätten. Den juridiska rätten eller rättsordningens förverkligande är statens ändamål. Har staten även andra ändamål att tillgodose, så är detta enligt Boström en följd av deras organiska samband med den juridiska rätten.

Med rättighet i allmänhet förstår Boström en persons fria yttre verksamhet, såvitt den överensstämmer med en praktisk lag och motsvaras av förbindelser hos andra. Dessa förbindelser kallas rättsplikter. Det egendomliga för den juridiska rättigheten är nu att, under det att i varje fall blott ett enda handlingssätt är för människan sedligt tillåtet (följaktligen på samma gång sedligt krävt), kan människan ha juridisk rätt att efter eget gottfinnande företaga flera olika handlingar, följaktligen också handlingar som är sedligt förbjudna. Så t. ex. har den som äger en jordegendom juridisk rätt att inom lagliga gränser antingen försälja, bortskänka eller behålla egendomen samt att i senare fallet bruka den på olika sätt. Detta uttrycker Boström så, att människans juridiska rättssfär är vidsträcktare än hennes moraliska pliktsfär. Den juridiska rättigheten blir under sådana förhållanden i själva verket en rätt att fritt verka i enlighet med sitt beslut, utan att andra har rätt att hindra detta. Att avgöra vem som har juridisk rätt till något, betyder därför att avgöra vem som i detta fall bör besluta, icke att avgöra vad som bör beslutas.

Det är genom reflektion på de faktiska förhållandena som vi kommit till detta resultat. För många gäller det emellertid som ett axiom att om än faktiskt så förhåller sig, och om än i följd av mänsklig inskränkthet det alltjämt måste mer eller mindre så förhålla sig, så skulle dock ”den fulla överensstämmelsen med morallagen” vara det, låt var oupphinneliga, mål till vilket rättsutvecklingen hade att närma sig. I en idealstat skulle sålunda ingen ha juridisk rätt att göra något som han icke även hade moralisk rätt att göra. Denna åsikt, som, om den i livet skulle med någon grad av konsekvens genomföras, leder till ren och fullständig kommunism – varje slags äganderätt, även den som socialisten vill medgiva, förutsätter en fri beslutanderätt över egendomen – samt vidare även till en olidlig despotism och ett olidligt samvetstvång, bestrides emellertid av Boström.

De skäl man från hans ståndpunkt kunde anföra, skulle naturligtvis gå ut på att framhålla det oberättigade i antagandet att när en människa underlåter att uppfylla sin moraliska plikt, andra människor skulle ha något slags rätt att tvinga henne att i det yttre utföra den gärning vars företagande av sedligt motiv varit det som sedelagen krävde. Boströms uppfattning av sedligheten kan ej giva något stöd för en dylik åsikt, enär han dels frånkänner en sålunda framtvingad handling allt sedligt värde, dels även lär att människan själv är den som i sista hand avgör vad plikten av henne fordrar. Man må i detta avseende fasthålla, att frågan om vem som bör i ett visst fall besluta, och vad som bör beslutas, är två skilda frågor, och att den rättsliga synpunkten för betraktelsen av det mänskliga livet är en självständig synpunkt, rätten ett självständigt mänskligt intresse, och staten ej en palliativanstalt för att tvinga osedliga människor att åtminstone i det yttre handla i enlighet med sedelagens bud, utan en institution med självständigt värde och betydelse.

En annan fråga blir hur den så fattade rätten skall förklaras. Vi har härvid att fasthålla att rätten innebär förbindelse, men av annat slag än sedligheten. Boström anmärker nu att dessa båda bestämningar i förening omöjliggör varje förklaringsförsök ur den mänskliga individen såsom individ betraktad. Rätt och plikt kan, enligt vad vi flera gånger anmärkt, ej förklaras ur människans sinnliga sida. Men den egendomliga karaktären hos den juridiska rättigheten, att den innebär tillåtelse att, utan att av andra hindras, få företaga jämväl sådant som sedelagen förbjuder, har, tillägger han, till följd att varje försök att härleda densamma ur människoförnuftet måste stranda på olösliga svårigheter. Ty hur man än närmare må utföra ett dylikt förklaringsförsök, aldrig, anmärker han, aldrig kommer man ifrån den svårigheten att människoförnuftet under denna förutsättning skulle både tillåta och förbjuda samma person samma handling, följaktligen vara i strid med sig själv. Men en dylik svårighet uppkommer ej om man söker förklara dem ur var sitt särskilda väsen. Två människors viljor är t. ex. ej i strid med varandra, om man låter den ena förklara sina särskilda intressen ej bliva kränkta av det, varav den andras intressen skulle kränkas. Men förklarar samma människa att hennes och just hennes egna intressen både trädes för nära och icke trädes för nära av samma tilltänkta handling, så måste man förklara att hon antingen är vanvettig eller ej vet vad hon vill.

Till de nu nämnda åsikterna hör jämväl den som anser staten uppkommen genom ett mellan dess medlemmar ingånget avtal, ett s. k. samhällsfördrag. Enligt denna åsikt skulle människorna ursprungligen, i det s. k. naturtillståndet, haft (juridisk) rätt till allt. Sedermera hade de av någon anledning funnit för gott att genom överenskommelse sinsemellan inskränka denna sin ursprungliga gränslösa rätt och åtaga sig vissa förbindelser i förhållande till varandra, som de förut icke hade. Mot denna åsikt anmärker Boström att för det första en allas rätt till allt i själva verket vore en allas rätt till intet, ty en rätt som ej motsvaras av förbindelser hos andra, som ingen är pliktig att respektera, en sådan rätt är ingen rätt. Jag kan omöjligen säga mig ha rätt att göra något om en var är berättigad att hindra mig att göra det. Vidare framhålles att samhällsfördraget, för att själv vara juridiskt bindande, förutsätter en före och oberoende av detsamma given juridisk förbindelse – nämligen att hålla ett samhällsfördrag, ifall man någonsin funne för gott att ingå ett sådant. Vore än dess moraliska helgd given, vilket dock i många fall kan vara ganska tvivelaktigt, så följer dock ej därav dess juridiska, giltighet, d. ä. den karaktär hos detsamma som gör att man har rätt att tvinga andra att hålla det, ifall dess fullgörande i godo ej skulle ske.

I denna Boströms lära ligger också en opposition mot den av den tyske filosofen Krause framställda åsikten, som utan att egentligen identifiera rätt och sedlighet likväl anser rättsordningen vara ett medel för den senare, så att varje människa hade rätt att av andra fordra det som hon behöver som medel för sitt sedliga ändamål. Frånräknat åtskilliga svårigheter i övrigt, blir rätten till själva sitt väsen även här moralisk och får en blott moraliskt bindande kraft. Dess specifikt juridiska karaktär (tvångsrätten) förblir oförklarlig. Åsikten leder, som bekant, till socialism och kan i viss mån sägas utgöra socialismens rättsfilosofiska förutsättning.

Men strandar sålunda varje försök att ur människans väsende förklara rätten på olösliga svårigheter, så måste detsamma också gälla de förklaringsförsök som hänfört den omedelbart till det gudomliga väsendet, och detta i själva verket av samma skäl. Ingen lär väl vilja påstå att en människa vore i sanning religiös blott därför att hon mot andra uppfyllde sina juridiska förbindelser. Likaså litet som det vore möjligt att med tvångsmakt förmå någon människa att företaga ens de yttre handlingar som religionen, där hon är allvar, av henne kräver, likaså litet giver religionen någon rätt att försöka någonting dylikt. Religionen liksom sedligheten är ej väsentligen förbjudande, utan den kräver av människan en sinnelagets fullständiga riktning på det översinnliga, av vilken varje mänsklig handling blir ett uttryck. Erkännes detta, men söker man ändå förklara rätten ur religionen, så måste man erkänna att det gudomliga väsendet kunde tillåta och förbjuda samma person samma handling.

Återstår sålunda blott att förklara rätten ur ett förnuft som till arten varken är omedelbart gudomligt eller omedelbart mänskligt, men vilket såsom ett moment i det mänskliga förnuftet kan ålägga människan plikter och såsom en idé i Gud kan uppträda med ett anspråk på en helgd som blott ur religionen kan härledas – med andra ord att uppfatta staten som ett mänskligt samhälle i ovan angivna mening.

Boström härleder härur två korollarier. För det första finns ingen juridisk rätt utom eller oberoende av staten. Varje s. k. ”naturrätt”, som väl vore juridisk, men ej skulle förutsätta staten, man må tänka den såsom obegränsad eller icke, förnekar han med bestämdhet. Uttrycket ”privaträtt” bör såsom vilseledande undvikas, såframt man icke därmed menar den rätt den privata personen har såsom medlem i staten, i vilket fall det kan försvaras. Den andra satsen är att rätten är rationell eller omedelbart förnuftig och får sin helgd uteslutande från sig själv, ej från något annat mänskligt intresse, för vilket den tjänade som medel. Min rätt att besluta i varje fall är i sig själv helig och kräver omedelbart aktning utan allt avseende på dess nytta för mig eller andra. Och varje människas verkliga rätt är också lika helig som vore det än millioners.

Mången kunde tycka att dessa satser står i strid med varandra. Men motsägelsen försvinner när man betänker att statens upprättande enligt Boström är en omedelbar förnuftsfordran. Varhelst människor lever tillsammans, där är det deras plikt att upprätta stat och inom denna hysa aktning för varandras fria beslutanderätt.

Rättens nära sammanhang med sedligheten visar sig först och främst däri att någon strid dem emellan ej är möjlig. Ingenting kan vara min juridiska plikt, som strider emot min moraliska plikt. Väl kan en strid äga rum emellan statsmaktens krav och den enskildes åsikt om vad som i ett visst fall är hans plikt. Men detta beror då antingen därpå att denna hans åsikt varit oriktig, eller också därpå att den i staten faktiskt gällande lagen varit stridande emot den rationella rätten, följaktligen annorlunda än den hade bort vara. Mellan rationell rätt och verklig sedlighet är ingen strid tänkbar. En sådan äger t. ex. ej rum därigenom att det stundom är min moraliska plikt att ej begagna mig av min juridiska rättighet. Den enskilda människan handlar därför mycket orätt om hon gör den juridiska rätten till norm för sin vandel, vilket skulle innebära att hon gjorde allt som hon hade lust till att göra, blott hon icke därigenom råkade i kollision med statens lag. Just för att hon ej må komma på slika tankar, just på det ingen må sätta juridisk oförvitlighet i stället för moralisk, är det av vikt att skarpt skilja det moraliska området från det juridiska.

Om den rationella rätten lär nu vidare Boström, att den är den norm efter vilken den empiriska lagstiftningen bör rätta sig, i den meningen att de gällande lagarna i staten bör vara ett så troget uttryck för dess väsende som under historiskt givna förhållanden är möjligt. Är de icke längre detta, så bör de ändras. Men liksom Boström i sin sedelära framhållit att människans sedliga liv är en utveckling, och att i följd härav pliktens krav i varje ögonblick beror på hennes nuvarande sedliga ståndpunkt och de förhållanden i vilka hon lever, så lär han även att lagarna bör i varje fall lämpas efter statens allmänna rättsliga ståndpunkt och övriga förhållanden. Han är följaktligen främmande för varje yrkande som ginge ut på att reformera bestående lag efter abstrakta rättsgrundsatser.

Peter Paul Rubens: Cloelia Passing the Tiber

Rubens

Patrick J. Buchanan: The Death of the West

How Dying Populations and Immigrant Invasions Imperil Our Country and Civilization

Thomas Dunne Books/St. Martin’s Press, 2002     Amazon.com

Back Cover:

BuchananMASS IMMIGRATION

SKYROCKETING THIRD WORLD POPULATIONS

COLLAPSING BIRTH RATES IN THE WESTERN WORLD

A CULTURAL WAR DESTROYING AMERICA’S FREEDOM AND HERITAGE

What The Death of the West foretells is astonishing:

– Not a single European country – save Moslem Albania – has a birth rate that will enable it to survive in its present form through this Century. By 2050, only one-tenth of the world’s people will be of European descent, and it will be the oldest tenth on Earth, with a media age of almost fifty.

– Russia, already in a terminal population crisis, will, by 2050, be driven out of Central Asia by Islamic invaders and lose huge slices of Siberia and her Far East to a China fifteen times as populous.

– There are 30 million foreign-born in the United States today, and between 9 and 11 million illegal aliens – as many illegals as there are people in Rhode Island, Massachusetts, and Connecticut combined.

– America is losing the cultural war. Militant paganism is crowding out the old Faiths. Separatism is triumphing over integration. The melting pot has become a salad bowl. And the impact upon American society, politics, and culture will be devastating.

In an even-handed, thoughtful tone, Patrick J. Buchanan documents the sea Changes that have already bdgun to take place in our society.

The Death of the West is a timely, provocative book that asks a question that quietly troubles millions: Is the America we grew up in gone forever?

Front Flap:

Collapsing birth rates in Europe and the United States, coupled with population explosions in Africa, Asia, and Latin America, are set to cause cataclysmic shifts in world power, as unchecked immigration swamps and polarizes every Western society and nation.

Drawing on U.N. population projections, recent U.S. census figures, and expert policy studies, prominent conservative Pat Buchanan takes a cold, hard look at the future decay of Europe and America and the decline of Western Culture. In The Death of the West, Buchanan contends that the United States now harbors a “nation within a nation”, that Europe will be inundated by an Islamic-Arab-African invasion, and that most First World nations, including Japan, have begun slowly to vanish from the earth.

And aside from a rapidly aging population, Buchanan argues that the counterculture of the 1960s has now become America’s dominant ethos and is systematically demolishing America’s history and heritage.

Bold, powerful, and persuasive, The Death of the West details how a civilization, Culture, and moral order are passing away and foresees a new world that has terrifying implications for our freedom, our faith, and the preeminence of American democracy.

Patrick J. Buchanan Official Website

Fredrik Lilljekvist: Kungliga Dramatiska Teatern, Stockholm

Lilljekvist


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi