Karl Pira

Pira, Karl, f. d. 21. nov. 1868 i Ytter-Hogdal, Helsingland; läroverkslärare (lektor 1909).

Hörde som gosse talas om Chr. Jac. Boströms skrift rörande Helvetesläran såsom föremål för ett livligt meningsutbyte mellan hans morfader (k.-herd. J. Titze) och hans fader (trävaruhandl. C. G. Pira) samt en annan släkting (lärov.-adj. O. E. Lindström). Tog starkt intryck av G. Claësons omdöme i Översikt av svenska språkets och litteraturens historia (4:e uppl. ss. 197-198) angående filosofien i Sverige under förra delen av 1800-talet. Blev under skoltiden ytterligare speciellt intresserad för Boströms filosofi genom några uttalanden av en kristendomslärare, J. Personne (nu biskop i Linköping). Studerade med intresse Sjöberg-Klingbergs läroböcker i logik och antropologi. Student i Uppsala h. t. 1886, hörde han filosofiska föreläsningar av E. O. Burman, H. Edfeldt, K. R. Geijer och C. Y. Sahlin samt historiska av H. Hjärne; studerade speciellt reformationstidevarvet. Sökte tidigt intränga i E. v. Hartmanns filosofi, men fann denna vara principiellt självmotsägande, liksom även all “positivism” och “agnosticism”, så snart de vilja gälla såsom grundade på vetenskaplig bevisning. Studerade med intresse även teosofisk litteratur, såsom betydelsefull ur psykologiska och kulturhistoriska synpunkter. Ansåg sig kunna konstatera, att såväl det gängse glorifierandet av Wikner som det stereotypa kalumnierandet av Boström och dennes skola röjde brist på vetenskaplig objektivitet i omdömet. Beundrade Burman och Sahlin; föranleddes genom V. Norströms recension, i Nord. Tidskr. 1887, av Burmans arbete Om teismen till ett allt intensivare studium av Boströms filosofi och dennas historiska betydelse, vilket ledde honom till den övertygelsen, att varken Sahlin eller Burman verkligen lyckats i att inom kunskapsteori och metafysik bättre än Boström själv vetenskapligt genomföra dennes “rationella grundtanke”, såsom Norström velat göra gällande. Kunde ej heller finna Sahlins kritik av vissa punkter i Boströms filosofiska statslära vara rätt träffande, än mindre finna Hjärnes åsikter om denna lära vara riktiga ur rent historisk synpunkt. Ansåg, att striden mellan Nyblaeus och Edfeldt om Boströms idélära ur den strängt vetenskapliga synpunkten för ingen del rätteligen kunde anses innebära någon “självupplösning” av den boströmska filosofien, utan blott vara en obetydlig episod, föranledd genom Edfeldts svaga uppfattning av Boströms terminologi.

Beslöt med anledning av ett uttalande av Hegel (enl. Afzelius) att icke söka bliva akademisk filosof, utan i stället bliva läroverkslärare samt använda all disponibel tid och kraft på arbete för vetenskaplig utveckling av Boströms rationella idealism och för bekämpande av den för svenska folkets andliga odling högst skadliga förvridning av Boströms filosofi i allmänhet och hans samhällslära i synnerhet, som i ej ringa mån framkallats av partisinne och kotteriväsen vid och utom universiteten. Påverkades vid detta beslut särdeles starkt av den livliga övertygelsen, dels att Boström för ingen del “förgått sig” genom några uttalanden i den illa beryktade stridsskriften emot Borelius, vilken vid sitt angrepp på Boström kommit fram med följande uttalande om Boströms filosofi: “en åsikt sådan som denna kan endast leva i mörkret”, dels att det gängse partitagandet till förmån för Borelius vittnade om både moralisk och intellektuell ovederhäftighet hos vida kretsar av den filosofiskt intresserade allmänheten i Sverige (jfr Pedagog. Tidskr. 1910, ss. 91-92). Samarbetet med G. J. Keijser (från 1903) samt deltagandet i Boströmsförbundets stiftande och verksamhet (från 1908) blevo av stor betydelse för hans skriftställeri. Deltog vid arbetet med översättning av ett urval ur Boströms skrifter till tyska (Philos. Biblioth. n:r 30, Felix Meiner, Leipzig, 1923).

Anser sin filosofiska ståndpunkt kunna karaktäriseras såsom 1) innebärande en systematisk monism. Ansats därtill finnes hos de eleatiska filosoferna. Dialektiskt utvecklad är ståndpunkten genom Platos undersökningar, i och genom vilka t. ex. Aristoteles, Kant och Hegel äro i förväg principiellt vederlagda. Efter åtskilliga kraftiga ansatser hos t. ex. Leibniz, Biberg, Grubbe och Bachmann (System der Logik, 1828) har Boström vetenskapligt fastställt och klart formulerat ståndpunktens grundvalar (jfr i hans Prop. t. statsl. §§ 35-40, 49-51, 59-2 med §§ 1-22). Den systematiska monismen är emellertid möjlig endast såsom 2) positivt kritisk och därföre strängt immanent rationalism (jfr a. a. §§ 46-51, 57-62, 5-14 med §§ 32-45). Kant är blott negativt kritisk rationalist och därföre, mot sin avsikt, beständigt driven till en självmotsägande transcendens (jfr Hegel, Enc., § 44, och Will. der Log., Einleit.) samt till ett vacklande mellan dualism och en fragmentarisk ansats till monism. Den strängt immanenta rationalismen är skarpt åtskild från empirismens intellektualism, begreppsempirismen, stundom vilseledande kallad “rationalism”, och är i sin ordning möjlig blott såsom 3) konkret teistisk idealism, vilken innebär vad E. G. Geijer åsyftade med sitt uttryck: “en verklig synthesis a priori av intelligens och intelligens” (Människans hist., 2 uppl., s. 163). Vetenskapligen är denna grundval för allt vetenskapligt filosoferande bäst formulerad av Boström (Prop. §§ 41-48). Därmed är given den principiella fulländningen av Platonismen (jfr Bostr. Skr. II, ss. 20-23, och S. Ribbing, Platos idélära s. 60 ff., 29, 346). Därvid är ej fråga om någon som helst transcendent strävan till “rent teocentrisk” ståndpunkt (jfr Hegels lära om “världsanden” i “tänkandet”), utan blott om ett strängt logiskt grundat krav på den äkta (ej empiristiskt förvanskade) “antropocentriska” ståndpunkten, med vilken den “teocentriska” i rimlig mening är ursprungligen organiskt förenad (jfr K. Pira, Om grundformerna i den reella logiken, Om idésystem och talsystem, Analys av de logiska axiomerna (i Festskr. f. V. Norström, 1916), Transsubjektiv och idealistisk kunskapsteori (i Svensk Humanistisk Tidskr. 1918)). Därmed är givet det strängt logiska sammanhang mellan kritisk kunskapsteori och kritisk metafysik, vilket de tyska konstruktionsidealisterna, till följd av sin begreppsempirism, lika litet som Kant eller kantianerna kunnat vetenskapligen utreda (jfr ytterligare K. Pira i Boströmsförb. skr. XLIII, ss. 26-79). Därmed följer även en verkligen logisk samstämmighet mellan praktisk och teoretisk filosofi, speciellt mellan historiens filosofi och etik. Ty 1) måste ändamålsenlighet partikulärt jakas och nekas om världsprocessen, under det att universellt jakande och nekande i antytt avseende måste förkastas; 2) måste positiv självmakt (“valfrihet”) likaledes partikulärt jakas och nekas om människoindividen såsom aktuellt viljande i egentlig bemärkelse – under förkastande av såväl indifferentism (med dess upphävande av orsaksgrundsatsen) som determinism eller fatalism (med dess spekulativt empiristiska missförstånd av orsakslagens verkliga betydelse; jfr Bostr. Prop. §§ 14, 18, 40, 46-51, 59). I samband därmed uppvisas en verkligen rationell allmängiltighet hos vissa “värden”, under det att utan den teistiska metafysiken varje pretenderat allmängiltig värdelära är otänkbar annorlunda än såsom ett fragment av en empiristisk antropologi (mot nykantianerna; jfr §§ 22, 38-40, 50-56, 61, 62 i Bostr. Prop. samt §§ 88, 89 i hans Statslära). Därmed blir också en mänsklig “aktivism” verkligen logiskt, etiskt och estetiskt möjlig; men såväl “optimism” som “pessimism” måste förkastas såsom orimliga; däremot blir en “meliorism” för människan praktiskt nödvändig, ehuruväl “pragmatismens” indifferentism gent emot verkligen objektiv sanning måste stämplas såsom dels logiskt orimlig, dels etiskt förkastlig (jfr K. Pira, Om människans självtillfredsställande, Bostr.-förb. skr. XXXI; Synpunkter i rationell psykologi, 1914, ss. 36, 49-50).

Sålunda erhåller människans filosofi (icke filosofien i och för sig själv, d.v.s. Guds eget allvetande) en experimentell sida. Men experimenten inom den mänskliga filosofiens område äro rationella och ethico-organiska, icke empiriska och tekniskt mekaniska, omedelbart nämligen; och det naturvetenskapliga experimenterandets möjlighet och hypothetiska nödvändighet för människan förklaras då också konsekvent, något som är omöjligt på naturalistisk ståndpunkt: positivismens dyrkan av det empiriska faktum såsom sådant är principiellt självmotsägande (jfr K. Pira, Om grundformerna i den reella logiken, ss. 10 ff., 151-154, 208, 221; Synpunkter i rationell psykologi). Människans filosofi kan då såsom universell principvetenskap bliva: 1) strängt demonstrativ; den bevisar även den hypotetiska giltigheten av de synpunkter, som ligga till grund för deskriptivt konstaterande av fakta. Den blir 2) den demonstrativa vetenskapen om väsendet i inskränkt och egentlig bemärkelse; måste då ock behandla fenomenet just som fenomen i egentlig bemärkelse, d.v.s. bevisa vad det är, som konstituerar dess egenskap att vara företeelse av realväsendet för ett ofullkomligt förnimmande subjekt. Men noggrant måste den mänskliga filosofien avhålla sig från varje försök att demonstrera fenomenets faktiska bestämdhet såsom nödvändig i sina empiriska detaljer (emot hegelianismens deduktioner), emedan en sådan “demonstration” vore självmotsägande. Ty om ett fenomen i alla avseenden hade inre och nödvändig bestämdhet, så vore det icke fenomen utan realväsende (empirismens error principalis; jfr Bostr.-förb. skr. XLV, ss. 36-47). Inför det subjekt, som genom sin ofullkomlighet är grund till realväsendets ofullkomliga form i den faktiska tillvaron, måste fenomenet förete sig just såsom något yttre och tillfälligt. Därföre måste människans filosofi 3) vara vetenskapen om realväsendet såsom i och för sig alltigenom varande rent ideell och absolut personlig verklighet, om vilken varje fysisk bestämdhet och abstrakt karaktär måste kategoriskt nekas. Och just därföre kan denna verklighet av människan enligt hennes tänkandes immanenta lag verkligen tänkas såsom tillräcklig grund för den givna, relativt sinnliga och relativt förnuftiga tillvaron och utvecklingen. Ty det oändliga förnuftet, tänkt såsom absolut person, måste i, för och genom de ändligt förnuftiga och relativt personliga väsenden, som äro individuellt självmedvetna momenter av det absoluta systemet såsom fullkomligt självmedvetande, med inre nödvändighet vara den tillräckliga grunden till allt givet. Men detta givna självt måste då vara givet just såsom ett indeducibelt faktum, vilket är den för människans ofullkomliga självmedvetande i självutvecklingens form nödvändiga utgångspunkten för all vetenskaplig analys och då helt naturligt föranleder en mångfald av misslyckade spekulationsformer, innan den mänskliga filosofiens problem (Vad är det Hela?) kan med logisk stränghet approximativt lösas (jfr K. Pira, Om grundf. i den reella log., s. 154 ff.; Det principforskande förståndets regress till filosofiens systematiska princip, i festskr. f. Burman, 1910; Om idésystem och talsystem, Bostr.-förb. skr. XXXIX, s. 48 ff.).

Selbstdarstellung av Pira i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925)

Tilläggas bör att Pira, trots vad han här säger om beslutet att inte bli akademisk filosof, 1916 hade sökt och även kompetensförklarades för professuren i teoretisk filosofi i Uppsala efter K. Reinhold Geijer, som erhölls av Phalén. Se Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), s. 195, och Från Hägerström till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (1984), s. 59.

3 Responses to “Karl Pira”


  1. 1 Staffan Humlebo November 7, 2010 at 3:36 pm

    Här är en länk som passar din blogg, om du inte redan har den.

    Annars en klart trevlig sida där jag har mycket kvar att bekanta mig med !

    • 2 Jan Olof Bengtsson November 7, 2010 at 4:33 pm

      Välkommen till bloggen och tack för vänliga ord! Menar du länken till din blogg? Jag ska titta på den sssm!

  2. 3 Staffan Humlebo November 18, 2010 at 7:07 pm

    Nej jag menade en helt annan länk som jag glömde klistra in….är på telefon just nu men det handlar om books.google.com och Axel Nyblaeus bok “Är en practisk philosophi möjlig efter Hegels verldsäsigt”
    Tror den ligger i fulltext där och är mycket trevlig att läsa. Obs det äinte felstavat på slutet…
    Mvh
    Staffan


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi