Jan Olof Bengtsson

Tradition & Fasons Dag Elfström ifrågasätter SD:s socialkonservatism: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och på grund av SD:s framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda den i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som det ser ut hos SD som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SD:s försvar för den svenska modellen är inte S:s. SD förkastar ju S:s typ av socialistisk ideologi och urskillningslösa kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SD:s version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju, under den viktorianska eran, arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i den artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en mer avancerad och vad jag skulle vilja kalla dynamisk socialkonservatism. De historiska, kontextspecifika begränsningarna är uppenbara. Flera andra politiska, ekonomiska, sociologiska och filosofiska bidrag från samma tid såväl som senare är lika viktiga för en sådan utvecklad socialkonservatism som Disraelis och Bismarcks åtgärder och även, och inte minst, syften. Också vad som på något problematiskt sätt kommit att kallas “civilsamhället”, det som bättre beskrivs, med Robert Nisbet, som de “mellanliggande grupperna”, är likaledes viktigt i detta sammanhang. Men dessa reformer utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i avsevärd kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, vars användning åtminstone av samma term som förekommit inom unghögern, folkhem, trots alla skillnader väl inte helt saknar betydelse. Bland dess väljare levde en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla, som inte minst Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som så föredömligt förklarat den viktiga roll konservatismen skulle kunna spela idag, på utmärkt sätt levandegjort för oss.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt, och närmast värderingsmässigt, högst problematiska, radikalmodernistiska element.

Jag har alltid försökt ifrågasätta många av de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som kan ses som liggande i linje med en mer genuin, dynamisk socialkonservatism försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Hägerström bidrog förvisso med en del viktiga historiska, utredningar inom ramen för sina proto-analytisk-filosofiska perspektiv. Men de egna, positiva ståndpunkter som han stannade för var problematiska, och blev grundläggande för hela den på nytt sätt politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den alltför långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvändig ifråga om den svenska modellen (i vid mening) som helhet. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. Förvisso finns problem och begränsningar även i dem, i det större historiska och internationella perspektivet. Men de hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När M:s och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tecknen på den svenska högerns karaktäristiska kollaps.

Det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför krigen gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling.

Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag ser dess begränsningar, ur flera synvinklar. Men jag känner också något slags ansvar för det. Det är verkligen inte fråga om något nostalgiskt, ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat långt ned när det gäller välfärd i internationell jämförelse.

SD eftersträvar såvitt jag förstår, eller åtminstone hoppas, föreningen av å ena sidan den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och å den andra rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SD:s försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra. Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.