Salomon de Brosse: Palais du Luxembourg

de Brosse

New Article

ISKCON Studies JournalMy article ‘The Hare Kṛṣṇa Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’ is now available in the new issue of the ISKCON Studies Journal, the journal of the ISKCON Studies Institute, a subdivision of the Oxford Centre for Hindu Studies.

For those not familiar with the system of Sanskrit transliteration used in academic publications in the field of Hindu studies and indology, I add that “Kṛṣṇa” can also be written without diacritics, as “Krishna” (see my posts Sanskrit Transliteration and Sanskrit Transliteration, 2); the diacritics were added by the editor. The Hare Krishna movement is a colloquial name for ISKCON, i.e. the International Society for Krishna Consciousness.

Anna Bilińska: Unter den Linden

Bilińska

Tage Lindbom: Fallet Tyskland

Norma, 1988

Baksida:

LindbomI Europas mitt är den etniska folkgrupp vi kallar germanerna bosatt, ett folk med tusenåriga traditioner och egenarter men ett folk, som av historiska omständigheter ej kunnat samla sig till en nationell enhet.

Tyskland träder in i modern tid, omgivet av nationalstater men självt levande kvar i en halvfeodal territoriell splittring. Dess medvetenhet om att sakna och dess längtan efter att finna en identitet och en tidsenlig nationalstatlig form uttrycks i tre försök att förverkliga drömmen om ett Heimat. Det första är den romantiska rörelsen vid 1800-talets första hälft, det andra är Bismarcks och hohenzollrarnas kejsarrike och slutligen möter vi Hitlers Tredje rike.

I sin bok vill Tage Lindbom visa hur – och varför – dessa försök misslyckats, hur – och varför – två världskrig utlöses, utmynnande i krossandet av den territoriella enheten. Segermakternas förhoppningar om att berövandet av ett stort folks fosterländska identitet skulle kunna bidraga till en lösning av Europas problem, avvisas av författaren. Och detta blir bokens slutvinjett: att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som “Stunde Null” – detta är ett misstag, ett fruktansvärt misstag.

Åkesson om SDs nej till Löfven

2/10

Marika Formgren och Axess

Johan Lundberg försvann snabbt från Axess efter den groteska och av läsekretsen förkastade “programförklaring” han och hans redaktion publicerade våren 2012. P. J. Anders Linder, som trots de förutsägbara begränsningar i hans perspektiv som med nödvändighet följer av hans karriär på Timbro och SvD förblivit en sympatisk företrädare för denna del av borgerligheten med en lågmäld, civiliserad ton, genuina litterära intressen, och allmänt en tydlig kulturkonservativ sensibilitet, tog över. Det är lätt att förstå om han inte kände sig helt passa in i de nämnda sammanhangen, såsom de utvecklats de senaste årtiondena.

Axess präglad av programförklaringen hade knappast varit ett mer kongenialt sammanhang. Men efter en tid med Linder som redaktör tycker jag att tidskriften nu visar tecken på att åtminstone inte helt följa dess avgrundsliberala linje. Liksom Lundberg togs programförklaringen snabbt bort, och något liknande har mig veterligen sedan dess ej publicerats. Och i det senaste numret finner vi en artikel, Vad menar ni med frihet?, av den utmärkta Marika Formgren, som p.g.a. sitt självständiga tänkande avstängts som ledarskribent i SvD och övrig borgerlig press. Artikeln kritiserar dessutom explicit just en aspekt av den avgrundsliberalism som kommit att prägla denna press och Nya Moderaterna, och som alltså skulle ta över även Axess. Formgren har också tidigare i år framträtt med ett ypperligt föredrag på ett av Axess arrangerat seminarium.

“Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen”, skrev jag i min spontana reaktion på Lundbergs radikala manifest. Men just då fanns verkligen inte mycket hopp. Nu tänds ett litet nytt. Marika Formgren får mig att återvända till Axess för att se om de kan tänkas börja slå in på hennes nödvändiga väg.

-

“Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ‘frihet’ och ‘demokrati’? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.

En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.

Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ‘frihet är Moderaternas kärna’. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.

Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså ut­ökas och expandera, för att den nya ‘friheten från samhället’ ska öka.”   Läs mer

Riksdagens högtidliga öppnande 1974

Riksdagens öppnande 1898

Ljungberg kräver återgång till borgerlig migrationspolitik

Konsekvent fullföljande sina kritiska inlägg om invandringspolitiken, Moderaterna och Alliansen i sin blogg, kräver nu Carl Johan Ljungberg i debattartikel i Samtiden en återgång till en borgerlig migrationspolitik:

“Att Alliansen har eftersträvat stor invandring är välkänt, likaså att man vidhöll sin linje in i det sista. Man gav inte efter mot sina kritiker, av vilka flera återfinns inom Allianspartierna. Orimliga moderata propåer kastades till synes tanklöst ut veckorna före valet. Vi vet vilket parti som dessa främst riktade sig mot.

En fråga som knappt har berörts är hur Fredrik Reinfeldts linje rimmar med Alliansens tidigare ståndpunkter, främst då med moderaternas linje. Alliansen införde som bekant en ökad arbetskraftsinvandring under sin första mandatperiod, samtidigt som moderaterna sade att de tänkte vidta flera åtgärder för en mer restriktiv flyktingpolitik i det fall de skulle vinna en ytterligare period…

Många har påpekat att inget av dessa förslag har realiserats…

Vanliga partimedlemmar, som jag själv, har haft skäl till besvikelse över detta. Det vill säga i den mån vi intresserar oss mer för vad politiken uppnår än för själva maktpositionerna. Andra avsteg från moderat politik, främst neddragningarna inom försvaret, bör rimligen ha förstärkt detta missnöje. Man kan därmed förvänta sig att en strömning bland det moderata fotfolket efter valförlusten, söker återta makten över partiet.

Kanske ansåg många medlemmar, trots stor undran inför Reinfeldt, att han var värd att stödja i fall han kunde tänkas vinna valet. Vid en valförlust ges däremot skäl att lyfta fram nya krafter…I den stundande omläggningen tycks det rimligt att lyfta fram och pröva den migrationspolitik som Reinfeldt skrotade vid sin invit till Miljöpartiet.

Intet gott, varken för moderaterna eller Sverige, kom sig av den politiken. Ur moderat synvinkel är den särskilt beklaglig eftersom Reinfeldts migrationspolitik neutraliserar den stora framgång han vann med arbetslinjen…

Nu behöver moderaterna en mindre destruktiv ledare – och en egen migrationspolitik i stället för Miljöpartiets.”   Läs hela

Farage on Putin and Ukraine

16 September

Peter Strutynski (Hg.): Ein Spiel mit dem Feuer

Die Ukraine, Russland und der Westen

PapyRossa, 2014

StrutynskiEin neues Feindbild ist geschaffen: Russland und Wladimir Putin. Sie bedrohen, so heißt es, die Ukraine und den Frieden in Europa. Eigene Absichten, Ursache und Wirkung lassen sich damit gut verhüllen. Eine erschreckend gleichförmige mediale Berichterstattung sorgt dafür, dass dieser Schleier nicht zerreißt, und trägt dazu bei, die Spannungen noch zu verschärfen. Gegen dieses Zerrbild wendet sich dieses Buch. Es fragt: Wie kam es zur Protestbewegung auf dem Maidan und zu ihrer Kaperung durch rechtsextreme Formationen? Welche Rolle spielte die westliche Einmischung beim Putsch in Kiew, durch den der gewählte Präsident gestürzt wurde? Welche Folgen hatte er für den Konflikt mit der Ostukraine? Welche Interessen verfolgen Deutschland, die EU, die NATO und die USA? Was führte zum Beitritt der Krim zur Russischen Föderation? Was liegt der russischen Politik zugrunde? Und nicht zuletzt: Wie kann eine friedliche Lösung aussehen?

Mit Beiträgen von Erhard Crome, Daniela Dahn, Kai Ehlers, Uli Gellermann, Willi Gerns, Lühr Henken, Arno Klönne, Jörg Kronauer, Reinhard Lauterbach, Norman Paech, Ulrich Schneider, Eckart Spoo, Peter Strutynski, Jürgen Wagner und Susann Witt-Stahl.

Über den Herausgeber:

Peter Strutynski, Dr. phil., *1945. Politikwissenschaftler, leitete die AG Friedensforschung an der Universität Kassel, Sprecher des Bundesausschusses Friedensratschlag. Zahlreiche Publikationen zu friedenspolitischen Themen.

Tamara Karsavina

Karsavina

Etablissemangets värden

Vår näste statsminister, Stefan Löfven, betonade gång på gång under valnatten hur oerhört, oöverstigligt långt Sverigedemokraternas värden ligger från hans egna.

Detsamma hördes i olika varianter från alla de andra riksdagspartierna, och nu på morgonen stämmer ledarskribenter och kommentatorer in. Igen. Fortfarande. Med monoman enständighet. På samma sätt som de gjort sedan SDs riksdagsinträde för fyra år sedan. Formuleringarna tycks från många starkare än någonsin, även om analyserna inte på något sätt vidgats och fördjupats, även om det är samma gamla trötta och nötta klyschor som används.

De här åren har varit ett uppvaknande. Helt nya sidor av personer som man trodde var åtminstone någorlunda normala och omdömesgilla har avslöjats. Och inte bara till vänster utan även inom vad som i Sverige uppfattas som höger. SD har varit en katalysator, som uppvisat dem som knäppa extremister.

Naturligtvis visste jag att de var mycket radikala, och jag var väl förtrogen med de historiska rötterna till och den åskådningsmässiga innebörden av denna radikalism. Men att de var förmögna till den bisarra och neurotiska fanatism vi nu ser, att de kunde sjunka till sådana kuriöst konforma och infantila uttryck för radikalismen, hade jag faktiskt inte anat.

Deras samsyn är total. Vänsterns ledare hyllar högerns, och högern avstår frivilligt och helt i onödan från makten och överlämnar den till vänstern. Jag förstår inte vad de talar om. Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD?

Med vår framgång igår har Sverige tagit ännu ett stort steg mot normalisering och hälsa. Men när etablissemanget med sådan styrka fortsätter insistera på hur långt dess värden ligger från SDs, måste vi på allvar ställa frågan: vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?

Leo von Klenze: Ideale Ansicht der Akropolis und des Areopag

Klenze

Sverigedemokraterna och de intellektuella

Ursprungligen publicerat 1/6 2011 (Politics)

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om Fleischers inlägg (och rimligen, så småningom, även om den tråd han kommenterar, som jag ännu inte hunnit läsa i dess helhet).

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ’intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ’ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i det ovan nämnda inlägget, och hänvisar till det i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel är han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna.” Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta regimens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för  halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks den simplistiska förvrängningen intensifieras och spridas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr delvis kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella.” Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ’de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse.” Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SDs och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna, och frilägga de centrala historiska linjerna.

Naturligtvis kan idag SD ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har visat hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men kanske menar han att det program Rinderheim medverkade till att utforma inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk  (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa frågor de visste var en annan. Det säger mer om SDs styrka, om behovet av SD, om SDs förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – Ms och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, skulle det utan tvekan lätt kunna föra honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i demokratiska partiers inre liv och behöver inte alls vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen.” Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll.” Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Men fascismen är ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar också finns.

Jag har i någon mån bland andra förment “högerextrema” strömningar försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Jag kan inte frigöra mig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget gjort sådant som är rätt i sig och nödvändigt i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problematiska inslagen hos det föregivna alternativ jag här diskuterar kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram en del viktiga delsanningar, och har därför några länkar till denna riktning här i bloggen. Dessa delsanningar är sådana som kan upptas och ofta har upptagits – om de inte redan funnits där, vilket oftast, ja nästan alltid visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag försvarar. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men som jag förklarar på About-sidan står jag långt från den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol – givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit (det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet).

Jag vill betona att de problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar Motpol, inte bara med en del av innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet.

När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det för tillfället är svårt att tänka sig en framtid där partiet lyckas med det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det så är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om de gör det på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast på sitt håll är väl delvis en öppen fråga, det handlar om en bloggportal och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt o.s.v. av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer här, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet. Det finns anledning att återkomma till dessa skribenter (bland annat för att fortsätta försöket att dra fram dem ur anonymiteten).

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under alla omständigheter viktiga, och faktiskt inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier (den nya högern försvarar en äldre – och mer genuint europeisk – linje av europeisk federalism). Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av de senare och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det. Det kan finnas anledning att återkomma till dessa inlägg.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta läger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt, ja kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politisk-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, dess framkomlighet, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstår är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta ytterligare steg och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SDs ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

Här finns ju också många som insisterar på att vara liberala, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks, något som introducerar en ständig, påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. Och samtliga delar i tysthet den typiska gamla globala vänsterutopismen på det sätt borgerligheten alltid ofta gjort det. De har här ännu inte riktigt förmått bli mer genuint konservativa utan stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – som för det mesta bara döljer samma liberalsocialism. De har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till denna för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvision.

Avståndstagandet från SD beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamt med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör det, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ofta balansera på gränsen till uppgivandet av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SDs problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska lösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent kulturkonservatism, frigjord från det i dessa kretsar segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på så utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat göra i den svenska debatten, och det är vad jag i den här bloggen såväl som i andra och tidigare publikationer försökt göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokrater, och socialdemokratiska intellektuella, i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat här. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång och det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen återkommer i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man utan tvekan inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer definitivt få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två nya intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SDs kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har här tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig och som är det jag tror på och vill försöka bidra till att förverkliga är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan i Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

Stureplan, Stockholm

1899

Stureplan

Sverigedemokraterna och Stureplan

Ursprungligen publicerat 3/10 2011 (Politics)

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.

Boudoir of Grand Duchess Maria Alexandrovna, the Winter Palace, St Petersburg

Watercolour by Edward Petrovich Hau

Winter Palace

Tino Sanandaji

Originally published 17 July 2011 (Politics)

The Kurdish-Swedish economist, Tino Sanandaji, who is currently a doctoral student at the University of Chicago and who appeared at the recent seminar about multiculturalism organized by Axess in Visby which I mentioned in my post ’Almedalen’, reiterates in a blog post in English the arguments I supported in my post but also reveals what can now clearly be seen to be the weakness of his position.

Sanandaji is right that ”multiculturalism has failed”; that it has been replaced at least by some of those who no longer believe in it by ”anti-anti-multiculturalism”; that when we speak about the problems of multiculturalism we define culture as ”the informal rules of the game of society, informal institutions, etiquette, traditions, norms and values as opposed to superficial cultural expressions such as what food you eat and what music you listen to”; that ”if you have different rules for different people”, as the multiculturalist ethnic separation and ”institutionalized segregation” prescribes, ”society doesn’t function smoothly”; that multiculturalism is poorly thought out and that in all likelihood its proponents do not themselves realize its full implications; that multiculturalism hurts immigrants, who are often unable to integrate, who fail to ”learn all the many subtle rules which guide life in Sweden” and are unable to ”add a Swedish identity to the one they already have”; that those immigrants are often ”embittered, and react by adapting the ghetto-culture of the United States, as a way to mark distance to mainstream society”, that ”[t]he personal consequence for immigrants from being unable to integrate is mass unemployment, low income, crime ridden neighborhood, and social isolation”.

Sanandaji is also right that multiculturalism has been promoted not just by the socialist left but by ”left-libertarians” (specified by Sanandaji in a comment as cultural Marxists), who ”promise immigrants that they can migrate to Sweden and maintain all their traditions and norms and behavior from Afghanistan and Albania, without any cost to themselves”, that ”the left-libertarians have bullied the right into proposing open borders, in order to prove they are not racist”; that ”[t]his policy has never been attempted by any country in modern history”; that ”[o]pen borders is a social experiment on the grandest scale, yet its proponents have hardly thought it through, other than through clichés and slogans”, and that ”[n]ot surprisingly, open borders does not have any electoral support in Sweden”.

Finally, he is right that ”the solution to the obvious failure of multiculturalism is for Sweden to regain the cultural self-confidence it requires to integrate immigrants”, that ”[a]s an immigrant it is impossible to integrate into nothingness, you need a clearly defined pole of Swedish culture, which must be open to immigrants, in order for more to gravitate towards Swedish culture and be accepted into society”; that integration does not mean immigrants have to give up their native identities, that multiple identities are possible; that left-libertarians are dogmatically obsessed with open borders.

These are all excellent and centrally important points which I fully endorse. But contrary to Sanandaji’s Visby presentation, the blog post clearly displays weaknesses that unfortunately cannot be ignored.

First of all, Sanandaji’s understanding of culture and rules seems superficial in a way that unduly confines the analysis of multiculturalism within limits set by the economist’s perspective. His statement that ”[t]he rules imbedded in culture are to a large extent there in order to reduce transaction costs in a society” of course implies that the culture that the rules are embedded in is something more than the rules themselves, yet the formulation that the purpose  of the rules produced by the culture is to a large extent to reduce transaction costs seems to tend in a somewhat reductionist direction which is hardly helpful for the understanding and analysis of multiculturalism or the multicultural society.

This may be too negative an interpretation, yet it does seem to me the tendency probably accounts to some extent for Sanandaji’s problematic view that ”the people hurt most by multiculturalism are immigrants”. This can be so only in a very limited perspective. It is of course true that many immigrants who are unable to integrate are hurt by multiculturalism. But the statement is shallow in view of the demographic development in the Western countries that receive the immigrants. If present developments continue, the immigrants with their respective cultures will within a not too distant future become majorities in Western Europe as well as in the United States. Not just allowing but encouraging an ever growing flow of new immigrants to maintain their native cultures, and discouraging cultural integration, multiculturalism hurts non-immigrants, the ethnic white populations of the West as well as their culture (and those of other origins who have truly become parts of that culture), much more than the immigrants.

Sanandaji is also utterly unrealistic in his view of both the possibility and the actuality of integration. ”[H]undreds of thousands of immigrants in Sweden have integrated and adopted multiple identities, which proves my point. We just need the other half [the hundreds of thousands of immigrants who have not done so] to do the same”. But it is true that many immigrants have successfully integrated, and Sanandaji rightly stresses this. ”Learning Swedish doesn’t mean you have to forget your native language. Learning the informal rules which guide work and social life doesn’t mean you have to forget the rules from your home country. You can be proud of your Kurdish heritage, but simultaneously proud of your Swedish upbringing and citizenship.” Sanandaji is also right that more will do so with the solution he proposes, the stronger assertion of Swedish cultural identity.

It seems to me this solution would perhaps be sufficient if at the same time the current mass immigration is stopped and the demographic trend with regard to ethnic Swedes is reversed. Vast and difficult questions are involved here which I cannot embark upon a discussion of in this post. But with the current rate of immigration on the one hand and demographic decline on the other, the suggested solution can hardly be enough. The unmanagable numbers of new immigrants already often do not have the motivation to adapt to and integrate into a vanishing culture.

It is astonishing that Sanandaji, who now lives in the United States, maintains illusions about that country that could perhaps to some extent  still be entertained in the Reagan era but which are today obviously and increasingly absurd. He does write that e pluribus unum is ”the historical American ideal”, but at the seminar he made it perfectly clear that he thinks the ideal is still being realized today, that all American citizens share an Anglo-American culture, the one established by the British colonists and the Founding Fathers.

If that is so, where does ”the ghetto-culture of the United States” which Sanandaji complains about both in the blog post and in the seminar come from? It is of course produced by mechanisms in the United States similar to the ones he describes as being at work in Sweden (and, of course, by the same entertainment moguls and for the same purposes). Latino immigrants are currently taking over or “reconquering” large parts of the South-West including California, insisting on keeping to their own culture (which is still in important respects Western!), and displaying open and sometimes violent hostility against the allegedly unifying Anglo-American, i.e. basically and originally British and European, culture and its bearers. Similar long-standing and well-known tendencies can be found among the black ”minority” which, together with the Latinos and others, will soon have outnumbered the white Americans of various European origins if the current developments are not reversed. The fact of American disintegration is well-established and has long been thoroughly documented by scholars. America is quite as much in need of the cultural assertion Sanandaji recommends as is Sweden – and not just in order to reduce transaction costs, but to preserve and renew the deeper values of its historical civilization.

Then there is the issue of ”classical liberalism”. This, as used by Sanandaji, is a vague concept. While distinguishing ”classical liberalism” from ”left-libertarianism” (represented in Sweden today by, for instance, Johan Norberg and Carl Rudbeck) and rightly rejecting the latter, he includes in the concept of classical liberalism not just classical libertarianism, not just the late eighteenth-century liberalism and its philosophical predecessors, but also John Stuart Mill.

Sanandaji is right to point out that ”classical” liberalism does not support the ”insane idea” of open borders. This point is well taken and easily proven by reference to Smith and Burke. But Sanandaji underestimates the radical, combined rationalistic and romantic inspiration and impetus of much else of what he evidently regards as ”classical” liberal thought, which in the course of the nineteenth century, and already in liberals like Bentham, Ricardo, James and John Stuart Mill, Bastiat, Say, and Cobden, manifested themselves in conceptions which cannot be described as anything but utopian. In the light of such cases, the transition from ”classical” liberalism to ”left-libertarianism” appears perfectly natural and logical.

Sanandaji’s preferences in terms of party politics at least become comprehensible in view of these weaknesses in his analysis. He hopes to be able to persuade what he misleadingly calls “the right” in Sweden to adopt what he thinks is “classical” liberalism, and to apply it to end the ideology and the policies of multiculturalism. He finds the “reform agenda” of Reinfeldt and Borg “urgently needed”. What precisely does he have in mind here? Reduced taxes, no doubt. More privatization. But he will have to be more specific with regard to much else that we know is on the same agenda. How about more integration into the increasingly Sovietized EU? More adaptation to the dictates of the old socialists in the IMF? More globalism in general? Here Sanandaji, taking the positions he does on borders, cultures, and integration, surely must draw the line.

Still more directly pertinent to his main agrumet:  how about the further increase in Europe’s most extreme mass immigration – the current mass immigration as such? In an earlier article in Svensk Tidskrift, Sanandaji does question the current level of third world immigration, with regard to its effect on the economy and immigrant support for leftist welfarism. It would have been helpful to add reduced immigration per se to what is now his explicit plea only for integration by means of Swedish cultural self-assertion. Without it, the latter will, as I have shown, hardly be enough.

How will the Swedish “right”, i.e. the Reinfeldt government alliance, persuade the increasingly dominant – culturally as well as numerically – immigrants to vote for it and its agenda? This is one of the problems Sanandaji himself addressed in Svensk Tidskrift: the truth is that they will rather consolidate indefinitely the high-tax welfare state that Sanandaji opposes. And how will Reinfeldt’s government, itself known from the outset for its drastic lurch to the left (cultural Marxist, left-libertarian etc.), ever be able to implement the mentioned agenda if its new coalition partner will be the often quite extremely leftist Green Party?

The only theoretically conceivable way for the right to succeed in what Sanandaji wants it to accomplish with regard to integration is an agreement with the Sweden Democrats. But precisely this is what Sanandaji now says it is his very purpose to forestall. Since the Sweden Democrats made clear that they were ready to accept Reinfeldts tax reductions if Reinfeldt accepted their immigration policy or parts of it, this stance makes it unclear to what extent Sanandaji opposes the current immigration, in terms of numbers.

”Some people have come up to me, said that they agreed with me, but expressed concern that I was helping the anti-immigration party The Sweden Democrats”, Sanandaji writes. ”The truth is the opposite.” Indeed, Sanandaji attempts to ”offer an alternative to the Sweden Democrats, to keep voters who observe that Sweden’s current policies are not working but who do not dislike immigrants from being forced to abandon the right.”

This is of course the same move we have already seen Merkel, Sarkozy, and Cameron make, and they were all mentioned by Sanandaji in Visby. He is certainly right that the Swedish “right” too must follow the Sweden Democrats or perish. He is also right that they are currently choosing to perish, and, to judge not just from their current immigration deal with the Greens but their signalled further regular government alliance with them, they are doing so very consciously. For even if they don’t understand or care about the destruction of Swedish culture and the disapperance of the Swedish people, surely they must understand that the continued mass immigration will forever make tax reductions, the reduced welfare state, and what with the peculiarly Marxist-influenced Swedish terminology they call the ”bourgeois” values forever impossible. (The terminology is of course not exclusively Marxist, but it is, as I have often pointed out, because of the Marxist usage promoted by the exceptionally long and strong dominance of the left in politics and academia that it has become so prevalent in Sweden also as the centre-right’s own; cf. France, Germany, Britain.)

Sanandaji is undeniably on target when he says that ”[b]y pushing open borders as the only alternative on the right and shouting down any problematization of immigrant segregation as racist, some young voters are forced into the Sweden Democrat column”, that [b]y radicalizing the right, branding any dissent as racist and beating the drums of open borders libertarians are the ones who are helping the Sweden Democrats.” He is to some extent right that ”if the right had taken the concerns of voters about crime, welfare dependency and segregation into consideration, the Sweden Democrats would not even be in parliament in the first place”, although he should have added the implied issue of Swedish cultural assertion. His observation that the left-libertarians’ shameful treatment of Svenska Dagbladets Per Gudmundson when he stated some unpleasant truths and statistics, their joining with the socialists in demonizing him, helped the Sweden Democrats to take more voters ”from us” – i.e., from him and his fellow Reinfeldters – is wholly true. ”Why do we still allow a small number of shrill ideologies to erode electoral support for the Right, by driving all those who don’t share their extremist and unpopular ‘abolish-all-borders’ positions into the open arms of the Sweden Democrats?”, Sanandaji asks. And it is a very good question.

Only there is no problem here. There simply is no problem in the disappointed voters turning to the Sweden Democrats because of all of the calamities of the “right”. They quite rationally and legitimately do so since the Sweden Democrats are the only party which presents a tenable alternative. There is nowhere else they can go when the right commits suicide before their very eyes. And there is nowhere else they need go or should go. Indeed it is the Sweden Democrats alone who offer precisely the alternative Sanandaji himself presents, plus the essential and decisive missing pieces and minus his inconsistent apparent support for the whole of the rest of the Reinfeldtian agenda. Only in the open arms of the Sweden Democrats can they really achieve the policy changes Sanandaji advocates.

Sanandaji complains that the Sweden Democrats are ”joining with the socialist left in sabotaging” Reinfeldt’s agenda. But again, he knows that this agenda is a globalist one of the kind he himself in at least some central respects must oppose. His sweeping support for it is simply not congruent with his own main argument. The Sweden Democrats are ”sabotaging”, i.e. opposing the agenda, trying to stop it, because they don’t believe in it, because they are against it. Tax reductions are acceptable to a certain extent if their own immigration reforms – which would of course mean enormous reductions of public spending and thus in themselves make possible even further lowered taxes – are accepted, but definitely not otherwise. Much more than that is on the agenda, however, and not just mass immigration. Things which Sanandaji too must logically reject. It seems to me he is naive to think that “[t]here is no reason why we can’t have more classical liberalism” in his sense (i.e. ”as opposed to the current combination of cultural marxism or left-libertarianism”) “in these questions among the already existing right-of-center parties”. There are unfortunately many such reasons.

Sanandaji’s excellent true points summarized at the beginning of this post are severely undermined when he himself repeats the ”clichés and slogans” he rightly blames the leftists and left-libertarians for using. The Sweden Democrats, he implies, ”dislike immigrants”. They are ”xenophobic”. In a comment to his post, where in response to a critic he lists three ”fundamental differences” between himself and the Sweden Democrats (he in fact says there are several fundamental differences but that he mentions only three) , Sanandaji gives a quite nonsensical description of the latter.

First of all, they are, he charges, an outgrowth of “the skinhead and neo-Nazi movement”. “I am not”, he writes, “going to forgive the Swedish communist party for supporting Stalin 60 years ago, why should I forgive the Sweden Democrats for being a neo-nazi parti until 10 years ago?”

I have discussed this criticism before in connection with my analysis of Tradition & Fason’s statements about the Sweden Democrats, but because of the importance of Sanandaji’s recent contributions to the political discussion in Sweden I now have to return to it and develop my response at greater length.

Another commentator immediately steps in and points out that Sanandaji doesn’t know as much about the Sweden Democrats as he does about other things. There is, she shows, scholarly consensus that the Sweden Democrats are not and have never been a national socialist party, and that this consensus is shared even by far-left and anti-antisemitism organizations.

There is also, however, what seems to be a common position according to which the Sweden Democrats cannot have national socialist origins and cannot have had any national socialists among their members since there simply are no national socialists in Sweden. I reject this position as facile and deceptive. When I first discovered the Sweden Democrats at the time of the general elections in Sweden in 2006, I began, as I have described in an earlier post, what I think I may perhaps be allowed to describe as a comparatively thorough study of the various currents of Swedish nationalism in the twentieth century, my knowledge of nationalism having up to that point been mainly limited to nineteenth-century and to some extent early twentieth-century forms of it in Sweden, and to French nationalism, Italian fascism, and German national socialism. It was necessary in order to understand the Sweden Democrats, not least but certainly not exclusively in view of the standard criticisms, and in order properly to situate them in terms of ideology and twentieth-century Swedish political history, to get a firm grasp of all of the various nationalisms in Sweden today and their respective genealogies.

It immediately became obvious that there are real national socialists in Sweden. There was, for instance, Nationalsocialistisk Front, a party which was later absurdly renamed Folkfronten (the Popular Front, the name of the anti-fascist Comintern alliances of the 1930s), and which then assumed its current name, Svenskarnas Parti (the Swedes’ Party). They now have a web journal called Realisten. There was also a non-party organization called Svenska Motståndsrörelsen. I think I can claim to have studied both relatively closely through their publications, and there can be no doubt whatsoever that they explicitly call themselves national socialists and that they connect historically to the German national socialists and the post-war continuation and ideological variation of German national socialism in other countries. There is also, as I have more recently discovered, a website called Nationell.nu, run by a young law student, Richard Langéen, which seems to be at least sympathetic towards national socialism in some respects.

Against this background, it is not a mystery that there were indeed some national socialists who were initially drawn to an at least partly nationalist party like the Sweden Democrats rather than to the anti-nationalist parties, especially at a time when that party was the only one with elements of nationalism or at least the only such party that showed any promise of becoming a successful one.

The mentioned national socialist groups certainly exist. But it must be granted that they do seem to be small. Moreover, while twentieth-century nationalism is a complex phenomenon with many widely divergent versions, and the more specific fascist movement too is a complex and difficult one, it must be kept in mind that national socialism, while it too shares the complexities, is also a very specific and, as it were, ”narrow” ideology in a certain sense. It is a measure of the general level, the poverty, and the crudeness of the conceptual instruments of the current political discussion as carried on in the media that even the most basic distinctions are not made within the vast spectrum of political groups and ideologies for which the concept of the nation is important. As the Sweden Democrats have often insisted, the national element in their ideology is one that was widely shared by the other parties (except the communists) until the mid-twentieth century. Its roots are indeed in the older, broader, and more general current of nationalism which goes back to the nineteenth century. And this implies considerable philosophical differences. As the cited commentator appositely points out, Sanandaji overlooks the attacks the Sweden Democrats were long constantly exposed to from radical Swedish nationalists of various kinds and are probably still exposed to; and the nature of those attacks. Deep and complex historical discussions, going back not just to the German national socialists and WWII, but much further, to WWI and beyond (as I have always pointed out, twentieth-century history as a whole looks different from my perspective than from that of the liberalism and socialism dominant since the post-war era) are called for, yet we see nothing of them.

On the other hand, these deficiencies are of course not surprising. They are the deliberately produced result of a well-known, thoroughly analysed, long-standing propaganda effort on the part of the left, the liberals, and the pseudo-conservatives. It is sad that a person so clear-sighted in other respects as Sanandaji seems to succumb to what is in reality a threat to the preservation, continuation and renewal of the best traditions of freedom and civilized order. We risk losing them in the false dichotomy of political correctness.

As for the ”skinhead” movement, I know almost nothing about it, so it is difficult for me to say something meaningful here. This I admit I have not studied. I have heard and read a little about skinheads, and, long ago, I have seen what I think must have been skinheads. But I don’t associate any particular articulation of political beliefs with this movement, no elaborate ideological positions of a kind that would make it plausible that a political party like the Sweden Democrats is an outgrowth of it. What is the skinhead ideology? Is it the same as national socialism or some version of it? Are there any distinctly ”skinheady” elements in the Sweden Democrat’s first programme? In one of my posts mentioned above I included a video from a meeting of the Sweden Democrats in Medborgarhuset in Stockholm in 1991, only three years after the party’s founding in 1988. Is there anything skinheady about that meeting?

Sanandaji’s second ”fundamental difference” is that the Sweden Democrats are, according to him, “obsessed with reducing the flow of immigrants. But they offer no constructive solution to the 1 million immigrants we already have. This is what I attempt to do (strong enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate immigrants).” Here Sanandaji seems to be toning down his earlier argument regarding the problems with much of the immigration as such, while accepting the propaganda that the Sweden Democrats are onesidedly “obsessed” with this issue only.

But his formulation of his suggested alternative is strictly incomprehensible. Do the Sweden Democrats not offer the constructive solution of enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate the immigrants we already have? Apart from the reduction of the flow of new immigrants, it is hard to think of a political position that is more central to the Sweden Democrats and for which they are better known than precisely this.

Sanandaji’s third fundamental difference is that the Sweden Democrats ”join forces with the left and block cutting taxes for low-income workers”, according to Sanandaji the most efficient method for increasing the employment and thus the integration of immigrants. Granted that Sanandaji speaks here only about immigrants ”we already have”, and adding that we should be talking only about immigrants who are now Swedish citizens, there is still the problem that the tax cuts are mostly for high-income and not for low-income workers. Sanandaji also overlooks the vast issues of the other aspects of the globalization he seems to object to only with regard to the issue of cultural integration: deindustrialization, deagriculturalization, supranational corporatization and centralization, excessive outsourcing, the increasingly precarious position of the middle class (which all scholars agree is central to the stability of prosperous and democratic societies) in the West in general – all issues decisive for any serious long-term discussion of employment.

Sanandaji’s presentation in Visby was favourably received by many Sweden Democrats. Some protest that too much attention is paid to people like him who often come so close to the positions of the Sweden Democrats as to be virtually identifiable with them, but then also at more or less regular intervals disown and repudiate that party in starkly disproportionate terms. It is true that more attention should not be paid to such persons than they deserve. And I have shown in what respects Sanandaji’s position is flawed.

But among those who try to offer an alternative to the Sweden Democrats in order to keep voters from abandoning Reinfeldt’s foreseeably sinking ship, Tino Sanandaji seems to be the one who comes closest by far to the rescuing Sweden Democrats on the issues of immigration in general, the integration of immigrants, the problems of failed integration, Swedish culture, nationality, the nation state, open-borders utopianism, left-libertarianism, and cultural Marxism. Such a person should not be given less attention than he deserves.

Karl Briullov: Narcissus

Briullov

Sverigedemokraterna och konservatismen

Ursprungligen publicerat 7/4 2011 (Politics)

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen i Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att jag också gjort klart att jag inte menar att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

About-sidan här i bloggen förklarar jag att eftersom jag finner att konservatismen visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag senare kommit att finna konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är signifikativt, och det är bra: utan tvekan är det en viktig och värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Det var inte bara så att den inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett sätt som inte längre var vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare är problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den s.a.s. förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti ens av äldre typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag helt enkelt inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag.

Men jag tror man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, pseudohögerpartierna av nuvarande typ. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som tyvärr förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där konservativa värderingar, insikter och principer inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Jag säger inte att det inte finns konservativa i Allianspartierna. Men jag säger att genom att finnas just där, motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella skribenter – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen ta lång tid, och Sverige förbli beklämmande långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga konservativa insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna konservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. Jag menar att SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är s.a.s. i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan rädda konservatismens sanningar just på grund av dess ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i många inlägg beskrivit. I Flashback-diskussionen påpekades att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet kan bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Jag har skrivit även om dessa, och om mitt förhållningssätt till dem, på About-sidan (denna sida bör läsas som en grund för förståelsen av samtliga mina inlägg; utan det – om än blott i sammanfattning formulerade – helhetsperspektiv den ger torde viss risk föreligga att en del inlägg missförstås). Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också viktiga delsanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste, som jag skriver på About-sidan, frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också reducerats till ren klassegoism.

En sak som det förefaller mig uppenbart att många läsare av mina inlägg missat är att jag också framhållit att jag själv har en delvis socialdemokratisk bakgrund. Detta inlägg måste nu ta en delvis självbiografisk vändning av den typ även några tidigare gjort, men jag känner att det på grund av vad som sagts inte bara i den nu aktuella diskussionen utan även i en del kommentarer här i min blogg inte kan undvikas; förhoppningsvis blir det inte alltför mycket.

Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn till min bakgrund. Jag har nämnt att jag skriver om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999, och att jag ”kommer från” konservatismen främst i den meningen att jag länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Men jag har också ett arv från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg var därför för mig länge en viktig gestalt i svensk nittonhundratalshistoria, och förblir så än idag. Han visade hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst lyckades överta och förmedla ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av denna större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att, som socialdemokratin i sin ideologiskt rena form, vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer som också på närmare håll har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan. Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Det finns ett värdefullt arv av självständigt, egentligt förnuft – eller intellektualitet – här, såväl som av en del sunda humanistiska värderingar, som socialdemokratin aldrig själv riktigt kan frigöra från sitt eget principiella ideologiska väsen och egentliga historiska syfte.

Som jag nämnt skulle jag på grund av min bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialdemokratin, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra förtjänstfullt försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – också förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska, nymarxistiska och postmarxistiska – och föra en dialog med dess representanter, trots att denna bakgrund på intet sätt präglades av dessa mer extrema riktningar. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa förståelse preciserats och stabiliserats, och jag gjorde det inte trots utan på grund av att jag inte delade deras analyser och ståndpunkter. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag, som jag förklarat, valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalism-socialismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i dess egna objektiva sammanhang a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella ”vänsterbakgrund” något jag i stora stycken kan bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid ”borgerligheten” och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att min uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma i den i den utsträckning den s.a.s. kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min förtrogenhet med den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den ”borgerliga” politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv o.s.v. till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Jag påstår att borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från en hel del ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang.

Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideolgiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är europeisk post-paleokonservativ betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa behöver modifieras och kompletteras. Jag hänvisar för detta återigen till About-sidan.

Jag förblir konservativ såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat. Jag har i mina inlägg talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenternas oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt, även om de vill kalla det konservatism.

Alltsedan åttiotalets mitt har jag också ständigt försökt framhålla att det är ett projekt som lyser med sin frånvaro i de stora europeiska länderna. Den frekventa användningen och betoningen av termen borgerlighet är en svensk provinsialism, som avslöjar en specifikt svensk kapitulation inför marxismens historiesyn.

Linder anstränger sig att övertyga om att ”borgerligheten” idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Fastän jag naturligtvis i relation till vänsterns ideologiska program att skapa en ny, uniform människa förstår syftet med denna strävan, finner jag den fåfäng i synnerhet i ljuset av hur denna mentalitet inifrån kontinuerligt och kumulativt urholkas och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag liksom genom hela historien i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som den destruktiva subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och s.a.s. förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Jag vet inte om det är en tillfällighet att omslaget till (den på många sätt förträfflige) Linders nya skrift om borgerligheten för tankarna till den gamla “flumvänsterns” programmatiskt naivistiska estetik.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya sådana genuina, bestående värden, att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senares olika beståndsdelar), så att de båda kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat, kreativt försvar för dessa egentliga, högre humanistiska och andliga värden såväl som för vårt från dem oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Kort sagt, vår historiska identitet.

Det handlar om att få så många som möjligt i båda dessa grupper att övertygas om detta innan den sociala verklighet de nu i sin blindhet och indoktrinering skapar tvingar dem att förstå nödvändigheten av det på ett helt annat och långt mer hårdhänt sätt. Situationen är på flera sätt sådan att konservatismen, hur viktiga och centrala dess inslag i SDs politik än är, inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för denna politik. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Efter att jag klargjort frågorna om intellektualiteten och konservatismen återstår nu bara några smärre punkter i Flashback-diskussionen som kanske kan klaras av i inlägg av mer normal blogglängd, ja rentav i några fall helt korta.

Rua de Passos Manuel, Porto

Rua de Passos Manuel

Thomas Nydahls ensamhet

Ursprungligen publicerat 26/2 2011 (Politics)

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i denna nya genre.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är  på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bl.a. hade han skrivit en recension av SDs jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008 som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter skildrinar av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här självfallet en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SDs ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; t.o.m. det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta inte innebär att de accepterar EUs och jämförbara organisationers inter- eller snarare supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos vissa partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart är SD också öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag kan inte, som jag tidigare skrivit här, se att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som givetvis inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är självklart i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta självklart måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt approprierar och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna bör därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot det som självbeteckning: intellektuell som liktydig med radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionella termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos honom som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, d.v.s. personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, s.a.s. ensamma. Men det är ju, om det stämmer, inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om det åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Jag tror till skillnad från Nydahl att det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig denna mycket offentliga roll. Men just denna förändring är inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst på landet.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. (Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Det är ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår bara om man upprepar dem och inte lär av dem! Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SDare på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras diskussioner med partivänner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min Wall och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början otillräckliga entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SDs program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är de som idag kan tillhandahålla den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig kunna se att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt tydligt och skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Värmen beror just på att man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just partiarbete försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism, även om SD naturligtvis i allmänhet vänder sig mot den liberala ideologins individualism. Men det senare innebär inte att man godtar någon enkel kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen och stammande från Geijer som inte sällan nämnts av SDs kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, menar jag, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik som jag tagit upp i mina inlägg här att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri o.s.v., att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har alltså utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen oundgänglig, på grund av allt det den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag i andra inlägg kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

Alexandre-Hyacinthe Dunouy: Vue de Naples

Dunouy

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

Lars Wilderäng, mångtyckande författare till “spänningsromaner” – “military techno-thrillers” – om rysk invasion, borde läst fler av mina inlägg om Ukrainakonflikten och Ryssland, inte endast det i SD-Kuriren, innan han citerade mig i en grov, enkel och missvisande polemik mot Sverigedemokraterna i sin blogg Cornucopia? i söndags. Även de mest elementära historiska och analytiska perspektiv, t.o.m. på det närliggande skeendet i Kiev, lyser med sin frånvaro.

Jag inskränker mig till att hänvisa Wilderäng till samtliga mina i år publicerade inlägg i ämnet:

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Ryssland och globalismen

Ryssland och Europa

Flygtragedin och väst

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Åtskilligt mer av relevans finns dock i politikkategorin, som kan ses i innehållsförteckningen med dess länkar. Exempelvis detta, med vår (SDs) samarbetspartner i Europaparlamentet, Nigel Farage:

Farage on Russia, Georgia, and Ukraine

Karl Friedrich Schinkel: Terrasse des Schlosses Orianda auf der Krim

Schinkel


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi