Joy and Sin: Douglas Wilson Sermon

2012

Douglas Wilson: Reforming Marriage

Canon Press, 1995     Amazon (second, revised edition, 2012)

Back Cover of Second Edition:

WilsonHow would you describe the spiritual aroma of your home? The source of this aroma is the relationship between husband and wife. Many can fake an attempt at keeping God’s standards in some exterior way. What we cannot fake is the resulting, distinctive aroma of pleasure to God. This is because godly marriages proceed from obedient hearts, and the greatest desire of an obedient heart is the glory of God, not the happiness of the household.

Most marriage books offer checklists and methods as the way to improve relationships without understanding that the real issue is always the heart. In Reforming Marriage, Douglas Wilson teaches couples how to cultivate a loving home, how to keep short accounts and defuse quarrels, and how to steer clear of problems like the Nice-Guy syndrome and the treadmill of confessing temptations. In short, he presents a practical theology of marriage that affects everything from sex to financial management to taking out the trash.
About the Author:

George B. Post: Wisconsin State Capitol, Madison

Post

Click to enlarge

En ny generation konservativa?

Ursprungligen publicerat 11/11 2010 (Politics)

Den politiska eller åtminstone dagspolitiska kommentaren har tidigare inte varit min genre. Jag har i denna blogg beskrivit hur jag för ganska länge sedan förlorade mycket av mitt intresse för eget aktivt deltagande i politiken och t.o.m. den idépolitiska debatten i Sverige. Samtliga riktningar, partier och ledande tidningar och tidskrifter, inklusive dem jag själv medverkat i, rörde sig, efter några lovande tendenser i annan riktning under åttiotalet, mot en alltmer total gemensam konformism och konsensus kring den distinkta men teorilösa och eklektiska s.k. politiska korrekthet som dikteras från den anti-västliga globalismens kommandocentraler.

Detta dömde dem till allt större irrelevans. Det var uppenbart att jag inte kunde göra min optimala insats inom deras ramar. Jag har dock försökt hålla kontakten, och vänner och bekanta i partierna har uppmuntrat mig till förnyat engagemang. Eftersom jag tidigt träffat många av de ledande personerna har jag så att säga alltid känt mig äga de bästa förutsättningar för en partipolitisk bana. Men varje gång jag närmat mig politiken har besvikelsen med den rådande kulturen – och alltmer framträdande okulturen - i partierna blivit sådan att den omöjliggjort fortsatta steg. Den krets kring Tage Lindbom som uppstod vid mitten av nittiotalet, och tidskrifterna Contextus och Samtidsmagasinet Salt, såg under en tid ut att kunna förnya åtminstone en meningsfull idépolitik, men det varade inte länge. När jag senast, efter några år utomlands, försökte övertyga mig själv om att det var moraliskt fel att helt överge partipolitiken och att man trots allt borde kunna åstadkomma något genom att stödja Moderaterna eller Kristdemokraterna, visade det sig att dessa partier just genomgått ytterligare häpnadsväckande ståndpunktsförskjutningar i centrala frågor som än en gång gjorde det omöjligt att genomföra något i denna väg i god tro. Inte bara den vanliga politiska debatten utan även den ideologiska och rentav den akademiska politiska analysen höll på att genomgå ett intellektuellt haveri, där alla de större och djupare perspektiven försvann. Jag ville, tror jag man kan säga, verkligen väl. Men det gick helt enkelt inte att engagera sig i de existerande formerna.

Närmare exempel på varför det inte gick bör vara överflödiga. De kulturvänsterns kampanjer och värderingar som kontinuerligt, en efter en, anammats av högern och kristdemokratin (som delvis byggde på dem redan från början) dominerar nästan restlöst den offentliga diskussionen. Den genuint nyskapande traditionalism med verkliga historiska horisonter och filosofiska resurser, som jag tyckte mig se en avsevärd potential hos några årtionden tidigare, är systematiskt och programmatiskt avförd från den reella politiska agendan. Endast några få – i och för sig berömvärda – undantagsfigurer vidareför en del av dess gestik och retorik i egenfinansierade projekt vid sidan om, men det är inte minst kontrasten mellan deras värderingar och vad de faktiskt tvingas stödja i det de insisterar på att samtidigt fortsätta verka inom dessa partier som gör att situationen framstår som så absurd. I allt högre grad måste jag, trots min personliga sympati och respekt för många av dem, fråga mig hur de kan se en oundvikligen marginell karriär i dessa organisationer som värd ett helt liv av allt löjligare eftergifter och självbedrägerier.

Låt mig ta blott ett enstaka exempel. Per Dahl var en av dem jag på åttiotalet bedömde som en intressant, genuin konservativ, som kunde representera en del av det som var av bestående värde i det konservativa tänkandet. Han var delvis verksam på Timbro, väl förtrogen med Burke, en verklig profil i jämförelse med de utslätade rationalister och pragmatiker som så länge dominerat Moderaterna. Vad som hände på åttiotalet var främst att dessa trista modernitetsförvaltande teknokrater blev hårdare och tuffare, att de, ledda i sluten och ordnad trupp av Arbetsgivareföreningen, Timbro, och Sture Eskilsson, med början i Henri Lepages bok I morgon kapitalism assimilerade klassisk libertariansk ideologi och därmed plötsligt fick ett ideologiskt instrumentarium av en typ de kunde förstå, men tidigare saknat. De kände sig med detta rustade att möta vänstern på ett nytt sätt, och gjorde det också. Det hela var mer en organiserad politisk propagandasatsning än en genuin intellektuell förnyelse. Men i detta sammahang lyckades också en del mer genuina konservativa röster, eller närmare bestämt kulturkonservativa, göra sig hörda, sådana som jag bedömde kunde fullgöra den “viktiga roll” som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en artikel i Svenska Dagbladet 1984 med rätta hävdade att den från “nyliberalismen” skilda konservatismen kunde spela. Jag fann tidigt Carl Johan Ljungberg vara en av dem. Per Dahl var en annan. Även P. J. Anders Linder visade vid denna tid en sympatisk sensibilitet för denna dimension av politiskt tänkande och framför allt kulturella värderingar. Ja, detta gällde i viss mån t.o.m. Mats Johansson, om än s.a.s. i en annan stilistisk modalitet. Snart framträdde också Per Ericson.

Under många år var också jag i någon utsträckning med. Jag ville stödja och uppmuntra detta. Men det gick från början att se vilka kompromisser som skulle vara nödvändiga om man fortsatte i dessa institutionella sammanhang. Jag minns inte minst när SAF-tidningen en gång skickade en bok om Hayek till mig för recension. Det var en god introduktion till en libertariansk tänkare av den alltmer ovanliga typ som också i åtminstone flera väsentliga avseenden var förenlig med konservativa perspektiv och värderingar trots att han själv tog avstånd från benämningen. Men hur signifikativt var det inte att redaktören utan konsultation med mig helt enkelt strök mina få och denna gång relativt milda kritiska formuleringar om libertarianismen! Detta förfaringssätt präglade tyvärr i lika hög grad de publikationer och fora som inte direkt bar Arbetsgivareföreningens namn.

Trots detta uppenbara tryck från de doktrinärt libertarianska finansiärerna av Timbro o.s.v. tyckte jag dock fortfarande att det vid denna tid fanns hopp om att Ljungbergs och Dahls falang skulle kunna få en bestående plats i svensk politisk idédebatt och därmed kunna åstadkomma en verklig förändring av den tröstlösa högern. Som jag nämnt i en tidigare post hävdade Claes Ryn att Eskilsson hade “soft spots” för genuina kulturkonservativa perspektiv. Och det ideologiska trycket på det mått av egentlig intellektuell verksamhet som bedrevs i dessa institutioner var ännu långt ifrån det som senare kom med figurer som Carl Rudbeck och Johan Norberg.

Dahl introducerade och översatte texter av Edmund Burke, och fortsatte på denna väg synbarligen utan att anpassa sig till den nya av Rudbeck och Norberg representerade andan, i en tid när vänstern anammade högerns ekonomi och högern vänsterns kultur. Han medverkade på nittiotalet i den idékonservativa tidskriften Contextus, och var även sympatiskt inställd till kretsen kring Lindbom, ur vilken Samtidsmagasinet Salt med tiden uppstod. 2003 utgav han antologin Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten, med bidrag av, förutom honom själv, Fredrik Haage, Martin Tunström, Lotta Levay, Hanna Broberg, Peter Olsson och Hans Wallmark. Inte minst satte han en ofta relativt distinkt konservativ prägel på och välkomnade konservativa skribenter till Barometern, där han, efter att liksom Ljungberg ha lämnat det allt mindre kongeniala Timbro, länge var politisk chefredaktör. Under hela denna tid har Dahl för mig framstått som en sympatisk och historiskt kunnig representant för konservatismen i Sverige, även om det från början var uppenbart att han såväl som de andra nämnda alltid gjort den typ av kompromisser jag var obenägen till, och det till och med var osäkert om det var fråga om kompromisser eller om det i själva verket var något som de såg som förenligt med sina övertygelser.

Saker och ting förändras emellertid i världen, och det finns anledning att titta närmare på vad som idag döljer sig bakom den oförändrade konservativa beteckning som inte bara Dahl utan också en rad yngre bloggare som han hjälper till att lyfta fram använder.

I Barometerns “Bloggrunda” intervjuade Dahl förra året mannen bakom bloggen Konservativa tankar, Martin Edgelius, idag anställd av Moderaterna i Stockholm. Bloggen är, säger Dahl, “välgörande sparsmakad och kräsen”. Jag konstaterar också att det är en trevlig blogg i den dags- och ofta småfrågepolitiskt puttriga genren. Edgelius har gjort flera utmärkta observationer som är i linje med en frihetligt konservativ åskådning av den eftersträvansvärda typen. Men den har här också blivit alltför tam och mellanmjölksaktig – anpassad för en karriär i Nya Moderaterna, även om anpassningarna till den “nyliberala” ekonomin fortfarande är mer uppenbara än de till vänsterns kultursyn.

Man kan självfallet inte ställa de högsta krav på alla bloggar – formatet är ju ännu huvudsakligen använt för kortare kommentarer. Men det bör också sägas att det inte finns någon principiell, teknisk orsak till detta förhållande, och att det förhoppningsvis kommer att förändras såtillvida som även längre, essäliknande texter blir vanligare (denna text är exempelvis snarast en essä, inte en tidningsartikel av den längre typ som har underrubriker). En del av Edgelius kommentarer, och inte minst dem han gör i intervjun med Dahl, är också av sådan karaktär att man tvingas beklaga en brist på historisk och filosofisk fördjupning och konsekvens. Dahl har heller inga invändningar när han konstaterar att bloggen är “dagspress-inspirerad”, och Edgelius säger själv att det sällan förekommer referenser till böcker.

Med all vederbörlig respekt för den erfarne Dahl, och utan att vilja formulera någonting annat än en konstruktiv kritik, måste jag säga att detta samtal i hans bloggrunda innehåller flera häpnadsväckande påståenden. Och vad Dahl säger är inte mindre viktigt - i betydelsen signifikativt, eller symptomatiskt - än vad Edgelius säger.

Den senare förklarar att konservatism innebär att “göra det bästa av situationen som den är nu”. Detta är “konservatismens utgångspunkt”. Dessa formuleringar skulle kunna accepteras, om man med dem förstår mobiliseringen av de historiska traditionerna, insikterna och värdena i nuet, urskillningen och det kreativt förnyade uttrycket för vad T. S. Eliot kallade “the permanent things”, förverkligade på sådant sätt att de oönskade motsatta tendenserna och strömningarna effektivt motarbetas och vad som består av giltiga mönster på olika områden bevaras och förstärks - och, om de gått förlorade, återupprättas. Något som självfallet kräver realistisk klarsyn om och orientering i situationen som den är nu.

Men tyvärr är det inte bara detta Dahl och Edgelius menar. “Om man vill vara involverad i partipolitik”, fortsätter Edgelius, “måste man ta i beaktande att man inte kan hålla med partiet i exakt alla frågor”. Det gäller att “anpassa sig”, att “ta det onda med det goda”. Gör man det finns “stort utrymmer att agera partipolitiskt som konservativ”. Detta är naturligtvis formellt delvis riktigt, och man kan i politiken självfallet inte förneka kompromissens nödvändighet. Men den avgörande skillnaden är den mellan att anpassa sig för att tillåtas marginellt pyssla med konservativa symbolfrågor och på så sätt få med en krympande väljargrupp som annars skulle gå åt annat håll, och att verkligen förändra ett parti i, i den relevanta meningen, konservativ riktning i de cenrala frågorna. Givet den faktiska, allmänna inehållsliga utvecklingen av partipolitiken idag får den edgelianska uppfattningen om möjligheterna en djupt problematisk innebörd i sammanhanget av Dahls och Edgelius’ konservativa anspråk.

Konservatismen har inte sällan i ytliga uppslags- och handboksmässiga sammanhang definierats i termer av “försvaret av det bestående”. Men naturligtvis har ingen filosofisk konservativ någonsin omfattat den absurda läran att det bestående i betydelsen det aktuellt förhandenvarande, “situationen som den är nu”, alltid bör försvaras, att man alltid bör “anpassa sig” till detta och “ta det onda med det goda”. Man kan säga att konservatismen som fenomen och begrepp uppstod just med motståndet mot den då förhandenvarande franska revolutionen och hotet att vissa av dess resultat, eller förutsägbara problematiska följder, skulle bli bestående. Den handlade om vägran att “anpassa sig” till situationen som den var då, vägran att ta det överväldigande onda med det goda som fanns kvar eller i begränsad utsträckning tillfördes av det nya. Och så har det naturligtvis blivit i än högre grad sedan dess, när de förutsägbara problematiska följderna blivit det ofta dominerande bestående.

Att inte anpassa sig till det onda i situationen är självklart inte detsamma som att acceptera det goda som också finns i nya situationer, nya ideologiska och samhälleliga delsanningar. Detta är en självklar och grundläggande del av den nyskapande traditionalism som det tänkande som benämnts konservativt alltid varit när det varit som bäst. Edgelius och Dahl gör inte längre någon sådan distinktion. Konservatismen handlar definitionsmässigt och till sin konstitutiva essens om försvaret av distinkta saker, och det är därför sådana former som “radikalkonservatism” och t.o.m. “konservativ revolution” kunnat uppstå. Ingen konservatism i ordets historiska, politisk-filosofiska mening skulle, som Torbjörn Tännsjö försökt göra gällande, kunna användas som försvar för bevarandet av Sovjetsystemet. Konservatismen var explicit för fortsättandet av vissa av de fredliga och även folkligt förankrade reformer som inletts långt före den franska revolutionen såväl som långt före den ryska. Men den såg klart den demoniska arten av centrala inslag i den nya världsrevolution som på alla områden satts i rörelse av problematiska idéer och kulturströmningar, och som tenderade att forma såväl gamla som nya ledarskikt.

Dahls bakgrund gör dock att jag är benägen att nu vilja ge inte bara honom utan också Edgelius the benefit of the doubt. Man vill naturligtvis gärna tro att en ny generation av konservativa med genuin insikt på något sätt ska kunna skapa sig åtminstone visst utrymme i de partier där de huvudsakligen är verksamma. Dessa är naturligtvis främst Moderaterna och Kristdemokraterna, men Dahl och Edgelius hyser också hopp om Centerpartiet och  Folkpartiet. De är överens om att “den gamla frisinnade delen av Folkpartiet hyser…en hel del konservativa värderingar”, och att “Lars Leijonborg var den siste representanten för dessa på nationell nivå…Här har väl Björklund dock gett dem än mer hopp.”

Naturligtvis ser vi fortfarande en del goda förändringar. Och förvisso finns många fall där reaktion beror på ofilosofisk tröghet och rigiditet snarare än genuin insikt och visdom, och där mognad följer av flexibilitet och nytänkande. Det är i linje med konservatismen att avvisa radikal, utopistisk kompromisslöshet. Ett svenskt humanistiskt forskningsprojekt ägnades nyligen “traditionen som utopi”. En sådan ohistorisk hållning är inte den burkeanska konservatismens. Nuets verklighet måste förvisso först realistiskt accepteras för att effektivt kunna förändras i enligthet med konservatismens insikter. Världen förblir ofullkomlig, och kompromisser är alltid, om än i varierande utsträckning och av olika slag, oundvikliga.

Men denna välvilliga tolkning blir i det aktuella fallet svår att upprätthålla. Edgelius fortsätter med att förklara inte bara att det är oförenligt med konservatismen att “önska sig tillbaka till någonting annat”, utan till och med att detta i det förflutna belägna andra “ju alltid [är] förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Detta är en fullständigt grotesk formulering, som varken Marx eller någon av hans seriösa filosofiska efterföljare skulle hålla med om. Men det värsta är inte att Edgelius säger detta; han är ung och ny i dessa sammanhang, och det kan vara en förflugen formulering i ett sammanhang som inte föranlett någon förberedelse eller närmare eftertanke. Det värsta är i stället att Dahl otroligt nog fyller i med att dessa formuleringar är “Tage Lindboms definition“: “Först händer det någonting och då blir det en reaktion, och de som stannar vid denna arga reaktion de blir reaktionärer, men de som sen mognar i förhållandet till samhällets förändring, de mognar också till en konservatism.

Det är egentligen överflödigt att kommentera detta. “Först händer det någonting” – exempelvis bolsjevikernas oktoberkupp. Folket förslavas gradvis. En totalitarism växer fram. Tiotals miljoner oskyldiga människor dödas, med hänvisning till “historisk nödvändighet”. Hela världen hotas. Vad gäller i ett sådant läge, om man får tro dessa formuleringar från Dahl och den nya konservativa generationen? Jo, att “inte stanna vid en arg reaktion” och “bli reaktionärer”. Att inte “önska sig tillbaka till någonting annat”, något som fanns före revolutionen. Något sådant hopp kan inte finnas. Detta andra är nämligen “alltid förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det enda rätta, och i själva verket det enda möjliga, är därför att anpassa sig till det som “händer”, till “samhällets förändring”. På så sätt rentav “mognar” vi, ja, vi mognar “till en konservatism”. Tännsjö skulle nicka instämmande.

Jag vet naturligtvis att varken Dahl eller Edgelius egentligen menar detta. Det handlar här, återigen, bara om en tillfällig intervju i vilken ogenomtänkta formulerinar är naturliga och ursäktliga, och det vore orättvist att ta vad de säger alltför bokstavligt. Givetvis delar Dahl inte Tännsjös syn på Sovjetsystemet, och han själv var utan tvekan just en “arg reaktionär” så länge det existerade. Men Dahl och Edgelius tror på fullt allvar att den “samhällets förändring” som nu “händer” är av helt annat och i grunden positivt slag. Att det är en förändring visserligen med en del ont, men också med så mycket gott att den är helt förenlig med konservatismen, att den ger denna “stort utrymme”, att det lilla onda bör accepteras. Det är i stället just detta som är det förbluffande, och det allvarliga, med Dahls och Edgelius’ formuleringar. Det ser ut som om de inte uppfattat att den utveckling som skett efter Sovjetsystemets fall i centrala avseenden är lika problematisk från den ordnade frihetens, moralens, humanitetens, den nyskapande historiska traditionalismens, sanningens, ja alla de högre värdenas och därmed den verkliga, innehållsbestämda konservatismens perspektiv som det trots allt långt ifrån globala och i jämförelse med idag teknologiskt outvecklade Sovjetsystemet var. I själva verket är alla de nämnda, av den verkliga frihetliga konservatismen försvarade värdena lika hotade som någonsin. Och de är hotade av i hög grad samma krafter som möjliggjorde Sovjetsystemet.

Varför försvarar t.o.m. de jag uppfattade som kämpande för verkliga humant och frihetligt konservativa värden idag denna utveckling? Detta har skapat en kris i mitt förtroende för Dahl och andra sådana som jag tidigare sympatiserade med. Jag ser dem idag öppet försvara sådant jag trodde att de tidigare bekämpade, fastän detta antagit blott lätt modifierade former. Detta säger något viktigt och djupt om hela den tänkande delen av den svenska borgerligheten. Det är svårt att tro att de bara missförstår den pågående förändringen. Mer verkar vara involverat i deras bejakande. Dahl och Edgelius visar att konservatismen riskerar att helt förvandlas till sin begreppsliga innebörd och reduceras till en passiv anpassning till den förändring som initieras av vad som en gång var dess motståndare. Till en konservatism som endast kan tillåtas puttra på om i det större sammanhanget obetydliga symbol- och småfrågor. En konservatism som i själva verket fyller funktionen att dölja och maskera den mest problematiska revolution och på så sätt blidka och få med de motsträviga. En pseudo- eller neokonservatism som i det avgörande är nästan helt inordnad i den kapitalistisk-socialistiska överideologin.

I linje med detta beskrev Johan Lundberg, som i övrigt gjort mycket bra som Axess-redaktör, tidigare i år i en radiodebatt konservatismen i närmast socialterapeutiska termer, som en strategi för att få ombord de svaga som inte hade begåvning nog att förstå och hänga med i globaliseringens förändringar. Som om det var detta det krävdes styrka och begåvning för! Det är naturligtvis precis tvärtom.

Den dominerande samhällsförändringen under hela nittonhundratalet har varit en sådan som direkt, avsiktligt, och med framgång gått emot centrala värderingar av den typ som konservatismen när den varit som bäst försvarat. Idén att konservatismens väsen består i att “mogna” i förhållande till denna utveckling, att “ta det onda” i den, d.v.s. att helt enkelt acceptera och bejaka det, är naturligtvis både bisarr och beklämmande. Men tyvärr avspeglar den vad som under nittonhundratalet, och i synnerhet efter andra världskriget, alltför ofta varit konservatismens verkliga ställning eller roll, inte minst i Sverige. En europeisk “konservatism” som idag exempelvis inte ens identifierar den globalistiskt dirigerade demografiska ersättningen av de europeiska folken med folk från helt andra delar av världen som ett problem, utan som bejakar den och endast talar om hur de nya folken ska “integreras”, förtjänar naturligtvis inte namnet. Att konservativa i gångna århundraden inte talade om detta beror naturligtvis endast på att de ännu inte kunde föreställa sig problemet. Kritiken av invandringspolitiken har ingenting att göra med – eller borde åtminstone inte ha någonting att göra med – den s.k. “främlingsfientlighet”, den “rasism”, det “hat” o.s.v. som de anti-västliga globalistiska propagandisterna och kapitalistiska centralplanerarna och deras medvetna eller omedvetna tjänare, den likaledes intellektuellt havererade vänstern, ständigt larmar om.

Förutom, på det mest elementära planet, det egna folkets identitet och fortlevnad, handlar den i stället om värnandet av den naturliga mångfald i världen som helhet som äger ett värde i sig och som är mer eller mindre förbunden med den kulturella mångfalden. Begreppen “multikulturalism” och “integration”, såsom de länge obekymrat använts av politikerna, har givetvis alltid varit varandra motsägande. Men båda projekten leder i realiteten, i förening med den allmänna globaliseringen och med migrationens aktuella och framtida omfattning, till etnisk och kulturell utarmning och homogenisering.

Detta borde tillhöra de centrala frågorna för en verklig, meningsfull konservatism. Även för den typ av konservatism som i andra historiska sammanhang med helt andra dimensioner på problematiken försvarat multietniska stater och multinationella imperier var frågan om identiteter och särarter självklart central.

En sådan genuin konservatism kräver alltså förvisso kontinuerligt flexibilitet och intelligent nytänkande. Men den kräver detta inte för att kunna anpassa sig till en destruktiv och tyrannisk revolutions förändringar, utan för att kunna möta och motstå dessa. Och för att kunna visa att den inte handlar om någon orättfärdig, ensidig klasspolitik utan om värden som är hela samhällets. För att kunna avslöja den utsträckning i vilken vänstern och kulturradikalismen handlar om något helt annat än att förbättra arbetarnas, kvinnornas och allehanda minoriteters ställning - den utsträckning i vilken dessa endast manipuleras som instrument för den nya makten och dess strävanden. För att kunna visa att den tekniska utvecklingen kan hanteras utan ett accepterande av historiematerialismens ideologiska determinism och allmänna vilseledande ensidighet. Och inte minst kräver konservatismen flexibilitet och nytänkande föra att kunna ge nya, kreativa uttryck för sina egna traditionella värden och insikter.

Edmund Burke förespråkade naturligtvis aldrig någon anpassning till och något “mognande” i förhållande till det jakobinska vansinne han förutsåg redan innan det bröt ut. För att inte tala om Tage Lindbom, som i sin tolkning av Burke fann det under lång tid beståendes historicistiska kriterium otillräckligt. I just den uppsats jag tror Dahl hänvisar till talar Lindbom upprepade gånger om “återupprättande”: ordet innebär med nödvändighet att det finns “någonting annat” i det förflutna som inte är “förlorat”. I annat sammanhang förespråkar han, i linje med detta, “övervintring”. Jag delar inte i allo Lindboms ståndpunkter ifråga om moderniteten och den kristna medeltiden, men hans ställning i nittonhundratalets svenska konservatism, eller reaktion, gör att jag känner att det är viktigt att de svenskar som gör anspråk på att i någon form representera konservatismen återger dem korrekt. Jag anför därför de avslutande meningarna i hans klassiska bok Sancho Panzas väderkvarnar från 1962:

“Det finns…all anledning att söka genom en ‘övervintring’ bevara de tankar och den kunskap, med vilka en framtid upprättar den ordning, som i vår världsdel gick förlorad i medeltidens slut. Detta är icke utopism, ty all utopism är ett försök att skapa himmelska förhållanden med jordiska medel. Det är ett totalt brytande med den ordning, som dyrkar människan såsom alltings mått och alltings herre, jämlik och därför dömd till vanmakt. Först när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ’stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen, först då återfår hon sitt värde och sin värdighet.”

Mot slutet involverar sig Dahl och Edgelius mer tydligt i den partipolitik som den senare signalerat att en del av hans formuleringar handlar om: “om man vill vara involverad” i den så krävs enligt honom den anpassning o.s.v. som han beskriver. Vi står naturligtvis inför den stora frågan om partipolitiken sådan den idag ser ut överhuvudtaget är en framkomlig och önskvärd verksamhetsform för konservativa. Men det skulle föra för långt att behandla den här. Det är nog att konstatera att den nya generationen anser att denna partipolitik ger den “stort utrymme”, och att därmed min problematisering blir inte bara legitim utan också oundviklig.

Hela Dahls och Edgelius’ resonemang framstår mot slutet som riktat mot Socialdemokraterna. Här märks inte längre någon större skillnad mellan dem och den banala och ignoranta globalistiska teknoliberalism som dominerar inom Moderaterna, sedan långt före de Nya. “De sanna reaktionärerna”, säger Edgelius, “är Socialdemokraterna”, som inte förmår “se framåt” utan önskar sig tillbaka till ett “Per Albin-samhälle”. För Dahl gäller det att vara “borgerligt konservativ”; även Socialdemokraterna är konservativa, men i en felaktig mening: de är “välfärdsstatsnostalgiker”. Dahl får till följande i ljuset av hela det föregående resonemanget svårbegripliga slutkläm: “Det gäller att inte förneka sina rötter. Gör man det vågar man heller inte se framåt. Och de rötterna är långt bredare än alla Socialdemokrater kan föreställa sig.”

Givetvis måste det faktum att många i en ny generation tycks villiga att använda termen konservatism välkomnas. För det är i de traditioner, historiska förhållanden, värden och idéer som ofta försvarats under detta namn som vi finner det mesta av det som den kapitalistisk-socialistiska revolutionen vänder sig mot och förstör. Och det är av detta skäl också där vi finner så många av de intellektuella resurser som är nödvändiga för att motstå och övervinna dess oförminskade totalitära hot. För att använda Ambjörnssons ord kunde konservatismen fortfarande verkligen spela en viktig roll.

Jag vet att Burke-kännaren Per Dahl, tvärtemot vad som framgår av det tragiska, motsägelsfulla svamlet (som gör det enkla partipolemiska angreppet på Socialdemokraterna helt uddlöst) i intervjun med Edgelius, fortfarande skulle kunna göra mycket för att hjälpa den nya generationen att bättre förstå konservatismens historiska mening – för att hjälpa den att se att, om den menar allvar, den gett sig in på något som är mer krävande och som har en djupare innebörd och större betydelse än vad den hittills förefaller ha blivit medveten om.

Dahl är dock tyvärr ett tydligt exempel på hur konservatismen visar sig otillräcklig. I stället för att stramas upp, förstärkas, och vidareutvecklas, som jag på åttiotalet hoppades att den skulle göra, har den intellektuellt försvagats, anpassat sig, förlorat sin själ, sitt salt. Jag är också alltmer benägen att tro att den även i dess äldre former, om dessa kunde förnyas, idag vore otillräcklig. Det är därför jag numera kallar mig europeisk post-paleokonservativ, i en avvaktande hållning, i bejakande av nödvändigheten av ett i vissa stycken mer radikalt nytänkande.

Däremot förblir den historiska konservatismen och dess varianter av bestående värde, ja, den förblir oumbärlig också för detta nytänkande. Radikalkonservatismens och den konservativa revolutionens strömningar rymmer en del viktiga intellektuella resurser här, men samtidigt tenderar de att tappa bort alltför många av den äldre konservatismens. Och till skillnad från Dahls intervju syns dock på annat håll - exempelvis, trots dess fortfarande övervägande neokonservatism, i bloggen Tradition & Fason – åtminstone några tecken på att den nya generationen kanske kan komma att visa sig vilja förvärva de intellektuella och kulturella resurser som krävs för att inte falla offer för illusioner på det sätt som nu till och med en av de mest erfarna och kunniga i den gamla generationen tycks ha gjort. Och gör den det, kommer den förhoppningsvis också inse det mer genomgripande nytänkandets nödvändighet.

Detta, liksom Sverigedemokraternas framgångar, har sedan en tid tillbaka – ungefär sedan jag startade denna blogg i april förra året – givit mig anledning att åter vända blicken mer regelbundet mot den svenska politiken och politiska idédebatten. Och att uppta den politiska kommentarens genre.

Donetsk

Donetsk

Click to enlarge

Reinfeldt och det politiska våldet

Ursprungligen publicerat 27/10 2010 (Politics)

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen – och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänsterterroristerna har begått grova brott. Offren är oskyldiga. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Jag har naturligtvis inget större förtroende för Ohlys eller Sahlins politiska omdöme. Den självgoda, provinsialistiska nationalism som Ohlys kommentarer under valnatten om att vi nu lever i ett land som “smittats” av de “högerextrema” vindarna från Europa ger uttryck för, är signifikativ. Men långt allvarligare är hans hotfulla ord samma natt om utomparlamentarisk kamp mot Sverigedemokraterna. Inte bara, som Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström framhöll, på grund av vad de sade om den svenska politiska kulturen, utan framför allt i ljuset av Ung Vänsters kända samröre med extremvänsterns balaklava-terrorister.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa - man kunde använda betydligt starkare ord - att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar - och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna - ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers utom kommunisternas - på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet - om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet - gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten:

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där den del av debatten jag syftar på  kan ses från 15.10.]

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tiotals miljoner egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som tror sig försvara marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterterrorister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella upplösning, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambagt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

Jane: Meadow

From their album Age of Madness (1978).

Konservatismen och massinvandringen

Ursprungligen publicerat 10/10 2010 (Politics)

En nationalistisk kommentator av min post Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av en separat post. Situationen är inte så enkel.

Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet till förmån närmast för en variant av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.

Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.

Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.

Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.

Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandingens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.

Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa frågor. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.

Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.

Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de icke-frihetliga sidorna av dagens globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.

Bad Gastein

Bad Gastein

Click to enlarge

Ljungberg i Bad Gastein

“Österrikes försommar är bedövande vacker. På Bad Gasteins ljusgröna bergssluttningar betar i varma junidagar kor och lamm, medan de välfyllda bäckarna för ned vinterns sista smältvatten från alptopparna. Landskapet andas idyll. De första vandringstusisterna samlas och tar sig med starka kängor och vandringsstavar uppför branten till dagens strapatser.

Idyllen verkar på en besökare tidlös. Men har den alltid rått? Här bland bergen stred man en gång häftigt om rätten att ha egna åsikter och egen religion. Det är en för många glömd historia som ändå förskräcker när den återberättas.

I vår tid godtar såväl den katolska som den evangelisk-lutherska kyrkan trots teologiska meningsskiljaktigheter rätten att fritt välja sitt religiösa hemvist. I Europa betraktas denna frihet som ett självklart arv.”

Läs mer

Sri Krishnaraja Wadiyar IV, Maharaja of Mysore

Maharaja of Mysore

Simon Kyaga och det galna geniet

Överläkaren och forskaren i psykiatri Simon Kyaga stod för ett intressant ”Sommar”-program i radio i slutet av juni. Med relevanta historiska utblickar och översikter av det samtida forskningsläget redogjorde han för hur det svenska forskarteam han tillhör kommit fram till slutsatsen att den från antiken härstammande föreställningen om ett samband mellan genialitet och galenskap är riktig.

I skarp polemik mot psykologen Judith Schlesinger menar Kyaga att det nu är möjligt att vetenskapligt fastställa att psykiskt sjuka inte bara är sjuka utan också uppvisar ökad kreativitet. Ledare för forskningsprojektet har varit psykiatriprofessorn i Göteborg Michael Landén, som kommit till psykiatrin från neurovetenskapen, och professorn i medicinsk epidemiologi och biostatistik vid KI Paul Lichtenstein. Teamet har också tillägnat sig den alltifrån femtiotalet framvuxna och idag etablerade kreativitetsforskningens resultat. Det är oklart för mig hur denna grupp förhåller sig till Fredrik Ulléns, som i hög grad forskat på samma område men som inte nämns av Kyaga. När Ullén, den kände pianisten och professorn i kognitiv neurovetenskap vid KI, medverkade vid den av mig arrangerade 12th International Conference on Persons i Lund förra året talade han om just detta ämne.

Utifrån ett unikt svenskt dataunderlag, som Ullén också hänvisar till, har man hursomhelst kunnat visa att släktingar till psykiskt sjuka oftare är forskare och konstnärer. Sambandet gäller enligt Kyaga för psykotiska sjukdomar, d.v.s. sådana där verklighetsuppfattningen är förändrad. Man har också funnit liknande förändringar i thalamus. Det är litet oklart i vilken utsträckning den förhöjda kreativiteten återfanns hos de sjuka och inte hos de friska i samma släkt – Kyaga säger att patienterna har samma typ av kreativ potential, men att dess förverkligande hos dem hindras av sjukdomen. Samtidigt tycks det för honom entydigt att de sjuka är bättre på ”divergent tänkande”, inklusive ”logiska slutsatser som står i kontrast med förutfattade meningar”; de är ”inte lika begränsade av sitt sunda förnuft för att göra korrekta logiska slutsatser”. Detta är påståenden vars innebörd förtjänar att utredas i filosofiska termer. Kyaga talar också om alla de patienter han träffat ”med helt fantastiska förmågor”.

Vi får höra om svårigheterna att få resultaten publicerade i de relevanta vetenskapliga tidskrifterna, men hur de nu i hög grad förefaller ha accepterats. En snart utkommande bok av James Kauffman, en ledande forskare på området som tidigare anslöt sig till Schlesinger, sägs visa hur han nu blivit tveksam till henne. Även Kyaga själv utkommer i höst med en bok där han i mer entydiga termer försvarar de nya svenska resultaten. Inte bara konstnärlig och vetenskaplig kreativitet står i samband med bipolär sjukdom, utan även ledarskap och i synnerhet politiskt ledarskap: notivation, beslutsamhet och ambition återfinns i förhöjd grad hos psykiskt sjuka. Churchill framhålls som exempel och förebild.

Emellertid måste, av de skäl jag angivit i tidigare inlägg om psykiatrin, på detta område centrala distinktioner göras, som signifikativt nog saknas också hos Kyaga. Denne är helt öppen med att han har ett syfte med såväl sin forskning som med sin strävan att sprida dess resultat, ett syfte som ligger bortom såväl det rent teoretiska vetenskapliga kunskapsintresset som t.o.m. de kliniska psykiatriska tillämpningarnas praktiska intresse. Kyagas syfte har att göra med den allmänna sociala perceptionen av psykisk sjukdom. ”Alla känner någon som lider av psykisk ohälsa”, skriver han. ”I Sverige drabbas idag var tredje person av psykisk sjukdom. Men det finns fortfarande många fördomar, och mycket vi behöver lära oss. Det är i det här sammanhanget som jag tror att idén om kreativitet och psykisk sjukdom är viktig.” (Min kursiv.)

I grunden är avsikten lovvärd. För det första är det naturligtvis verkligen oerhört anmärkningsvärt om det är riktigt att var tredje person i Sverige drabbas av psykisk sjukdom. Men här måste man rimligen gå in på definitionen av sådan sjukdom – snarast är det väl så att definitionen, och diagnoserna, ständigt utvidgats på ett sätt som inte är oproblematiskt. Kyaga nämner här bl.a. bipolaritet, som liksom schizofreni är en vag kategori men dock klart skild från den senare. För det andra finns utan tvekan också fördomar. Kyaga menar att de leder till ”en av vår tids största orättvisor”. Han berättar historien om sin judiske morfar och tibetanske far, och den intolerans de drabbades av i Tyskland respektive Tibet, och han jämför den med den orättvisa psykiskt sjuka, d.v.s. kreativa begåvningar, utsätts för i Sverige idag. ”Idag vill många inte leva nära eller arbeta med människor som har eller har lidit psykisk sjukdom”, förklarar Kyaga. ”De som har svåra psykiska sjukdomar lever 10-15 år kortare än befolkningen i övrigt. Deras kroppsliga sjukdomar upptäcks för sent, och de erbjuds heller inte vård i samma utsträckning som befolkningen i övrigt. När media talar om människor som är psykiskt sjuka så handlar det fyra gånger av tio om berättelser som berör våld och kriminalitet. Vi förfäras av så kallade vansinnesdåd, som vi ser som konsekvensen av svår psykisk sjukdom. Hur skulle vi annars kunna förklara dem? Det är bara det att det finns i princip inget vetenskapligt stöd för att psykotiska sjukdomar oftare leder till våldsbrott. Tvärtom. Det är i sanning en myt som alltjämt lever kvar och stigmatiserar psykiskt sjuka.”

Det faktum att en av de ”äldsta myterna i det västerländska samhället: idén om geniet som fött ur ett nära samband med galenskap” inte bara är en myt utan faktiskt sanning, att Aristoteles hade rätt om genialitetens väsen, kan hjälpa oss att bekämpa denna orättvisa: ”Det är i det här sammanhanget av fördomar mot psykiskt sjuka som jag tror att forskning om kreativitet och sjukdom skulle kunna erbjuda en förändring. Att som den brittiske psykologen Gordon Claridge säger, ge hopp och optimism tillbaka till dem som drabbas av psykisk sjukdom och till deras familjer.” Denna forskning, som fullföljer Aristoteles riktiga frågeställning om varför vad vi betecknar som psykisk sjukdom återfinns hos ”alla” som blivit framstående inom filosofi, politik, poesi eller konst, kan alltså bidra till att förändra den sociala perceptionen av de psykiskt sjuka. Orättvisorna kan minskas genom att de i stället ses som kreativa begåvningar. Deras anseende höjs helt enkelt om de förstås som genier eller åtminstone begåvningar, eller i alla fall som inte bara sjuka utan också genier och begåvningar. Därmed skulle de olyckliga förhållanden som Kyaga menar följer av den nuvarande sjukdomsperceptionen kunna försvinna.

Kyaga manar därför: ”Nu väntar vi bara på att en modig svensk politiker, liksom Churchill, träder fram och berättar om sin psykiska sjukdom. Så verkar det som om Aristoteles hade rätt: framstående inom poesi, konst, filosofi och även politik verkar oftare vara melankoliker än befolkningen i stort. I Sverige drabbas idag var tredje person av psykisk sjukdom. Alla känner någon som är drabbad. Trots det är det inget vi pratar om. Under hashtagen #allakännernågon på Twitter berättar därför jag och andra med mig om våra erfarenheter av psykisk ohälsa för att riva ned de fördomar som finns och för att hjälpa fler att berätta om sina egna erfarenheter. Det kan du också göra. Den psykiatriska forskningen har gjort enorma framsteg det senaste decenniet, och vi har nu tillgång till både evidensbaserad psykoterapi och en rad nya innovativa läkemedel. De senaste årens genombrott för genetisk forskning borgar för en framtid med personligt anpassad behandling, medan nya metoder för att studera hjärnan ger oss förståelse för själva grunden av vår varseblivning. Alla känner vi någon med psykisk ohälsa. Det är dags att vi bryter ned en av de stora orättvisor som alltjämt finns i Sverige. Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka. De är helt enkelt vanliga människor som drabbats av en sjukdom. Fast förstås, kanske lite mer kreativa och framstående än de flesta av oss.”

Det kan enligt min mening knappast finnas något tvivel om det empiriska och historiska samband Kyaga vill bevisa mellan genialitet eller kreativ begåvning och galenskap i vid mening. Lika säkert är att skapande begåvningar ofta missförstås och behandlas orättvist under den ensidiga perceptionen att de lider av sjukdom. Ja, diagnosen kan utan tvekan ibland vara rent felaktig. Kyaga antyder hur alternativa behandlingsmetoder i sådana fall är önskvärda, samtidigt som han diplomatiskt undviker polemik mot de nuvarande. Sådan kritik finns det dock andra som framför. Nathan Shachar har länge varit känd inte minst som framstående kritiker av psykiatrin i detta avseende, och särskilt av dess förhållande till läkemedelsindustrin. Effekterna av behandling med problematiska mediciner, i synnerhet naturligtvis vid lika problematiska diagnoser, har länge varit det mest påtagliga problemet med psykiatrin. Kyagas resonemang pekar delvis på möjligheter till avhjälpande av detta missförhållande, men tar inte upp det i sig.

Samtidigt saknas här alltså vissa enligt min uppfattning elementära distinktioner ifråga om galenskapen, sjukdomen, genialiteten och kreativiteten. Sannolikt förbiser Kyaga dem helt enkelt; eller så anser han dem relativt betydelselösa. Det är inte osannlikt att det vällovliga humanitära syftet i Kyagas ögon rättfärdigar deras nedtoning och utelämnande. Men risken är att den resulterande bristen på klarsyn i själva verket motverkar en del av hans syfte och försvårar hanteringen av sjukdom som verkligen kan betecknas som sjukdom. Den av större urskillning präglade syn jag vill föreslå är nödvändig både för själva kriterierna på sjukdom och hälsa, och för förståelsen av orsakerna till reell psykisk sjukdom.

Kyaga följer kort den antika uppfattningen att genialitet och kreativitet ”hör samman med annorlunda personlighet” genom historien. Han kunde här med fördel ha gått bakåt i tiden, åtminstone till Platon som hade relevanta saker att säga om det slags ”vansinne” som snarast hade samband med högre religiös intuition än skapande. Men i sak kan detta ändå sägas åtminstone delvis gränsa till den av Aristoteles och Kyaga bejakade kategorin filosofisk genialitet. Kyaga går hursomhelst i stället framåt i tiden: Seneca följde i De tranquilitate animi Aristoteles och hävdade att ”inget äkta geni har någonsin existerat utan ett stråk av galenskap”. Under renässansen skrev Dryden att Great wits are sure to madness near allied, and thin partitions do their bounds divide”. Allt detta är alltså även enligt min mening  okontroversiellt. Utan att på något sätt göra anspråk på genialitet kan jag entydigt säga att min egen blygsamma och begränsade erfarenhet bekräftar att det finns ett allmänt samband här. När jag vid sjuttiotalets slut börjat ägna mig åt meditation och yoga gjorde jag s.a.s. snabba framsteg i riktning mot galenskap inte bara i form av allmänt förändrad verklighetsuppfattning och inte minst religiös eller metafysisk intuition, utan också i form av intensivt skapande.

Det var en helt fascinerande erfarenhet. Under en längre tid skrev jag i oerhörd fart filosofiska utkast, anteckningar, essäer, noveller och romankapitel, helt absorberad i en högst intensifierad form av det skapande tillstånd som kreativitetsforskarna kallar flow, men samtidigt förenat med det mest konkreta andliga skådande. Utan tvekan var det förvirrande såtillvida som min tidigare uppfattning av tillvaron och det omgivande samhället så radikalt förändrades. Intuitioner av saker jag vid den tiden inte ens hade någon klar teoretisk kunskap om, förhållanden som jag först senare och endast genom långvarigt studium kunde fullt förstå och fastställa, kom till mig i överväldigande kaotisk rikedom. Onekligen blev det svårt att i detta tillstånd på adekvat sätt förhålla sig till och interagera med omgivningen. Förvisso skapade detta friktion med och problem för den senare, och såtillvida så småningom också visst lidande för mig själv. Tillståndet var definitivt i någon mening maniskt, men det omväxlade på intet sätt med depressivitet, d.v.s. det var inte fråga om vad som idag kallas bipolaritet. Det var s.a.s. en unipolär ”galenskap” och/eller ”genialitet” (och jag vill starkt betona citationstecknen här).

Mina andliga övningar har sedan dess fortsatt och fördjupats. Jag kan nu i disciplinerade former ibland återskapa samma intressanta tillstånd, även om det också i hög grad ligger bortom den medvetna kontrollens räckvidd. De initialt förvirrande inslagen och omständigheterna föll snabbt bort. Jag växte in i det jag mottagit. Första gången upplevde jag tillstånden främst som andlöst spännande; det hela var nytt, men det ligger i sakens natur att själva dramatiken i upptäckten av just de saker som då avhöljdes för mig inte på samma sätt behöver upprepas, även om det andliga livet är ett oändligt möte med och förverkligande av annat nytt. Insikterna och tillstånden har sedan dess konsoliderats, bekräftats och integrerats och är sedan länge min sant normala verklighetsuppfattning – återfall är endast tillfällig förirring och illusion. Jag kom inom inte alltför lång tid att inse att de nya insikterna i ett större historiskt och geografiskt-kulturellt perspektiv på intet sätt var abnorma, att de tvärtom representerade en sann, högre normalitet. När jag nödgades återvända till vanlig samhällelig funktion blev det redan från början denna verklighetsförståelse jag försökte förkunna, så gott jag förmådde.

Och det är vad jag har gjort sedan dess. Jag skulle kunna säga att jag gör anspråk på att vara en förkunnare av åtminstone en del av den högre ”geniala galenskapens” typ av insikt, i platonsk snarare än aristotelisk mening. I den mån något litet mått av kreativitet återfinns även hos mig, om än utan genialitetsanspråk, tillhör jag här på det hela taget också den centrala historiska linje Kyaga beskriver – den linje som i så hög grad kunnat glömmas av den sekulära moderniteten och inte minst psykiatrin. Men för det mesta är jag benägen att avstå från att se mig själv på detta sätt – för att inte tala om att presentera mig själv i sådana termer. Visst kan man ofta känna ett behov av att vara otämjd shaman, siare, bard och profet, sådana samtidsmänniskan i allmänhet ofta längtar efter dem, i motsats till den terapeutisk-manageriella modernitetens tröstlösa system. Men i alltför stor utsträckning skulle detta vara att hemfalla till och låsa sig i en djupare dialektik som är samma problematiska modernitets egna. I verkligheten leder det inte utöver denna modernitet.

Impulsen överlappar här förstås delvis med den romantisk-moderne konstnärens. Men inte ens Ekelöf i exempelvis Non serviam blir en i allo hållbar och tillräcklig alternativ- eller utanförskapsfigur – för att inte tala om Sven Delblancs konstnär Erik Jerobeam Ahlenius i Grottmannen. Författaren ger en obetalbar beskrivning av hur denne knäcks av psykiatrin – som del av det samtida Sverige – men Ahlenius i sitt vilda tillstånd av autenticitet före behandlingen, med sina visioner om ”den siste tasmaniern”, uppvisar inte bara tilltalande utan även, karaktäristiskt nog, motbjudande drag. Samtidskulturen har, milt uttryckt, en lång väg att gå innan den kan återfinna ens de förblivande giltiga inslag i den tidiga romantiken genom vilka originalitetsgeniet kunde kopplas till genuin traditionell insikt och därmed förvärva den kraft som erfordras för kulturkritikens verkliga effektivitet. Kanske har dessutom den västerländske vismannen eller -kvinnan inte ägt någon optimal form, eller etablerat någon mer allmänt accepterad modell, även om den klassiske filosofen i vissa skolor såväl som mystikern i sina mer disciplinerade former pekar i riktning mot vad som väl måste betecknas som idealet, guru. Vår tid ropar hursomhelst efter honom/henne.

Det följer av den beskrivning jag givit att den högre intuitionen såväl som kreativiteten inte i sig själva nödvändigtvis måste vara förbundna med symptom på galenskap. Det är en intressant fråga i vilken utsträckning den av Kyaga betonade kopplingen är ett distinkt västerländskt fenomen. Det skulle föra för långt att diskutera detta i komparativa termer här. Forskning saknas ju inte. Paralleller kan utan tvekan lätt hittas exempelvis till i vid mening shamanistiska traditioner. Men åtminstone när det gäller den av Platon mer betonade typen av andligt, religiöst, metafysiskt vansinne, eller ”sinne” som transcenderar det vanliga, även i klassisk mening rationella, frågar man sig om kopplingen inte har ett särskilt samband med såväl den klassiska som den moderna rationalitetens specifika dominans i västerlandet, i jämförelse med den högre intuitionen, eller för den delen i vis mån det förnimmande ”förnuftet” i den tyska romantikens och idealismens mening.

Mellan den filosofiska rationalismen och vetenskapen å ena sidan och den religiösa tron, uppenbarelsen och dogmatiken å den andra lämnades i väst endast ett relativt begränsat utrymme för mystiken och den högre intuitionen, bl.a. i vad som kom att bli den esoteriska traditionen – begränsat i jämförelse med den hinduiska traditionen, där såvitt jag vet de högre, i väst oftast som abnorma förnumna tillstånden på helt annat sätt är normala och icke förbundna med galenskap. Motsvarigheter till den helige dåren i väst finns förvisso i några riktningar, men på det hela taget är den andlige läraren, guru, som typ ganska radikalt skild från suprarationalitetens västerländska företrädare såväl som från ”primitiva” kulturers. Meditationens och yogas praktik förlöper på mindre dramatiskt sätt än den i början gjorde för mig.

Den del av den traditionella, alltifrån antiken uppfattade geniala galenskapen som förklaras av kulturell, spatiotemporal kontingens måste skiljas från de mer tidlösa tillstånd som inte nödvändigtvis behöver missförstås av vare sig samhället eller den person som för första gången upplever dem. Det som är en nödvändig del av de högre intuitiva eller kreativa tillstånden bör skiljas från sådant som även med traditionella kriterier måste bedömas som patologiskt – även om ett kontingent, empiriskt sammanhang föreligger. Sker inte detta riskerar Kyagas projekt att leda fel trots de goda intentionerna. Vår förståelse kan fördunklas snarare än bli klarare. Det är ingalunda förvånande att det är när vi, i den historiska framställningen, kommer fram till romantiken som konturerna av dessa problem tydligt börjar framträda.

Kyaga citerar bröderna Schlegel: ”Att avsäga sig rationellt tänkande innebär att transporteras till den mänskliga naturens primitiva kaos, dess vackra och nyckfulla fantasi”. Kyagas respons på sådana synsätt är typisk för den modernitet som på intet sätt är enbart rationalism, vetenskaplighet och materialism, utan även med denna på olika subtila och ibland svårgenomskådliga sätt växelverkande radikal romantisk irrationalism. ”Jag förstår så väl vad de pratar om, bröderna Schlegel”, säger Kyaga. ”Frihetskänslan, när man bara tillåter sig att släppa taget om vad som är rationellt möjligt. Den plötsligt intuitiva insikten om att det finns något annat, och ständigt den gnagande känslan av att allt är så skört.” Här tränger sig åter den oavvisliga nödvändigheten av sokratiska distinktioner på. Ja, det finns något annat. Ja, rationaliteten i modern mening, empirismens såväl som rationalismens, är för flera syften otillbörligt begränsande. Men vad är det andra som ligger bortom den? Är det bara ”den mänskliga naturens primitiva kaos”? Vad är detta kaos? Och är det – vad det nu än mer exakt är som avses – verkligen en ”vacker och nyckfull fantasi”? Det suprarationella sammanblandas här på typiskt sätt med det subrationella.

Kyaga skjuter dock här in en förklaringsmodell från senare historiker, enligt vilka ”anammandet av det galna geniet faktiskt var en helt medveten och kanske rationellt motiverad strategi av den globala intelligentian under romantiken. Efter Napoleons nederlag var revolutionära idéer om ett samhälle lett av en ny upplyst klass av människor inte särskilt attraktiv. Samtidigt som adeln, de ursprungliga sponsorerna av konst och litteratur hade tappat möjligheten att upprätthålla sina dyra vanor. På något sätt så var intelligentian tvungen att hävda sin särställning. Deras strategi blev att gå tillbaka till den gamla antika myten om geniet som besatt av galna demoner. Det gav dem en speciell plats bland sina samtida och en möjlighet att tala klarspråk med de kungliga på ett helt annat och annars mycket farligt sätt.”

Det är ett av många relevanta perspektiv. Klart står att det galna geniet, i många varianter och mer eller mindre långtgående gestaltningar, är en central figur i det västerländska samhället alltsedan denna tid. Så central att den sedan länge äventyrat och relativiserat alla rimliga objektiva kriterier rörande bland annat hälsa och sjukdom. Foucault och postmodernismen i den vida, amerikanska meningen är bara ännu en upplaga av samma gamla, med rationalismen intrikat samspelande romantik. Kyagas grundläggande intuition leder honom dock, oaktat den partiellt förklarande historiska förklaring han anför, endast till vad som från mitt perspektiv kan ses som ett alltför urskillningslöst bejakande av och försvar för detta galna geni.

Han tenderar helt enkelt att framställa geni och galenskap som ”två sidor av samma mynt”. Cesaro Lombroso, som mot 1800-talets slut hävdade att genialitet rentav var omöjlig utan galenskap, nämns, liksom Wilhelm Lange-Eichbaum som vid 1900-talets början insisterade på att ”det är bland gruppen av personer med enastående talang och en samtidig psykisk sjukdom som historiens största genier finns”, och uppräknade ”Michelangelo, Napoleon, Beethoven, Schopenhauer, Strindberg och många många fler…Det kan inte bara vara en slump att det bland dessa historiska giganter bara finns en minoritet som varit psykiskt friska, säger han med eftertryck.”

Jag ifrågasätter inte att den ”orättvisa” Kyaga är ute efter att bekämpa finns, att det finns fördomar mot personer med psykisk sjukdom och olyckliga konsekvenser av dessa av den typ han beskriver. Det är inte heller i sig fel att tillämpa de forskningsresultat jag alltså på intet sätt ifrågasätter utan tvärtom välkomnar på det sociala sätt han gör, vad som skulle kunna kallas deras opinions- eller attitydbildningsmässiga operationalisering. Men det galna geniets dominans, dess legitimering i alla tänkbara teoretiska (och icke-teoretiska), institutionella och andra kulturella former som vi sett alltsedan romantiken, och i ständigt accelererande takt i vår tid, gör att jag ändå måste ställa frågan om den beskrivning Kyaga ger av de rådande fördomarna och deras effekter verkligen är fullt rättvisande.

I början av sitt program uppehåller sig Kyaga med viss utförlighet vid en av sina patienter – som visar sig vara en uppburen konstnär. Är inte, frågar jag mig, den psykiskt sjuke idag ofta redan i hög grad respekterad i egenskap av galet geni, eller åtminstone potentiellt sådant? Betraktas inte många psykiskt sjuka som också ägnar sig åt någon form av kreativ verksamhet i stor utsträckning på samma sätt som konstnären alltifrån romantiken? Att vara exempelvis ett misslyckat geni är ju alltsedan dess enbart en merit, som bekräftar särställningen i förhållande till det förtryckande borgerliga samhället. På samma sätt kan sjukdomen, som missanpassning i olika avseenden, och inte minst det lidande detta skapar, uppfattas som s.a.s. meriterande. Ja, den kan bli attraktiv, den kan spelas ut som ett tillgång. Jag har sett flera exempel på detta, i den akademiska världen såväl som den litterära och konstnärliga. Det finns många mer eller mindre psykiskt sjuka som inte bara inte anses våldsmma och kriminella, utan som man uppenbart vill leva nära och arbeta med. Ja, det finns dessutom sådana som just genom sin sjukdom – i förening med deras skapande – framstår som intressanta, blir efterfrågade. Romaner skrivs om det egna psykiska lidandet. Detta lidande anses också mer eller mindre sammanhänga med eller vara orsakat av en social offerposition som ger särställning. Psykisk sjukdom förlänar helt enkelt viss status. Den kända idéhistorikern Karin Johannisson, som forskat om de psykiska sjukdomarnas historia, har varit inne på detta. Det hela kan rentav drivas till gränsen för narcissistiskt koketterande, ävenledes i den romantiska ”sköna själens” och dess många märkliga transformationers distinkt moderna tradition.

Kanske går jag för långt här, men mitt intryck är att Kyagas uppfattning om den orättvisa behandling och stigmatisering psykiskt sjuka möter i många fall är kraftigt överdriven. Och att rent generellt i högre grad börja betrakta psykiskt sjuka som skapande begåvningar inom konst, filosofi, vetenskap och politik är i sig ingen oproblematisk strategi för att hantera de problem han dock förtjänstfullt beskriver. För att den ska bli till verklig hjälp krävs att den inordnas i ett större sammanhang, en vidare helhetlig förståelse. Den psykiska sjukdomen är redan romantiserad och behöver ingen ytterligare romantisering. Om vi inte skiljer den geniala galenskap som i sig i verkligheten redan är frisk eller lätt, med vissa klassicistiskt moraliska och kulturella, och vid behov även andligt disciplinerande åtgärder, kan befrias från endast tillfälliga, ytliga symptom som kan ses som sjukliga, från den tvivelaktigt geniala som verkligen är övervägande sjuk, riskerar vi att göra lidandet värre. Att här finns många blandformer som förenar i sig frisk genialitet och i sig verklig sjukdom motsäger på intet sätt behovet av denna såväl teoretiska som praktiska distinktion. Svärmeriet för ”den mänskliga naturens primitiva kaos” är inte en väg till hälsa.

Om vi vill kan vi förvisso tolka det galna geniet i den första meningen i termer av den ”högre romantik” jag skrivit mycket om i andra sammanhang. Liksom i dessa andra sammanhang är det en romantik som konvergerar mot den klassiska förståelsen; alternativt kan man också urskilja en romantik avant la lettre under antiken. Nu kan naturligtvis den kreativa begåvning Kyaga studerar vara av många olika slag och uttrycka sig på många olika områden. Jag kan bara uttala mig om vissa av dem. Jag intygar dock att vi på dessa verkligen behöver detta geni, eller dess mer eller mindre nära approximationer. Det kan nå insikter vi behöver, och det kan gestalta dem på sätt andra inte kan. Det har ofta saker att säga oss som vi inte bara bör utan måste höra. Vi får verkligen inte förväxla det med och avfärda det som sjukdom. Men bejakar vi däremot den lägre romantikens helt dominerande förståelse av detta geni avhänder vi oss de redskap som ytterst krävs för att återställa eller ens igenkänna den verkliga psykiska hälsan. Vi binder fast de psykiskt lidande i en osund förståelse av intuition och skapande som bara kan förvärra deras tillstånd.

Och kanske än värre: vi fördunklar vår förståelse av den verkliga psykiska sjukdomens orsaker. All psykisk sjukdom är inte skapande genialitet. Om de psykiska sjukdomarna är så utbredda som Kyaga säger, om åtminstone en stor del av de han säger är psykiskt sjuka verkligen är det, har det i mycket stor utsträckning distinkta kulturella, psykologin påverkande orsaker som är specifika för vår moderna tid. Av samma skäl är den genuina högre skapande begåvningen i vår tid mer än någonsin koextensiv och sammanvävd med patologiska symptom. Men detta kräver likaledes mer än någonsin en strävan inte bara att skilja det ena från det andra, utan också att separat identifiera, förstå och hantera den reella sjukdom som väl åtminstone några lider av även utan tecken på genialitet – även dessa kan förvisso lida av orättvisa fördomar och missförhållanden som behöver åtgärdas. Och detta kan vi göra endast om vi går utöver vår tids konstitutiva romantik – och inte så att vi i stället bejakar vår tids lika konstitutiva, i dessa sammanhang förvisso begränsande och missvisande rationalitet, inom psykiatrin manifesterad i ensidig eller principiellt förfelad neuropsykofarmakologisk reduktionism. Vad som krävs är ett tillägnande och en tillämpning av de klassiska kriterier som endast den förmoderna traditionen på alla nivåer av mänskligt liv erbjuder.

Simon Kyaga begränsas av den moderna horisonten. Han är helt enkelt en modernist som ställer vetenskapens rationalitet i tjänst hos en grundläggande romantisk sensibilitet – ”Jag förstår så väl vad de prater om, bröderna Schlegel.” Hans användning av sina värdefulla forskningsresultat kräver därför en komplettering av ett slag som samtidigt i någon mån medför en modifiering. Men detta kan lätt tillhandahållas utan att denne sympatiske och kunnige forskares viktiga ansats på något sätt förringas och ogiltigförklaras. Jag vidarebefordrar därför hans uppmaning: skriv under hashtagen #allakännernågon på Twitter! Kyagas initiativ förtjänar mer uppmärksamhet och debatt.

Camille Corot: Le pont de Narni

Corot

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Ursprungligen publicerat 25/9 2010 (Politics)

Jonas De Geer har i sin blogg nyligen gjort två tillbakablickar på Samtidsmagasinet Salt, personerna kring det, och dess mottagande. De är av intresse för mig bland annat av det skälet att jag umgicks ganska intensivt med Jonas och Salt-kretsen från mitten till slutet av nittiotalet och hade många diskussioner med dem.

Jonas och jag fördes först samman av dåvarande professorn i idéhistoria i Stockholm, Nils Runeby. Jonas studerade på institutionen och var intresserad av att skriva en uppsats om Tage Lindbom. Runeby hänvisade honom till mig, eftersom jag tidigare (över tio år tidigare) skrivit en uppsats i samma ämne.

Inom kort kom en ung högerradikal, förkonciliär katolsk intellektuell i fransk stil (och med god behärskning av franska, och även kunskaper i latin, italienska och möjligen spanska), piprökande och med basker, hem till mig. Det visade sig att han redan kände till flera av mina konservativa vänner, som exempelvis Burkeforskaren, författaren och debattören Carl Johan Ljungberg.

Våra samtal under de kommande åren rörde många och stora ämnen, men anknytningen till Lindbom blev bestående, av det enkla skälet att Lindbom själv behandlat alla dessa ämnen i sitt författarskap. Jag hade känt Lindbom sedan mitten av åttiotalet och läst honom ännu längre; Christian Braws essäsamlingar från åttiotalets början, utgivna under pseudonymen F. J. Nordstedt, hade fäst min uppmärksamhet på honom. Framför allt rörde Jonas och mina samtal religionen, inte minst förhållandet mellan katolicismen, eller kristendomen i allmänhet, och den vedantistiska traditionen. Jag ifrågasatte också en del punkter i Lindboms tolkning av båda dessa. Men vi återkom också ständigt till den så kallade radikalkonservatism som Jonas alltmer närmade sig. Den traditionalistiska skolan, som Lindbom tillhörde, förband den andliga, religiösa eller i René Guénons mening metafysiska tematiken å ena sidan och den politiska å den andra. Inom denna skola är Lindbom antagligen fortfarande den som utifrån den traditionalistiska metafysiken presterat de mest djupgående, utförliga, och detaljerade analyserna, såväl allmänt historiska som filosofiska, av det moderna västerlandet, och i flera avseenden av västerlandet som helhet, alltifrån antiken.

Efter att själv ha knutit kontakt med Lindbom introducerade Jonas nu också en hel egen krets av yngre akademiker och intellektuella för honom. Tillsammans med Borås Tidnings Johan Sundeen, även forskare i idéhistoria i Göteborg, gav han ut en volym med mestadels äldre artiklar av Lindbom, med titeln Konservatism i vår tid. Den uppmärksammades positivt av Svante Nordin i en recension i Svenska Dagbladet som markerade kulmen i dennes intressanta utveckling alltifrån uppgörelsen med vissa former av marxismens vetenskapliga anspråk i Historia och vetenskap 1981. Han hade nyligen utgivit sin stora biografi över Fredrik Böök, och man väntade med spänning på vilket nästa steg skulle bli. Inom kort skulle han också medverka i Salt. 

Eftersom allmän enighet rådde om att Lindboms självbiografiska bok Omprövning från 1983 var alltför tunn, och han inte tycktes villig att skriva några mer omfattande memoarer, fick Jonas (och antagligen Sundeen) också idén att producera en memoarvolym byggd på Lindboms inspelade muntliga berättande. Denna utmärkta idé fick till följd att regelbundna möten med Lindbom arrangerades i Stockholm under några år från mitten av nittiotalet, där Lindbom talade om sitt liv, i synnerhet om de tidiga åren som forskare och därefter ledande intellektuell inom den svenska socialdemokratin. Lyssnade gjorde inte bara Jonas’ yngre krets, med personer som statsvetaren Johan Tralau, nu mest känd från Axess TV, och Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan och kritisk mot sin bror Johan, men framför allt med en rad unga katoliker som Alexander Andrée, senare forskare i medeltidslatinsk filologi. Även jag, Ljungberg, och forskaren i idéhistoria och numera den från Sveriges Radios “morgonandakt” kände hindun Stig Lundgren deltog regelbundet. Någon gång anslöt sig också andra konservativa publicister som den snart märkligt tystnade Svenska Dagbladet-medarbetaren Eddie Tistelgren och Per Dahl, sedermera Barometerns politiske chefredaktör. Sundeen och kulturskribenten Per-Olof Bolander medverkade inte, eller bara någon enstaka gång, eftersom de inte bodde i Stockholm. Intensiva diskussioner följde. Så småningom var det nödvändigt för den mer än åttiofemårige Lindbom att ta sig hem, men vi andra fortsatte in på småtimmarna.

Jonas var drygt tio år yngre än jag, men vi hade det gemensamt att vi båda vuxit upp i Bromma och gått i samma skola där. Hans och mina föräldrar bodde fortfarande kvar, på kort avstånd från varandra. Vi träffades även där. De flesta mötena med Lindbom ägde rum hemma hos Jonas på Kungsholmen, men hans lägenhet var, liksom min, för liten för större möten. Det största mötet var därför det i Bromma hos mina föräldrar. Vid detta tillfälle deltog även Carl-Henning Wijkmark, Per Landin, och en mycket ung Mohamed Omar. Diskussionerna fortsatte denna gång hela natten, mot slutet som omväxling i det De Geerska hemmet dit de vid denna tid kvarvarande promenerat och som vi lämnade först när solen gått upp. (Det var dock den ljusa delen av året.)

Det var i denna krets jag först hörde talas om projektet Salt. Jonas låter oss dock nu veta att Bertel Nathhorst inte bara var Salts finansiär, utan också den som, i mars 1999, uppmuntrat Jonas och Per-Olof Bolander att starta tidskriften och inte bara ett nyhetsbrev, som de själva tänkt. Det var något jag missade; som jag minns det hade tidskriftsplanerna funnits en längre tid hos Jonas och i Lindbomkretsen. Men tydligen framställdes inte dessa planer för Nathhorst i en hänvändelse till honom, utan det var han som vid detta tillfälle självmant förklarade sig villig att finansiera ett sådant projekt.

Alla visste att Nathhorst var en kontroversiell person, men det var svårt för utanförstående att bedöma anklagelserna om hans framfart i näringslivet. Jag hade bara träffat honom en gång, på ett Timbroseminarium, och det enda jag mindes från det tillfället var markeringen, i hans inlägg, av hans lutherska ortodoxi. Vad han än gjort i övrigt stod det klart att detta var en person med starka politiska och religiösa övertygelser. Han hade också disputerat i religionshistoria, och hade avsevärda humanistiskt-kulturella intressen.

Det sistnämnda blev jag medveten om inte minst när han under våren 2000 ringde mig i Oxford. Det visade sig att han bodde utanför London, och han ville att vi skulle träffas. Som jag minns det var huvudskälet till detta att han funderade på att skriva en biografi över Carl David af Wirsén och ville diskutera detta ämne med mig. Vi avtalade en tid, han anlände med tåget, och vi träffades på en av mig ofta använd, av gäster lättfunnen mötesplats, The Randolphs bar. Det visade sig att han också var mycket intresserad av Oxford, och vi tillbringade större delen av dagen tillsammans, med promenad runt flera colleges och i University Parks och North Oxford, lunch på The Old Parsonage, och avslutning tillbaka på The Randolph, denna gång i avdelningen för eftermiddagste. Det oavbrutna och intensiva samtalet rörde bara till liten del Wirsén, och i långt större utsträckning Oxford, och samtida politik, inte minst EU. I någon mån rörde det också Salt. Jag framförde bl.a. den bland mina vänner vid denna tid ofta diskuterade idén att en kulturkonservativ “tankesmedja”, en motsvarighet till Timbro, i linje med Salt, borde skapas, men jag fick en känsla av att han uppfattade detta som involverande ett önskemål om finansiering från honom, något som jag inte alls hade i åtanke. En viss spänning mellan hans engagemang för marknadsfriheten och hans stöd för Salt med dess annorlunda ståndpunkter kunde också skönjas. Mötet gav naturligtvis inget som helst underlag för en bedömning av hans agerande i näringslivet.

Förutom Lindbomkretsen medverkade i Salt en rad kända och etablerade skribenter – Roger Scruton, Svante Nordin, Mats Gellerfelt, Per Landin, Anders Björnsson, Knut Carlqvist – och flera som inte var men förtjänade att bli kända. Men Jonas påminner nu om att Salt redan efter det första, mer okontroversiella numret, som i allmänhet blev väl mottaget av ledar- och kulturskribenter, attackerades av P-O Enquist som ett “brunmålat finrum”. Denna typ av omdömen, att Jonas och Salt representerade en ny salongsfascism o.s.v., blev förvisso – också enligt de kommetarer och rapporter som nådde mig i England – efter de följande numren den helt dominerande. Även Maria Schottenius skall på detta tidiga stadium ha fördömt tidskriften i samma anda. Jonas avfärdar som en myt föreställningen att det var först hans intervju med David Irving i det femte numret som innebar en avgörande vändpunkt i tidskriftens reception.

Han ger också en märklig redogörelse för bakgrunden till denna intervju. Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski hade upprepade gånger ringt till redaktionen och på av Jonas specificerat “magstarkt” sätt protesterat mot Jonas’ avståndstagande från Johannes Paulus IIs ursäkt å kyrkans vägnar för dess behandling av judar, och mot Jonas’ förnekande av att påvens ämbete gav honom auktoritet att legitimt göra sådana “politiskt korrekta utspel”.

Jag vet inte så mycket om Jakubowski, men jag har varit i kontakt med honom vid ett tillfälle, när jag, uppmuntrad av en judisk vän, skickade en artikel om konservatism och judendom till Judisk Krönika någon gång vid slutet av åttio- eller början av nittiotalet. Det var ett ämne jag sedan mitten av åttiotalet diskuterat med en annan en judisk vän, Erland Josephson, bl.a. Czesław Miłosz’ svenske översättare (tillsammans med sin polska fru), som tidigare disputerat i historia i Uppsala men som jag lärde känna på Stockholms universitet där han, liksom jag, ville skriva en idéhistorisk uppsats om Lindbom. Han publicerade också senare inte bara en utan flera sådana uppsatser, tillsammans med uppsatser i ett annat ämne tillhörande våra gemensamma intressen, nämligen personalismen. Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.

Enligt Jonas var det nu hursomhelst Jakubowskis beteende under deras samtal – “det var som om telefonluren vibrerade av hat” – som gjorde att han kontaktade Irving och gjorde intervjun. Men detta känns, oavsett arten av Jakubowskis beteende, som en märklig motivation. Naturligtvis var en intervju med Irving inte någon orimlig idé, även om jag håller med om bl.a. Svante Nordins kritik som gick ut på att Jonas borde ha ställt följdfrågor om Irvings just då diskuterade “förintelserevisionistiska” ståndpunkter, inte minst av det skälet att dessa var obekanta för de flesta svenska läsare. Även om det förvisso finns en del problem med Irvings forskning – av den typ som John Lukacs pekat på och exemplifierat i The Hitler of History – var Irving en sedan länge mycket inflytselserik historiker med flera böcker av viss relevans för en konservativ (och inte bara radikalkonservativ) analys av andra världskriget och därmed nittonhundratalshistorien i allmänhet.

I intervjun behandlas helt andra saker än frågan om det legitima i påvens agerande rörande kyrkan och judarna. Det intryck Jonas nu ger är därför att anledningen till intervjun var något slags allmänt behov att reagera mot  Jakubowski, eller snarare den judiska opinionen i allmänhet, p.g.a. Jakubowskis ilska över Jonas’ ståndpunkter i den senare frågan. Logiken känns inte glasklar. Men det står klart att Jonas har uppfattat “sionisthövdingen” Jakubowskis ingripande som ett “försök till intimidering”, och detta, säger han, “blev droppen”, även om de redan hade “gått över Rubicon för länge sedan”. Men Jonas’ agerande här skall kanske också ses i sammanhanget av den allmänna beskrivning av Salts syfte som han strax därefter ger: “det var den offentliga ‘diskursens’ gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete var det vi företog oss”.

Vi får ta del av Jonas’ berättelse om hur den negativa mediala uppmärksamheten ledde till att han förlorade “mer än halva” sin vänkrets. Utan tvekan var det fråga om negativ medial uppmärksamhet: inte bara vanliga recensioner av nya nummer, utan separata “granskningar” av och utförliga kritiska angrepp på tidskriften och redaktionen som helhet. “Om det är något som präglar människorna i det kapitalistiska mediasamhället är det rädsla”, skriver nu Jonas. “Större delen av mitt dåvarande umgänge bestod av antingen publicister eller akademiker i början av karriären. En del var barndomsvänner. De sa inte upp kontakten, de bara drabbades av akut beröringsångest och slutade höra av sig.” Så långt påminner detta om Lindboms beskrivning av den “osynliga ostracism” som han själv upplevde på femtio- och sextiotalet, och i synnerhet efter publiceringen av Sancho Panzas väderkvarnar. Men i Jonas’ fall gick det hela, enligt honom själv, längre: “Jag hade fullt upp med Salt och småbarn hemma och kan ärligt inte säga annat än att det var good riddance,  men det var likväl en kuslig demonstration av massmedias dominans över människor. Till och med nära släktingar rapade, närmast verbatim, upp fulmedias anklagelsefraser mot den stygga tidskriften.”

Medan redaktörerna enligt Jonas fick uppmuntran från kända svenskar mellan skål och vägg, pressades “namnkunniga skribenter…av sina arbetsgivare att sluta. Några blev så ängsliga att de gick ut och gjorde halvkvädna, patetiska avböner, men de var undantag. Politrukpublicisten Mats Svegfors…försökte rentav förbjuda alla medarbetare på tidningen [Svenska Dagbladet, där han då var chefredaktör] att medverka i Salt…Där stötte han dock på patrull internt. Efter ett tag fattade emellertid tidningens bildbyrå, Scanpix, ett ‘policy-beslut’ om att inte sälja bilder till oss. Hälften av alla återförsäljare började bojkotta oss efter #5, osv, osv. Så höll det på.”

Eftersom jag flyttade till England strax efter att utgivningen började är det svårt för mig att bedöma situationen här. Jag träffade Jonas sista gången på den stora nittioårsmottagningen för Lindbom hösten 1999, med bl.a. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander och flera av de andra medverkande i den av Jonas redigerade vänboken till Lindbom som presenterades vid detta tillfälle. Som jag minns det var de flesta i kretsen från mötena med Lindbom närvarande. Även några av de unga muslimer som vid denna tid bildat ytterligare en krets kring Lindbom var där.

Också jag var kritisk på några punkter till de senare numren av Salt. Jonas skriver själv att han var “impulsiv, stökig”, och att han och Per-Olof var “varandras motsatser”, att den senare var “samlad, tystlåten, eftertänksam, noggrann” och drog det “tyngre lasset” av arbetsbördan. Men Per-Olofs egenskaper var, som jag uppfattade det, inte riktigt tillräckliga som motvikt. Det fanns ett obalanserat och onödigt provocerande drag hos tidskriften, som förhindrade kommunikation inte bara med meningsmotståndare utan också med andra. Inte minst de satiriska bilderna i slutet av det andra numret fann jag anmärkningsvärda. Jag minns att jag tyckte att Jonas i offentliga debatter exempelvis i radio tenderade att genom en alltför hård framtoning onödigtvis alienera sina inledningsvis positivt inställda interlokutörer, såsom Marie Söderqvist, krönikören och ledarskribenten i Svenska Dagbladet. Det var något i hela satsningens ton som blivit fel. Denna uppfattning delades av Lindbom.

Jag var en av de få i Lindbomkretsen som aldrig medverkade i Salt. Jonas ville visserligen ha en artikel om den så kallade svenska personlighetsfilosofin, men på grund av min Englandsflytt blev det ingenting av med det. Jag var flera gånger uppe på redaktionen, och höll kontakt med de flesta involverade ända tills jag flyttade. Därefter fortsatte jag att förnya min prenumeration ända till slutet. Men redan under de tidiga diskussioner som ledde fram till startandet av tidskriften märkte jag att Jonas inte var särskilt angelägen att involvera mig i projektet. Utan tvekan uppfattade han mig hela tiden som stående alltför långt från hans form av radikalkonservatism.

Vad Jonas säger om sitt dåvarande umgänge avser säkert hans jämnåriga. Varken jag eller, tror jag, Johan Sundeen eller Carl Johan Ljungberg drabbades av någon beröringsångest. Jag kan naturligtvis inte bestrida att Jonas har rätt i sin allmänna beskrivning av de övriga. Flera reagerade säkert tyvärr på detta sätt. Men i åtminstone några fall kan det väl, oavsett om de hade rätt eller fel, ha berott på den utsträckning i vilken de verkligen tog avstånd från den inriktning Salt visade sig få? Johan Tralau hade jag exempelvis hela tiden uppfattat som den mest liberale i Lindbomkretsen.

Jag kände att det snarare var Jonas som slutade höra av sig. Antingen berodde detta, trodde jag, på att han verkligen ogillade mina åsikter till sådan grad att han inte ville ha fortsatt kontakt, eller på att han antog att jag p.g.a. samma åsikter ogillade hans till den grad att jag inte ville det. Men jag fick också intrycket att även några av de yngre i Lindbomkretsen, som hade medverkat i Salt, upplevde det på samma sätt: att det var Jonas själv som drog sig undan i sin tilltagande radikalism. När jag efter några år kom tillbaka till Sverige och Salt upphört, verkade han rentav ha gått under jorden. Det var inte mer än ett rykte som antydde att han numera flyttat till Göteborg. Det var svårt att veta hur man skulle få kontakt med honom. Jag tänkte att man kanske borde ringa hans far, Hans, som jag ju träffat i Bromma, och även på Handelshögskolan, där han är känd professor, och i något Cityuniversitets- eller Timbro-sammanhang, för att höra vad som hänt. Sundeen, som flyttat sin forskning till den institution i Lund där jag nu undervisade, nämnde efter en tid att Jonas tagit telefonkontakt med honom, men han var den ende. Det visade sig också snart att Jonas kunde hittas, om än i begränsad utsträckning, på internätet. Han hade närmat sig några nationalistiska organisationer och skrev nu i deras organ, men hade också lämnat Sverige och bodde med sin fru och sina barn – på Orkney!

2005 höll jag ett föredrag om konservatismen i den svenska historien på Konservativt Forums årliga konferens i Heimdals lokal i Uppsala. Absorberad i min forskning även efter återkomsten till Sverige hade jag ännu inte förstått vilken effekt Salt haft på den svenska konservativa debatten. Jakob Söderbaum höll ett långt inledande anförande vars huvudbudskap var att Jonas De Geer och Salt inneburit en katastrof för den svenska konservatismen, och att det nu var av avgörande betydelse att markera den skarpaste gränslinje gentemot vad denna tidskrift och Jonas stod för, att hålla “suspekta element” borta. De som ville bli medlemmar i Konservativt Forum måste rentav genomgå en undersökning av sin bakgrund och personliga historia. När jag nämnde att jag kände Jonas väl, tenderade några att förskräckt rygga tillbaka. Kanske, tänkte jag, kände Jakob till saker om vad som hänt i Sverige som jag inte visste om, trots att jag läst alla nummer av Salt; om vad Jonas sagt och gjort under den tid jag var borta. Kanske hade jag inte insett vidden av det hela. Men det var ändå lite svårt att förstå. Det blev nödvändigt att ägna för ändamålet icke avsatt tid till att närmare beskriva mina egna ståndpunkter för att återvinna deras förtroende. Jag har sedermera sett hur en gränslinje faktiskt på det hela taget upprätthålls i Jakobs och Dag Elfströms på många sätt utmärkta blogg Tradition & Fason, liksom exempelvis i Axess. De undviker Salts ton – men de saknar också några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata.

Hela det här beskrivna dikotomiserande mönstret i Salts utveckling och mottagande känns för mig onödigt och beklagligt. Lindbomkretsen var en potentiellt historiskt betydelsefull konstellation av intellektuella. Och Salt var från början helt rätt tänkt. Projektet ägde alla goda förutsättningar: en korrekt identifierad, tydlig nisch, stor efterfrågan, utmärkta kontakter, stöd och uppmuntran från de stora tidningarna och tunga akademiker, mycket pengar, tillgång till kända skribenter och lovande okända. Det borde lätt ha kunnat resultera i en bestående, seriös, högkvalitativ motsvarighet till dåvarande Moderna Tider eller nuvarande Axess. Det finns anledning att hoppas att det kan tas upp igen och i några icke oväsentliga avseenden förbättras.

Claes G. Ryn Lecture

Our Shared Humanity: The Moral and Cultural Preconditions of Cordial Relations

November 2013

Claes G. Ryn: A Common Human Ground

Universality and Particularity in a Multicultural World
University of Missouri Press, 2003     Amazon
Front and Back Flaps:
RynA great challenge of the twenty-first century is the danger of conflict between persons, peoples, and cultures, among and within societies. In A Common Human Ground, Claes Ryn explores the nature of this problem and sets forth a theory about what is necessary for peaceful relations to be possible. Many in the Western world trust in “democracy,” “capitalism,” “liberal tolerance,” “scientific progress,” or “general enlightenment” to handle this problem. Although each of these, properly defined, may contribute toward alleviating disputes, Ryn argues that the problem is much more complex and demanding than is usually recognized. He reasons that, most fundamentally, good relations among individuals and nations have moral and cultural preconditions.

What can predispose them to mutual respect and peace? One Western philosophical tradition, for which Plato set the pattern, maintains that the only way to genuine unity is for historical diversity to yield to universality. The implication of this view for a multicultural world would be a peace that requires that cultural distinctiveness be effaced as far as possible and replaced with a universal culture. A very different Western philosophical tradition denies the existence of universality altogether. It is represented today by postmodernist multiculturalism – a view that leaves unanswered the question as to how conflict between diverse groups might be averted.
Ryn questions both of these traditions, arguing for the potential union of universality and particularity. He contends that the two need not be enemies, but in fact need each other. Cultivating individual and national particularities is potentially compatible with strengthening and enriching our common humanity. This volume embraces the notion of universality, while at the same time historicizing it. Using wide-ranging examples, Ryn presents a firmly sustained and systematic argument centering on this central issue. His approach is interdisciplinary, discussing not only political ideas, but also fiction, drama, and other arts. Scholarly and philosophical, but not specialized, this book will appeal to general readers as well as intellectuals.
For more on Ryn, see the category Value-Centered Historicism, the References page, and the National Humanities Institute, the journal Humanitas, and the Academy of Philosophy and Letters on the Links page.

Lavinia Fontana: Autoritratto alla spinetta con la fantesca

Fontana

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Ursprungligen publicerat 26/4 2009 (Politics)

Timbro och Arena Idé inbjuder i samarbete till “Samtal om det öppna samhället – och hoten mot det”. Den förra “tankesmedjans” Maria Rankka och den senares Boa Ruthström kommer att leda samtalet mellan den socialdemokratiske f.d. statssekreteraren i utbildningsdepartementet och numera professorn i statskunskap Sverker Gustavsson, som ska ge en idéhistorisk tillbakablick, Markus Uvell, tidigare vd för Demoskop och nu vid Svenskt Näringsliv, som kommer att redovisa en opinionsundersökning om stödet för Sverigedemokraterna, och Björn Fries, f.d. kommunalråd i Karlskrona, nu chef för forsknings- och utvecklingsenheten inom Socialtjänstförvaltningen i Stockholms stad, som ska berätta om erfarenheter av arbete med “främlingsfientliga” grupper.

Evenemanget presenteras med följande formuleringar: “Främlingsfientligheten har vuxit i hela Europa. För några årtionden sedan vann inte partier som ansågs vara rasistiska eller ha för starka band till fascismen tillträde till parlamenten. I dag är det inte ovanligt. Här hemma ser vi exempelvis ett ökat stöd för Sverigedemokraterna. Men betyder det att vi går mot ett mer slutet Sverige? Är idéerna om det öppna samhället hotade? Vad betyder den ekonomiska krisen i det här sammanhanget? Kan vi dra några lärdomar av 30-talskrisen och i så fall vilka?”

Några kanske minns mig från Timbro på 80-talet. Det var då delvis en verkligt intressant think tank, dominerad av klassisk liberalism (libertarianism) men också med ett starkt inslag av genuin konservatism (främst vad som brukar kallas kulturkonservatism) – Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Jag medverkade vid många evenemang, bl.a. det utmärkta Sommaruniversitetet (vid det första av dessa, 1985, höll jag ett föredrag om den närmast reaktionäre tänkaren Tage Lindbom, som sedan också själv medverkade!), föreläste vid City-universitetet, och skrev åtminstone någon gång i Marknadsekonomisk Tidskrift (som senare blev Smedjan).

Därefter gick det emellertid utför. Det kulturkonservativa inslaget övergavs till förmån för Carl Rudbecks postmodernt relativistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala propaganda för vad många andra globalistiska ideologer sedan mycket lång tid tillbaka kallade “den nya världsordningen”. I det den liberalsocialistiska politiskt-korrekta agendan anammades nästan i dess helhet, måste i sak även själva frihetsbudskapet tonas ned. Det visade sig att man i själva verket inte stod för vare sig för de humanistisk-kulturella värden eller de politiska principer jag under ett tag fått intryck av. Mitt deltagande minskade, och jag prioriterade andra former för min verksamhet.

Men även om man med de nämnda förändringarna i mycket gjort sig intellektuellt irrelevant – och man också förlorat den ställning man tidigare hade i den svenska debatten – görs fortfarande ett och annat av viss vikt. Seminariet om yttrandefrihet förra året och de ståndpunkter som då intogs hedrar exempelvis nuvarande chefen Maria Rankka. Också det nu aktuella evenemanget ser ut att falla inom denna kategori såtillvida som man åtminstone formellt ställer öppna frågor i viktiga och kontroversiella ämnen i stället för att bara ge de vanliga färdiga svaren.

Dessa frågor avspeglar emellertid innehållsligt den ensidiga och begränsade problemformulering som bestämmer den dominerande svenska politiska idédebatten, och i ljuset av Timbros utveckling är det inte sannolikt att denna svaghet beror endast på samarbetet med Arena Idé. Jag försvarar inte, som Timbro säger sig göra, det öppna samhället i Poppers mening. Men jag försvarar heller inte den typ av slutet samhälle som Timbro i dag i verkligheten står för. När beteckningar som “främlingsfientlighet”, “rasism” och ”fascism” används för att utan närmare analys och dialog i de globalt-centralistiska ideologiska och ekonomiska manipulatörernas intresse avfärda, marginalisera och tysta personer och partier med avvikande agendor, blir problemformuleringen – att det på detta sätt betecknade utgör ett hot mot öppenheten – direkt självmotsägande.

Det var intressant att den på sitt område ledande amerikanska tidskriften Foreign Affairs, utgiven av the Council on Foreign Relations som alltsedan 1920-talet huvudsakligen arbetat för en internationell ordning bortom och efter nationalstaterna, styrd av FN och relaterade övernationella organisationer, förra året publicerade en lång artikel av Jerry Z. Muller med titeln ‘Us and Them: The Enduring Power of Ethnic Nationalism’. Muller, en ledande kännare av den s.k. “konservativa revolutionen” i Tyskland under 1930-talet (en rörelse som inte alltid var orelaterad till men som också stod i motsättning till och undanträngdes av nazismen), betonade att fascismen och nazismen var extrema former av ett betydligt äldre och vidare fenomen: nationalismen som en djup politisk rörelse och idéströmning av central betydelse i den västerländska moderniteten. Han sökte visa att dess kraft knappast avtog ens efter andra världskriget, att den är en grundläggande realitet som kommer att bestå.

Det extrema i fascismen och nazismen har delvis rötter som går tillbaka till den franska revolutionen och dess nya ideologiska och praktisk-politiska radikalitet. Men det ligger framför allt i deras inkorporerande av distinkta element i en ny, radikalmodernistisk idévärld, i mycket skild från den som uppbar nationalstaternas framväxt i den tidigmoderna perioden såväl som från de nya nationalitetsrörelserna under 1800-talet. Och det förklaras i hög grad av den specifika historiska situation i vilken de växte fram, bestämd främst av det första världskrigets och Versaillesfredens allmänna katastrof för det gamla Europa.

Den olyckliga 1900-talshistoria som detta krig och denna fred var upphov till sammanlänkade nationalismen med fascismen på ett sätt som oundvikligen lämnar mer eller mindre tydliga spår i de flesta av de nationalistiska partier som idag åter tar plats i Europas parlament. Men detta betyder inte att dessa partier, och framför allt inte nationalismen som sådan, kan avfärdas av det skälet att de anses ha “alltför starka band till fascismen”.

Deras livskraft bekräftar snarare att nationalismen inte kan reduceras till de specifika former den iklädde sig på 1930-talet. 1900-talets verklighet, i vilken fascismen var ett centralt inslag, var komplex. Den kräver en historisk, intellektuell och moralisk urskillning som de kommunistiska och ideologiskt transformerade liberala system som velat ersätta inte bara fascismen, och inte ens bara nationalismen som sådan, utan också hela den konservativa politiska idétraditionen, varit både oförmögna och ovilliga att prestera i sina analyser.

Den engelske historikern Edward Gibbon, författaren till det stora verket om det romerska imperiets nedgång och fall, kunde på 1700-talet tydligt se betydelsen för den mänskliga friheten av Europas moderna uppdelning i en mångfald relativt oberoende men kulturellt och moraliskt närbesläktade stater. Med formuleringar av oförglömlig kraft och skönhet förklarade han att närhelst en tyrann trädde fram i någon av dem, måste han uthärda sina jämställda härskares kritiska blick, ta i beaktande sina allierades råd, och räkna med sina fienders motstånd. Den som drabbades av hans onåd kunde relativt lätt finna både tillflykt och upprättelse i ett annat land. När makten en gång koncentrerades i det världsomfattande romerska imperiet var det omöjligt för den förföljde att fly.

Nationalitetsrörelserna under 1800-talet skapade nya nationalstater och förstärkte nationalismen i de gamla, men den grundläggande historiska sanningen om nationalstaterna och friheten, som är en sanning om vikten av den decentrerade och balanserade makten, gällde redan om de äldre staterna på Gibbons tid. Det samarbete som idag krävs för att verkligen hävda Europas intressen måste inkorporera denna sanning. EU gör det ej, och tjänar därför ej heller dessa intressen.

Såväl kommunismen som den liberala demokratin har under snart ett århundrade framträtt med globala imperialistiska ambitioner. Ideologer av den typ som normalt publiceras av Foreign Affairs (för att de inte ska förlora trovärdighet och framstå som ett enkelt propagandaorgan har de alltid då och då blandats med avvikare som Muller) planerar alltmer öppet och explicit en global integration, dels via regionala enheter som EU, dels direkt genom IMF, Världsbanken, WTO, ICC o.s.v. (relativt direkt också genom OECD), och naturligtvis FN självt, som är historiskt mer eller mindre förbundet med de övriga organisationerna och har otaliga ytterligare till sig länkade sådana. Och denna integration sker i tecknet av en likaledes länge eftersträvad syntes av kommunismen och den liberala kapitalismen, även om de ideologiska benämningarna skiftar. “Demokrati”, alltid ett centralt slagord för både kommunismen och den kapitalistiska liberalismen, är väl idag den mest använda, eller missbrukade. Grundläggande för den sköna nya världen har naturligtvis länge också varit den “multikulturella” – och inte minst anti-västliga och anti-vita – propagandan och lagstiftningen.

Den liberala demokratins och den borgerliga rättsstatens etablering och konsolidering var historiskt oskiljaktiga från nationalismen. Nationalismen har frihetliga traditioner. Men även den liberala demokratin bar från början också på ett delvis problematiskt arv från den franska revolutionen. Som frihetligt konservativa kritiker från början såg, som politiska filosofer vetat alltsedan antiken, och som historien omedelbart visade, äger även den liberala demokratin en totalitär och imperialistisk potential, som alltmer förverkligats under en process av ideologisk förvandling som i vissa avseenden tog sin början redan under 1800-talet men accelererade kraftigt och förverkligades i termer av praktisk politik och institutionalisering under 1900-talet.

När vi ser hur redan den liberalkapitalistiska demokratin alstrar sin egen “politiska korrekthet” (eller snarare godtar den socialistiska – själva begreppet härrör från Sovjetunionen), med långtgående inskränkningar av tanke-, yttrande- och mötesfriheten, och mot bakgrund av den kommunistiska totalitarism som i kvantitativa termer lett till långt värre övergrepp än fascismen, är det lätt att förstå hur mycket längre en internationellt institutionaliserad liberalsocialistisk syntes kommer att kunna gå i denna riktning. Redan det andra världskrigets tragiska utgång, där de delar av Europa som skulle räddas undan nazismen istället förslavades under kommunismen, var ett resultat av denna syntessträvan. Edmund Burke skulle ha föraktat Churchill. Globaliseringen handlar inte i första eller ens andra eller tredje hand om öppenhet, frihandel, kontakter och kulturutbyte. Den handlar om centralistiska, anti-nationella, ideologiska och andra regleringar. Den handlar om ett systematiskt nedbrytande av kulturella egenarter och traditionell mångfald. Den handlar om frihetsinskränkningar i ett imperium som till skillnad från det romerska faktiskt kan bli verkligt världsomfattande.

I synnerhet med de ideologiska transformationerna och deras praktiska följder under 1900-talet är det lätt att se den problematiska potentialen också i nationalismen. Men det är viktigt att skilja denna potential, och för den delen nationalismen som sådan, från nationaliteten som sådan, och de frihetsbefrämjande nationalstaternas historiska realitet. Utöver Gibbons sanning om vad som idag skulle kallas den multipolära makten (om än bara i ett inomeuropeiskt sammanhang) är det historiskt ovedersägligt att det endast är i de moderna nationalstaterna som, på basis av den kulturella, moraliska och etniska gemenskapen, de i vid mening liberala, demokratiska, sekulära institutionerna – politiska, rättsliga, vetenskapliga, kulturella – och därmed de grundläggande frihetliga och humanistiska värdena i den västerländska moderniteten kunnat växa fram och förverkligas.

I ljuset av dessa historiska och samtida förhållanden är den enkla liberalsocialistiska strategin att helt enkelt ignorera och tysta nationalistiska politiker och intellektuella, en strategi byggd på renodlandet av och den ensidiga tonvikten på överträdelserna i en extrem och kontextspecifik variant av nationalismen, inte moraliskt legitim och i längden sannolikt praktiskt omöjlig. De flesta av dagens nationalistiska partier är knappast mindre medvetna om problemen med arvet från fascismen än dagens “före detta” kommunister – som aldrig förlorat sina maktpositioner – är medvetna om problemen med arvet från kommunismen.

Den av Gordon Brown vid det senaste G20-mötet i bombastiska, pseudomoraliska och t.o.m. pseudoreligiösa termer i St Paulskatedralen förkunnade globala liberalsocialismen hotar idag just de centrala frihetliga och humanistiska värdena i den västerländska moderniteten, eller i den civilisatoriskt grundläggande alternativa modernitet som inte är principiellt anti-traditionalistisk, den modernitet som kunnat förena tradition med förnyelse och utveckling. Med tröttsamt förutsägbart revolutionärt nit förklarar Brown att “den gamla världen”, d.v.s. världen före den nuvarande krisen, är “död”.

Idag förbjuds åter politiska partier i Europa. Genom den s.k. “hatbrotts”-lagstiftningens radikala förkastande av centrala principer framvuxna ur den västerländska rättstraditionen görs i allt högre grad åsiktsyttringar på område efter område olagliga och beläggs med fängelsestraff. Starka grupperingar inom EU strävar att göra de mest långtgående kontinentaleuropeiska exemplen på sådan lagstiftning bindande för hela unionen. USA är pådrivande, och mäktiga lobbygrupper verkar där de facto för ett upphävande av de grundläggande, frihetsgaranterande tilläggen till konstitutionen. Inte minst genom sin medverkan i OSSE är USA också pådrivande i Europa i dessa frågor. I FN försöker radikala muslimska grupper rida på samma våg och förbjuda kritik av islam. Debatten om den svenska FRA-lagstiftningen var bara ett lokalt uttryck för en utveckling av ett trans- och postnationellt kontrollsamhälle som på  många håll redan har långt starkare drag av polisstat än i Sverige.

Detta är formellt åtgärder av den typ som fascismen utifrån sin ideologi vidtog. De står i strid med de den ordnade frihetens principer som det under 1800-talet ibland såg ut som om de västerländska staterna, på basis av deras enhet-i-mångfald, i hög grad skulle kunna förverkliga, och som alltid är nödvändiga att försvara.

De ideologiska förtecknen är i mycket annorlunda. Men som i Sverige tidskriften Axess i flera nummer visat, finns idag en framväxande konsensus om det ohållbara i dagens dominerande, simplistiska multikulturalism. Det är av många skäl inte trovärdigt att avfärda alla kritiker av en i de globalistiska ekonomiska och maktpolitiska intressenas tjänst genomdriven, historiskt unik, radikal demografisk förändring som hotar just de nationaliteter och den enhet som möjliggjort de moderna västerländska staternas framsteg, som “främlingsfientliga” och “rasister”. Eller, som allt oftare sker i USA och Storbritannien, som potentiella “terrorister”. När även en erfaren och i vida kretsar respekterad journalist som Lars Adaktusson kan undra om det är legitimt att tala om och försvara det svenska i vårt nuvarande multikulturella samhälle (och andra regelbundet ifrågasätter om det överhuvudtaget finns), befinner vi oss i en sant extrem situation som i sin ohistoriska kulturlöshet är generande. Det finns all anledning att dra lärdomar från 30-talet, ifråga om fascismens framväxt och den ekonomiska krisen. Men idag måste de bli nya lärdomar.

Signifikativt nog talar Brown, med hänvisning till Roosevelts krisbekämpning medels sin socialistiska New Deal, om ett nytt “globalt New Deal”. Här är det naturligtvis den nya “globala” kontrollen som nationalisterna – som ofta försvarar åtminstone delar av den nationella välfärdsstaten – finner problematisk. Svenska analytiker förmedlar med bedövande samstämmighet den ytliga bilden av en regleringarnas reaktion från “vänster” mot en otyglad kapitalistisk “höger” som är ansvarig för krisen. I själva verket är det just samma banker som skapat krisen som nu, genom sin kontroll av statsmakt och politiker, använder den för att erhålla de globalt homogeniserande och centraliserande förändringar de själva önskar. Även de genuina libertarianerna är ibland väl medvetna om att de största storkapitalisterna aldrig varit intresserade av marknads- och annan frihet, utan endast av makt. Vänstern och i synnerhet kulturradikalismen förklaras historiskt i stor utsträckning av att de på många sätt varit eller kunnat göras till utmärkta destruktiva redskap i denna makts tjänst. De franska och ryska revolutionernas excesser hade ingenting med folket och dess intressen att göra, och det gäller i än högre grad västmarxismens kritiska teori.

Friheten och öppenheten är idag lika hotade som någonsin – men inte främst av de krafter Timbro och Arena Idé tycks tro. Det är en historiens bittra ironi att det tvärtom är just förföljelsen av nationalisterna och andra med åsikter avvikande från den sedan länge från centrala supranationella maktpositioner propagerade och institutionaliserade ideologi som nu hotar dessa värden.

Men detta är en ironi endast i förhållande till den fascistiska varianten av nationalismen. Nationalismen har också andra traditioner. Att det idag är kanske främst de nationella partierna som principiellt motsätter sig den nya “hatbrotts”-lagstiftningen och den framväxande polisstaten beror naturligtvis på att det är just deras åsikter man vill förbjuda. Men detta försvar har också ett principiellt värde, och kan knytas till nationalismens egna frihetliga traditioner. Samtidigt som dessa partier brottas med ett problematiskt 1900-talsarv är det idag de facto de som främst försvarar den verkliga, ofta obekväma yttrandefrihet och demokrati som ligger bortom den påtvingade åsiktshegemonin.

De konservativa kritikerna vände sig från början mot vad som mycket väl kan kallas den nya “slutenheten” i den franska revolutionen. I ljuset av den övergripande proto-totalitära utveckling vi idag ser är det knappast möjligt att trovärdigt göra gällande att exempelvis de nuvarande svenska riksdagspartierna och de dominerande traditionella media, för att inte tala om EU-byråkratin, i högre grad än nationalisterna representerar öppenhet.

I synnerhet i närvaro av en seriös intellektuell och politisk representation av den frihetliga konservativa traditionen borde den europeiska nationalismen lätt kunna hitta tillbaka till, lära av, och kreativt förnya och anpassa till nuet de sunda, måttfulla, och i själva verket oundgängliga former den än gång ägt, före 1900-talets katastrofer. Patriotismen och tonvikten på nationalitetens betydelse var ju en gång en självklar del av konservatismen själv, även om den ensidiga och extrema nationalismen avvisades. De var en del av konservatismens större helhet där universalitet och partikularitet kunde filosofiskt och historiskt förenas.

Den på många håll sedan länge avtynande och av åtminstone vissa former av den s.k. neokonservatismen och den politiska korrekthetens tvångströja ofta till oigenkännlighet förvandlade konservatismen borde i sin tur kunna lära en del av de europeiska nationalisterna om vilka vår tids verkligt centrala frågor är, eller att dessa frågor måste artikuleras och drivas i motsättning till den rådande, alltför konforma debattens ordning. Att försvara konservatismens verkliga värden i ett liberalsocialistiskt system på väg mot anti-västlig global konsolidering och fortsatt radikalisering kräver ett mått av flexibilitet och nytänkande – även om termen “konservativ revolution” lätt ger felaktiga associationer och är förbunden med en i flera avseenden problematisk historisk strömning.

För att förstå varför situationen när det gäller öppenhet och slutenhet är den omvända i förhållande till frågorna i Timbros och Arena Idés inbjudan, och vad som krävs av oss i denna situation, är historisk klarsyn nödvändig. Vi måste hitta tillbaka till ett historiskt vägskäl där vi en gång valde att gå åt fel håll. Endast i ljuset av en nyskapande traditionalism selektivt inspirerad av det gamla Europa där nationalstaterna, dessa historiskt unika kulturprodukter, var ett bestämmande inslag, och i fri dialog med den övriga världen och dess kulturer, kan ett alternativ till ett potentiellt globalt, anti-västligt tyranni formuleras.

Trots att Timbros och Arena Idés innehållsliga uppläggning ser ut att bygga på en grundläggande, typisk och förutsägbar felsyn eller ideologisk propaganda, ställer de alltså i sin korta text också frågor som åtminstone ser ut att signalera ett mått av verklig öppenhet och seriösa intentioner. Det vore naturligtvis naivt att tro att Timbro på allvar skulle vilja problematisera den globalkapitalistiska agendan. Deras hela existens handlar om att tjäna den. Men förhoppningsvis kan det hela ändå kanske på åtminstone några punkter leda till en fördjupad diskussion.

Kan man acceptera att lärdomarna från 30-talet blir andra än dem man väntar sig? Kan svaret på frågan om dagens nationella partiers framgångar är ett hot mot det öppna samhället och om de leder till mer slutenhet tillåtas bli – nej?

Beppe Grillo in Strasbourg

EFDD meeting

I don’t claim to be able to follow this speech perfectly – I would need to listen several times – but one gets a vivid personal impression of the man. The theme, “The Europe we want”, is the right one.

Bolzano

Bolzano

Click to enlarge

Eleonora Evi fördömer kuppen

Eleonora Evi (EFDD/M5S) fördömer kuppen mot henne och till förmån för Cecilia Wikström (ALDE/FP) i Europaparlamentet. Ordförandeposten i petitionsutskottet skulle enligt de hittills tillämpade reglerna tillfallit Evi. Kuppen har kritiserats skarpt inte bara från EFDDs sida utan även från andra grupper i EP såväl som från politiska kommentatorer.

Det finns anledning att titta mycket noga på de argument som framförts från ALDEs, EPPs och S&Ds sida till försvar för agerandet. Inte bara Wikströms eget försvar, utan, menar jag, bland svenska EP-ledamöter i än högre grad Gunnar Hökmarks (EPP/M), publicerat på hans blogg under den märkliga rubriken Demokratins val gäller även demokratins val. Det är ytterst anmärkningsvärt. Om ingen annan gör det ska jag försöka återkomma till det själv.

Med M5Ss upptagande som medlem i EFDD behöver vi nu en översättare som kan följa M5Ss viktigare media- och EP-framträdanden på samma sätt som Tobias Mediebloggen Svensson så förtjänstfullt gör med FNs. Jag har en hyfsad italiensk läsförståelse och kan i viss mån följa Evi här, men inte tillräckligt bra för att själv översätta. I Beppe Grillos egna enorma energieruptioner till tal, framvällande i lika enormt tempo, missar jag än mer. EFDDs nuvarande sammansättning har givit mig ännu en anledning att försöka förbättra min italienska.

Beethoven

Ernst Hähnel & Jacob Daniel Burgschmiet: Beethoven-Denkmal, Bonn

Beethoven

Photo: © Thomas Wolf, www.foto-tw.de

Europahymnen

“Melodin kommer från sista satsen i Beethovens nionde symfoni från 1823, där han tonsatte Friedrich von Schillers ‘Hymn till glädjen’ från 1785.

Hymnen symboliserar inte bara EU utan hela Europa. I ‘Hymn till glädjen’ uttrycker Schiller sin vision om mänsklighetens förbrödring – en vision som Beethoven delade.

År 1972 antog Europarådet Beethovens tonsättning av ‘Hymn till glädjen’ som sin hymn. År 1985 antog EU:s stats- och regeringschefer den som EU:s officiella hymn. På musikens universella och ordlösa språk uttrycker hymnen EU:s ideal om frihet, fred och solidaritet.

Europahymnen ersätter inte ländernas nationalsånger. Tanken är i stället att hylla de värden länderna delar.

Hymnen framförs av European Union Youth Wind Orchestra under ledning av André Reichling. Inspelningen är från Teatro da Trindade i Lissabon 1994. Musikaliskt arrangemang av Herbert von Karajan.”

europa.eu  JOBs kursiv.

Maison Carrée, Nîmes

Maison Carrée

Photo: © José Luiz Bernardes Ribeiro / CC-BY-SA-3.0  

Click and double-click to enlarge

Gollnisch om grupperna i Europaparlamentet

Front Nationals intressante tidigare vice ordförande, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch, som härom året var aktuell för ordförandeposten i partiet men fick stå tillbaka för Marine Le Pen, uttalar sig i intervjun nedan om gruppbildningarna i Europaparlamentet på ett sätt som är relevant även för den svenska debatten.

Gollnisch anses nämligen representera det äldre FN som Marine Le Pen försökt modernisera. Vad som framför allt gör honom kontroversiell är hans ordförandeskap för den tidigare EP-gruppen Identité, Tradition, Souveraineté och för det likaledes nu upplösta europeiska politiska partiet Alliance européenne des mouvements nationaux. Den i franskt sammanhang som jag uppfattar det ovanligt dåliga intervjuaren, som flera gånger använder en av de många bisarra “-fob”-stämplarna, “europhobe”, frågar honom här om hans uppfattning om det radikala ungerska partiet Jobbik, som hade företrädare i det senare. Marine Le Pen beslöt när hon tillträtt som ordförande att FN skulle lämna detta parti till förmån för dagens EAF.

Utan tvekan fanns i båda dessa associationer politiskt problematiska medlemmar. Gollnisch förnekar heller på intet sätt detta: där fanns, förklarar han, inkompatibiliteter. I de respektive partiernas och företrädarnas inrikespolitik fanns inslag som var oförenliga med FNs på motsvarande områden. Gollnisch försvarar dock sitt tidigare samarbete dels med att de individuella företrädare från Jobbik han arbetade var respektabla, dels med att det samarbetet handlade om endast var Europapolitiken, där de hade i tillräcklig utsträckning överensstämmande ståndpunkter.

Det kan säkert diskuteras om detta är riktigt. Från mitt perspektiv förblir naturligtvis både Gollnisch och i synnerhet Jobbik, som han alltså själv markerar avstånd till på andra området än det för det partiella samarbetet aktuella, i alltför hög grad nationalistiska – det är ju för mig även Marine Le Pen. Men Gollnischs svar är ändå principiellt viktigt p.g.a. den oavbrutna kritiken mot FN. Det förklarar hur även partiets efter Jean-Marie Le Pen mest kritiserade företrädare och representant för dess äldre historia själv motiverar det omstridda samarbetet och visar hur även han betonar skillnaderna gentemot Jobbik.

När intervjuaren hänför honom och Jean-Marie Le Pen till det gemensamma äldre gardet påpekar han att det var den senare själv som valde att ge sitt stöd till sin dotter i stället för till honom i partiledarvalet, och att situationen bl.a. därför är betydligt mer komplicerad än en enkel fracture mellan de gamla och nya. Han understryker också sitt eget stöd för Marine Le Pen efter detta val, och att han har gott hopp om att FNs nya grupp snart kommer kunna bildas.

Gollnischs tal efter valet av Marine Le Pen till partiledare

Intervju med Gollnisch 2010


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi