Jan Olof Bengtsson

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUF:s ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelevanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDU:s användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.