Jag publicerar nu, utan någon som helst introduktion, Wirséns 1882 tryckta recension av den 1881 utgivna och uppförda prosaversionen av Strindbergs ej tidigare uppförda drama Mäster Olof från 1872, ett verk som Wirsén i viss utsträckning – i flera avseenden ganska stor – uppskattar. Jag avser att gå vidare med hans recensioner av andra av Strindbergs verk.
Det finns förvisso anledning att återkomma med diskussion och kommentar. Men först vill jag att mina läsare bara direkt möter Wirséns egna ord, Wirséns värld, Wirséns stil, Wirséns anda, bortom och förbi alla hans fiender, från Strindberg till Ezzelino: Wirséns, själva inbegreppet av och symbolen för allt den svenska kulturradikalismen – åttiotalisterna, nittiotalisterna, och hela nittionhundratalet med endast några enstaka, idag bortglömda undantag – bekämpat.
Recensionen, eller den kritiska uppsatsen, är relativt lång, och jag delar upp den i tre delar. Men Wirsén har med fog placerat den först i Strindbergsavdelningen i sin urvalsvolym Kritiker (1901); jag följer honom i den ordning han där själv valt. De senare recensionerna är kortare. Jag har moderniserat stavningen och de äldre verbformerna, och på något enstaka ställe med stor varsamhet språket i övrigt; de tidstypiska, mycket långa styckena har uppdelats i kortare.
–
Detta dramatiska arbete av en författare, vars begåvning är oförneklig, äger i sin nuvarande form stora förtjänster; om denna form, såsom det förspörjes, skulle vara den ursprungliga, så har stycket vunnit icke litet på att dess gamla dräkt återtagits. Skådespelet Mäster Olof har väl ännu åtskilligt dunkel kvar; men det fängslar genom spännande handling, vars verkan endast sällan hämmas genom några alltför uttänjda samtal, det fängslar genom god, kärnfull dialog samt en i många avseenden lycklig karaktärsteckning.
Innan anmälaren övergår till en närmare undersökning av arbetet, må några ord förutskickas om herr Strindbergs författarverksamhet i allmänhet. Denna har emellanåt icke varit ägnad att framkalla lovord. Skulle man ock – vilket vi förvisso ej gör – vara benägen att gilla det omständliga, mekaniska uppradande av yttre kännetecken, vilket i så många av hans skapelser får ersätta den verkligt poetiska intuitionen, så kan i alla fall mot hans framställningssätt viktiga anmärkningar göras.
För det första är världen, gudilov, icke så alltigenom ond, att icke många goda sidor där skulle vara att finna för den, som med varmt sinne går henne till mötes. Dickens med sitt stora, människoälskande hjärta har där ofta även hos de förvillade spårat det gudomliga, och hans skapelser göra därför genom sin universella humanitet och sin därmed sammanhängande humor på läsaren ett helt annat intryck av sanning än Strindbergs ensidigt skrivna arbete ”Röda rummet”, som en tid gjorde så mycket väsen av sig. Vi må bekänna, att det bittra hån, den kärlekslöshet och brist på ädelhet i uppfattningssättet, vilka där gav sig till känna, ej syntes oss båda gott för författarens blivande verksamhet. Där fanns en pinsam [obehaglig] misstro till det goda i livet, där rådde en elak men tom kvickhet – skönhetens värsta fiende – , och teckningarna, stundom ypperliga, var alltför ofta överdrivna, färgerna skrikande. Aldrig såg man en skymt av himmel, aldrig uppfyllde arbetet på något enda ställe vad den sanna konsten dock kan och skall åstadkomma, nämligen att befria sinnet.
Vi tänkte: begåvning finns här, men dylika alster gör knappast något gott; vi hörde med misstroende det bifall, som slösades från det läger, vilket herr Strindberg anses tillhöra. Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.
I sammanhang med ”Röda rummet” må nämnas skisserna ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”, vilka tillvann sig en viss uppmärksamhet genom den skarpa men snedvridna iakttagelseförmågan, genom det käcka i skrivsättet och genom den bittra stämning, vilken som en järngrå dager låg utbredd över dem alla. Det skärande och disharmoniska intrycket berodde även här på, att författaren, som skarpt uppfattade mänskliga lyten, ej betraktade dem med ädel blick utan med ett obarmhärtigt hån. Sedermera införda i den samling, som med rätta kallas ”I vårbrytningen”, förenades dessa skisser där med åtskilliga andra, av vilka några visserligen till kompositionen var ytterst lösliga och omogna men andra ägde avrundning samt dessutom – märkligt nog – stundom röjde en godmodighet, vilken hos den missnöjde, bitande författaren är en sällsynthet. En och annan, såsom ”Markus Larsson som advokat”, har förblivande värde.
Då hånet egentligen är improduktivt, kärleken full av skaparkraft, skulle man dock, om man endast uppehöll sig vid de nyssnämnda alstren av herr Strindbergs flitiga penna, icke kunna på hans verksamhet ställa stora förväntningar. Men en av hans skapelser, ”Gillets hemlighet”, röjde ett ädlare uppfattningssätt, vilket, om än alltjämt mörkt och mulet, dock företedde drag av högre allvar. Måhända kan man nu hoppas, att ”Röda rummet” i författarens utveckling betecknar ett övervunnet stadium; det var måhända blott ett beklagligt försök att giva utlopp åt bittra stämningar, vilka tyngt och plågat honom själv men vilka nu avlösts av andra, mer kärnfulla och sunda.
Om detta hopp på senare tiden återigen något skakats, så beror detta dels på det förljugna anfallet mot Geijers minne, ett anfall vars obehörighet icke genom några advokatoriska konstknep kan jävas, dels på det verkligt oförsynta sätt, varpå författaren, troende att invektiv har vederläggningskraft, på omslagen av sitt kulturhistoriska arbete bemötte de uttryck av rättmätigt ogillande, vilka från många håll mot honom fälldes. Dessa hans oblyga svaromål påminde i sin retsamma ”gamin”-ton om Hugos ord:
L’insulte est aujourd’hui très perfectionnée,
On prend un peu de suie en une cheminée
Un peu d’ordure au coin d’une borne, à l’égout,
De la fange, et cela tient lieu d’esprit, de goût.
Men vi vill ej längre uppehålla oss vid dessa obehagligheter. Herr Strindberg har lyckligtvis i “Mäster Olof” givit allmänheten ett arbete av värde, och om detta skådespel, sådant det nu uppförs, tillhör ett tidigt skede i herr Strindbergs författarliv, så skulle den omständigheten vittna om en ganska märklig, redan vid denna tidpunkt i hans inre förefintlig blandning av goda, haltfulla motiv och av bittra osunda ferment till en alstring av sämre slag.
Jan Olof Bengtsson 