Åkesson i Almedalen

Onsdag

13th ICP Plenary Speaker: Randall E. Auxier

AuxierRandall E. Auxier is Professor of Philosophy at Southern Illinois University Carbondale, where he specializes in process philosophy, American idealism, and the philosophy of culture. He is author of Time, Will, and Purpose: Living Ideas from the Philosophy of Josiah Royce (2013) and co-author (with Gary Herstein) of The Quantum of Explanation: Whitehead’s Radical Empiricism (forthcoming). He has edited seven volumes of the Library of Living Philosophers and was for 15 years the editor of The Personalist Forum and its successor, The Pluralist. He writes popularly for books, magazines, newspapers and blogs, along with the usual scholarly journals.

13th International Conference on Persons

Hotel Danieli, Venezia

Hotel Danieli Venezia

Estetiskt program?

En läsare efterlyser i ett privat meddelande “något slags förklaring eller presentation på din blogg angående de många målningar du lägger upp”. Och “samma sak, för övrigt, angående serien med gamla fotografier på byggnader och platser som inte finns längre”.

Hans intryck hade varit att jag “ville presentera något mer definierat estetiskt program eller så. Detta eftersom många av konstnärerna du presenterar inte är ‘de vanliga’, alltså Rembrandt, Rafael, Monet, Vermeer, El Greco, Whistler, Turner, o.s.v., utan mer sådana som Magnasco, Cignani, Batoni, och så vidare. Konstnärer som jag tror är mindre kända.”

När det gäller måleriet och arkitekturen är de ju underkategorier under Arts. Syftet med denna huvudkategori är bara att lyfta fram exempel på viktig konst, i linje med bloggens andra huvudtema, Arts & Humanities, eller Restoring the Arts & Humanities. En del inlägg i denna kategori innehåller också egen text med estetisk-kritisk diskussion, men i övrigt handlar det – med visst undantag för underkategorin Literature – om att variera med visuell och auditiv kommunikation.

Det stämmer att jag vill presentera ett definierat estetiskt program. Definitionen har dock ingenting att göra med att många av de konstnärer jag presenterar är “mindre kända” än de “vanliga”. Det bör noteras att Rafael, Rembrandt, Vermeer, Turner och Monet är representerade under Painting. De “mindre kända” och de “vanliga” tillhör s.a.s. samma stora, för mina syften relevanta kategori; det är den kategorin som sådan som mitt budskap gäller.

Förhoppningsvis lyckas jag tydliggöra hur mycket mer det finns i den som bör uppmärksammas än de “vanliga”. Vad som närmar sig min läsares frågeställning är väl att det kanske också indirekt framgår att jag menar att de historiska kulturella och kritiska processer som gjort de “vanliga” vanliga och de “mindre kända” mindre kända ofta är tämligen godtyckliga, ja i några fall (såsom, föreslår jag, El Greco) styrda av delvis problematiska faktorer och kriterier.

Tilläggas bör också att fotografierna på byggnader och platser i underkategorin Architecture inte bara är av sådana som inte finns längre. Ofta är de förvisso sådana, och då får de givetvis en särskild betydelse, men i andra fall är de bara gamla fotografier av byggnader och platser som fortfarande finns kvar. Nya fotografier förekommer också.

Antinous Mondragone

Antinous Mondragone

Gudmundson, SD och Putin

Nu ansluter sig Per Gudmundson, en av de bättre borgerliga publicisterna, som jag brukar uppskatta i några viktiga frågor, till misstänkliggörandet av SD ifråga om förhållandet till “Putin”. Han kan ha gjort det förut utan att jag lagt märke till det; jag har tidigare bemött Stefan Olsson, Olof Ehrenkrona och Lars Wilderäng, som angripit mig, men många andra ulvar tjuter i total flockkonformism på identiskt sätt.

Hur djupt har Putin klorna i populisterna?, heter det i den grovt populistiska rubriken till en ny, karaktäristiskt ensidig och ytlig SvD-ledare föranledd av en norsk FrP-företrädares kontakter med vad som sägs vara underrättelseofficerare på ryska ambassaden, och hans ryskvänliga agerande i OSSE. På det här området delar Gudmundson tyvärr ledarredaktionens allmänna, och katastrofala, svaghet. Vilka kontakter de borgerliga politiker de försvarar har, inte bara på amerikanska ambassaden utan i NATOs högkvarter, vet vi ju.

Vad som verkligen, och oupphörligen, förvånar är hur djupt Obama, eller kanske snarare John McCain och hans efterföljare, har klorna i den svenska högerns och borgerlighetens historielösa talespersoner. Hur man, om man överhuvudtaget är europé i någon autentisk mening, kan vara fullständigt okritisk mot USAs agerande i (bl.a.) Ukrainakonflikten. Än obegripligare blir det om man dessutom gör anspråk på att vara konservativ (och inte bara social- utan t.o.m. liberal-).

I USA är ju alla genuina konservativa sedan mycket länge på självklart sätt kritiska mot den egna utrikespolitiken. Adam Cwejmans ledare Vi hade fel om Mellanöstern i GP nyligen var ett ofattbart sent men ändå givetvis välkommet uppvaknande. I förlängningen av de insikter han där äntligen uttryckte borde åtminstone vissa slutsatser lätt kunna dras också om Ukraina och Ryssland. Och som vanligt (det här är så tröttsamt): att säga detta är verkligen inte “putinism” eller principiell antiamerikanism.

King Crimson: Prelude – Song of the Gulls

From their album Islands (1971).

13th ICP Plenary Speaker: Robert Cummings Neville

NevilleRobert Cummings Neville is Professor of Philosophy and Systematic Theology at Boston University. He is formerly the Dean of the School of Theology at BU and is author of over 25 books, including his recent three-volume Philosophical Theology (SUNY Press, 2014-15), as well as Religion in Late Modernity (2002), The Truth of Broken Symbols (1995), The Cosmology of Freedom (1974), The Tao and the Daimon (1981), Boston Confucianism (2000), and many others. He is well known as a leader in comparative philosophy and theology and as a critic of personalism and process thought.

13th International Conference on Persons

The Moody Blues: Have You Heard (Part 1) – The Voyage – Have You Heard (Part 2)

Live 1969. From their album On the Threshold of a Dream (1969).

13th ICP Plenary Speaker: Ralph Ellis

EllisRalph Ellis received his PhD in philosophy at Duquesne University and a postdoctoral M.S. in Public Affairs at Georgia State University. He has worked as a social worker as well as teaching philosophy, and is interested in applied phenomenology and integrating the social sciences with philosophy of mind. His books include An Ontology of Consciousness (1986), Theories of Criminal Justice (1989), Coherence and Verification in Ethics (1992), Questioning Consciousness (1995), Eros in a Narcissistic Culture (1996), Just Results: Ethical Foundations for Policy Analysis (1998), The Caldron of Consciousness: Affect, Motivation, and Self‑Organization (2000), Love and the Abyss (2004), Curious Emotions (2005), Foundations of Civic Engagement (2006, co-authored with Jim Sauer and Norm Fischer), How the Mind Uses the Brain (2010, co-authored with Natika Newton), and a critical thinking textbook, The Craft of Thinking. Ellis is also co-editor with Peter Zachar of a book series, Consciousness & Emotion (www.benjamins.nl/jbp).

13th International Conference on Persons

M. Frederic Butler: California State Capitol, Sacramento

Butler

Photo © Matthew Hendricks

Is Terrapin Station Progressive Rock?

Is The Grateful Dead’s album Terrapin Station (1977) progressive rock? This has been suggested to me by an American friend and professor of religion. I have now listened carefully to it. It was an interesting experience and a positive surprise for one who has struggled hard with the Dead’s defining, purely hippie, early work.

Still, I must state the reasons why I think it is not quite on the level of classic progressive rock, which is really what interests me, since, as explained not least in earlier posts in this blog, I hold that rock becomes good to the extent that it transcends ”ordinary” rock and becomes progressive rock of the kind that can be understood as something that could develop into a new, independent musical genre beyond rock – which is not to say that there is no ”ordinary” rock that is good in its own way, but it is rare (so rare that I hate the word rock). I will take the opportunity to also restate this general position.

When one makes the distinction between ordinary rock and progressive rock (not just the first but also the second being, needless to say, a very broad category), ”rock’n’roll” should also be mentioned. Some make a distinction between it and rock, the former being the thing – early Elvis etc. – that developed in the 1950s, the latter being something more serious that emerged in the course of the 1960s and was in place as a distinct genre in the second half of that decade. There are subgenres and also influences from other genres. Similar distinctions, on a scale from lightweightness to seriousness, could be made in the case of jazz (I hate the word jazz too; like the word rock, it almost effects, in itself, a kind of a priori invalidation of any attempt at serious critical discussion).  Anyway, progressive rock is a further development of the rock that emerged in the second half of the 1960s, and in particular after The Beatles’s Sgt. Pepper album.

Again, this doesn’t mean there is no good non-progressive rock. Music cannot be rejected as bad simply because it belongs to this genre. As I have explained, I reject the concept of ”classical” music, except in the senses of 1) ”classicist” music and 2) ”classic” music of any kind, including rock etc. (in European languages other than English there is no distinction between ”classical” and ”classic”). Music in the broad, problematic category of ”classical” is both good and bad, and, as in the case of rock, distinctions can be made on the scale from the lightweitght to the serious. And in ”classical” music as well as in rock, the lightweight too can be good. All music is music, and there are no determinations of quality that are intrinsic to specific genres. In this respect there is no sharp line of demarcation between the music called ”classical” (we are not forced to use this term, others are available) and the music I am now discussing.

When I say there are no determinations of quality that are intrinsic to specific genres, I of course do not mean there are no genres that, as such, are not more valuable, important, elevated etc. than others. It is not an expression of today’s massive ideological pressure to have every form of art or non-art accepted as being of equal worth, to end discrimination and real criticism as such as inherently anti-democratic, elitist, etc. (Roger Kimball speaks about the postmodern ”evaporation of seriousness”). Although it must be said that precisely in rock there are indeed sub-genres that do at least come close to determining the music subsumed under them as per definition bad, what I mean is that the mere fact that a piece of music belongs to a specific genre does not in itself imply that it is by this fact alone good or bad, as a consequence of the intrinsic nature of the genre.

The fact that a piece of music is progressive rock does not necessarily make it good just because the genre of progressive rock must as such be regarded as more valuable and important than other forms of rock. And, conversely, the fact that a piece of music belongs to other forms of rock does not mean it is by that very fact necessarily bad since these genres themselves are less valuable and important than progressive rock. The differences between and the specific characters of the genres account for the difficulty of comparing music in different ones, or rather, of ranking music in different ones on the same scale of quality and with the same criteria.

But while there are other forms of rock, or of ordinary rock, of which examples can be found which could be considered to be better than bad progressive rock, I do find it natural and defensible to regard both bad progressive rock as better than bad ordinary rock, and good progressive rock as better than good ordinary rock. The most important reason for this is that while the members of the progressive rock bands of the age of classic progressive rock were, like other rock musicians, more or less hippies and shared the limitations of hippiedom, and while they too were part of the (popular) music industry and – beyond its commerciality – its deliberate, systematic work of cultural and moral subversion, the quality and sophistication of progressive rock’s musical and lyrical development away from rock counterbalanced these factors to an extent that was impossible in ordinary rock.

Now, so-called “rock purists” insist that the only real and authentic thing is the early, simple, sweaty, working-class, garage thing, as “black” as possible, which largely coincides with what I called rock & roll in contradistinction to rock, and whose spirit was restored only with the deliberately anti-prog punk movement in the second half of the ‘seventies. Bill Martin’s Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996) is a highly problematic work which has yet to be properly dealt with in Yes studies, but he nonetheless makes many important and valid observations, one of them being that the purists are wrong in downplaying the importance of progressive rock as a distinct genre. I argue that there is no need to defend the legitimacy of progressive rock in the face of the purists’ propaganda, one reason for this being simply that their rock (& roll) is not quite what it seems or what they say it is.

I.e., the commercial and the manipulative, subversive, music industry element in the launching as well as the continued ”purist” defence of the early thing – it was of course to a not negligible extent there in the launching of jazz too – discredits it. But even if the thing really was what they say it is, there would still be no need to defend progressive rock in the face of it. In fact, the purists even tend unhistorically to identify the punk phenomenon with rock, or rock & roll, as such, thus ignoring the fact that 1950s and early 1960s rock & roll was actually not at all as working-class and garage as they would wish, but was quite as commercial. As for the relation between white rock musicians and the ideals of blackness, it is enough to refer to Robert Pattison’s analysis in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987), the best book on rock music (which doesn’t mean it isn’t incomplete and in need of supplementation and correction in some respects).

Rock, as developed thoughout the 1960s and distinct from rock & roll, was in fact often closer to the black blues roots. Pattison correctly argues that the irony and humour of the black blues heroes is missing in their white rock imitators, and that this is because the latter are thorougly shaped by Western Romanticism with its pantheism etc., which of course did not end in the mid-19th century, but, through high modernism and postmodernism, continues to define Western culture to this day; one of the things that makes Pattison’s book the best on rock is that it builds directly on Irving Babbitt’s partly “classicist” analysis of Romanticism.

The Grateful Dead, Pattison writes, ”acknowledged their debt to black America…by recording songs like ’U.S. Blues’ that retain the name if not the nature of their putative black sources”. Their ’Eyes of the World’ expresses ”Berkeley’s esse est percipi refined through the optimistic strain of American Romanticism and presented in the vulgar mode of rock”. ”Vulgarity” is not used by Pattison as a term of abuse. His book, as the title indicates, focuses in particular on this phenomenon, as emerging in Romanticism with its pantheism, democratism, its particular emotional states, etc.; but while understanding these things exclusively in terms of the analyses of conservative critics like Babbitt, he briefly and half-heartedly makes the case for their inevitability and acceptance; cf. his brilliant and similarly paradoxical book on Newman, The Great Dissent. But it must be said that it was precisely this Romanticism, properly understood, that, in various ways, turned rock into a genre of its own, distinct from blues, rock & roll, and pop, and, in time, made possible the emergence of progressive rock, which, in a few cases, rises from the lower kind of Romanticism to what must, at least in some cases, be seen as a higher kind.

But the ”punk” trend was launched as a reaction against this development of rock into ever more advanced forms, away from the purist ideologists’ project. Of course, both the fully developed and highly variegated rock and the progressive rock of the first half of the 1970s were still almost entirely part of this romantico-pantheistic-revolutionary project more broadly conceived. But the aesthetic development made it more indirect, more independent, more difficult to control; it tended to include too many ambiguous and potentially counter-productive musical, lyrical and other elements and references, and, in the case of progressive rock, it also simply became too difficult to be useful as a tool for indoctrination and debasement. Therefore, punk, marketed as the ”real”, ”true”, ”original” rock, had to be created. But when the potentially dangerous mature rock and progressive rock had been killed or sufficiently marginalized, punk was no longer needed, and the insipid 1980s followed.

Again, the boundaries between all the mentioned genres of music are of course often fluid and porous, and, like much ”classical” music, progressive rock uses elements from popular music (popular music, folk music, being, needless to say, something that has always existed and not only what is produced by the music industry that emerged in the last century). Progressive rock borrows more from other genres than from pop (in the broad, music industry sense). Folk, jazz, and various so-called ”classical” influences are  prominent, sometimes depending on the sub-genre of this genre (of which so-called ”symphonic prog” is the most important and fully developed).

The Dead were originally blues-rock oriented, although they developed this genre in a distinct way, to a more elaborate, romantic hippie rock of their own. They did include other genres in their repertoire. But the problem, from my perspective, is that – with the exception, to some extent, of the “psychedelic” one – these are not normally the ones included, and transformed, by progressive rock. But Terrapin Station seems exceptional in incorporating, in the words of Dr Wiki, “a more symphonic sound bordering on progressive rock styles that were expressed earlier by progressive art rock groups like Yes and Genesis”.

The fact that and the way in which they do this – not just incorporating and transforming the relevant kind of non-rock influences but incorporating the specific development of rock into progressive rock of the kind that Yes and Genesis had achieved – are certainly interesting. But this seems to be true only of the title track. What in the vinyl age used to be side one is what for my present limited purposes can be characterized by the broad designation ordinary rock. Again, all such rock is not necessarily or intrinsically bad (I will refrain from making a judgement about these particular songs here); only it is not on the level of classic progressive rock.

My general objection to the album, from this perspective, is that a real progressive rock band would not have released a song like the title track together with songs like these, on the same album; or rather, they would never have recorded such songs at all. ‘Sunrise’ is certainly at least different – another characteristic kind of American romanticism. It, and to some extent the (long) first part of the title track, make the contrast between these songs and the title track less sharp.

Now, the first of the four problems I have with the title track itself, which is for me the only really interesting thing here, is related to the general problem with the album as a whole. The song is called ‘Terrapin Station Part 1’, but there is no ‘Part 2’. No ‘Part 2’ was, as far as I understand, ever recorded, although the lyrics for it exist. A real progressive band would have uncompromisingly devoted a whole album to ‘Terrapin Station’, Part 1 on side one and Part 2 on side two, without any admixture of the kind of stuff now found on side one. The Dead not having done this betrays a lack of seriousness. Now seriousness, even in the major progressive bands, is of course a relative thing, or rather a thing often disturbed or ruined by the constitutive limitations of the music industry and ‘entertainment’ context in which they have to work. Because of another admixture of the misplaced lightweight (I am not saying the lightweight material cannot be admixed, but it must be of the right kind an in the right place), even Emerson, Lake & Palmer are seriously flawed. Seriousness as such is not an unambiguous or unproblematic aesthetic category. But with due awareness of its limitations – even, in fact, as applied to, say, Gregorian chant – its use is for some purposes admissible. For instance, the criticism of postmodernism that I mentioned, for having brought about ‘the evaporation of seriousness’, is legitimate and important.

The second problem has to do with the relation between the music and the lyrics. According to David Gans’s note, Robert Hunter says they “dovetailed perfectly”. I doubt that this is so. Accompanied by the majestic orchestral string arrangements, the solemn choir sings the name of this – turtle. The effect is strange. Again, I have to study the lyrics closer to see if this can in any way be considered warranted, but for now, I doubt it. The music does not match the earth symbolism.

The third objection is that the lyrics are not included in my CD version, which is of a kind that suggests they were not printed in the original album either. This is surprising, given Hunter’s poetic aspirations, and, again, uncharacteristic of real “progressive” rock.

The fourth problem is that some, indeed much of what makes this an at least semi-progressive song seems not to have been written by the band itself. Gans writes: ‘Olsen [the producer] flew to England to record orchestral and vocal overdubs arranged by Paul Buckmaster. The band were taken aback when they first heard the additions, but as Weir explained in an August 1977 interview, “We were pretty much into letting Keith [Olsen] have his way; that’s what we were paying him to do.” Still, there was some grumbling at the addition of strings…and the massive vocal ensemble’. This of course cannot but detract somewhat from the achievement.

These criticisms are serious ones. But they are, as it were, serious only from the distinct perspective from which I make them. They indicate why Terrapin Station is not on the level of classic progressive rock. That having now been done, let me say also that the title track is an interesting, exceptional song with at least the right aspiration to transcend the rock genre, to progress beyond it. For this reason, it is certainly relevant to the general theoretical and critical discussion of progressive rock.

Le Orme: Come una giostra

From their album Storia o leggenda (1977).

Stilnivåernas blandning och den panteistiska revolutionen

Nu måste jag få återkomma om det här med popen – om jag för enkelhetens skull får kalla den så, förstådd i vid mening – och kritiken. I tidigare inlägg, och senast det om melodifestivalen nyligen där jag kort angav vad jag uppfattar som kritikens enda möjliga alternativ idag, var argumentet bara kritikens allmänna förblivande nödvändighet även under popens nu överväldigande dominans.

Efter gårdagens exempel på den senare vid prinsbröllopet i slottskyrkan är det dock inte i första hand denna fråga om genrernas eller stilnivåernas respektive ställning i sig utan snarare den om deras urskillnings- och kriterielösa blandning som tränger sig på. Denna blandning är en nästan ännu tydligare illustration till analysen av den romantisk-panteistiska revolutionen som det större sammanhang i vilket allt detta måste förstås – ett sammanhang som, föreslår jag, också bör indirekt tydliggöra vilket det alternativa perspektiv är som den enda i denna situation förblivande möjliga och giltiga kritiken måste bygga på.

Min utförligaste formulering av denna vidare analys med hänsyn till estetiken återfinns i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop.

Friedrich Hitzig: Schloss Dwasieden, Sassnitz

Hitzig

Ljungberg om världsläget

Carl Johan Ljungberg kom i mars på sin blogg med en elegant, kort överblick över mycket i såväl världsläget som det svenska läget, som jag tyvärr glömde göra reklam för här. Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik är den distinkt ljungbergska rubriken, som jag inte själv skulle använda (“moral imagination” är viktigt men “klassiskt liberala idéer” är naturligtvis otillräckliga), men vars innebörd för författaren bl.a. i just denna text på välgörande och delvis tillfredsställande sätt klargörs.

“Denna vinter pågår stora skeenden i världen. Inte bara har Europa hotats av en ny grekisk ekonomisk kris, medan ett krigshärjat Mellanöstern sjunker djupare ned i våld. Förstörelsen i Mellanöstern fortsätter. Flera länder i Asien kan lätt dras med i Kinas förestående utvecklingstapp, medan ett ekonomiskt osäkert Ryssland i sin besvikelse över Väst söker mobilisera stödländer för att utmana det angloamerikanska styret och dollarregimen i världen.

Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt. Förnyelsen uteblir. Många upplever leda och psykproblem har i alltfler stater blivit folksjukdomen nummer ett. Ett USA, lett av en svag president, känner sin världsroll ifrågasättas och stora försvarsmässiga och sociala åtaganden drar ofattbara belopp. De utvecklade ländernas offentliga sektorer och välfärdssektorer bygger växande skuldberg, politikers trovärdighet ifrågasätts och medborgarnas lojalitet krymper.”

Gå till Ljungbergs blogg och läs hela!

Lully: Entrée et danse des Zéphyrs

Atys, Opéra-Comique, Paris, 2011.

Christian Braw om den svenska nationaliteten

När jag postade F.J. Nordstedts (Christian Braws) essäsamling I Sverige från 1985 i referens-kategorin på nationaldagen härom året lovade jag återkomma med några excerpter. Här är en:

“Att höra till ett folk, att ha en nationalitet, det är att ha erfarenheter och upplevelser gemensamma med sitt folk. Att vara svensk, det är att ha upplevt den svenska sommaren i all dess härlighet, det är julottemorgonen, det är studentexamen. Det är att ha varit finklädd i skolavslutningen och ha sett solen gå ned över skogsbrynet, det är att ha tänt adventsljusstaken och läst Elsa Beskow och sett kungen. Det är att ha gått över en kaserngård och stått vid en grav. Men har inte de flesta folk samma upplevelser? Visst är det så. Mönstren är likartade, men i varje folk har de sin särskilda nyans. Det är att ha upplevt denna nyans och att ha upplevt den tillsammans som gör att ett folk är mer än en summa individer. Det tycks vara med ett folk som med ett hem. Det har ting som syns likgiltiga eller till och med fula för andra. Men vi har upplevt något tillsammans med dessa ting, och därför talar de till oss på ett sätt som en utomstående inte kan förstå.”  ‘Nationalitet’, s. 146.

Alessandro Magnasco: Paesaggio con pastori

Magnasco

13th International Conference on Persons: Accommodations

Lodging will be at the Boston Common Hotel at the rate of $169 per night (plus tax), which is very affordable by Boston standards and is within easy reach of Boston University. When making reservations, mention the International Conference on Persons to get the conference rate. Space is limited, so it is best to reserve early, 617-933-7700, or you can reserve your room through the hotel website by clicking the “BOOK NOW” tab on the hotel’s main page. It will ask for the dates. Please fill in August 3 through 7 (even if you plan to stay longer). It will direct you to a list. Choose the room that fits your needs. The next page will be for advance payment – it is non-refundable. In the “Special Requests” box on that page, fill in that you are attending the International Conference on Persons, and if you need days apart from August 3-7, put that information there. You will be contacted for further adjustment of the reservation.

We have also reserved a block of rooms at Boston University. These are suites of four single rooms (each with one single bed) connected by a common area, with limited kitchen facilities, and available for $67 per person per night. This option will make sense for those who are traveling alone and on a limited budget. If two are traveling together they would have to sleep in separate rooms, share a bathroom, and pay $67 each (i.e., $134 together), and this means the hotel will probably be the more attractive option. But for those traveling alone with a limited budget, the BU apartment style dormitory is the best option. For this option, send an e-mail to the conference e-mail address with the word “accommodations” in the subject line and you will be contacted from there.

For overflow, or for those who want something a little bit snazzier, we recommend The Boxer Hotel. It is located on the Green Line of the Boston T and is a straight and easy ride to Boston University. There is no special conference rate, but the rates are very reasonable by Boston standards (starting at about $216 per night), and they are aware that we are referring people as overflow for the conference.

Call for Papers

Buchanan vs Hannity on Iran

1 April

Melodifestivalen igen

Den här veckan har melodifestivalen anfallit igen.

Till de oväntade eller åtminstone ibland överraskande effekterna av smakförskämningens ofta (inte alltid) förbluffande kontinuerliga och entydiga process (egentligen är de, i allmänhet, välkända) hör att nästan allt från de tidiga åren vid det här laget framstår som bra i jämförelse. Men det här borde jag kanske ha identifierat som bra, i genren, redan när jag skrev om Anne-Marie Davids Je suis l’enfant soleil m.fl. gamla bidrag härom året – Vicky Leandros 1967:

Jag har länge argumenterat för att man måste förhålla sig till denna ständigt alltmer påträngande festival med samma, eller åtminstone en variant av samma, kritiska urskillning och analytiska redskap som till annan musik – och inte bara p.g.a. denna musiks allestädesnärvaro och oundviklighet. Man måste ha en pop-sensibilitet, och man måste tillämpa samma eller åtminstone liknande kriterier för bedömning, samma kritiska standard, här som ifråga om annan musik. De senaste åren har jag lyssnat på de svenska bidragen till ESC, och jag exemplifierade mitt förhållningssätt med recensioner av Loreen och Sanna.

Många förstår säkert inte vad jag håller på med här, eller ens när jag postar lättsamma, världsliga operainlägg. Men Eliot inskärpte ju vikten av att kunna röra sig mellan olika stilnivåer o.s.v., och det finns såvitt jag kan se inte så många alternativ. Man kan 1) acceptera det i vid mening postmoderna tillståndet i detta avseende och följaktligen ge upp kritiken, som kultursidorna; 2) vägra acceptera detta tillstånd men ändå ge upp kritiken p.g.a. vägran att överhuvudtaget befatta sig med samtidens dominerande kulturella produkter; 3) göra som jag föreslår: vägra acceptera tillståndet och upprätthålla kritiken trots de dominerande kulturprodukternas karaktär. 1 är teoretiskt omöjligt för mig, 2 praktiskt omöjligt, och även moraliskt problematiskt.

I de tidigare inläggen var kritiken delvis positiv. Loreen var bättre än Måns och Sanna var bättre än Loreen. Måns ser trevlig och sympatisk ut. Men jag kan inte posta hans vinnande bidrag här. Med det har, med hela evenemanget, musiken blivit oskiljaktig från sport. Alltså, tävlingen med musik, som det en gång bara var fråga om (vad man än mån tycka om det), har nu överskridits och allt har blivit sport, eller oskiljaktigt från sport, en ny urskillningslös förening. Evenemanget äger numera rum i de gigantiska sportarenorna, och dess sociala och politiska funktion/effekt kan tydligare än någonsin identifieras som densamma som den samtida idrottens.

Och inte bra alla svenska utan även alla europeiska särdrag är utraderade. Måns mumlar något i versen medan nya påträngande, spektakulära ljuseffekter distraherar, och sedan kommer – och dominerar helt – en otillåtligt enkel, grov, påfallande oskön och tomt, omelodiskt skrikig refräng som är identisk med läktarbröl på fotbolls- och hockeymatcher. We are the champions, we are the heroes, wöuow, wöuow. Men vi älskar också varandra, och det spelar ingen roll vem vi älskar, vrålar Måns bredvid förra årets skäggkvinna. We are the world, we are the children. Det är den nya tron. En enkel, orgiastisk, panteistisk-tolerant-kollektivistisk självtillbedjan. Allt är oskiljaktigt från och kärleksidentiskt med allt.

Publiken ser ut och beter sig som på matcherna, viftar med flaggor, målar ansiktet i flaggans färger. Efter segern springer Måns omrkring med bucklan. Presskonferensen är den som äger rum efter fotbolls- och hockeymatcher: Måns sitter vid ett långt bord med övriga i det svenska laget, framför en vägg med reklam från alla sponsorerna.

Det finns förstås mer att säga om detta, och jag får utan tvivel anledning att återkomma.

Lietzensee, Charlottenburg

Lietzensee

Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 3

Mitt syfte med att låta mina läsare på detta sätt ta del av Boströms samhällslära är att genom detta inom den akademiska statsläran länge i åtminstone modifierad form dominerande system förmedla något av den svenska författningsteoretiska traditionens egenart, dess under denna idag alltför ofta förbisedda historiska period tydligt framträdande särdrag. Som jag tidigare nämnt i en kommentar är min avsikt att återkomma med kommentarer till de olika avsnitten i Heap Åbergs framställning, och tillfälle kommer då ges till reflektioner över denna traditions kontinuitet och vad som inom den parlamentariska demokratins ram förblir av bestående giltighet och vad som inte gör det.  JOB

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1     Samhällslära, 2

För att förstå Boströms lära om den rätta statsförfattningen måste man fasthålla först och främst hans teori om de mänskliga samhällenas representation i allmänhet. Varje samhälle är ett band, som förenar flera människors verksamhet till en enhet. Det är i följd härav nödvändigt att en vilja finns, som bestämmer riktningen av denna verksamhet. Denna vilja måste framträda som innehavare av all samhällets rätt och makt, och efter dess beslut måste all annan verksamhet i och för det ifrågavarande samhället rätta sig.

Boström kallar den samhällets representant samt anmärker, att den måste vara på en gång sinnlig och förnuftig, sålunda mänsklig vilja, det förra för at kunna verka i sinnevärlden, det senare för att där göra samhällets (förnuftiga) intresse gällande, samt slutligen även, för att kunna representera just detta samhälle, vara dess högsta organ. Representanten får ej förblandas med någon ombudsman för samhällets medlemmar. Liksom samhällsförhållandena i allmänhet ej är grundade på avtal, utan på omedelbar förpliktelse, så är även detta fallet med det särskilda förhållande vari representanten står till samhällets övriga medlemmar. Samhällets förnuftiga lag kräver en representant, och därtill att denne är samhällets högsta organ. På grund av detta omedelbara förnuftskrav är det, som representanten har sin makt såsom representant. Om han utses av samhällets medlemmar, så innebär detta blott att de för sin del avgör vem som för närvarande är det högsta organet för det ifrågavarande samhället. Denna representantens självständiga ställning gentemot samhällsmedlemmarna har även sin betydelse med avseende på vidden av hans rätt. Under det ombudsmannen under utövningen av sitt kall är beroende av instruktioner från huvudmannen och kan av denne godtyckligt skiljas från detsamma, är representanten ej bunden av någon instruktion, utan stiftar själv lagar för sin och övriga samhällsmedlemmars verksamhet, samt har mot dem absolut veto; han lämnar ej heller utövningen av representantkallet på grund av någon annans vilja, utan först då samhällets lag sådant kräver. Hans rätt begränsas blott av andra intressen, som ej är samhällets. Slutligen kan han ej heller av samhällsmedlemmarna ställas till juridiskt ansvar för sitt görande och låtande i egenskap av representant, utan blot för sådant som oberoende härav kan anses vara av beskaffenhet att kränka andras rätt. [Den som önskar en mer detaljerad framställning av Boströms lära om representationen samt av hans allmänna samhällslära över huvud, tar sig författaren friheten hänvisa till ett av honom utgivet Försök till lärobok i allmän samhällslära från den Boströmska filosofiens ståndpunkt, Uppsala 1879. LHÅ]

Den omständigheten att representanten måste vara en vilja innebär intet hinder för att denna vilja kan vara den gemensamma viljan hos flera människor. Har något samhälle en enda människa till sitt högsta organ, då bör dennas vilja vara samhällets representant. I annat fall bör detta vara fallet med den sammanstämmande viljan hos flera.

Vad vi därnäst i nu förevarande avseende bör erinra oss är Boströms lära om staten och folket som två särskilda former av mänskligt samhälle, ehuru innerligt med varandra förbundna. Statens och folkets ändamål utgör var för sig enligt honom ett självständigt mänskligt intresse, som, hur nära de än står varandra, likväl aldrig får förväxlas. Statsändamålet är rättsordningens förverkligande bland människor. Att detta enligt Boström utgör ett självständigt mänskligt intresse, som ej får betraktas som medel för någonting annat, är förut framhållet såsom den egentliga grundtanken i den Boströmska rättsläran. Men vid sidan av detta intresse står de privata intressena såsom även de berättigade mänskliga intressen. Vi har förut nämnt några ord om de privata samhällena, och vi behöver här blott påpeka att Boström ej med privat intresse förstår allena den enskilda människans intresse, utan att han därunder även innefattar samtliga de privata samhällsintressena. Alla dessa intressen sammansluter sig i folket till en enda enhet, som har att verka för kultur i ordets vidsträcktaste bemärkelse. Och detta folkets ändamål är ett annat än statsändamålet. En verksamhet som avser sedlighet i det offentliga och enskilda livet, ekonomiskt välstånd, förädling, bildning i alla former och mer sådant, den må vara aldrig så omfattande, blir dock aldrig detsamma som en verksamhet som går ut på att förskaffa var man hans lagliga rätt. Det förra är folkets uppgift; det senare statens.

Men är nu båda skilda samhällsformer med olika ändamål, så följer också att de bör ha var sin representant, vilka båda bör uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Statens representant är vad man kallar regeringen; folkets är folkrepresentationen.

Vi sade att dessa båda skulle uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Att göra reda för de rättigheter båda myndigheterna på grund därav har, kan sägas vara det huvudsakliga innehållet i Boströms lära om statens författning.

Regeringens självständighet gentemot folket innebär först och främst att den ej har sin makt på grund av något uppdrag, som folket givit den. Utses hon än i många fall av folkets representation, så innebär dock ej detta ett uppdrag i egentlig bemärkelse, minst av allt från summan av folkets medlemmar. Vi hänvisar i detta avseende till vad vi yttrat rörande representanter i allmänhet. Här må blott påpekas att Boström i enlighet härmed träder i opposition mot den s. k. folksuveränitetens grundsats. Dock erkänner han i denna såtillvida ett berättigat moment, som även han för folket fordrar full självständighet inom des eget område, och därtill att folket skall erkänna regeringens lagliga åtkomsträtt av makten, såframt en samverkan mellan båda skall vara möjlig. Lika bestämt opponerar han sig även mot den s. k. legitimitetsgrundsatsen, vilken betraktar regeringsrätten som en av Gud förlänad privategendom. Blott rätten och dess krav på självständighet bör regeringen åberopa som grund till sin rätt, om än rättens helgd, som varje annan, ytterst kan återföras till det gudomliga väsendet som urkälla.

Vidare följer också av regeringens självständighet att den och den ensam har att fatta positiva beslut i statens angelägenheter, och vill någon annan göra detta, så har hon absolut veto. Just den som äger absolut veto i alla statens angelägenheter är statens representant eller regering. Den och den ensam stiftar lagar för staten och tillämpar dem genom sina av dess instruktioner bundna och för den ansvariga organ. Slutligen kan den varken av folkrepresentationen eller någon annan myndighet lagligen skiljas från sin befattning eller för utövningen av denna ställas till ansvar.

Men de privata intressena bör också uppträda självständigt mot regeringen. Detta är fallet med varje berättigat privat intresse, men ytterst måste dock denna rätt utövas av representanten för den enhet, som i sig sammanfattar alla privata intressen – folkrepresentationen. Denna myndighets självständighet gentemot regeringen röjer sig huvudsakligen däruti att den har absolut veto mot varje av regeringen tilltänkt lagstiftnings- och beskattningsåtgärd. Den omständigheten att regeringen ensam stiftar lagar innebär intet hinder för att den är pliktig att, innan den företager någon lagstiftningsåtgärd, se till att den härmed ej kränker någon annans rätt, samt att enda sättet att göra detta är att inhämta samtycke av den högsta privata myndigheten, folkrepresentationen. Gör den icke detta så är lagen ej tillkommen i laga ordning, dess stiftande är ej ett egentligt regeringsbeslut, utan ett uttryck av det privata godtycket hos regeringsmaktens innehavare.

Emellertid kunde det synas som om, när i alla fall både regeringens och folkrepresentationens vilja tarvas för en lagstiftningsåtgärd, man lika gärna kunde säga att lagarna stiftas av regeringen och folkrepresentationens sammanstämmande vilja. Härvid må dock först och främst anmärkas att enär folkrepresentationen ej äger veto i alla statens angelägenheter, man ej gärna kan säga att vare sig dess egen eller dess och regeringens sammanstämmande vilja vore statens representant. När nu i alla fall obestridligen lagstiftningsrätten inom ett samhälle tillkommer dess representant, så är det redan ur formell synpunkt nödvändigt att tillerkänna den myndighet som genom att äga veto i alla statsangelägenheter liksom också genom sin oansvarighet och oavsättlighet visar sig intaga representantens ställning, även lagstiftningsrätten och betrakta folkrepresentationens rätt i förevarande avseende som en blott negativ (veto-) rättighet.

Men vidare kan det ej heller, även ur andra synpunkter än den formellt vetenskapliga, vara likgiltigt hur denna sak fattas. Flera frågor i det politiska livet ställer sig nämligen helt annorlunda om man för folkrepresentationen fordrar verklig positiv del i lagstiftningen, än om man icke gör det. Folkrepresentationen skulle i förra fallet betungas med det dryga ansvaret för t. ex. lagstiftningsarbetets positiva fortgång o. s. v. I allmänhet kan den anmärkningen göras, att Boström lägger mycken vikt därpå att alla rättsförhållanden i staten är fullt klara och bestämda, så att var och en med full bestämdhet vet vad han har att göra och icke göra, samt i följd därav också känner vidden av det ansvar han genom sitt görande eller låtande ikläder sig. Människans vanliga tendens att på andra skjuta skulden för sina handlingar motväges bäst om en var med fullt medvetande om odelat ansvar själv beslutar inom sin egen klart och bestämt utstakade rättssfär och undviker såvitt möjligt är all påtrugad inblandning i andras angelägenheter och verksamhetsområde. Vad man än i övrigt må tänka om Boströms rättsfilosofiska åsikter, neka kan man aldrig att ett bestämt inskärpande av denna sanning är en deras stora förtjänst.

Men emellan regering och folk bör också samverkan äga rum. Förutsättningarna för denna samverkan är först folkrepresentationens rätt att hos regeringen göra hemställan om lagars skiftande och övriga åtgärder, som den finner lämpliga. Regeringens plikt är att taga dylika framställningar i övervägande. Den bör icke blott pröva dem ur rent objektiv synpunkt, utan den omständigheten att de av folkrepresentationen framställs bör för den vara ett motiv att, om den ej ur rättsintressets synpunkt, vilket den särskilt har att bevaka, finner bestämda skäl till motsatsen, vilka skäl överväger olägenheten av en vägran, verkligen gå folkrepresentationens önskan tillmötes. Den bör göra detta av aktning för sitt folk och av intresse att med detta träda i en allt närmare samverkan. Vidare skall en sådan samverkan vinnas därigenom att regeringens högsta organ, ministrarna, är skyldiga att, förutom sin allmänna ämbetsmannaansvarighet, ur vars synpunkt de av folket inför vederbörlig domstol kan anklagas för lagstridiga ämbetsåtgärder, även inför folkrepresentationen svara på de anmärkningar som där görs emot dem. Anser folkrepresentationen detta svar mindre tillfredsställande, kan den, om den därtill finner skäl, hos regeringen anhålla om ministerns entledigande från hans befattning. [Rörande detta ämne, se Om ministrarne i den konstitutionella monarkien enligt Boströms statslära av C. Y. Sahlin, Uppsala 1877. LHÅ]

Slutligen bör man också genom fri yttranderätt och andra dylika anordningar sörja för att ett livligt politiskt intresse väckes hos folkets medlemmar, och att regeringens åtgärder får en såvitt möjligt offentlig karaktär.

Vidkommande åter den frågan hur regeringen för vinnandet av detta ändamål bör vara organiserad, så framhåller Boström att den såsom det publika (rättsliga) intressets representant bör, såvitt möjligt, ställas självständig gentemot alla privata intressen (i ovan angivna mening), även dens eller deras som f. n. innehar regeringsmakten. Härvid må först och främst framhållas den av Boström med skärpa och eftertryck gjorda distinktionen mellan regeringens offentliga vilja och det privata godtycket hos den eller de som innehar den. (Monarkens ”vi” och hans ”jag”.) Endast den förra är i sanning lagstiftande eller är i själva verket identisk med själva lagen. För lagens makt bör alla böja sig, icke minst det privata godtycket hos den som är satt till dess högste vårdare. När därför Boström säger att regeringen ensam är innehavare av domsrätten i staten, så innebär detta i hans mun att lagen är statens högste domare, visst ej, att regeringens privata godtycke vore det. Ingen medborgare bör därför heller ha vare sig skyldighet eller rättighet att lyda en speciell befallning från regeringen som strider mot en generell (dess i den gällande lagen uttryckta offentliga vilja). Vidare bör regeringens beslut för att som uttryck för dess offentliga vilja vara giltiga, i laga ordning vara fattade samt verkställas av personer som såvitt möjligt ställs självständiga gentemot dess privata godtycke, men absolut beroende av dess offentliga vilja (av gällande lag). I all synnerhet gäller detta domarekårens medlemmar, vilkas verksamhet framför allt går ut på att i speciella fall tillämpa bestämda, objektiva rättsnormer.

Men regeringsmaktens innehavare bör också, såvitt möjligt är, befrias från privata intressen (i ovan angivna mening) för att kunna, ostörd av dessa, vaka för det publika intresset. Man kan nu onekligen av varje människa fordra att hon själv gör sig fri från oberättigade (sinnliga) privata intressen (t. ex. inflytande av smicker, girighet, avund o. d.). Men det gives också berättigade privata intressen, vilka till arten är förnuftiga, ehuru de tarvar vissa sinnliga förutsättningar. Från dem kan man icke fordra, att hon gör sig fri under annan förutsättning än den att det är sörjt för deras tillfredsställande. Skulle nu statsmaktens innehavare bekajas med en verksamhet syftande till ett sådant tillfredsställande av dessa hans intressen, så låge den faran nära att han försummade det publika intresset eller till och med utsattes för frestelsen att sammanblanda sitt privata och sitt publika intresse och i flera fall begagna sin ställning till befrämjande av det förra. För den eller de som utan juridiskt ansvar utövar regeringen torde en dylik frestelse vara ganska naturlig, och människan behöver ej ha avancerat synnerligen långt i självbedrägeriets lättlärda konst för att även om hon gjorde så tro sig handla i bästa övertygelse.

För undvikande av allt detta bör folket se till att regeringens innehavare befrias från sådana privata intressen, vilket sker därigenom att folkrepresentationen själv övertager dem och vårdar dem, som vore de hennes egna. Ehuru nu visserligen en möjlighet föreligger att befria flera personer från åtskilliga av dessa intressen, så är detta dock svårare än om frågan gällde att befria blott en enda. Särskilt förefinnes ett sådant intresse, från vilket det är rent omöjligt att befria mer än en enda människa. Det är intresset för makt och inflytande, vilket intresse dock är fullt berättigat hos den som är satt att deltaga i en stats regering och följaktligen måste själv tro sig äga därtill erforderlig personlig duglighet. Härav alstras nu den de olika partichefernas tävlan om makten, varom republikers historia bär vittne. För undvikande av de nämnda svårigheterna, i all synnerhet den sistnämnda, är följaktligen lämpligast att anförtro regeringen åt en enda människa. En partibildning kan då väl uppkomma, men den får röra sig inom en lägre sfär; den högsta beslutande myndigheten kan och bör sätta sig i den ställning att den står över partierna.

Dels för vinnande av önskvärd kontinuitet i regeringen, dels för att befrielsen från privata intressen må bliva så fullständig som möjligt bör vidare regeringsrätten utövas på livstid och vara ärftlig inom en viss familj. Boström förordar följaktligen, som den högsta formen av statsförfattning, ärftlig och konstitutionell monarki, där emot konungens vilja intet positivt beslut i statens angelägenheter får fattas, men där folkrepresentationen har veto i lagstiftnings- och beskattningsfrågor, samt ministeransvarighet och stränga konstitutionella garantier förefinnas.

Beträffande den frågan, vad statens särskilda medlemmar har rätt till, så är Boströms framställning av detta ämne föga självständig. Läran om de oförytterliga rättigheterna behandlas av honom mycket kort, och i civilrättsligt avseende anslöt han sig i allt väsentligt till den romerska rättsåskådningen. Liksom den kantska sedelärans huvudintresse var att hävda det sedliga motivets rationella renhet och självständighet gentemot alla sinnliga intressen, så låg för Boström huvudvikten på rättens självständighet och omedelbart förnuftiga helgd. Rättens innehåll intresserade honom mindre, liksom sedlighetens Kant. Vad vardera i detta avseende presterat är också därför av mindre värde. För Kant hade i detta avseende bland annat tarvats en noggrannare utredning av sinnlighetens betydelse i sedligt avseende, för Boström av rättens förhållande till de privata intressena. Liksom Kant i utredningen av åtskilliga detaljfrågor stundom ej kan göra sig fri från en viss grad av laxa tendenser, så händer det också stundom Boström att i sin rättslära acceptera ett och annat som påminner om några av socialismens rättsfilosofiska förutsättningar. Det är behovet av ett konkretare innehåll, än det man omedelbart mäktat deducera ur själva principerna, som här gör sig gällande. Boströms allmänna tendens är dock klar och bestämd: rätten har sin helgd från sig själv, ej därav att den är medel för sedligheten.

Självständigare är Boströms straffteori. Den påminner väl i ett och annat om Grohlmanns, med vilken den stundom förblandats, men betraktar man saken närmare, visar sig att Boströms organiska uppfattning av staten här verkat en himmelsvid skillnad. Att här redogöra för densamma förbjuder oss utrymmet. Dock anser vi oss böra anmärka att Boström uppfattar straffet som till väsendet en rättelse, ehuru icke nödvändigt av brottslingens vilja, utan fasthellre av hans yttre (juridiska) förhållande till staten. Denna rättelse kan väl stundom ske genom att viljan förändras, men detta är icke alltid händelsen, utan fall finns då den sker därigenom att brottslingen upphör att vara statsmedlem och till staten träder i ett annat förhållande.

Genesis: Ripples

From their album A Trick of the Tail (1976).

Better sound (but wrong nuance of yellow) here


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

13th International Conference on Persons

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi