Ordförande Haz talar kort i egenskap av ACP:s ordförande, efter likaledes hörvärde George Galloway som ju nu i bakgrunden av sin journalistiska verksamhet och mediala närvaro är ordförande för Worker’s Party of Britain, vid den formella lanseringen i Moskva igår av den nya politiska plattformen Sovintern:
Den ledande kraften bakom detta initiativ tycks vara vad jag uppfattar som det övervägande konservativ-socialistiska partiet Rättvisa Rysslands ledare Sergej Mironov. Sovintern förklarar sig vara ett internationellt nätverk för en “socialism 2.0”, som drar nytta av den historiskt existerande socialismens erfarenhet, och som säger sig ha samlat 100 partier av varierande socialistiska schatteringar från 70 länder över hela världen. “Sov” i organisationens namn syftar rimligen på Sovjetunionen, och “intern” måste användas på samma sätt som i Komintern.
Det går ännu inte, åtminstone inte för mig, att bedöma i vilken utsträckning detta verkligen är en ny konstruktiv öppning för konservatismen, hur nära organisationen står ryska regeringen, huruvida engagemanget är egentligt internationellt eller huvudsakligen ryskt, hur hållbar och sammanhängande den bredfrontiga visionen är, och hur seriösa och kvalificerade de deltagande partierna. Men det hela förtjänar utan tvekan redan att uppmärksammas.
Haz talar föredömligt om andlig och moralisk auktoritet, som han ställer i motsats till de västkapitalismens enbart materiella som nu dessutom är på väg att gå förlorad. När han nämner 1900-talets socialistiska erfarenhet (han använder här ordet precedent, prejudikat) som en avgörande fördel för dagens socialister i jämförelse med den ryska revolutionens, ett “otroligt arv”, är det värt att känna till att detta alltid också varit en av hans egna huvudpoänger.
Han menar i själva verket att socialismens partiella historiska uppbyggnads fakticitet innebär att kapitalismen egentligen redan s.a.s. är principiellt övervunnen, att trots Sovjetunionens fall någon hållbar återgång till och rekonstruktion av kapitalismen, något borttänkande av socialismens uppnådda resultat, inte är möjligt. Att den markerar en irreversibel utveckling.
Det är förvisso en beaktansvärd poäng för en historiefilosofisk och delvis historiematerialistiskt influerad modernitetsanalys, men den kräver att vad som måste vara dess verkliga, fulla innebörd tas på allvar. D.v.s. det förhållandet att erfarenheten inte bara är positiv utan även negativ och att inte minst det senare måste läras av.
Haz och andra liknande socialister är dock i detta avseende helt klart på rätt spår – vilket förstås är orsaken till att jag försökt lyfta fram dem. De i Sovintern samlade kan nu, vill Haz starkt betona, erbjuda inte bara en materiell utan en andlig, moralisk, kulturell och värdemässig väg för världen.
Olle Bengtsson 