Jan Olof Bengtsson

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen, och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänsterterroristerna har begått grova brott. Offren är oskyldiga. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa – man kunde använda betydligt starkare ord – att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar – och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna – ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers, kanske i viss mån även kommunisternas – på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet – om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet – gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten nedan.

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tiotals miljoner egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som försvarar marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterterrorister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella tillbakagång, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambragt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där en del av inslaget från Publicistklubben kan ses från 15.10:]