efter det att en vän för en tid sedan rekommenderade mig att läsa ditt inlägg om Salt, Jonas de Geer och Tage Lindbom började jag följa ditt bloggande. Jag har funnit mycket av intresse, funderat och tagit till mig en hel del. Det alltid glädjande att hitta tänkande, svenska konservativa bland alla slätstrukna liberaler som man annars så ofta stöter på.
Även om det till en början främst var din personliga bekantskap med Lindbom som fascinerande mig och fick mig nyfiket läsa vidare, fann jag snart att ditt skrivande erbjöd givande läsning. Det som du skrivit om SD och konservatismen fann jag särskilt engagerande och upplysande, även om jag ännu inte är övertygad om att de utgör alternativet för konservativa i Sverige. Jag har svårt att se hur partipolitiken över huvud skulle kunna utgöra en framkomlig väg.
Och det var just Lindboms person och hans bakgrund som drog mig till hans böcker – han tänkte konservativt och han gjorde det även utifrån ett svenskt perspektiv. När jag för ungefär fem år sedan upptäckte Tage Lindbom kände jag en stark affinitet med honom, men framför allt gav han ord åt den fram tills dess oartikulerade skepsis och i vissa stunder djupa vantrivsel som jag länge känt inför världen och vårt samhälle. Han satte fingret på och förklarade så mycket som jag blott vagt anat och jag läste igenom det mesta som han har skrivit.
Att Lindbom gav det konservativa tänkandet legitimitet var av mycket stor betydelse för mig, men lika viktigt var det att han var den förste jag läste och stötte på som gav verklig legitimitet åt ett andligt tänkande. Tro och religion framstod inte längre som en omöjlighet och jag började som en föjld närma mig sofia perennis så som den uttolkats av Frithjof Schuon och René Guenon. Men deras böcker skapade ingen genklang hos mig. Kanske var jag vid den tiden alltför obildad eller inte tillräckligt perceptiv för att uppskatta dem, men jag fortsatte att fundera på och läsa om religionen och – för att göra en lång historia kort – har sedan en tid tillbaka mitt hem i den romersk-katolska kyrkan.
Jag nu tillbringat ett antal terminer på universitet och bland annat läst idéhistoria och tyska. Att jag valde att läsa tyska har en speciell anledning, nämligen Ernst Jünger. (Jag föreställer mig honom gärna som en vithårig ent vars rötter, som nådde ända ned till världens djupaste grundvalar, lät honom stå stadigt i nittonhundratalets grumliga störtflod av dårskap.) Han var och är mycket viktig för mig, inte så mycket för sitt rationella tänkande, vilket är underordnat hans bild- och gestalttänkande. Hans stora betydelse ligger i att han genom att skänka mig något av sitt sätt att betrakta världen konsoliderade mitt konservativa väsen. Han skärpte min blick för det som vilar under tingens yta – the permanent things –, dess väsen och kärna, vilket är en källa till lugn och frid i för mig.
Om Tage Lindbom fick mig att börja följa bloggen, så var det Eric Voegelin som fick mig att skriva de här texten. Jag upptäckte honom förra sommaren, blev alltmer intresserad, sökte vidare och hittade snart en svensk översättning av honom. Denna ingick till min förvåning i samma serie som I Frithjof Schuons fotspår Tage Lindbom, men vars översättare vid det tillfället för mig var helt okänd. När jag för något halvår sedan upptäckte att upphovsmannen bakom den blogg som jag då flitigt läste var densamme som översatt Voegelin var cirkeln verkligen sluten.
När jag läste Lindbom hade jag alltid en gnagande känsla av att han måste vara del av en större tankemässig strömning. Trots hans djupa insikter, hans analyser av det moderna tillståndet och vida beläsenhet hade jag ändå känslan av att det måste finnas de som nått längre och grävt djupare än han. Lindboms alla förtjänster till trots upplevde jag ändå att han aldrig riktigt gick till botten med de fenomen han skrev om. Han beskrev dem och avslöjade dem, men där stannade det. I nästan varje bok fick hans käpphästar – Rousseau, Ockham etc. – smaka på sleven, men han gick aldrig till botten med varför de drog sina slutsatser på det sätt som de gjorde. Det finns en repetitiv tendens i hans skrivande där samma tankar och ibland även formuleringar ofta återkommer, utan att de fördjupas.
Redan innan jag började läsa Voegelin, när jag läste om honom, förstod jag att här fanns någon som sett djupare och vars beläsenhet antog nära nog heroiska proportioner. Nu är förvisso din översättning allt som jag läst av honom men jag upplever ändå att jag hittat den tänkare som jag länge har sökt efter. Essäerna i den svenska översättningen gjorde ett starkt intryck på mig. Det tänkande som han kallar gnostiskt, i kombination med gudsmordet och viljan till makt, framstår som något av en nyckel för att avkoda inte bara det förflutna, utan även den värld som vi befinner oss i idag.
Voegelin är dessutom tydlig i sitt skrivande och när han uttrycker sina idéer, vilket jag saknar hos Lindbom. Exempelvis så fick Voegelins essäer mig att verkligen förstå vikten av att försvara idén om en ordning i skapelsen som människan kan närma sig eller fjärma sig ifrån, en föreställning som tidigare bara dunkelt anat. Det givetvis en mycket svårsmält och främmande tanke i vår tids intellektuella klimat och en idé som jag finner det mycket svårt att försvara och inte minst förklara för andra. Här och i andra principiella frågor av samma slag hoppas jag att Voegelin kan komma mig till hjälp.
Stort tack för din viktiga och intressanta kommentar, och för vänliga ord om bloggen! Jag ber om ursäkt för dröjsmål med svar. Tro aldrig att sådant dröjsmål innebär att jag glömmer, försummar och inte fäster avseende vid värdefulla kommentarer av detta slag (se mitt inlägg ‘Svar på kommentarer’). Roligt inte minst att Voegelin-översättningen fick sådan betydelse för dig. Jag funderar vidare på det du skriver – särskilt din jämförelse av Lindbom och Voegelin – och återkommer här sssm. Lycka till, tills vidare, med studier och, antar jag, uppsatsskrivande!
Jag ber än en gång om ursäkt med dröjsmål med svar. Faktiskt är jag fortfarade litet osäker på hur jag ska formulera det. Jag får tills vidare be dig läsa om vad jag säger om svar och dröjsmål ovan!
Jag ber en tredje gång om ursäkt för dröjsmål med svar.
Låt mig säga följande.
Angående partipolitikens framkomlighet har jag förståelse för dina tvivel; de är vanliga och begripliga. Även jag tror att andra vägar är mer framkomliga, och även viktigare. Det finns också mycket som överhuvudtaget inte kan åstadkommas och uppnås medels partipolitik. Däremot menar jag att partipolitiken inte är helt oframkomlig och oviktig, och att även den därför är en väg som man kan anträda. Som du kanske har läst i tidigare inlägg var jag missnöjd med att jag inte riktigt kunde göra det i KD och M, trots att jag ville och försökte: deras utveckling omöjliggjorde det. Nu är jag ju visserligen inte heller idag engagerad i partipolitiskt arbete, av just det skälet att jag prioriterar mina andra vägar, men jag har åtminstone kunnat uttrycka stöd för SD i en annan utsträckning än jag kunde för de andra nämnda partierna.
När det gäller din ännu icke fullständiga övertygelse att SD är alternativet för konservativa i Sverige har jag däremot mindre förståelse. Det allra minsta man kan säga på den punkten är att om man anser att, parallellt med andra vägar, även den partipolitiska vägen är i någon mån framkomlig, vilket jag alltså menar att man bör göra även om jag förstår och respekterar de som inte delar denna uppfattning, och vilket inte behöver innebära mer än att man röstar, så finns det åtminstone inget annat parti i dagens Sverige som är detta alternativ. Och man kan säga mycket mer om varför SD är det.
Ifråga om Lindbom och Voegelin är det naturligvis så att den senares analys, bortsett från de innehållsliga skillnaderna, är betydligt mer detaljerad och utförlig än den förres. Men det finns flera avseenden i vilka jag menar att Lindbom ändå går djupare. De har att göra med hans anslutning till den guénonska traditionalistiska skolan och hans formulering och variation av dess ståndpunkter. Lindboms förståelse av andligheten och philosophia perennis går utöver Voegelins, och detta påverkar också den historiska analysen på sådant sätt att även den ibland går djupare. Visst är Lindbom en del av en större tankemässig strömning, och visst finns mycket som förenar honom och Voegelin, även om han såvitt jag vet inte studerade och kanske inte ens kände till dennes verk. Men den större strömning Lindbom närmast tillhör är traditionalismen. Och i ett sammantaget perspektiv på den analys denna skola presterat framstår den enligt min mening som tyngre vägande än Voegelins.
Båda har emellertid från mitt eget perspektiv vissa begränsningar, och de har inte bara att göra med mitt försvar för vad jag kallar den alternativa moderniteten. De har också att göra med det sätt på vilket de förbiser aspekter av kristendomen och abrahamismen i allmänhet i sina historiska analyser. Detta medför att båda s.a.s. gör det litet onödigt svårt för sig. Lindbom vill med traditionalisterna försvara en kristen ortodoxi (som dock inte godkänns som sådan av egentligt, konfessionella ortodoxa kristna) som nödvändig exoterism för västerlandet. Detta måste ju inkludera även den bibliska eskatologin, vars betydelse jag som du kanske sett har försökt betona i flera inlägg. Men han ägnar alldeles för litet uppmärksamhet åt dess immanent-futurala dimension och tolkning, och den oerhörda betydelse dessa både i den kristna och den judiska formen haft i västerlandets historia. De förklarar mycket av det han genom bortseendet måste förklara på annat sätt.
Detsamma gäller Voegelin. Inte heller han accepteras som ortodox kristen av ortodoxa kristna, trots sitt försvar för kristendomen. I hans fall beror det på att han ganska klart ser problemen med eskatologin och till och med explicit ifrågasätter några av Paulus’ formuleringar. Men trots detta går han snabbt föri denna fråga och dess relevans för just den historiska problematik och inte minst den analys av moderniteten som hans verk kretsar kring. I stället ligger uppmärksamheten huvudsakligen på gnosticismen. I den mån eskatologin figurerar i den övriga framställningen gör den det som en del av gnosticismen, såsom uppfattad av gnosticismen i dess olika manifestationsformer. Detta är viktigt, men inte tillräckligt. Man måste, menar jag, titta mycket närmare på den ursprungliga eskatologin och dess ortodoxa fortlevnad och historiska inflytande, såväl som på sambandet mellan detta och de olika omtolkningarna.
Bådas historiska analyser och förklaringar är naturligtvis, och måste förbli, av central betydelse i vår tid och för vår tids tänkande. Man skulle kanske rentav kunna säga att deras relativa bortseende från eskatologin möjliggör för dem att på värdefullt sätt prioritera andra historiska faktorer som självklart också är av central betydelse och som verkligen inte ska försummas till förmån för frågan om eskatologin. Men utöver jämförelsen mellan Lindbom och Voegelin, min korta kommentar till de viktiga frågor rörande deras respektive förtjänster du tar upp, vill jag här framhålla denna gemensamma begränsning och därmed behovet av ett perspektiv och en analys som kompletterar båda.
Tack för ditt svar. Först och främst ska jag säga att jag inte har läst dina texter som behandlar eskatologi och dessvärre inte heller hittat några. Det finns därför risk att det jag tar upp nedan redan har avhandlats av dig i någon av dessa texter. Jag ber om överseende med detta om så skulle vara fallet.
Du skriver att gemensam svaghet hos Lindbom och Voegelin består i att de på olika sätt förbisett den stora betydelse som eskatologin spelat i Europa. Det vore intresserat att läsa en mer utförlig presentation av denna tanke. Utan en utförligare precision av begreppet eskatologi har jag svårt att se hur denna kritik kan riktas mot Lindbom och Voegelin. Jag ser nämligen inte varför det är ett problem att Voegelin begränsar sin diskussion av eskatologin till modernitetens gnostiska tankeströmningar. I denna kontext verkar han, utifrån den förvisso inte särskilt omfattande läsning av honom som jag har gjort, behandla eskatologin både ingående och utförligt.
Du skriver att “man måste, menar jag, titta mycket närmare på den ursprungliga eskatologin och dess ortodoxa fortlevnad och historiska inflytande, såväl som på sambandet mellan detta och de olika omtolkningarna.”
Efter att ha läst ditt svar frågar jag mig alltså vad som skulle tillföras Voegelins tänkande i fall eskatologin infogades på ett annorlunda sätt. Menar du med begreppet eskatologi något annat än föreställningen om att världen har en av Gud bestämd slutpunkt och att detta slut även innefattar en dom över människorna? Jag ställer frågan eftersom det för mig framstår som om de båda har behandlat eskatologin och dessutom gjort det på ett ganska utförligt sätt.
Vad Lindbom och eskatologin beträffar så återvänder han ju ofta i sina böcker till vad han verkar anse vara en av “människorikets” stora vanföreställning, nämligen att människan är världsaltets oinskränkta härskare och att hon inte kommer att ställas till svars för sina handlingar. Med utgångspunkt i tanken om ett tidernas slut kritiserar han ju sedan den moderna världens självförståelse och syn på människan.
Menar du vidare att just eskatologin är en av de aspekter hos “abrahamismen” som de förbiser? Det vore intressant att får veta vilka de andra i sådana fall vore.
Jag har naturligtvis full förståelse för att du inte har läst mina snabbt sammanrafsade historiska anteckningar. Men samtidigt måste jag säga att det onekligen är just så som du anar, att i dem återfinns allt det du här frågar om och efterlyser rörande eskatologin i sig – och av detta bör också, för den som, som du, är förtrogen med Voegelin och Lindbom, framgå vad jag menar att de förbiser på detta område; och ja, det var på detta område jag skrev att en del förbisågs; men andra sådana behandlas också i de nämnda inläggen. Och det är litet svårt att upprepa detta här. De flesta inlägg som tar upp det bibliska tänkandet behandlar någon aspekt av eskatologin. Låt mig här hänvisa till endast två av dem, ‘Till frågan om det judiska inflytandet’ (i kategorin Politics), som kort nämner David Horowitz’ kritik av en vanlig, ja dominerande uppfattning av eskatologin i den judiska formen, och ‘En framtida himmel på jorden’ (i kategorin Idealism), som behandlar den kristna. Du hittar dem lätt på Contents-sidan, med länkar.
Utmärkt, roligt! Jag rekommenderar dock att du för att få en överblick över hans verk börjar med en god introduktion, som Michael P. Federicis Eric Voegelin: The Restoration of Order i Intercollegiate Studies Institutes Library of Modern Thinkers, eller, om du läser tyska, Michael Henkels Eric Voegelin zur Einführung i Junius’ Zur Einführung-serie.
Det där är ett intressant påpekande och det är verkligen en relevant fråga — i den gnostiska människans stegrade frihetstörst ligger mycket av titanism. Men jag tror att termen “titanism” skulle missa en viktig aspekt av det som Voegelin istället valde att kalla gnosticism (även om Voegelin själv genom att åberopa sig på Hans Urs von Balthasars Prometeus-studie bekräftar en sådan koppling). Den moderna gnosticismen är en psykologisk och intellektuell läggning och jag tror att de mytologiska titanernas våldsamhet skulle hota att skymma just detta intellektuella inslag om man lät dem ge namn åt den.
Voegelin skriver att “För att framstå som obegränsad härskare över varandet måste människan begränsa varandet på sådant sätt att gränserna inte längre blir synliga” (s. 98). Med tanken kringskärs på så vis världen, så att å ena sidan transcendensen framstår som en omöjlighet och därmed blir upproret mot gudarna per definition omöjligt men även onödigt. Om titanerna ville störta gudarna så vill den gnostiska människan göra sin värld så liten att gudarna inte får plats i sin. På så vis kan hon upprätthålla illusionen om att härska fritt.
Du har en poäng i att det är skillnad mellan en mytologisk hållning, där skeendet gestaltas med fantasi och en mer intellektuell hållning som analyserar saker och ting.
Det här med att kringsskära världen tills den blir tillräckligt liten för att kunna behärskas stämmer bra med hur jag upplevde saken när mitt sinne var behärskat av vad jag antar Voegelin skulle kalla den moderna gnosticismen. Jag upplevde det som en mental tvångströja som jag var tvungen att kämpa med ganska länge innan den förlorade sitt grepp över sinnet. Det var fra René Guénon och Julius Evola som gav mig verktygen som jag behövde för att komma loss, så att jag kunde andas obehindrat igen.
Men jag håller inte riktigt med om att de modena gnostikerna inte försöker storma himlen. Genom genteknik försöker man behärska livet och skapa nya livsformer som man påstår är förbättrade. Vem vet vad GMO kommer att leda till? Eller vad håller det amerikanska militärindustriella komplexet på med i sina underjordiska laboratorier? De har enorma resurser till sitt förfogande. Jag skulle inte bli förvånad om de försöker manipulera fram en supersoldat av något slag. Och vi håller ju på att komma allt längre ut i rymden med olika farkoster. Vi försöker alltså både vara skapare och erövra himlen.
Ursäkta mitt sena svar. Julhelgen kom emellan och sedan glömde jag helt bort det.
Jag tror att du missförstod mitt inlägg en smula. Det jag försökte klargöra var varför Voegelin valde en viss term och inte en annan. Jag menade dock inte att “gnosticism” i Voegelins mening inte skulle kunna omfatta inslag av det som du kallar “titanism”. Tvärtom. Upproret mot Gud/arna, “stormandet av himlen”, måste sägas vara en naturlig konsekvens av att man förnekar transcedens och att det skulle finnas en ordning i skapelsen.
Ok, då var det klargjort. Du har nog rätt i att Voegelins val av termen “gnosticism” är bättre ur den synpunkten. Alltså att den är intellektuell och psykologisk , till skillnad från termen “titanism”.
Ja, jag delar Stefans uppfattning här, som även du nu godtar. Till det intellektuella inslaget som förklarar ordvalet, inte minst med hänsyn till ordets etymologi, kommer också med tiden att höra anspråket på kunskap om historiens förlopp, i vars namn man anser sig ha rätt till den politiska makten och dess användning på visst sätt. Och här kommer vi åter till frågan om tolkningarna av eskatologin, som på olika sätt samspelar med de nya, rent sekulära ideologiska uttrycken för detta anspråk. Jag har behandlat detta bl.a. i uppsatsen ‘Idealism and the Pantheistic Revolution’, och meningen är att jag ska återkomma till det i min engelska serie här i bloggen om Voegelin, differentieringsbegreppet och personalismen.
Jag har sett din trevliga artikel om Voegelin-översättningen och är ledsen att jag ännu inte kommenterat den; jag ska försöka göra det sssm!
Jan Olof Bengtsson 
Hej Jan Olof,
efter det att en vän för en tid sedan rekommenderade mig att läsa ditt inlägg om Salt, Jonas de Geer och Tage Lindbom började jag följa ditt bloggande. Jag har funnit mycket av intresse, funderat och tagit till mig en hel del. Det alltid glädjande att hitta tänkande, svenska konservativa bland alla slätstrukna liberaler som man annars så ofta stöter på.
Även om det till en början främst var din personliga bekantskap med Lindbom som fascinerande mig och fick mig nyfiket läsa vidare, fann jag snart att ditt skrivande erbjöd givande läsning. Det som du skrivit om SD och konservatismen fann jag särskilt engagerande och upplysande, även om jag ännu inte är övertygad om att de utgör alternativet för konservativa i Sverige. Jag har svårt att se hur partipolitiken över huvud skulle kunna utgöra en framkomlig väg.
Och det var just Lindboms person och hans bakgrund som drog mig till hans böcker – han tänkte konservativt och han gjorde det även utifrån ett svenskt perspektiv. När jag för ungefär fem år sedan upptäckte Tage Lindbom kände jag en stark affinitet med honom, men framför allt gav han ord åt den fram tills dess oartikulerade skepsis och i vissa stunder djupa vantrivsel som jag länge känt inför världen och vårt samhälle. Han satte fingret på och förklarade så mycket som jag blott vagt anat och jag läste igenom det mesta som han har skrivit.
Att Lindbom gav det konservativa tänkandet legitimitet var av mycket stor betydelse för mig, men lika viktigt var det att han var den förste jag läste och stötte på som gav verklig legitimitet åt ett andligt tänkande. Tro och religion framstod inte längre som en omöjlighet och jag började som en föjld närma mig sofia perennis så som den uttolkats av Frithjof Schuon och René Guenon. Men deras böcker skapade ingen genklang hos mig. Kanske var jag vid den tiden alltför obildad eller inte tillräckligt perceptiv för att uppskatta dem, men jag fortsatte att fundera på och läsa om religionen och – för att göra en lång historia kort – har sedan en tid tillbaka mitt hem i den romersk-katolska kyrkan.
Jag nu tillbringat ett antal terminer på universitet och bland annat läst idéhistoria och tyska. Att jag valde att läsa tyska har en speciell anledning, nämligen Ernst Jünger. (Jag föreställer mig honom gärna som en vithårig ent vars rötter, som nådde ända ned till världens djupaste grundvalar, lät honom stå stadigt i nittonhundratalets grumliga störtflod av dårskap.) Han var och är mycket viktig för mig, inte så mycket för sitt rationella tänkande, vilket är underordnat hans bild- och gestalttänkande. Hans stora betydelse ligger i att han genom att skänka mig något av sitt sätt att betrakta världen konsoliderade mitt konservativa väsen. Han skärpte min blick för det som vilar under tingens yta – the permanent things –, dess väsen och kärna, vilket är en källa till lugn och frid i för mig.
Om Tage Lindbom fick mig att börja följa bloggen, så var det Eric Voegelin som fick mig att skriva de här texten. Jag upptäckte honom förra sommaren, blev alltmer intresserad, sökte vidare och hittade snart en svensk översättning av honom. Denna ingick till min förvåning i samma serie som I Frithjof Schuons fotspår Tage Lindbom, men vars översättare vid det tillfället för mig var helt okänd. När jag för något halvår sedan upptäckte att upphovsmannen bakom den blogg som jag då flitigt läste var densamme som översatt Voegelin var cirkeln verkligen sluten.
När jag läste Lindbom hade jag alltid en gnagande känsla av att han måste vara del av en större tankemässig strömning. Trots hans djupa insikter, hans analyser av det moderna tillståndet och vida beläsenhet hade jag ändå känslan av att det måste finnas de som nått längre och grävt djupare än han. Lindboms alla förtjänster till trots upplevde jag ändå att han aldrig riktigt gick till botten med de fenomen han skrev om. Han beskrev dem och avslöjade dem, men där stannade det. I nästan varje bok fick hans käpphästar – Rousseau, Ockham etc. – smaka på sleven, men han gick aldrig till botten med varför de drog sina slutsatser på det sätt som de gjorde. Det finns en repetitiv tendens i hans skrivande där samma tankar och ibland även formuleringar ofta återkommer, utan att de fördjupas.
Redan innan jag började läsa Voegelin, när jag läste om honom, förstod jag att här fanns någon som sett djupare och vars beläsenhet antog nära nog heroiska proportioner. Nu är förvisso din översättning allt som jag läst av honom men jag upplever ändå att jag hittat den tänkare som jag länge har sökt efter. Essäerna i den svenska översättningen gjorde ett starkt intryck på mig. Det tänkande som han kallar gnostiskt, i kombination med gudsmordet och viljan till makt, framstår som något av en nyckel för att avkoda inte bara det förflutna, utan även den värld som vi befinner oss i idag.
Voegelin är dessutom tydlig i sitt skrivande och när han uttrycker sina idéer, vilket jag saknar hos Lindbom. Exempelvis så fick Voegelins essäer mig att verkligen förstå vikten av att försvara idén om en ordning i skapelsen som människan kan närma sig eller fjärma sig ifrån, en föreställning som tidigare bara dunkelt anat. Det givetvis en mycket svårsmält och främmande tanke i vår tids intellektuella klimat och en idé som jag finner det mycket svårt att försvara och inte minst förklara för andra. Här och i andra principiella frågor av samma slag hoppas jag att Voegelin kan komma mig till hjälp.
Stort tack för din viktiga och intressanta kommentar, och för vänliga ord om bloggen! Jag ber om ursäkt för dröjsmål med svar. Tro aldrig att sådant dröjsmål innebär att jag glömmer, försummar och inte fäster avseende vid värdefulla kommentarer av detta slag (se mitt inlägg ‘Svar på kommentarer’). Roligt inte minst att Voegelin-översättningen fick sådan betydelse för dig. Jag funderar vidare på det du skriver – särskilt din jämförelse av Lindbom och Voegelin – och återkommer här sssm. Lycka till, tills vidare, med studier och, antar jag, uppsatsskrivande!
Jag ber än en gång om ursäkt med dröjsmål med svar. Faktiskt är jag fortfarade litet osäker på hur jag ska formulera det. Jag får tills vidare be dig läsa om vad jag säger om svar och dröjsmål ovan!
Jag ser fram emot att ta del av dina tankar om Lindbom, när de än kommer.
Jag ber en tredje gång om ursäkt för dröjsmål med svar.
Låt mig säga följande.
Angående partipolitikens framkomlighet har jag förståelse för dina tvivel; de är vanliga och begripliga. Även jag tror att andra vägar är mer framkomliga, och även viktigare. Det finns också mycket som överhuvudtaget inte kan åstadkommas och uppnås medels partipolitik. Däremot menar jag att partipolitiken inte är helt oframkomlig och oviktig, och att även den därför är en väg som man kan anträda. Som du kanske har läst i tidigare inlägg var jag missnöjd med att jag inte riktigt kunde göra det i KD och M, trots att jag ville och försökte: deras utveckling omöjliggjorde det. Nu är jag ju visserligen inte heller idag engagerad i partipolitiskt arbete, av just det skälet att jag prioriterar mina andra vägar, men jag har åtminstone kunnat uttrycka stöd för SD i en annan utsträckning än jag kunde för de andra nämnda partierna.
När det gäller din ännu icke fullständiga övertygelse att SD är alternativet för konservativa i Sverige har jag däremot mindre förståelse. Det allra minsta man kan säga på den punkten är att om man anser att, parallellt med andra vägar, även den partipolitiska vägen är i någon mån framkomlig, vilket jag alltså menar att man bör göra även om jag förstår och respekterar de som inte delar denna uppfattning, och vilket inte behöver innebära mer än att man röstar, så finns det åtminstone inget annat parti i dagens Sverige som är detta alternativ. Och man kan säga mycket mer om varför SD är det.
Ifråga om Lindbom och Voegelin är det naturligvis så att den senares analys, bortsett från de innehållsliga skillnaderna, är betydligt mer detaljerad och utförlig än den förres. Men det finns flera avseenden i vilka jag menar att Lindbom ändå går djupare. De har att göra med hans anslutning till den guénonska traditionalistiska skolan och hans formulering och variation av dess ståndpunkter. Lindboms förståelse av andligheten och philosophia perennis går utöver Voegelins, och detta påverkar också den historiska analysen på sådant sätt att även den ibland går djupare. Visst är Lindbom en del av en större tankemässig strömning, och visst finns mycket som förenar honom och Voegelin, även om han såvitt jag vet inte studerade och kanske inte ens kände till dennes verk. Men den större strömning Lindbom närmast tillhör är traditionalismen. Och i ett sammantaget perspektiv på den analys denna skola presterat framstår den enligt min mening som tyngre vägande än Voegelins.
Båda har emellertid från mitt eget perspektiv vissa begränsningar, och de har inte bara att göra med mitt försvar för vad jag kallar den alternativa moderniteten. De har också att göra med det sätt på vilket de förbiser aspekter av kristendomen och abrahamismen i allmänhet i sina historiska analyser. Detta medför att båda s.a.s. gör det litet onödigt svårt för sig. Lindbom vill med traditionalisterna försvara en kristen ortodoxi (som dock inte godkänns som sådan av egentligt, konfessionella ortodoxa kristna) som nödvändig exoterism för västerlandet. Detta måste ju inkludera även den bibliska eskatologin, vars betydelse jag som du kanske sett har försökt betona i flera inlägg. Men han ägnar alldeles för litet uppmärksamhet åt dess immanent-futurala dimension och tolkning, och den oerhörda betydelse dessa både i den kristna och den judiska formen haft i västerlandets historia. De förklarar mycket av det han genom bortseendet måste förklara på annat sätt.
Detsamma gäller Voegelin. Inte heller han accepteras som ortodox kristen av ortodoxa kristna, trots sitt försvar för kristendomen. I hans fall beror det på att han ganska klart ser problemen med eskatologin och till och med explicit ifrågasätter några av Paulus’ formuleringar. Men trots detta går han snabbt föri denna fråga och dess relevans för just den historiska problematik och inte minst den analys av moderniteten som hans verk kretsar kring. I stället ligger uppmärksamheten huvudsakligen på gnosticismen. I den mån eskatologin figurerar i den övriga framställningen gör den det som en del av gnosticismen, såsom uppfattad av gnosticismen i dess olika manifestationsformer. Detta är viktigt, men inte tillräckligt. Man måste, menar jag, titta mycket närmare på den ursprungliga eskatologin och dess ortodoxa fortlevnad och historiska inflytande, såväl som på sambandet mellan detta och de olika omtolkningarna.
Bådas historiska analyser och förklaringar är naturligtvis, och måste förbli, av central betydelse i vår tid och för vår tids tänkande. Man skulle kanske rentav kunna säga att deras relativa bortseende från eskatologin möjliggör för dem att på värdefullt sätt prioritera andra historiska faktorer som självklart också är av central betydelse och som verkligen inte ska försummas till förmån för frågan om eskatologin. Men utöver jämförelsen mellan Lindbom och Voegelin, min korta kommentar till de viktiga frågor rörande deras respektive förtjänster du tar upp, vill jag här framhålla denna gemensamma begränsning och därmed behovet av ett perspektiv och en analys som kompletterar båda.
Tack för ditt svar. Först och främst ska jag säga att jag inte har läst dina texter som behandlar eskatologi och dessvärre inte heller hittat några. Det finns därför risk att det jag tar upp nedan redan har avhandlats av dig i någon av dessa texter. Jag ber om överseende med detta om så skulle vara fallet.
Du skriver att gemensam svaghet hos Lindbom och Voegelin består i att de på olika sätt förbisett den stora betydelse som eskatologin spelat i Europa. Det vore intresserat att läsa en mer utförlig presentation av denna tanke. Utan en utförligare precision av begreppet eskatologi har jag svårt att se hur denna kritik kan riktas mot Lindbom och Voegelin. Jag ser nämligen inte varför det är ett problem att Voegelin begränsar sin diskussion av eskatologin till modernitetens gnostiska tankeströmningar. I denna kontext verkar han, utifrån den förvisso inte särskilt omfattande läsning av honom som jag har gjort, behandla eskatologin både ingående och utförligt.
Du skriver att “man måste, menar jag, titta mycket närmare på den ursprungliga eskatologin och dess ortodoxa fortlevnad och historiska inflytande, såväl som på sambandet mellan detta och de olika omtolkningarna.”
Efter att ha läst ditt svar frågar jag mig alltså vad som skulle tillföras Voegelins tänkande i fall eskatologin infogades på ett annorlunda sätt. Menar du med begreppet eskatologi något annat än föreställningen om att världen har en av Gud bestämd slutpunkt och att detta slut även innefattar en dom över människorna? Jag ställer frågan eftersom det för mig framstår som om de båda har behandlat eskatologin och dessutom gjort det på ett ganska utförligt sätt.
Vad Lindbom och eskatologin beträffar så återvänder han ju ofta i sina böcker till vad han verkar anse vara en av “människorikets” stora vanföreställning, nämligen att människan är världsaltets oinskränkta härskare och att hon inte kommer att ställas till svars för sina handlingar. Med utgångspunkt i tanken om ett tidernas slut kritiserar han ju sedan den moderna världens självförståelse och syn på människan.
Menar du vidare att just eskatologin är en av de aspekter hos “abrahamismen” som de förbiser? Det vore intressant att får veta vilka de andra i sådana fall vore.
MVH,
/Stefan
Jag har naturligtvis full förståelse för att du inte har läst mina snabbt sammanrafsade historiska anteckningar. Men samtidigt måste jag säga att det onekligen är just så som du anar, att i dem återfinns allt det du här frågar om och efterlyser rörande eskatologin i sig – och av detta bör också, för den som, som du, är förtrogen med Voegelin och Lindbom, framgå vad jag menar att de förbiser på detta område; och ja, det var på detta område jag skrev att en del förbisågs; men andra sådana behandlas också i de nämnda inläggen. Och det är litet svårt att upprepa detta här. De flesta inlägg som tar upp det bibliska tänkandet behandlar någon aspekt av eskatologin. Låt mig här hänvisa till endast två av dem, ‘Till frågan om det judiska inflytandet’ (i kategorin Politics), som kort nämner David Horowitz’ kritik av en vanlig, ja dominerande uppfattning av eskatologin i den judiska formen, och ‘En framtida himmel på jorden’ (i kategorin Idealism), som behandlar den kristna. Du hittar dem lätt på Contents-sidan, med länkar.
Det där avgör saken, nu måste jag läsa Voegelin.
Utmärkt, roligt! Jag rekommenderar dock att du för att få en överblick över hans verk börjar med en god introduktion, som Michael P. Federicis Eric Voegelin: The Restoration of Order i Intercollegiate Studies Institutes Library of Modern Thinkers, eller, om du läser tyska, Michael Henkels Eric Voegelin zur Einführung i Junius’ Zur Einführung-serie.
Jag såg inte det här svaret förrän nu. Jag har läst boken och tyckte den var mycket intressant.
Jag läser inte tyska. Men den engelska boken låter som något jag vill läsa.
Angående Voegelin: Han talar om gnosticism. Vore inte titanism en mer träffande term för det han skriver om?
Det där är ett intressant påpekande och det är verkligen en relevant fråga — i den gnostiska människans stegrade frihetstörst ligger mycket av titanism. Men jag tror att termen “titanism” skulle missa en viktig aspekt av det som Voegelin istället valde att kalla gnosticism (även om Voegelin själv genom att åberopa sig på Hans Urs von Balthasars Prometeus-studie bekräftar en sådan koppling). Den moderna gnosticismen är en psykologisk och intellektuell läggning och jag tror att de mytologiska titanernas våldsamhet skulle hota att skymma just detta intellektuella inslag om man lät dem ge namn åt den.
Voegelin skriver att “För att framstå som obegränsad härskare över varandet måste människan begränsa varandet på sådant sätt att gränserna inte längre blir synliga” (s. 98). Med tanken kringskärs på så vis världen, så att å ena sidan transcendensen framstår som en omöjlighet och därmed blir upproret mot gudarna per definition omöjligt men även onödigt. Om titanerna ville störta gudarna så vill den gnostiska människan göra sin värld så liten att gudarna inte får plats i sin. På så vis kan hon upprätthålla illusionen om att härska fritt.
Du har en poäng i att det är skillnad mellan en mytologisk hållning, där skeendet gestaltas med fantasi och en mer intellektuell hållning som analyserar saker och ting.
Det här med att kringsskära världen tills den blir tillräckligt liten för att kunna behärskas stämmer bra med hur jag upplevde saken när mitt sinne var behärskat av vad jag antar Voegelin skulle kalla den moderna gnosticismen. Jag upplevde det som en mental tvångströja som jag var tvungen att kämpa med ganska länge innan den förlorade sitt grepp över sinnet. Det var fra René Guénon och Julius Evola som gav mig verktygen som jag behövde för att komma loss, så att jag kunde andas obehindrat igen.
Men jag håller inte riktigt med om att de modena gnostikerna inte försöker storma himlen. Genom genteknik försöker man behärska livet och skapa nya livsformer som man påstår är förbättrade. Vem vet vad GMO kommer att leda till? Eller vad håller det amerikanska militärindustriella komplexet på med i sina underjordiska laboratorier? De har enorma resurser till sitt förfogande. Jag skulle inte bli förvånad om de försöker manipulera fram en supersoldat av något slag. Och vi håller ju på att komma allt längre ut i rymden med olika farkoster. Vi försöker alltså både vara skapare och erövra himlen.
Ursäkta mitt sena svar. Julhelgen kom emellan och sedan glömde jag helt bort det.
Jag tror att du missförstod mitt inlägg en smula. Det jag försökte klargöra var varför Voegelin valde en viss term och inte en annan. Jag menade dock inte att “gnosticism” i Voegelins mening inte skulle kunna omfatta inslag av det som du kallar “titanism”. Tvärtom. Upproret mot Gud/arna, “stormandet av himlen”, måste sägas vara en naturlig konsekvens av att man förnekar transcedens och att det skulle finnas en ordning i skapelsen.
Ok, då var det klargjort. Du har nog rätt i att Voegelins val av termen “gnosticism” är bättre ur den synpunkten. Alltså att den är intellektuell och psykologisk , till skillnad från termen “titanism”.
Ja, jag delar Stefans uppfattning här, som även du nu godtar. Till det intellektuella inslaget som förklarar ordvalet, inte minst med hänsyn till ordets etymologi, kommer också med tiden att höra anspråket på kunskap om historiens förlopp, i vars namn man anser sig ha rätt till den politiska makten och dess användning på visst sätt. Och här kommer vi åter till frågan om tolkningarna av eskatologin, som på olika sätt samspelar med de nya, rent sekulära ideologiska uttrycken för detta anspråk. Jag har behandlat detta bl.a. i uppsatsen ‘Idealism and the Pantheistic Revolution’, och meningen är att jag ska återkomma till det i min engelska serie här i bloggen om Voegelin, differentieringsbegreppet och personalismen.
Jag har sett din trevliga artikel om Voegelin-översättningen och är ledsen att jag ännu inte kommenterat den; jag ska försöka göra det sssm!