Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Jag återvänder nu till kritikern, poeten, den klassiske humanisten, idealisten, den högre kosmopoliten, kännaren av den antika grekiska poesin, den ledande introduktören av sin samtids europeiska litteratur, och mycket mer, Carl David af Wirsén – för hela 1900-talets svenska kritik från vänster till höger och i alla litterära strömningar och skolor den främsta symbolen för allt som är ont, mörkt och falskt på kulturlivets område.

Förlitande sig, som Wirsén själv framhåller, i högre grad på referat, tillhör hans recensioner av de olika delarna av Strindbergs Tjänstekvinnans son till skillnad från recensionen av Mäster Olof inte hans allra bästa. Man noterar också att Wirsén denna gång inte tycker sig finna några som helst litterära förtjänster. Men för var och en som vill historiskt förstå den svenska kulturradikalismen och det spatiotemporalt provinsiella klimat den skapat, och som inte förvärvat motsvarande insikter på annat håll, är de ändå nödvändig läsning (jag avser att återkomma med hans recensioner av fler verk av Strindberg). De ger en klar bild av vem Strindberg är, hans personlighetstyp, hans väsen, och av de historiska krafter han och mycket i hans verk – med undantag för de välkända egenheter som också belyses – representerar och manifesterar, men som kulturradikalismen som etablissemang på olika sätt lyckas hindra nya läsare av dessa verk att själva se, som de icke bibringats de nödvändiga perspektiven för att se. Recensionerna beskriver många av de faktorer, och den allmänna sensibilitet, som försatt Sverige i den situation i vilken vi befinner oss idag, och tydliggör därför mycket både av vad vår självprövning måste omfatta och av vad som måste återskapas för vår räddning.

Man kan illustrera det jag, trots de viktiga delsanningar jag vill identifiera, alltid haft problem med även i 1900-talets konservativa revolution, radikalkonservatism och “nya höger” genom att peka på att också dessa i hög grad står främmande inför en Wirséns tankevärld och de centrala europeiska traditioner han företräder; även många nationalister uppvisar strindbergianska drag. Konstaterande att den äldre konservatismen – eller de olika försöken att politiskt formera ett försvar för dessa traditioner mot den ideologiska moderniteten – var och är otillräcklig, tappar de alla i strävan att erbjuda ett alternativ bort alltför mycket av det den sökte försvara; de insikter Wirsén uppvisar i sin kritik måste kvarhållas, om än förvisso ofta kalibreras på nytt sätt för vår tids argumentation. I den mån även jag finner problem eller svagheter hos Wirsén (man kunde nämna aspekter av hans förhållande till romantiken, sådant det kommer till uttryck i en del av hans poesi; Wirsén är mer betydande som kritiker än som poet) är jag också benägen att söka lösningarna och korrektiven på annat håll än de.

Stavningen, verbens pluralformer, styckeindelningen och på några enstaka ställen även ordvalet är som vanligt moderniserade.

–

Första bandet, andra delen: Jäsningstiden

En fortsättning av ett i alla avseenden förkastligt arbete, vilket till skam för vår litterära kritik av enskilda anmälare erhållit smickrande omdömen, har i dessa dagar utkommit. Utan att vilja överskatta det skadliga inflytande, som en dylik litteratur utövar, kan fosterlandsvännen ej utan djupt missmod betrakta spridningen av sådana alster, vilka åtminstone hos några obetänksamma och oerfarna läsare, som lätt dras till det nya och förment originella, kan framkalla de mest bedrövliga verkningar. Särskilt bör ungdomen om möjligt avhållas från varje befattning med dessa förvillande, lättsinniga och hädiska utgjutelser. Under den ungdomliga brytningstiden antar sodomsäpplena ofta ett bedrägligt utseende av hesperiska frukter, och det är intet tomt påstående men en av erfarenheten bekräftad sanning, att just under pubertetsskedet och evolutionstiden en lastbar läsning ödelagt lovande existenser. En lycka i olyckan är, att det nu utkomna bandet “Jäsningstiden” verkligen har en mängd rent av tråkiga partier, vilka mer vittna om författarens vanliga självkärlek och oförsynthet än om någon begåvning; härigenom minskas visserligen faran av läsningen, men de här och där inströdda reflexionerna, de giftiga antydningarna samt de oanständigheter, som stundom förekommer, kan i alla fall menligt beröra särskilt de unga och oprövade. För att ge en varnande föreställning om bokens innehåll, skall vi denna gång till det allra mesta inskränka oss att referera, endast här och där tilläggande några egna anmärkningar.

Författaren begynner med att skildra sin första ankomst till Uppsala, som “var småstad och luktade bondkvarter”. “Professorerna var bönder.” Johan, autobiografins hjälte, går ej på uppvaktning hos dessa bondaktiga lärare; ty “att underordna sig överordnade var liktydigt med att krypa”. Han har inga böcker, ty han är fattig och han kan därför ej läsa. Hur många fattiga ynglingar har dock icke vid ankomsten till en universitetsstad, där deras uppgift var att studera, varit nog förtänksamma att låna sig böcker eller på något sätt anskaffa dem! Emellertid får Johan hos en bekant titta i Geijers Svenska historia, finner där “ingen ny synpunkt”, anser stilen “alldaglig” och får sin uppfattning bekräftad av kamrater, vilka alla om Geijers historia med ett fint och valt uttryck förklarar, att “den är djävlig”. Johan försöker ock att läsa grundlagarna; men genom sin kristna uppfostran “var han konsekvent bliven egoist” och kände därför ovilja mot allt, som rörde allmänna intressen. Universitetsprofessorerna kan ej behaga honom; Uppsala “hade icke en enda framstående lärare, som höjde sig över hopen”.

Så lämnar han för en tid lärosätet och blir lärare i Stockholms folkskola; befattningen hade åtskilliga vidrigheter, bland vilka Johan särskilt anför det hans samvetsfrihet kränkande tvånget att under böntimmen knäppa ihop händerna och deltaga i psalmen samt obehaget att, såvitt han ville behålla sin plats, icke under lektionerna få angripa Kristi gudom. Det syntes honom ock svårt att nödgas straffa lärjungarna för ouppmärksamhet; “att vara uppmärksam faller nämligen icke under viljans maktområde”. Samtidigt med verksamheten i folkskolan åtager sig Johan också att bli informator för två flickor i ett rikt och bildat hus, där “katekesen var bannlyst”, “barnen skulle ej få konfirmeras” och där det således fanns “frisinthet, mot och begär att vara sann”, medan man däremot i folkskolan, alldenstund religionsundervisning där förekom, var “feg, konservativ och osann”.

Efter någon tid bestämmer sig vår hjälte att bli läkare och börjar med kemiska laborationer; men “vetenskapens rötter var torra och tråkiga”, och Johan lockades för övrigt alltmer till estetiska studier, vartill även teaterbesök i sin mån bidrog. Sedan han vid en i Uppsala hållen tentamen i kemi blivit underkänd, vill han debutera på K. teatern men anser det förnedrande att arbeta i elevskolan och avstår från förslaget. Författarbanan vinkar honom i stället, och han skriver “på två månader två komedier och en tragedi på vers samt skakade dessutom små vers ur armen”; han hade även fått idén till en tragedi “Jesus av Nasaret”, som var avsedd attt “med ett slag och för alla tider krossa gudsbilden och utrota kristendomen”. Emellertid ville han nu för att bereda sig till författarverksamheten ta den filosofiska graden och begav sig åter till Uppsala.

Nu vidtager en osann och löjlig skildring av uppsalalivets andliga fysionomi. Den boströmska filosofin förklaras (på den grund att den, liksom alla system, hade förutsättningar i filosofins föregående utveckling) lida av brist på ursprunglighet: “att kalla Boström en originell filosof är bygdepatriotism”, Boströms förnämsta fel var, att han anbefallde åtlydnad för samvetsbudet, medan enligt Johans mening “samvetena är lika många som religionerna och folkslagen”. För övrigt visar författaren, som slår omkring sig med fraser, ungefär samma grova okunnighet om Boströms lära som om Kants, vilken han ävenledes summariskt avfärdar. “Sin sedelära fick eller tog Boström från Kant”, heter det. Envar, som tagit kännedom om saken, vet emellertid, att Kants negativa moral icke var Boströms. Kant klandras av författaren, därför att hos honom “sedelagen, vilken ju är beroende av och växlande med epoken, blir fortfarande helt kristligt Guds bud”. Nu är verkliga förhållandet, att arten av den kantska sedelärans autonomiska karaktär icke alls är angiven med denna skissering, i vilken det enda sanna är, att Kant uppvisade sedelagen såsom allmängiltig och således icke “växlande med epoken”, en bevisning, som för övrigt icke i någon tänkande människas mening kan anses innebära ett förnekande av det faktum, att historiskt taget den sedliga uppfattningen under olika “epoker” och hos olika “folkslag” varit renare eller mera grumlad.

Från Uppsalas filosofiska ståndpunkt övergår författaren till dess poetiska förhållanden, omtalar det vittra sällskap, som där hade bildats, och tar sig nu ett tillfälle att fara våldsamt ut mot en av detta sällskaps ädlaste medlemmar, den avlidne skalden Ernst Björck. Björck skildras såsom snart sagt försoffad “i det personliga lugn, som individen vinner genom att hålla sig från de plikter, som livet i ett samhälle uppställer”. Det förefaller till att börja med något egendomligt att höra herr Strindberg tala om “plikter”, honom som på annat ställe i samma bok kallar moralen “en listig dikt” och som i allmänhet yrkar på naturlig obundenhet; men vidare var den fridsamme och älskvärde skald, vars minne han här lastar, förvisso icke försoffad, därför att han i sin dikt icke särskilt politiserat eller yrkat på samhällets sönderbrytande. Han hörde till de stilla andar, vilka i sin sång milt avspeglar de eviga föremålen eller naturens skönhet eller mänskliga förhållanden och som därvid gärna låter ett välgörande solljus tränga fram. Hans lynne var sådant, han kände ingen bitterhet, han hade mycken godhet; därför skall han nu på sin mull uppbära smälek av en ilska, som både bland levande och döda uppspårar föremål för invektiv.

Det heter vidare om Björck: “boströmska kompromissen med kristendomen antog han osedd, och därmed hade han gjort sin livsgärning”. För det första stannar man här i villrådighet, vad författaren menar med sin på måfå utslängda fras om “den boströmska kompromissen”; för det andra skulle skalden Björck, som visserligen hade religiösa och estetiska intressen men föga sinne för filosofiska frågor, säkerligen blivit mycket förvånad, om han fått höra, att han “antagit” en “kompromiss” mellan kristendomen och ett visst filosofiskt system och att han till på köpet därmed “gjort sin livsgärning”. Slutligen skämtar författaren med Björcks skaldskap därför, att det var “rent”, och en antydning görs, att där råder “den otillfredsställda kärlekens stilla mjältsjuka”. Hade skalden blivit gift med föremålet för sin låga – så fortfar herr Strindberg att insinuera – så skulle naturligtvis renheten varit slut, ty “det rena, som våra dagar så skarpt hålles upp mot det sinnliga”, beror därpå, att föremålet är “oåtkomligt”. Detta är alltför besynnerligt! Det låter rent av, som om författaren skulle anse renhet för oförenlig med den äktenskapliga föreningen, därför att denna jämväl fysiskt förbinder två personer. Ja, allt vill författaren ha orent, och mot renheten för han krig under föregivande, att den är det otillfredsställda sinnets mjältsjuka.

I Uppsala skrev Johan för genomgående av tentamen i estetik en uppsats över “Hakon jarl”, och denna tarvliga uppsats införes till yttermera visso i herr Strindbergs nu utgivna arbete. Han anser den blygsamt nog “kanske vara även ett litet bidrag till samtidens historia”. Professorn i ämnet lär, som man lätt kan fatta, ha “med nästan föraktlig min återlämnat skriften”, och Johan fick i tentamen “ett betyg under det åstundade”. Även i sina andra tentamina, vilka gällde “filologi, astronomi och statskunskap”, fick Johan “ett betyg mindre än han åstundat”, vilka för läsaren synnerligen intressanta händelser motiveras därmed, att Johan föraktade läroböckerna. Skälet förefaller plausibelt. Man kan endast fråga: Vad i all världen angår detta den svenska allmänheten, som säkerligen är långt mer likgiltig för den stora personen, hans tentamina och hans förakt, än herr Strindberg någonsin kan föreställa sig?

Fåfängt söker man av författarens spridda yttranden kunna bilda sig en hel föreställning om hans levnadsuppfattning; men dennas bedrövliga art framgår dock tillräckligt tydligt ur aforismerna och de lösa reflexionerna. Han synes med anslutning till Rousseau yrka en “återgång till naturen”, men av hans övriga meningsuttalanden kan man sluta, att det naturtillstånd, vartill vi i sådant fall skulle återföras, skulle komma att utmärkas av de lägsta naturdrifternas blinda välde. Stundom yrkar han, att en revolution genast bör företagas; ty “underklassen bör ej vänta på att kungar eller överklass skall gå” utan rycka upp alltsammans med roten så gott först som sist. Avunden mot de i yttre avseende något mer lyckligt lottade synes spela en ganska stor roll. Johan blir ju t.ex. vid den skildrade ångbåtsfärden på Göta kanal rent av förbittrad på de passagerare, som åt bättre mat än han själv.

Sedligheten står sig i detta arbete slätt, och vår tids “sedlighetssträvan” förklaras vara “en överklassrörelse, varmed man vill hejda de framstörtande massorna”. Författaren är determinist; det oaktat utfar han väldeligen mot det gamla samhället, vilket väl enligt hans egna förutsättningar ändå ej skulle kunna vara på anat sätt än det är, eftersom allt behärskas av yttre nödvändighet. I moraliskt avseende visar sig hans determinism i påståendena om ångerns orimlighet. För övrigt förklaras, att ingenting “absolut rätt eller orätt” finns; huvudändamålet med människans strävan sägs vara “att uppehålla livet intill döden på det minst oangenäma sätt”. Med denna egoistiska evdemonism anser författaren omtanken om andras väl vara förenlig, ty man kan ej själv leva ett angenämt liv, om man “trampar eller dödar” andra. Det naiva skälet, varför man ej “trampar eller dödar”, blir således enligt denna upphöjda moral omsorgen om det egna välbefinnandet.

Mot äktenskap och familj fortsätter författaren sina gamla smädelser. Kvinnoemancipationen är som bekant icke omtyckt av herr Strindberg; men de skäl, han begagnar, måste synas vidriga både för emancipationens vänner och för dess ovänner; “skulle kvinnan in på mannens område”, heter det, “så skulle mannen befrias från familjeförsörjarskyldigheten och faderskapet ej få sökas”. Men det ville man icke. Nej, man började tvärtom anställa jakt på de prostituerade kvinnorna och ville därigenom driva mannen till giftermål, och väl fångad skulle han genom kvinnans äganderätt nedsjunka till husslav. Vi hyser för vår del visserligen misstro till en utsträckt kvinnoemancipation; men skälen är helt andra, de utgår från en hög uppfattning av kvinnans verkliga bestämmelse, och författarens cyniska betraktelser, påminnande om hans kända identifiering av män med hanar och kvinnor med honor, förefaller oss vidriga. Vidriga är också Johans obesvärade och självbelåtna skildringar av sina egna utsvävningar och sin vana att “så sin vildhavre åt alla kanter”, hans beskrivningar av offren åt “Venus Pandemos”, hans antydningar om de onaturliga laster, till vilka några av de i boken omtalade personerna gör sig skyldiga.

Starkt framträder hans ovilja mot kristendomen och mot dess gammalmodiga bud, “att man ska älska människorna”. Judarna, med vilka författaren i “Nya Riket” hade så mycket otalt, förhärligas i denna bok, och en tacksamhet ådagalägges ju på detta sätt mot de förläggare eller recensenter av denna nation, vilka icke hyst betänkligheter mot att befordra till trycket samt lovorda hans snillefoster. Kristendomen säges medföra, att man anser sig “få göra vad som helst, bara man tror, att Jesus är Gud”; på detta sätt identifieras enskilda förvillelser och förirringar inom kristenheten, enskilda exempel på antinomism eller rent av hyckleri med kristendomen i dess helhet, oaktat densamma annars brukar väcka herr Strindbergs misshag av rent motsatt skäl, eller därför att den bjuder den gamla människans avklädande. Till Kristus vill författaren, säger han, aldrig återvända. Det vore, som att “sätta in en utryckt tand, som man med nöje kastat på elden med tandvärken”. Och det djupaste skälet till misshaget synes vara detta, att “Kristus hade inbillat honom, att jaget skulle korsfästas”.

Vi har talat om författarens hädelser; åtskilliga av hans många dumheter må också omnämnas. Han ser inverkningar från – Fichte och den subjektiva idealismen i skaldernas sed att omnämna sitt jag, såsom t.ex. i uttrycken “Jag stod på stranden under kungaborgen”, “Jag bor i bergets salar”, “Jag, liten gosse, vaktar vid grind”, “Jag minns den ljuva tiden”. Lyrikernas sätt att bikta sitt inre och därvid begagna första personen var – o simplicitas! – väl i alla händelser vanlig före Fichte, och frändskapen med dennes filosofi är en överraskande upptäckt, lika sann som de flesta av författarens påståenden.

Dessa myndiga yttranden går för övrigt ut på att nedsätta alla, som ej har konstnärsnamnet Strindberg. Thorvaldsen förklaras vara “en genomsnittsartist”, Bellman var “en liten vissångare”, “en rojalistisk hovpoet”, och hans humor likasom all humor betraktas med ringaktning samt säges ligga i själtåget. I Johans ögon är Tegnérs Fritiofs saga “lunsig, nykter, prästerlig, opoetisk”; Dante var en tarvlig “florentinsk bygdpatriot” och hans Divina Commedia alldeles för betydelselös för att “ha kunnat ingått i bildningens utvecklingskedja”. Som framtidens enda litteraturform nämner författaren självbiografien; ty det är “det enda ämne, en författare kan någorlunda behärska, om han nämligen är fullt medveten om sin viljas ofrihet och sålunda icke känner sig brydd för att vara uppriktig, vilket han endast kan vara, om han är fullt på det klara med sin oansvarighet”. Denna i stilistiskt avseende just ej felfria sats innehåller, att man fullt obesvärat kan omtala alla sina utsvävningar, då man vet, att man för dem är oansvarig. Determinismen medför ett fribrev för alla förvillelser och synder; därför är determinismen så ovärderlig.

Om nu framtidens enda, rätta litteraturform ska bli självbiografin, så kan detta visserligen ur många synpunkter komma att te sig något enformigt; en given fördel synes oss dock därav vara att skörda: herr Strindberg kommer då ej vidare att utgiva några arbeten, ty han kan väl ej skriva sin självbiografi två gånger.

1887