Lietzensee, Charlottenburg

Lietzensee

Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 3

Mitt syfte med att låta mina läsare på detta sätt ta del av Boströms samhällslära är att genom detta inom den akademiska statsläran länge i åtminstone modifierad form dominerande system förmedla något av den svenska författningsteoretiska traditionens egenart, dess under denna idag alltför ofta förbisedda historiska period tydligt framträdande särdrag. Som jag tidigare nämnt i en kommentar är min avsikt att återkomma med kommentarer till de olika avsnitten i Heap Åbergs framställning, och tillfälle kommer då ges till reflektioner över denna traditions kontinuitet och vad som inom den parlamentariska demokratins ram förblir av bestående giltighet och vad som inte gör det.  JOB

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1     Samhällslära, 2

För att förstå Boströms lära om den rätta statsförfattningen måste man fasthålla först och främst hans teori om de mänskliga samhällenas representation i allmänhet. Varje samhälle är ett band, som förenar flera människors verksamhet till en enhet. Det är i följd härav nödvändigt att en vilja finns, som bestämmer riktningen av denna verksamhet. Denna vilja måste framträda som innehavare av all samhällets rätt och makt, och efter dess beslut måste all annan verksamhet i och för det ifrågavarande samhället rätta sig.

Boström kallar den samhällets representant samt anmärker, att den måste vara på en gång sinnlig och förnuftig, sålunda mänsklig vilja, det förra för at kunna verka i sinnevärlden, det senare för att där göra samhällets (förnuftiga) intresse gällande, samt slutligen även, för att kunna representera just detta samhälle, vara dess högsta organ. Representanten får ej förblandas med någon ombudsman för samhällets medlemmar. Liksom samhällsförhållandena i allmänhet ej är grundade på avtal, utan på omedelbar förpliktelse, så är även detta fallet med det särskilda förhållande vari representanten står till samhällets övriga medlemmar. Samhällets förnuftiga lag kräver en representant, och därtill att denne är samhällets högsta organ. På grund av detta omedelbara förnuftskrav är det, som representanten har sin makt såsom representant. Om han utses av samhällets medlemmar, så innebär detta blott att de för sin del avgör vem som för närvarande är det högsta organet för det ifrågavarande samhället. Denna representantens självständiga ställning gentemot samhällsmedlemmarna har även sin betydelse med avseende på vidden av hans rätt. Under det ombudsmannen under utövningen av sitt kall är beroende av instruktioner från huvudmannen och kan av denne godtyckligt skiljas från detsamma, är representanten ej bunden av någon instruktion, utan stiftar själv lagar för sin och övriga samhällsmedlemmars verksamhet, samt har mot dem absolut veto; han lämnar ej heller utövningen av representantkallet på grund av någon annans vilja, utan först då samhällets lag sådant kräver. Hans rätt begränsas blott av andra intressen, som ej är samhällets. Slutligen kan han ej heller av samhällsmedlemmarna ställas till juridiskt ansvar för sitt görande och låtande i egenskap av representant, utan blot för sådant som oberoende härav kan anses vara av beskaffenhet att kränka andras rätt. [Den som önskar en mer detaljerad framställning av Boströms lära om representationen samt av hans allmänna samhällslära över huvud, tar sig författaren friheten hänvisa till ett av honom utgivet Försök till lärobok i allmän samhällslära från den Boströmska filosofiens ståndpunkt, Uppsala 1879. LHÅ]

Den omständigheten att representanten måste vara en vilja innebär intet hinder för att denna vilja kan vara den gemensamma viljan hos flera människor. Har något samhälle en enda människa till sitt högsta organ, då bör dennas vilja vara samhällets representant. I annat fall bör detta vara fallet med den sammanstämmande viljan hos flera.

Vad vi därnäst i nu förevarande avseende bör erinra oss är Boströms lära om staten och folket som två särskilda former av mänskligt samhälle, ehuru innerligt med varandra förbundna. Statens och folkets ändamål utgör var för sig enligt honom ett självständigt mänskligt intresse, som, hur nära de än står varandra, likväl aldrig får förväxlas. Statsändamålet är rättsordningens förverkligande bland människor. Att detta enligt Boström utgör ett självständigt mänskligt intresse, som ej får betraktas som medel för någonting annat, är förut framhållet såsom den egentliga grundtanken i den Boströmska rättsläran. Men vid sidan av detta intresse står de privata intressena såsom även de berättigade mänskliga intressen. Vi har förut nämnt några ord om de privata samhällena, och vi behöver här blott påpeka att Boström ej med privat intresse förstår allena den enskilda människans intresse, utan att han därunder även innefattar samtliga de privata samhällsintressena. Alla dessa intressen sammansluter sig i folket till en enda enhet, som har att verka för kultur i ordets vidsträcktaste bemärkelse. Och detta folkets ändamål är ett annat än statsändamålet. En verksamhet som avser sedlighet i det offentliga och enskilda livet, ekonomiskt välstånd, förädling, bildning i alla former och mer sådant, den må vara aldrig så omfattande, blir dock aldrig detsamma som en verksamhet som går ut på att förskaffa var man hans lagliga rätt. Det förra är folkets uppgift; det senare statens.

Men är nu båda skilda samhällsformer med olika ändamål, så följer också att de bör ha var sin representant, vilka båda bör uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Statens representant är vad man kallar regeringen; folkets är folkrepresentationen.

Vi sade att dessa båda skulle uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Att göra reda för de rättigheter båda myndigheterna på grund därav har, kan sägas vara det huvudsakliga innehållet i Boströms lära om statens författning.

Regeringens självständighet gentemot folket innebär först och främst att den ej har sin makt på grund av något uppdrag, som folket givit den. Utses hon än i många fall av folkets representation, så innebär dock ej detta ett uppdrag i egentlig bemärkelse, minst av allt från summan av folkets medlemmar. Vi hänvisar i detta avseende till vad vi yttrat rörande representanter i allmänhet. Här må blott påpekas att Boström i enlighet härmed träder i opposition mot den s. k. folksuveränitetens grundsats. Dock erkänner han i denna såtillvida ett berättigat moment, som även han för folket fordrar full självständighet inom des eget område, och därtill att folket skall erkänna regeringens lagliga åtkomsträtt av makten, såframt en samverkan mellan båda skall vara möjlig. Lika bestämt opponerar han sig även mot den s. k. legitimitetsgrundsatsen, vilken betraktar regeringsrätten som en av Gud förlänad privategendom. Blott rätten och dess krav på självständighet bör regeringen åberopa som grund till sin rätt, om än rättens helgd, som varje annan, ytterst kan återföras till det gudomliga väsendet som urkälla.

Vidare följer också av regeringens självständighet att den och den ensam har att fatta positiva beslut i statens angelägenheter, och vill någon annan göra detta, så har hon absolut veto. Just den som äger absolut veto i alla statens angelägenheter är statens representant eller regering. Den och den ensam stiftar lagar för staten och tillämpar dem genom sina av dess instruktioner bundna och för den ansvariga organ. Slutligen kan den varken av folkrepresentationen eller någon annan myndighet lagligen skiljas från sin befattning eller för utövningen av denna ställas till ansvar.

Men de privata intressena bör också uppträda självständigt mot regeringen. Detta är fallet med varje berättigat privat intresse, men ytterst måste dock denna rätt utövas av representanten för den enhet, som i sig sammanfattar alla privata intressen – folkrepresentationen. Denna myndighets självständighet gentemot regeringen röjer sig huvudsakligen däruti att den har absolut veto mot varje av regeringen tilltänkt lagstiftnings- och beskattningsåtgärd. Den omständigheten att regeringen ensam stiftar lagar innebär intet hinder för att den är pliktig att, innan den företager någon lagstiftningsåtgärd, se till att den härmed ej kränker någon annans rätt, samt att enda sättet att göra detta är att inhämta samtycke av den högsta privata myndigheten, folkrepresentationen. Gör den icke detta så är lagen ej tillkommen i laga ordning, dess stiftande är ej ett egentligt regeringsbeslut, utan ett uttryck av det privata godtycket hos regeringsmaktens innehavare.

Emellertid kunde det synas som om, när i alla fall både regeringens och folkrepresentationens vilja tarvas för en lagstiftningsåtgärd, man lika gärna kunde säga att lagarna stiftas av regeringen och folkrepresentationens sammanstämmande vilja. Härvid må dock först och främst anmärkas att enär folkrepresentationen ej äger veto i alla statens angelägenheter, man ej gärna kan säga att vare sig dess egen eller dess och regeringens sammanstämmande vilja vore statens representant. När nu i alla fall obestridligen lagstiftningsrätten inom ett samhälle tillkommer dess representant, så är det redan ur formell synpunkt nödvändigt att tillerkänna den myndighet som genom att äga veto i alla statsangelägenheter liksom också genom sin oansvarighet och oavsättlighet visar sig intaga representantens ställning, även lagstiftningsrätten och betrakta folkrepresentationens rätt i förevarande avseende som en blott negativ (veto-) rättighet.

Men vidare kan det ej heller, även ur andra synpunkter än den formellt vetenskapliga, vara likgiltigt hur denna sak fattas. Flera frågor i det politiska livet ställer sig nämligen helt annorlunda om man för folkrepresentationen fordrar verklig positiv del i lagstiftningen, än om man icke gör det. Folkrepresentationen skulle i förra fallet betungas med det dryga ansvaret för t. ex. lagstiftningsarbetets positiva fortgång o. s. v. I allmänhet kan den anmärkningen göras, att Boström lägger mycken vikt därpå att alla rättsförhållanden i staten är fullt klara och bestämda, så att var och en med full bestämdhet vet vad han har att göra och icke göra, samt i följd därav också känner vidden av det ansvar han genom sitt görande eller låtande ikläder sig. Människans vanliga tendens att på andra skjuta skulden för sina handlingar motväges bäst om en var med fullt medvetande om odelat ansvar själv beslutar inom sin egen klart och bestämt utstakade rättssfär och undviker såvitt möjligt är all påtrugad inblandning i andras angelägenheter och verksamhetsområde. Vad man än i övrigt må tänka om Boströms rättsfilosofiska åsikter, neka kan man aldrig att ett bestämt inskärpande av denna sanning är en deras stora förtjänst.

Men emellan regering och folk bör också samverkan äga rum. Förutsättningarna för denna samverkan är först folkrepresentationens rätt att hos regeringen göra hemställan om lagars skiftande och övriga åtgärder, som den finner lämpliga. Regeringens plikt är att taga dylika framställningar i övervägande. Den bör icke blott pröva dem ur rent objektiv synpunkt, utan den omständigheten att de av folkrepresentationen framställs bör för den vara ett motiv att, om den ej ur rättsintressets synpunkt, vilket den särskilt har att bevaka, finner bestämda skäl till motsatsen, vilka skäl överväger olägenheten av en vägran, verkligen gå folkrepresentationens önskan tillmötes. Den bör göra detta av aktning för sitt folk och av intresse att med detta träda i en allt närmare samverkan. Vidare skall en sådan samverkan vinnas därigenom att regeringens högsta organ, ministrarna, är skyldiga att, förutom sin allmänna ämbetsmannaansvarighet, ur vars synpunkt de av folket inför vederbörlig domstol kan anklagas för lagstridiga ämbetsåtgärder, även inför folkrepresentationen svara på de anmärkningar som där görs emot dem. Anser folkrepresentationen detta svar mindre tillfredsställande, kan den, om den därtill finner skäl, hos regeringen anhålla om ministerns entledigande från hans befattning. [Rörande detta ämne, se Om ministrarne i den konstitutionella monarkien enligt Boströms statslära av C. Y. Sahlin, Uppsala 1877. LHÅ]

Slutligen bör man också genom fri yttranderätt och andra dylika anordningar sörja för att ett livligt politiskt intresse väckes hos folkets medlemmar, och att regeringens åtgärder får en såvitt möjligt offentlig karaktär.

Vidkommande åter den frågan hur regeringen för vinnandet av detta ändamål bör vara organiserad, så framhåller Boström att den såsom det publika (rättsliga) intressets representant bör, såvitt möjligt, ställas självständig gentemot alla privata intressen (i ovan angivna mening), även dens eller deras som f. n. innehar regeringsmakten. Härvid må först och främst framhållas den av Boström med skärpa och eftertryck gjorda distinktionen mellan regeringens offentliga vilja och det privata godtycket hos den eller de som innehar den. (Monarkens ”vi” och hans ”jag”.) Endast den förra är i sanning lagstiftande eller är i själva verket identisk med själva lagen. För lagens makt bör alla böja sig, icke minst det privata godtycket hos den som är satt till dess högste vårdare. När därför Boström säger att regeringen ensam är innehavare av domsrätten i staten, så innebär detta i hans mun att lagen är statens högste domare, visst ej, att regeringens privata godtycke vore det. Ingen medborgare bör därför heller ha vare sig skyldighet eller rättighet att lyda en speciell befallning från regeringen som strider mot en generell (dess i den gällande lagen uttryckta offentliga vilja). Vidare bör regeringens beslut för att som uttryck för dess offentliga vilja vara giltiga, i laga ordning vara fattade samt verkställas av personer som såvitt möjligt ställs självständiga gentemot dess privata godtycke, men absolut beroende av dess offentliga vilja (av gällande lag). I all synnerhet gäller detta domarekårens medlemmar, vilkas verksamhet framför allt går ut på att i speciella fall tillämpa bestämda, objektiva rättsnormer.

Men regeringsmaktens innehavare bör också, såvitt möjligt är, befrias från privata intressen (i ovan angivna mening) för att kunna, ostörd av dessa, vaka för det publika intresset. Man kan nu onekligen av varje människa fordra att hon själv gör sig fri från oberättigade (sinnliga) privata intressen (t. ex. inflytande av smicker, girighet, avund o. d.). Men det gives också berättigade privata intressen, vilka till arten är förnuftiga, ehuru de tarvar vissa sinnliga förutsättningar. Från dem kan man icke fordra, att hon gör sig fri under annan förutsättning än den att det är sörjt för deras tillfredsställande. Skulle nu statsmaktens innehavare bekajas med en verksamhet syftande till ett sådant tillfredsställande av dessa hans intressen, så låge den faran nära att han försummade det publika intresset eller till och med utsattes för frestelsen att sammanblanda sitt privata och sitt publika intresse och i flera fall begagna sin ställning till befrämjande av det förra. För den eller de som utan juridiskt ansvar utövar regeringen torde en dylik frestelse vara ganska naturlig, och människan behöver ej ha avancerat synnerligen långt i självbedrägeriets lättlärda konst för att även om hon gjorde så tro sig handla i bästa övertygelse.

För undvikande av allt detta bör folket se till att regeringens innehavare befrias från sådana privata intressen, vilket sker därigenom att folkrepresentationen själv övertager dem och vårdar dem, som vore de hennes egna. Ehuru nu visserligen en möjlighet föreligger att befria flera personer från åtskilliga av dessa intressen, så är detta dock svårare än om frågan gällde att befria blott en enda. Särskilt förefinnes ett sådant intresse, från vilket det är rent omöjligt att befria mer än en enda människa. Det är intresset för makt och inflytande, vilket intresse dock är fullt berättigat hos den som är satt att deltaga i en stats regering och följaktligen måste själv tro sig äga därtill erforderlig personlig duglighet. Härav alstras nu den de olika partichefernas tävlan om makten, varom republikers historia bär vittne. För undvikande av de nämnda svårigheterna, i all synnerhet den sistnämnda, är följaktligen lämpligast att anförtro regeringen åt en enda människa. En partibildning kan då väl uppkomma, men den får röra sig inom en lägre sfär; den högsta beslutande myndigheten kan och bör sätta sig i den ställning att den står över partierna.

Dels för vinnande av önskvärd kontinuitet i regeringen, dels för att befrielsen från privata intressen må bliva så fullständig som möjligt bör vidare regeringsrätten utövas på livstid och vara ärftlig inom en viss familj. Boström förordar följaktligen, som den högsta formen av statsförfattning, ärftlig och konstitutionell monarki, där emot konungens vilja intet positivt beslut i statens angelägenheter får fattas, men där folkrepresentationen har veto i lagstiftnings- och beskattningsfrågor, samt ministeransvarighet och stränga konstitutionella garantier förefinnas.

Beträffande den frågan, vad statens särskilda medlemmar har rätt till, så är Boströms framställning av detta ämne föga självständig. Läran om de oförytterliga rättigheterna behandlas av honom mycket kort, och i civilrättsligt avseende anslöt han sig i allt väsentligt till den romerska rättsåskådningen. Liksom den kantska sedelärans huvudintresse var att hävda det sedliga motivets rationella renhet och självständighet gentemot alla sinnliga intressen, så låg för Boström huvudvikten på rättens självständighet och omedelbart förnuftiga helgd. Rättens innehåll intresserade honom mindre, liksom sedlighetens Kant. Vad vardera i detta avseende presterat är också därför av mindre värde. För Kant hade i detta avseende bland annat tarvats en noggrannare utredning av sinnlighetens betydelse i sedligt avseende, för Boström av rättens förhållande till de privata intressena. Liksom Kant i utredningen av åtskilliga detaljfrågor stundom ej kan göra sig fri från en viss grad av laxa tendenser, så händer det också stundom Boström att i sin rättslära acceptera ett och annat som påminner om några av socialismens rättsfilosofiska förutsättningar. Det är behovet av ett konkretare innehåll, än det man omedelbart mäktat deducera ur själva principerna, som här gör sig gällande. Boströms allmänna tendens är dock klar och bestämd: rätten har sin helgd från sig själv, ej därav att den är medel för sedligheten.

Självständigare är Boströms straffteori. Den påminner väl i ett och annat om Grohlmanns, med vilken den stundom förblandats, men betraktar man saken närmare, visar sig att Boströms organiska uppfattning av staten här verkat en himmelsvid skillnad. Att här redogöra för densamma förbjuder oss utrymmet. Dock anser vi oss böra anmärka att Boström uppfattar straffet som till väsendet en rättelse, ehuru icke nödvändigt av brottslingens vilja, utan fasthellre av hans yttre (juridiska) förhållande till staten. Denna rättelse kan väl stundom ske genom att viljan förändras, men detta är icke alltid händelsen, utan fall finns då den sker därigenom att brottslingen upphör att vara statsmedlem och till staten träder i ett annat förhållande.

Genesis: Ripples

From their album A Trick of the Tail (1976).

Better sound (but wrong nuance of yellow) here

Adam Berg i Alvik

Adam Berg skriver för närvarande ett examensarbete vid KTH, och är suppleant i SD Stockholms Stads styrelse; han är också suppleant i SDUs förbundsstyrelse och andre vice ordförande för SDU Stockholm.

Berg

Foto: Sven Pernils

Om SD Stockholms Stads styrelse

Jag beklagar partistyrelsens beslut rörande SD Stockholms Stads ordförande och en av våra suppleanter. Men distriktsstyrelsen är beredd att – och väntar på möjligheten att kunna – arbeta vidare med vår vice ordförande som tillförordnad ordförande, och på den självklara partigemensamma grunden av vårt principprogram, våra kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogram och övriga åsiktsdokument, och vår kommunikationsplan.

Jan Vermeer: Woman Reading a Letter

Vermeer

Nya anklagelser mot SDU

Nu i kväll kommer slutligen plötsligt SD-Kurirens redaktion med vad som i sak är svar på frågor jag försökt ställa om vad SDs medlemsutskott, Mattias Karlsson och andra menar rörande Fria Tider och SDU-ledningens samröre med ”den identitära rörelsen”, till vilken räknas ”tankesmedjan Motpol, bokförlaget Arktos, tidningen Nationell Idag och aktivistgruppen Nordisk Ungdom”. En rad för mig helt nya och viktiga uppgifter presenteras.

Varför sådana uppgifter, med anklagelser mot partimedlemmar, kontinuerligt publicerats på detta sätt under de senaste månaderna förblir dock för mig oklart. Jag lyssnar, jag försöker förstå, och jag förklarar min ståndpunkt rörande vad som framförs. Liksom tidigare under denna tid är jag hänvisad till att besvara eller kommentera det hela här i bloggen och i sociala media (någon anledning att publicera något om dessa egentligen partiinterna angelägenheter i någon tidning har jag ännu inte kunnat identifiera); partiinterna samtal förs ej.

Jag hoppar över den inledande upprepeningen av Karlssons argument för sin klassifikation av identitarismen som neofascistisk – detta är stora och svåra frågor där olika forskare intar olika ståndpunkter, och som jag tror att jag tillräckligt diskuterat och förklarat min ståndpunkt i på annat håll; de är inte av direkt relevans för de nya svaren och uppgifterna.

En fråga jag har ställt är om jag som företrädare för SD kan länka till, dela artiklar från och (på Facebook) ”gilla” FT. Jag har inte fått något svar på detta, och andra företrädare har fortsatt att göra det. Att Karlsson har ansett att FT ”borde…räknas till den identitära sfären” har jag förstått. Själv har jag inte förstått det, utan snarare ansett att skillnaden mellan den och SDs linje legat i dess ibland starkt framträdande libertarianska tendens. Jag har tidigare direkt diskuterat detta med Karlsson, dock tyvärr utan att diskussionen lett till klarhet.

Nu anför emellertid SD-K omständigheter som man menar ”visar…att tidningens band med identitärerna faktiskt är mycket starka”. En rad Motpol-skribenter med mer eller mindre identitär och därmed förment fascistisk och rasideologisk övertygelse uppräknas som ingående i FTs redaktion. Av de nämnda hade jag tidigare bara hört att advokaten Tobias Ridderstråle blivit involverad i FT (enligt SD-K äger han t.o.m. tidningen), och det enda jag vet om honom är att han, som också nämns, medverkat som arrangör vid ett av Motpols och Arktos’ Identitär Idé-konferenser och att han skickat ett exemplar av Arktos’ samling av artiklar av Paul Gottfried, War and Democracy, till mig för recension.

Även Gottfried själv nämns av SD-K, med hänvisning till ”identitärernas eget webbaserade uppslagsverk Metapedia” (!) som ”knuten till den s.k. ’Europeiska nya högern’”; man ifrågasätter därmed att han ”presenteras som en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora”. Detta berör mig. Jag har länge läst Gottfried, känner honom personligen, och har på hans inbjudan givit tre gästföreläsningar vid Elizabethtown College i Pennsylvania där hans tills nyligen var professor. Jag kan försäkra att han är en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora.

Utan tvekan har han på senare tid medverkat i evenemang och publikationer av ”nya högern”-karaktär, och han har också i sina böcker länge diskuterat tänkare i denna strömning, och i synnerhet dess föregångare, på ett sätt som medfört åsiktsdivergens i förhållande till andra konservativa tänkare som exempelvis Claes G. Ryn. En text nämns som jag inte har läst, nämligen ”förordet till boken ’Emot demokrati och jämlikhet’ författad av den kroatiske, identitäre, rasideologen Tomislav Sunic”, ett förord han sägs ha skrivit ”tillsammans med flera andra identitära ideologer” (!). Jag vill reservera mig för att han möjligen kan tänkas säga något helt oacceptabelt där.

Men Gottfrieds egna ståndpunkter kan på intet sätt reduceras till de för den nya högern typiska utan är helt övervägande konservativa (vad han med sin egen skämtsamma term skulle kalla paleokonservativa) och delvis klassiskt liberala. Tvärtom uppfattade jag hans medverkan i nya höger- och identitarism-präglade publikationer och evenemang, och inte minst den nämnda konferensen i Sverige, som ett tecken på att grupperna bakom dem var mottagliga för hans konservatism och börjat röra sig i dess riktning, bort från sina egna tidigare ståndpunkter – som steg i rätt riktning. När jag hörde om Ridderstråles övergång till vad jag såg som den icke-identitära FT bekräftade det för mig denna rörelse: att han själv inte längre betraktade sig som identitär.

SD-K säger också att FT, eftersom Karlsson anser att den hör till den identitära sfären, ”kan…räknas som det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget”. I sig framstår denna formuleringe naturligtvis som anmärkningsvärd: många lika allvarliga eller ännu allvarligare ”hot” mot partiets ideologiska integritet måste naturligtvis sägas finnas utanför partiet. Men vad som menas är inte bara att FT är ”det kanske viktigaste verktyget i den [identitära] metapolitiska ambitionen om att få SD:s medlemmar och den invandringskritiska delen av väljarkåren i stort att bli mer mottaglig för extrema idéer”. SD-K hävdar också att FTs redaktion direkt samarbetar med SDU-ledningen för att radikalisera SD.

Först här blir det verkligt allvarligt. Det jag hittills diskuterat rör ju endast FTs ideologiska position i förhållande till SDs, såsom avgörande för frågan om man som företrädare för SD kan eller bör länka till (o.s.v.) FT. Detta torde kunna avgöras genom ingående diskussion och analys av den typ jag varit öppen för, och som väl rimligen skulle kunna resultera i en rekommendation eller möjligen regel. Uppgiften att SDUs ledning direkt samarbetar med FTs redaktion i medvetet syfte att förändra SDs ideologiska grund i dess riktning, är givetvis en helt annan sak.

Som bevis för detta anför SD-K för det första att grundaren och talespersonen för ”den etnonationalistiska aktivistgruppen Nordisk Ungdom” (som alltså sägs vara en del av den identitära rörelsen) Fredrik Hagberg ”var dubbelansluten i SDU och deltog i förbundets aktiviteter”. Denna uppgift har tidigare publicerats av Nyheter Idag, bemötts av SDU-ledningen, och utförligt diskuterats på olika håll de senaste dagarna; det är för mig, i ljuset av dessa diskussioner, inte helt lätt att bedöma innebörden av och graden av allvar i detta.

Men för det andra säger man – och detta sägs helt riktigt vara ett nytt avslöjande, ”idag” – att ”frontfiguren för den av identitärer ägda tidningen Fria Tider under lång tid haft ett så nära samarbete med SDU-ledningen att han i praktiken varit med och lett förbundet”; han är t.o.m. medförfattare till förbundets principprogram! “Av hemliga mejlkonversationer som SD-Kuriren tagit del av”, fortsätter redaktionen, “framgår det att SDU-ledningen skickat tips på artiklar som man vill att Fria Tider skall publicera, att man inför striden om ordförandeposten i SD Stockholm gjorde en omfattande kartläggning av motkandidaten Mia Danielsson privatliv som man skickade till Fria Tider och bad dem publicera i syfte att smutskasta henne.”

Här ifrågasätter väl läsaren rimligen källorna. SD-K tar del av ”hemliga mejlkonversationer”? Här vet vi att anklagelser om dataintrång f.n. utreds av polisen. Det ser ju inte alls bra ut. Men den information man säger sig ha kommet över är naturligtvis oerhörd. Om FTs frontfigur (Widar Nord) ”i praktiken varit med och lett SDU” vore det ju självklart allvarligt, i synnerhet naturligtvis om han ska anses vara identitär och om identitär ska anses liktydigt med neofascist. Jag har varit fullständigt omedveten om sådant samröre, och om dessa uppgifter är trovärdiga måste de naturligtvis utredas. Vi talar alltså om uppgifter som publiceras i Sveriges tredje största partis officiella organ och av dettas egna redaktion.

Den sista uppgiften om kartläggningen av Maria Danielssons privatliv, och försöket att smutskasta henne med hjälp av den, är intensivt obehaglig. Som ledamot av den styrelse för SD Stockholm som valdes att ersätta den för vilken Maria Danielsson var ordförande berör detta mig, och jag tar givetvis med största skärpa avstånd från det om uppgiften skulle vara – ja bara till hälften vara – med sanningen överensstämmande. Inget bevis för detta anförs dock (på några andra punkter länkas till epostmeddelanden som tydligen anses styrka uppgifterna), och det är mycket svårt för mig att tro att SDU-ledningen skulle kunna göra något sådant. Här blir bevis verkligen avgörande.

Jag vill än en gång upprepa att jag finner det högst beklagligt att denna typ av anklagelser mot partimedlemmar framförs offentligt i media. Men jag tycker inte heller att det sätt på vilket SDU-ledningen under de senaste veckorna med allehanda allvarliga motanklagelser reagerat på dem, likaledes offentligt i media, är korrekt. Tonläget är alldeles för högt, orden alldeles för hårda. Hela den offentliga striden är enligt min mening fel.

Därför skrev jag exempelvis inte under den mot partiledningen riktade artikel som medlemmar av SDUs styrelse och även av SD Stockholms Stads styrelse i fredags publicerade i Dagens Nyheter. Redan parallellt med den initiala upprördheten p.g.a. de anklagelser som riktades mot mig, har jag försökt förstå vad det är Karlsson m.fl. i partiledningen talar om, och i ljuset av hur andra reagerat, av stridens förlopp i dess helhet, har jag drivit en tydlig enhetslinje som jag tror är den bästa för partiet. Jag hoppas att denna anspråkslösa insats, i form av inlägg här i bloggen såväl som i sociala media och personliga samtal, kan i någon utsträckning bidra till att problemen så snart som möjligt kan lösas, och att ett nytt klimat som möjliggör lösande av framtida konflikter medels direkt, intern dialog kan skapas.

Neuchâtel

Neuchatel

Stig Strömholm: Europa och rätten

Natur och Kultur, 1991

Vitterhetsakademiens skriftserie om Europa

Baksida:

StrömholmVitterhetsakademiens skriftserie om Europa vill bidra med kunskap om bakgrunden till de integreringssträvanden och de nya konflikthot som präglar den senaste politiska utvecklingen i Europa. Akademien som företräder humanvetenskaperna i vid mening i vårt land vill med denna serie ställa sina ledamöters och andra ledande forskares kunskaper om Europas kultur, historiska utveckling, språkliga mångfald och samhälleliga struktur till allmänhetens förfogande. Akademiens roll är i sammanhanget just förmedlande. För skrifternas sakliga innehåll och värderingar svarar givetvis de enskilda författarna själva. Det är redaktionens strävan att serien i sin helhet på ett så allsidigt och tankeväckande sätt som möjligt skall bidra till belysningen av Sveriges nutida och framtida roll i ett Europa som är både traditionsrikt och statt i snabb omvandling.

Stig Strömholm förmedlar en överskådlig men inte alltför förenklad bild av rättsarvets roll som sammanhållande element i dagens Europa. I denna historiska framställning ses rätten och rättstänkandet som en väsentlig beståndsdel – kanske rent av den väsentligaste – i det samlade arv som ger Europa och västerlandet dess identitet.

Stig Strömholm, f. 1931, professor i civilrätt med internationell privaträtt vid Uppsala universitet, tillika universitetets rektor och Vitterhetsakademiens preses. Vid sidan av sin rika vetenskapliga produktion har han ett omfattande författarskap i form av skönlitterära verk och lärda essäer.

Guido Cagnacci: Susanna e i vecchioni

Cagnacci

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Ursprungligen publicerat 19/4

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms Stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDUarna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

John Henry Chamberlain: Birmingham Central Library

Chamberlain

Anthony Lejeune & Malcolm Lewis: The Gentlemen’s Clubs of London

Bracken Books, 1987 (1979)

Front Flap:

Lejeune LewisLondon is the mother city of clubs. There are famous clubs in many other cities around the World, but they all owe a debt to those original clubs of St James’s Street and Pall Mall; clubs which were designed to suit the life-style of the English gentleman; clubs which have played a significant role in the social and political history of Britain.

During the ten years in which this book has been in preparation, a sad number of distinguished clubs have died and the English gentleman himself has become an endangered species. Already much of the material is irreplaceable, because it records things which have gone; but the book also – indeed mainly – celebrates an arcane tradition which is very much alive.

Clubland is another country, redolent of the past, but, for its few thousand regular inhabitants, still an important part of their daily lives; a place occupied simultaneously by highly conventional people and wildly eccentric ones; a place both luxurious and shabby, full of marvellous possessions and curious bric-a-brac accumulated over three centuries; offering splendid wine and indifferent food, servants of a kind which hardly exists elsewhere, ducal architecture and primitive equipment.

The Gentlemen’s Clubs of London is a handsome tribute and an affectionate memorial. It deals with nearly 50 clubs. More than 400 specially commissioned photographs observe, with a quizzical eye, grand vistas and quaint details. The narrative is a distillation of old books, records and recollections, a virtual anthology of clubland anecdotes, garnished with engravings, cartoons and literary references, romantic and acerbic, comic and nostalgic.

For those who have never stepped inside clubland’s marble halls, there will be many revelations. For clubmen themselves, this is a volume to treasure.

About the Authors (Back Flap):

Anthony Lejeune, the sone of the distinguished film critic C. A. Lejeune, as born in London; educated at Merchant Taylors’ School and Balliol College, Oxford; served in the Royal Navy and read for the Bar. He edited the magazine Time and Tide, was a Special Writer for the Daily Express and The Sunday Times, and latterly has been a frequent contributor to The Daily Telegraph. For a while he was a publisher. He syndicates a column in America and his broadcasts to South Africa won an Arts Award in 1977. He has written books on politics, and detective stories. He would prefer to sit by a club Fireside, drinking port and talking.

Malcolm Lewis was born in London in 1940 and spent most of his first ten years in the Middle East in Kuwait. He followed a traditional English boarding school education with a very different lifestyle, studying painting at Walthamstow School of Art, followed by film making at The Royal College of Art. Even before graduating, he was commissioned to work for the British Pavilion at the World Fair in Montreal. In 1967 he formed his own company, Media, to design and produce photography, films and audio-visual multiscreen productions. Throughout the ten years since he has worked for governments, museums and multi-national companies around the world. His photography has been used in numerous and varied books and magazines. He now lives in Hampstead, North London.

Wishbone Ash: Warrior

From their album Argus (1972).

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms Stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDUarna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Saint-Étienne de Metz

Saint-Étienne de Metz

Photo: Clivejb

Tage Lindbom: Mystik

Norma, 1990

Baksida:

LindbomI vår dagliga tillvaro är vi benägna att betrakta tingen och våra förhållanden till den tingliga världen som det verkliga. Det som våra sinnen ej kan fatta, det som ej står i överensstämmelse med den ordning vi är vana att leva med, betraktar vi gärna som overkligt, som “övernaturligt”. Vi står inför fenomen, som inte tycks höra till det jordiska, men i en alltmer sekulariserad värld uppfattas dessa fenomen som allt mindre förbundna med den gudomliga ordningen och alltmer som inslag i den profana tillvaron under namnet mystik.

Den sekulariserade nutidsmänniskan är emellertid ett offer för ett stort misstag: hon förstår ej att det gudomliga är en verklighet och att det vi kallar den jordiska verkligheten är en skapelse, en manifestation av den gudomliga verkligheten. När vi därför möter mystiken, gäller det att rätt fatta dess innebörd, uppenbarelser av en högre verklighet. Och mystiken har liksom allt uppenbarat en källa. Det är denna källa, mystikens eget väsen, som denna skrift vill söka finna och beskriva.

Adriaen Frans Boudewijns: Landscape with Travellers

Boudewijns

Om Expo och mig på Flashback

Det är omöjligt att hinna följa hela den vid det här laget utomordentligt långa Flashbacktråden ’William Hahne, Gustav Kasselstrand m fl hotas av uteslutning ur SD efter konflikt’; jag har inte ens hunnit läsa hela tråden ’William Hahne kandiderar och blir vald till ordförande för SD Stockholms stad’. Men på tåget från Lund igår hann jag ändå med en del. Och jag konstaterade att några nu på ett problematiskt sätt har börjat tycka synd om mig p.g.a. Expos påhopp.

Det finns en del viktiga aspekter av detta som gör att jag nu ännu en gång (det har ju varit många i det förflutna) återvänder till dialog med, eller åtminstone repliker till, skribenter i detta forum. Jag har ju genom åren, d.v.s. sedan jag först upptäckte Flashback 2011, och efter att jag gav upp försöken att övertala de bästa skribenterna att sluta skriva där och övergå till bättre publikationsformer, vidhållit, mot etablissemangets urskillningslösa fördömande, att det trots dess kloakmässighet ofta är platsen för Sveriges bästa politiska kommentar och debatt.

Engagemanget i den aktuella problematiken är fascinerande, och variationen i kvalitet, från inlägg till inlägg och i analys och argumentation såväl som i form, är som vanligt svindlande. Repetitiviteten är bedövande. Mycket vore att säga om de bästa inläggen i diskussionen – men inte så oerhört mycket som trådens längd kanske kunde ge vissa anledning att tro. Det väsentliga i min ståndpunkt framgår av de inlägg jag redan skrivit här om den uppkomna situationen, i synnerhet om de läses i ljuset av valda, relevanta äldre inlägg. Det är en ståndpunkt som är ganska lätt att sammanfatta, men också en som i väsentliga avseenden skiljer sig från dem som hittills finns representerade i det underjordiska forumet.

Det sägs mycket vänligt om mig i tråden. Men också en del högst märkliga saker. Här ska jag bara kort uttala mig om det nya medlidandet, eller vad det är, och det sammanhang i vilket det uttrycks. Eftersom Expos förtal handlar om antisemitism, är det, tycker jag, viktigt att notera att detta sammanhang kan sägas vara ett slags antisemitiskt sådant. Det är, menar jag, samma sammanhang som min interlokutör ”tras” skrev inom, när han bl.a. i kommentarfältet till mitt inlägg ’Ezzelino, 2’ hävdade att det var omöjligt att diskutera judiska ämnen på det sätt jag gjorde.

Nu finner vi denna antisemitism i ett inlägg av signaturen ”ujhs”: ”Stackars sate. Om han bara lärt sig att det finns vissa ämnen man absolut ska hålla käft om. Öppnar man käften beträffande dessa gör man sig alltid sårbar. Så onödigt…men men…han får väl lära sig!”

Det är, förslår jag, viktigt att analysera och förstå denna form av antisemitism. Jag är alltså en ”stackars sate” eftersom jag inte förstått att man ”absolut ska hålla käft” om några av de ämnen jag tagit upp. Och den implicerade orsaken till att man ska göra det är att ”judarna” är sådana att de inte tillåter eller accepterar det. Denna orsak görs explicit i ett inlägg av en mer uppenbar antisemit, “infidel”, i ett svar till följande vänliga försvar av mig från signaturen ”Ghibellino”:

”Jag förstår att man inte kan acceptera allvarliga former av ’ideologisk avvikelse’, samtidigt som det är självklart att ett politiskt parti måste tillåta en intern diskussion med viss bredd. Men inga uteslutningar får ske utan väldokumenterade bevis. I annat fall kommer detta att framstå som en smutsig maktstrid inom ett toppstyrt parti. Lackmustestet blir för mig är fallet Jan Olof Bengtsson. Han är definitivt oskyldig till anklagelserna om antisemitism som härrör från Expo. Alla som läst hans blogg vet detta. Om han utesluts kan jag inte längre ge partiet min röst i framtida val.”

Om detta har infidel följande att säga:

”Nej. JOB är skyldig som fan enligt den gängse judiska defintionen av antisemitism. Han har nämnt och länkat till kända antisemiter utan att fördöma dem i starka ordalag för deras antisemitism. Det är människor som JOB som sprider antisemitism genom att inte tiga ihjäl den. Att han dessutom har mage att inte fördöma den i samma vända bekräftar hans judehat. Varken du eller JOB förstår judar och hur de tänker. De är lika olika oss som deras kusiner de muslimska/kristna araberna är. Att du tycker JOB är oskyldig beror på att du själv undermedvetet är antisemit. Gör avbön nu eller bli brännmärkt själv.”

Det är naturligtvis felaktigt att jag nämnde och länkade till ”kända antisemiter” utan att ta avstånd från dem: nämnandet och länkandet utgjorde tvärtom just en exemplifiering av en position jag tog avstånd från. Poängen med mina inlägg i detta ämne har, som jag visade, varit just ett ”fördömande” av den verkliga antisemitismen, och det skedde verkligen i ”starka ordalag”. ujhs och infidel däremot utmålar judar, som sådana, som åsiktspoliser som inte bara kräver att antisemitismen fördöms i starka ordalag; den som ”förstår judar och hur de tänker” vet enligt dem också att judar menar att det är antisemitism att inte tiga ihjäl den. Det är en märklig och ovanlig uppfattning.

Signaturen ”sherm” citerar ett annat inlägg från infidel som jag dock inte hittar, möjligen har det tagits bort. infidel anser där att ”svensken är inte så dum som man tror, svensken är dummare än vad man tror. Titta på JOB, han är beläst och har studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden, ändå är han inte judekunnig. Jag menar, hur missar man det? JOBs enda ursäkt är att han hör till den informationsfattiga pre-internetgenerationen som är van vid enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker.”

Allt detta är mycket obehagligt. ”Judekunnig”. Men det är också fullständigt förvirrat. Hur kan det stämma att jag som tillhörig ”pre-internetgenerationen” saknar information och bara äger “enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”, när det som ska förklaras med detta är det sätt på vilket jag “nämnt och länkat till framstående antisemiter” och “sprider antisemitism”? Naturligtvis har jag, i samband med att jag ”studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden”, också studerat antisemitismen, den verkliga antisemitismen, och dess uppfattningar om ”judar”. Utan tvekan skulle det ha varit en brist och katastrofal kunskapslucka om jag inte gjort det – om än på ett annat sätt än infidel menar. Enligt denne skribent borde jag ha förstått att man knappt får skriva om judiska ämnen, oavsett vad man säger: allt kan uppfattas som kritik, och ingen kritik tolereras. Vad som framträder här är en nattsvart bild av och en total, hatisk cynism mot judar.

Generellt gäller om forskare och intellektuella att de skriver, kan skriva och bör skriva om annat och på annat sätt än politiker, och i synnerhet forskaren är per definition inte begränsad till ”enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”. Men de måste behandla detta under en annan, för dem specifik form av ansvar. Det är inte, som ujhs tror, synd om mig för att Expo angripit mig för de inlägg jag skrivit i dessa ämnen. Jag har nämligen på intet sätt “gjort mig sårbar”. Förvisso är jag upprörd över påhoppet, men det har också blivit en anledning att förtydliga vissa saker på ett sätt som förhoppningsvis kan ha ett mer allmänt värde, bortom denna beklagliga affär.

Därför har även välkände moderatnationalistiske Flashbackprofilen ”Meiji”, som tidigare visat oförståelse för min argumentation i egenskap av ”Kloakrensaren”, fel när han skriver att ”[d]en stackars Jan Olof Bengtsson kämpar på sin blogg för att rentvå sig från Expos smutskastning”. Det krävs ingen som helst ”kamp” för detta, smutsen fastnar överhuvudtaget inte. Angreppet var förstås upprörande, men allt jag behövde göra var att upprepa och förklara vad jag redan skrivit i just de inlägg man ohederligt försökte använda mot mig. Och att bidra till att stoppa antidemokratiska organisationer som har förtal och åsiktsregistrering som metod och som har kopplingar till våldsvänstern är ju i sig en viktig uppgift.

Meiji fokuserar inte på judar utan på politiker: ”Jag skriver ’stackars’ eftersom JOB framstår som en yrvaken bokmal, som hade noll koll på vilken smutsiga metoder, som somliga (alla?) politiker är beredda att använda.” Jag skrev ”naivt” här i bloggen att jag själv ”givetvis inte skulle bli utesluten”. ”JOB skrev ung. alla som känner mig vet bla, bla. (jag ids inte leta upp den exakta formuleringen).” Jag hade ”vid den tidpunkten noll koll” på vad Meiji menar vara SD-ledningens stalinistiska syn på ”utrensningar”.

Meijis tro att min formulering var naiv visar naturligtvis hans egen naivitet. Meiji vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om mig, men det torde knappast krävas någon extraordinär skarpsyn för att uppfatta den performativa betydelsen av min formulering. Liksom ujhs’ och infidels påståenden är det bara fråga om den typ av grund- och värdelöst slafs-tyckande som tyvärr är så vanligt i deras alltför kloakartade forum. Hur skulle jag efter flera årtionden av närhet till och intresse för politiken (båda för andra välkända) kunna vara omedveten om politikers smutsiga metoder? Självklart är jag ingen ”yrvaken bokmal”. Även signaturen ”sherm” tror detta: ”Ja JOB verkar sannerligen att ha blivit tagen på sängen. Jag kommer faktiskt närmast att tänka på Ann Marie Pålsson, som också varit uppe i tråden, då hon berättade i intervjun att hon var färsk gällande politiken även om hon var kunnig i det akademiska fältet. Yrvaket värre.” Båda dessa Flashback-skribenter tycks ha missat min nästan livslånga koppling till politiken, vid sidan av min akademiska och övriga verksamhet.

Vad jag gör i det svar till en kommentator som Meiji åsyftar är bara att jag förklarar det jag redan signalerat i flera tidigare inlägg, nämligen att jag som en självklarhet förväntar mig jag inte utesluts, att personärendet mot mig läggs ned, att det parti jag själv tillhör och för vars ledning jag haft förtroende inte använder smutsiga, stalinistiska metoder. En sådan förklaring har ett konkret syfte, liksom även framhållandet av det enkla faktum att alla vet att vad Expo påstår om mig är falskt.

Meiji är ett exempel på en välkänd personlighetstyp: den illusionslöse ”realisten” som tror att han är smartare och har en mer adekvat verklighetsuppfattning än inte bara den världsfrånvände drömmaren utan även den sanne, metafysiske idealisten, men som just däri avslöjar sin inskränkthet, ja naivitet. Han är bara ännu en trist, rå svensk materialist. Så här kan det låta – och det är samtidigt ett uttryck för den tröstlösa kulturella och andliga torftighet jag beklagade mig över även i min polemik mot ”Ezzelino”:

”JOB har en ‘D.Phil. (Oxon.)’ och är kapabel till den här sortens formuleringar:

Citat: ’Jag använder här tills vidare begreppet transcendens i en allmän mening, syftande på den verklighet som ligger bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten och det mänskliga förståndets egna kategorier, icke i exempelvis specifikt kantiansk eller dialektisk-teologisk (Barth m.fl.) betydelse av av det för alla mänskliga själsfakulteter alltid principiellt oåtkomliga.’

JOB ansåg sig nog höjd över alla simpla misstankar, där han svävar högt uppe i det blå…långt “bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten’ [gapflabbande smiley]. Jag betvivlar, att han ens snuddade vid tanken, att Expo skulle citera honom, på Expos sedvanliga kreativa sätt…och att Mattias Karlsson skulle (som det verkar) offra honom.”

Dessa citat gör tyvärr att man befarar att Meiji aldrig kommer förstå de djupare och, ytterst, avgörande dimensionerna av verkligheten – och deras högst konkreta betydelse även för vår tillvaro även här och nu. Det är Meijis typ av realism som leder bort från även från dess verklighet. Jag vet alltså självklart mycket väl vilka metoder Expo såväl som många politiker använder. Men ja, samtidigt samtidigt förväntar jag mig att betraktas som höjd över simpla misstankar. Och nej, jag anser mig självklart inte behöva snudda vid tanken på att Expo ska citera mig på sitt ”sedvanliga kreativa sätt” och att Mattias Karlsson ska ”offra” mig. Från Expo förväntar jag mig en ursäkt, och jag tar för givet att Mattias Karlsson redan för länge sedan konstaterat att deras anklagelser är falska och att det inte finns någon anledning att “offra” mig.

Inte för att någotdera är avgörande för mig personligen eller berör mig på djupet. Så uppfattas väl sådant bara av personer för vilka partipolitiska uppdrag är allt – eller åtminstone betydligt mer än de är för mig, som inte tänkt i sådana termer förrän William Hahne och andra övertalade mig med hjälp av deras vision för Stockholm och vägrade acceptera mina invändningar. Och av sådana som är helt nedsjunkna i den empiriskt givna fenomenella verkligheten, utan tillgång till transcendensen. Men det finns fler skäl att reagera just så som jag gör än försvaret för det egna anseendet. Moralen, och vad fall som detta visar att vi fortfarande måste tala om som den medborgerliga plikten, kräver det också i sig, för andras skull.

Kort om Expo

Rasist, antisemit, fascist?

Antisemitismen och jag

Antonio Camponovo: Palacio Legislativo, La Paz

Camponovo

Photo: Ainatania504

Varför jag har försvarat SDU

Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen, tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDUs position. Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk bakgrund, som i stället har de kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå. De har i mina ögon stått för mindre nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, frihetligt konservativa traditionens essentiella insikter. Det styrelseförslag för Stockholms Stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för det. Detta är de enda orsakerna till att jag försvarat SDUarna. Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det. Tack.

Isaac Bashevis Singer

Den store polsk-amerikansk-judiske författaren som jag skrev om i ett tidigare inlägg och som var mycket betydelsefull för mig på 70-talet, även innan han fick Nobelpriset 1978.

Singer

Foto: MDCarchives

Antisemitismen och jag

I tisdags publicerade Nyheter Idag och Aftonbladet osannolika uppgifter om att en lång rad personer ”väntas bli uteslutna” ur SD. Stor uppståndelse har sedan dess rått om detta i alla media. Nyheter Idag återgav Expos påstående om att jag ”gett uttryck för en antisemitisk föreställning om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Eftersom även Expo själva upprepat just detta, och inte de andra lika grundlösa anklagelserna mot mig, framstår nu denna anklagelse för antisemitism som den viktiga i mitt fall. Också DN har citerat denna anklagelse.

Jag tvingas därför otroligt nog ännu en gång återvända till den, och nu ska jag göra det med stor utförlighet och i detalj. Så här lyder Jonathan Lemans formuleringar in extenso och utan att jag markerar de språkliga felen:

”Historikern Jan Olof Bengtsson som föreslås som ledamot har på sin blogg gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agendan och styr samhällsutvecklingen.

En del av den agenda påstås vara invandringen. 2011 skrev Bengtsson på sin blogg att ‘det i hög grad är också radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet’.

I ett blogginlägg från 2012 hävdar Bengtsson en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten.

‘Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett “troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.’”

Vad Expo gör här är att förvränga vad jag säger i de inlägg de citerar genom att koppla de lösryckta citaten till en ståndpunkt som jag gång på gång uttryckligen tagit avstånd från, nämligen den som de själva formulerar med orden ”den antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”.

Som jag redan har förklarat tillhör det första citatet, hämtat från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ett resonemang om specifika vänsterorganisationer, där jag hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz’ och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum titeln anger (att många, ja de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening) och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess nuvarande ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll hänvisar jag också till SDs egen Kent Ekeroth som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en intervju i Judisk Krönika. Här liksom – kan jag tipsa Expo om – på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra judiska kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering. Det har självfallet ingenting som helst att göra med antisemitism eller uppfattningen att ”judar”, judar som sådana, alltid och med nödvändighet ”har en [1] politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”.

Att så inte är fallet borde vara uppenbart i sig. Men att det i mitt eget fall inte har något med denna ståndpunkt att göra framgår alltså också av mina många explicita avståndstaganden från den som Expo ignorerar.

Rent logiskt betyder visserligen satsen “judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen” bara att “det finns judar som har en politisk agenda och åtminstone i någon utsträckning eller till någon del styr samhällsutvecklingen”. Ingen kan bestrida att den i denna mening är sann. Den är sann i Sverige, den är, i större utsträckning, sann i USA, och den är, i ännu mycket större utsträckning, sann i Israel. Det är omöjligt att förstå vad som är antisemitiskt i att konstatera detta självklara faktum. Även jag har en politisk agenda och styr i någon mån samhällsutvecklingen. Oerhört många har respektive gör det. Skulle judar vara ett undantag? Det vore mystiskt – en antisemitisk föreställning kanske.

När det gäller några av de judar som har en politisk agenda och som i någon mån styr samhällsutvecklingen, står det givetvis utom tvivel att bland dem även återfinns – som Leman citerar mig – de ”radikala judiska vänsterorganisationer och -individer” som i hög grad “ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet”. Är detta kontroversiellt? Om så, varför? Borde inte personer som själva tror på den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen tycka att det var helt okontroversiellt och bra?

Men dessa individer, grupper och organisationer är ju som alla vet tyvärr verkligen inte ensamma om dessa agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Det finns ingenting antisemitiskt någonstans här.

Men vad Leman har i åtanke är föreställningen att det i slutna, hemliga rum sitter en liten grupp lömska, konspirerande Sions åldermän som genom att dra i dolda trådar i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång. Och/eller föreställningen att judar som sådana, judarna, alla judar, ja rentav bara judar, s.a.s. bara alla judar, helt enkelt är sådana att de har en politisk agenda medels vilken de styr samhällsutvecklingen, i betydelsen utövar avgörande makt och ytterst egentligen total kontroll över den. Till båda föreställningarna hör att agendan och därmed styrandet är onda och skadliga för andra än judarna själva.

Att tillskriva mig dessa föreställningar är så groteskt att det egentligen är ovärdigt att bemöta. Vid upprepade tillfällen har jag tagit avstånd både från konspirationsteorin och från den uppenbart felaktiga och orättvisa, generella uppfattningen om judar.

I inlägget Begreppet den nya världsordningen vänder jag mig explicit mot den typ av antisemitisk konspirationsteori som Lehman tillskriver mig, och skriver bl.a.: ”Särskilt problematisk blir den extrema konspirationsteoretiska användningen [av detta begrepp] när den leder till att exempelvis alla frimurare eller judar misstänkliggörs.” Detta inlägg var ett svar till en person som visade sig vara verklig antisemit. Det var även ett annat långt inlägg, specifikt om det judiska inflytandet, där jag bland mycket annat skrev följande, i syfte att problematisera den enkla kopplingen mellan judar eller specifikt judiska intressen:

”Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ’skapandet’ av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med dessas egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar, i den mån de funnits, bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.”

Jag exemplifierade med författare som representerar detta ignorerande och denna motsatta ytterlighet, och som brukar betecknas som antisemitiska: Hervé Ryssen, E. Michael Jones, David Duke och Kevin MacDonald (Jones och MacDonald har dock först på senare tid anklagats för antisemitism).

Att jag gav mig in i denna debatt berodde på att jag nyligen upptäckt en lång tråd om mig på forumet Flashback, och inlett diskussion med några skribenter i den på så sätt att jag i min blogg besvarade en del av det de skrev om mig på forumet. Jag kände tidigare inte till detta forum, fann fenomenet intressant, och tyckte även flera skribenter i tråden hade bra och sympatiska saker att säga i ämnet (jag, SD och konservatismen). Just den skribent jag här besvarade var dock problematisk, och ville hela tiden tolka mig i sin egen riktning, som alltmer visade sig vara verkligt antisemitisk. Jag hade därför redan tidigare bemött honom – i det ovan citerade inlägget om begreppet den nya världsordningen. Nu hade han gått längre och även kommenterat i bloggen, avkrävande mig direkta och explicita uttalanden om judiskt inflytande som han hoppades skulle passa hans syften.

Mitt svar föll dock varken honom eller Flashbacks mest kände, ledande antisemit, signaturen ”Ezzelino”, på läppen. Den senare hävdade att jag “desarmerade judefrågan”. Han reagerade på ett oförskämt sätt som jag bemötte i ytterligare ett inlägg, Ezzelino. Där skrev jag bl.a. att

”Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.”

Och vidare:

”Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ’Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.’

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ’substansutspädande’. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga ’filosofiska’ inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ’en tankegång’, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem ’kollapsar’, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel o.s.v. har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.”

Slut på det långa citatet. Jag går vidare. Leman säger alltså också att jag i ett inlägg hävdar att “en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten”. Formuleringen “judisk provokatör” används inte i inlägget, men följande citat är korrekt: “Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ‘troll’, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.” Hänvisningen är alltså åter till de ovan nämnda specifika grupperna och organisationerna, grupper och organisationer vilkas politiska agenda går långt utöver judiska frågor, även om de inte syftar till att styra hela världsutvecklingen.

Anledningen till att jag tog upp dem i det här citerade inlägget, Ezzelino, 2, var dock den högst verkliga, extrema antisemitism som uppvisades av den nämnda personen på Flashback. Den var – och jag blev, under loppet av den diskussion med en annan kommentator och känd Flashback-skribent, ”tras”, som det aktuella inlägget var en del av, tvungen att exemplifiera med åtskilliga citat – så ofattbart monstruös att jag tror mig aldrig någonsin ha sett något liknande. Idén om en agent provocateur syftade till att belysa den fantastiska onaturligheten och artificialiteten i detta blinda, lågsinta, omänskliga rashat: ingen normal svensk borde kunna skriva något sådant, och så borde också varje nykomling på Flashback uppfatta det. Men vad jag säger är att personen inte kan vara ett sådant troll från någon yttrandefrihetsinskränkningsivrande judisk vänsterorganisation eller lobbygrupp, eftersom han under så lång tid och i så många inlägg uttryckt sin antisemitism och sina antijudiska åsikter. Jag säger bara att detta är vad nykomlingen som ännu inte vant sig måste tro att han är.

Hela inlägget var ett ytterst skarpt formulerat fördömande av denna reella antisemitism. Att Leman tar en formulering från det som exempel på antisemitism från min sida bekräftar bara åter på ett uppseendeväckande sätt den problematiska användningen av begreppet som jag i detta inlägg också nämner, och som jag helt nyligen återkom till med anledning av Wiesenthal-centrets kritik mot Björn Söder.

Inlägget Ezzelino, 2 var en argumentation mot ”tras”, som ifrågasatt mitt fördömande av Ezzelino. Jag skriver bl.a.:

”Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu IvanLendl [den andre antisemiten] och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.”

Jag framhåller att Ezzelino rentav framstår som extremare än de olika upplagorna av nazister, vänder mig mot dem som tyckte mitt bemötande av honom och mina allmänna omdömen om Flashback var alltför hårda, och kritiserar ”tras” och andra för att inte ha några invändningar mot hans sätt att föra debatten, för att sakna urskillning, omdöme, spärrar. Jag frågar:

”Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ’hoppa över’ [detta och följande inom citationstecken är citat från “tras”] detta? Tillhör det ’bisakerna’? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är ’en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid’ på Flashback?”

Trots att termen antisemitism missbrukas kan man, insisterar jag, ”meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening”, d.v.s. Ezzelinos mening, ”den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg”. ”Ett oerhört stort antal judar”, framhåller jag, ”delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? [vänsterorganisation enligt ovan respektive fundamentalistisk rabbin] Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.”

Avslutningsvis drar jag slutsatsen att vi ”befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum [Flashback] jag tycks tvingas acceptera.” Och i kommentarfältet till detta inlägg fortsätter jag på för det nu aktuella bemötandet av Expo relevant sätt diskutera med ”tras” om bl.a. min behandling av de judiska ämnena.

Som jag nämnde fortsatte ”IvanLendl” och ”Ezzelino” att skriva på Flashback efter mina tidigare bemötanden. Men efter Ezzelino, 2 tystnade de. I beaktande av Flashbacks storlek såväl som omfattningen av Ezzelinos litterära produktion på detta forum (han var en av Flashbacks tio mest produktiva medlemmar, med i genomsnitt åtta inlägg per dag i åtta år) är det ingen överdrift att säga att han var Sveriges ledande antisemit. Ja, med all säkerhet var han Sveriges samtidigt mest extreme, mest talangfulle och mest läste antisemitiske skribent någonsin. Jag gör anspråk på att ha besegrat, ja tystat honom i fri, öppen, demokratisk debatt – och trots att han gömde sig bakom en pseudonym.

Även den andre antisemiten, också en av de ledande, försvann från forumet. Ja, “tras”, forumets kunnigaste och mest respekterade nationalist, gjorde det – något onödigt, men han gjorde misstaget att inta den position han intog i denna debatt.

Jag kunde nämna andra inlägg och kommentarer där jag tagit avstånd från antisemitism. Expo vet ingenting om mitt förhållande till judar och judendomen, de har inte brytt sig om att ta reda på någonting om det. Jag kunde i största allmänhet skriva mycket mer om detta, inte minst på det mer personliga planet, om exempelvis judiska författares betydelse för mig, om vissa av judendomens andliga traditioners plats i mitt inre andliga system, s.a.s., om judiska musiker. Ja, jag kunde skriva om det på det privata planet, om vikten av mitt förhållande till individuella judar och judinnor.

Det borde dock inte behövas. Rimligare – i den mån det överhuvudtaget är rimligt att bemöta förtal av detta slag – är väl att säga något mer än det jag redan sagt i mina tidigare bemötanden av de nu aktuella anklagelserna om min allmänna politiska och filosofiska åskådning, och vad den innebär med hänsyn till frågan om antisemitism.

Jag är en frihetlig konservativ med lång bakgrund som KD- och M-väljare och periodvis medlem. Jag har skrivit i deras tidskrifter, hållit ideologiska föreläsningar för dem o.s.v. – liksom jag också medverkat i övriga borgerliga organ som Svensk Tidskrift, Axess och Svenska Dagbladet. Jag försöker genom en nyskapande traditionalism försvara den stora europeiska traditionen från bl.a. Burke, men direkt kopplad till ett utvecklat och uppstramat försvar för hela det grundläggande, gemensamt europeiska civilisatoriska och i full, klassisk mening humanistiska bildningsarvet från Athen, Rom och Jerusalem, med komparativa och dialogiska utblickar även mot andra kulturer. Jag försöker också lämna något litet bidrag till att om möjligt på några punkter fördjupa och vidareutveckla denna tradition i dess filosofiska artikulation, eller åtminstone dess tillämpning och förnyelse i nuet, med hjälp av personalismens, idealismens och den värdecentrerade historicismens filosofiska resurser. Som kulturskribent, forskare och universitetslärare har jag alltsedan mitten av 80-talet försökt förklara och försvara denna centrala humanistiska linje i västerlandets historia.

Utifrån denna ståndpunkt förhåller jag mig kritisk till nationalismen som politisk ideologi. Jag har hela tiden konsekvent insisterat på att SD primärt använder ”socialkonservatism” som ideologisk beteckning, föreslagit att ”nationalism” ytterligare nedtonas som ideologi (den är skild från nationalstaten och den värdefulla nationella egenarten), och förespråkat en ”högre kosmopolitism”, i första hand inkluderande den europeiska och västerländska kulturen, men i andra hand också andra kulturer utifrån en alternativ, dialogisk globalism och vad jag kallar en ”kvalificerad pluralism”. Mina publikationer om de nämnda kulturella, filosofiska och politiska traditionerna innefattar givetvis, och med saklig nödvändighet, texter som – och texter om tänkare som – direkt och indirekt kritiserar antisemitismen och sådana moderna politiska riktningar där den ingått som central beståndsdel.

Personalismen, kopplad till den klassiska naturrättstraditionen, är en grundläggande position hos den europeiska kristdemokratin och sedan 80- eller början av 90-talet också den svenska. Under 00-talet blev jag emellertid besviken på KDs och även Ms utveckling i andra avseenden, och i valrörelsen 2006 upptäckte jag SD. Jag insåg plötsligt att här kanske kunde finnas ett möjligt alternativ, att de på bättre sätt skulle kunna representera de frihetliga, humanistiska och nyskapande traditionalistiska tanketraditioner jag försökt studera och företräda både i min akademiska forskargärning och i mina politiska inlägg. Jag ägnade därefter några år åt att studera partiet och den moderna eller sentida svenska nationalismen som jag inte tidigare var förtrogen med, för att kunna situera SD i förhållande till den och försäkra mig om att partiet inte intog några för mig oacceptabla radikalnationalistiska eller andra ståndpunkter. Mot slutet av årtiondet tyckte jag mig ha gjort det, och jag började offentligt försvara SD. När jag hade konstaterat att partiet också skötte sig tillräckligt bra i riksdagen, blev jag slutligen medlem strax före jul 2010. I en intervju i SD-Kuriren våren 2011 presenterades jag för partiet av dåvarande chefredaktören Tommy Hansson.

Att jag kunde ta detta steg berodde inte minst på den nya partiledningens inriktning. Jag har hela tiden inte bara konsekvent försvarat dess linje ifråga om socialkonservatismen, det nya principprogrammet, kommunikationsplanen o.s.v., utan även velat gå ännu längre i just denna riktning. Att förebrå mig antisemitism är att inte ha förstått någonting av vad jag sagt sedan jag vid mitten av 80-talet började publicera mig. Men jag har numera ganska många läsare, och några har följt mig sedan dess. Det är bara Expo som kunnat missförstå eller haft motiv att avsiktligt förvränga vad jag skrivit i den groteska utsträckning och på det lätt genomskådbara sätt som nu skett.

Kort om Expo

Rasist, antisemit, fascist?

Lucrezia Bori

Lucrezia Bori

Åkesson och psykiatrin

Svend Dahl tar i en viktig ledare i Dalarnas Tidningar upp den positiva responsen på Facebook på Jimmie Åkessons berättelse hos Skavlan om sitt psykiska lidande och den behandling han genomgår för det. Det här är en viktig “mjuk” politisk fråga som även Simon Kyaga tog upp i sitt intressanta Sommar-program om psykiatrin som jag skrev om förra året.

Dahl skriver att det är ett “stort steg”, särskilt för män, att tala öppet om psykisk ohälsa, att de inte vågar det eftersom de inte vill erkänna sig svaga och omanliga, och även av samma skäl drar sig för att söka vård: “Psykisk ohälsa upplevs snarare som en karaktärsdefekt än som sjukdomar som kommer och går och precis som fysiska åkommor kan behandlas.”

Att Åkesson talade om sin utmattningsdepression, var öppen med “orsakerna till sin sjukskrivning och den långa, mödosamma vägen tillbaka”, var befriande för många. Hans mod, styrka och ärlighet berömdes. Dahl menar att han visar vägen i synnerhet för de många “tysta männen” bland sina anhängare. Eftersom de respekterar honom, får de nu lättare att själva – vid behov – ta det svåra steget, vilket i sin tur leder till en allmän förbättring av den psykiatriska vården:

“Ju fler som vågar tala öppet om sin psykiska ohälsa”, skriver Dahl, “desto större är chansen att psykvården förbättras, att vi hittar sätt att skapa ett arbetsliv med mindre stress och att vi lär oss att psykisk ohälsa är något som berör väldigt många direkt eller indirekt. Oavsett vad man anser om Jimmie Åkessons åsikter och hans parti ska vi vara glada om han har gjort den tröskeln lite lägre för många som annars skulle ha valt att lida i det tysta.”

Kyaga gick långt utöver Dahl i sitt grepp på ämnet, och i mitt inlägg om honom tog jag upp en del andra, kompletterande perspektiv på det, som jag menar på ett generellt plan också bör finnas med. Men de minskar på intet sätt betydelsen av det Dahl här tar upp; hans påpekanden är mycket viktiga så långt de sträcker sig. Det är värdefullt att Dahl på detta sätt kunde identifiera och lyfta fram denna fina insats av Åkesson under de beklämmande omständigheter Skavlan erbjöd i programmet, inte minst i form av bristande hänsyn just till den återvändande partiledarens sjukdom.

Läs hela artikeln


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

13th International Conference on Persons

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi