Jan Olof Bengtsson

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas och andra europeiska nationalistiska partiers politik som jag ställer mig frågande inför eller har en annan uppfattning om.

Deras historiska förståelse av samhällsutvecklingen är bristfällig, och skapar oklarheter om deras politiska mål. Den ekonomiska politiken framstår som ytlig och inkonsekvent. Liksom Dansk Folkeparti tycks de mig inte tillräckligt ta avstånd från den aspekt av globalismen som utgörs av det kontroll- och övervakningssamhälle som idag byggs upp i samband med kriget mot terrorismen, och delvis med detta som förevändning. Deras stöd för Israel förefaller präglas av en ibland närmast aggressivt onyanserad ensidighet, som är begriplig som en strategi för att markera att man inte, som det samlade, enorma motståndarlägret påstår, är antisemiter och nazister, men som även som sådan är klumpig och blir sakligt problematisk. Man får intrycket att åtminstone några företrädare är benägna att försvara den politisk-korrekta s.k. hatbrottslagstiftningen, d.v.s. ett radikalt förkastande av centrala landvinningar i västerländsk rättstradition. Vad betyder motståndet mot EU, kunde man fråga sig, om man samtidigt bejakar några av de allra mest problematiska, och ofta akut hotande, aspekterna av unionen och av andra internationella organisationer? Detta motstånd mot EU, åtminstone i SD:s fall, är å andra sidan, fastän legitimt och förhoppningsvis effektivt som kritik, också uttryck för ett oacceptabelt bristande intresse för det nödvändiga Europasamarbetet. Även på kulturpolitikens och kyrkopolitikens områden har jag ett antal frågetecken.

Mer allmänt är naturligtvis nationalismen i sig, eller ensam, inte en tillräcklig politisk filosofi. Det inser partiet, men samtidigt verkar de ännu sakna en fullt genomtänkt alternativ utrikespolitik eller internationell politik. För det första har vi ju starka gemensamma intressen med närbesläktade folk i andra västländer, intressen som i perspektivet av dagens globalisering blir alltmer uppenbara och som får den gamla nationalismen att framstå som föråldrad. Att idag prioritera eventuella nationella intressemotsättningar mellan, säg, Sverige och Norge, för att inte tala om Frankrike och Tyskland, vore givetvis inte bara irrelevant utan skadligt. Primärt krävs europeiskt samarbete, av ett annat slag än det nuvarande EU:s. SD borde arbeta för en sant europeisk union i stället för den nuvarande som verkar mot Europas intressen. SD borde bli det verkliga Europapartiet i Sverige.

Men man måste gå utöver också detta. Ja, under förutsättning att Europa räddas skulle man rentav kunna gå så långt som att tala om behovet av en alternativ globalism, om denna i tillräcklig utsträckning preciseras som ett alternativt internationellt samarbete – även med andra, icke-västerländska folk och kulturer – riktat mot de ideologier och intressen som leder den finanskapitalistiska globaliseringen i dagens problematiska riktning, och om den baseras på principerna för vad Claes Ryn kallar en “högre kosmopolitism”.

Men till dessa frågor i vilka jag har en avvikande mening hör inte Sverigedemokraternas – och liknande nationalistiska partiers – allmänna människosyn.

Huvudpunkten i kritiken av Sverigedemokraterna, från samtliga politiska motståndare från höger till vänster, är att de har en oacceptabel människosyn. Alla andra frågor och ståndpunkter är marginella i jämförelse med denna, om de överhuvudtaget uppmärksammas. Anklagelserna om nazism behöver bara vara implicita. Det räcker att säga att de har en oacceptabel människosyn för att en gång för alla avfärda och fördöma partiet. Det är på det hela taget det enda som sägs om det. Detta gör debatten ointressant och irrelevant.

I själva verket vore det lätt att visa att Sverigedemokraternas och många andra nationalistiska partiers människosyn är den enda acceptabla och humanistiska i vissa centrala avseenden. Självfallet kan jag som personalistisk idealist inte godta en naturalistisk uppfattning som reducerar människan till enbart materiell natur, till biologi och ras. Men detta innebär naturligtvis inte att människans naturdimension inte också är en realitet, en del av hennes väsen vid sidan av den andliga (jag måste här uttrycka detta förhållande i mycket allmänna och icke-filosofiska termer). Denna dimension är ju också helt central för alla andra, icke-europeiska, icke-vita folks identitet och ett ofta aggressivt explicit fokus i deras kamp för sina intressen.

Nationalismen är självklart inte tillräcklig, och utsikten att vi skulle sluta oss i inskränkt nationell inåtvändhet och att andra europeiska nationer skulle göra detsamma är för mig outhärdlig. Men rätt förstådda, eller rätt definierade, är vissa delar av den nödvändiga. Eller snarare: man kunde tala om den självklart viktiga nationaliteten, de nationella kulturernas mångfald, contra den problematiska och ohållbara nationalismen. Den nationella och etniska egenartens, identitetens, kulturens, traditionens o.s.v. dimension är nödvändig just för de genuina humanistisk värdena, även om den naturligtvis inte, i ett större historiskt perspektiv, kan hypostaseras som tidlöst fix och oföränderlig. Den kan aldrig ersättas av uniforma, abstrakta ideologiska principer. Det är, på den humanistiska kulturens och moralens plan, endast i och genom den historiskt framvuxna kulturella mångfalden som vi, i konkret form, uppfattar de verkliga universella värdena.

Med deras okritiska bejakande av olika varianter av dagens proto-totalitära, anti-västliga globalism är det idag tyvärr i realiteten, bakom alla fraser, de övriga partiernas (och medias o.s.v.) människosyn som är oacceptabel och uppenbart antihumanistisk. Deras politik handlar om att genom programmatisk, utjämnande blandning och systematisk ideologisk indoktrinering reducera människor till anonyma, identitets- och rotlösa och därmed manipulerbara och utbytbara produktions- och konsumtionsenheter i en ny, ofri, brutalkapitalistisk världsordning. Ofantligheten i de förändringar denna utveckling medför gör att behovet av den filosofiskt fördjupade historiska, politiska, sociologiska och ekonomiska analysen tränger sig på i än högre grad än på Marx’ tid.

De nämnda problematiska punkterna har emellertid gjort att Sverigedemokraternas fortsatta framgång för mig tett sig oviss. Men vad som allra mest bidragit till detta intryck, givet det sätt på vilket kritiken mot partiet formuleras, är vad jag uppfattat som frånvaron av försök att offensivt vända debatten i människosynsfrågan. Om de kunde driva denna på ett nyanserat sätt, utifrån en intelligent, filosofiskt och historiskt fördjupad förståelse, som klargjorde att kritiken av riksdagspartiernas politik inte är ett uttryck för vad dessa ser eller låtsas se som “främlingsfientlighet” o.s.v., utan delvis handlar om ett försvar för såväl svenskar som “främlingar” mot ett gemensamt hot, skulle deras insats snabbt bli långt mer värdefull. Den skulle bli ett nödvändigt moment i den genuint kritiska teori och praktik som framtiden kräver.

Det har för mig framstått som helt oavgjort om denna positiva potential – naturligtvis i förening med de många här icke nämnda sakpolitiska ståndpunkter på olika områden som jag entydigt vill stödja – eller de problematiska punkterna skulle komma att bli de dominerande. Om de senare fick överhanden, skulle partiet bara riskera att förstärka de nuvarande riksdagspartiernas och alla möjliga koalitions- och regeringsalternativs proto-totalitära katastrofkurs. Men om den förra blev riktningsgivande, kunde Sverigedemokraterna snart på allvar komma att ensamma representera de högre formerna av demokratin, friheten, och humaniteten i ett politiskt landskap som i själva verket hotar just dessa värden i deras eget namn.

Generellt, och primärt, handlar oavgjordheten här om partiets populism. Tillsammans med nationalismen utgör den det största frågetecknet. I båda fallen är begreppsutredning och centrala dikotomiseringar nödvändiga.

Mycket i den här beskrivna situationen gäller alltså också för liknande partier i övriga Europa.