Begreppet “politisk korrekthet” är kontroversiellt. Jag har använt det i mina inlägg i mina inlägg, och menar att det är ett analytiskt och teoretiskt relevant och legitimt begrepp. Utan tvekan finns dock en risk att det används på ett alltför löst, svepande och inexakt sätt. Dess användning kräver en precis definition som bygger på en adekvat historisk och politisk-filosofisk förståelse.
Vad som skett är att begreppet politisk korrekthet kommit att bli en sammanfattande beteckning för det så att säga hittillsvarande resultatet av en lång historisk utveckling som konservativa kritiker av olika slag länge analyserat i andra kategorier. Den specifika utvecklingen från andra hälften av 1900-talet, med Frankfurtskolan och vad som idag av vissa kallas “kulturmarxismen”, radikalfeminismen, den anti-rasism som till sin verkliga innebörd ofta är en anti-vit rasism, den provokativa typen av affirmation av homosexualiteten och så vidare, föregick termens introduktion, men denna utveckling representerar bara en intensifiering av en långt äldre politisk och kulturell dynamik. Den politiska korrekthetens förterminologiska historia, och därmed dess djupare innebörd, måste förstås i termer av de analyser konservativa tänkare och kritiker av olika slag presterat under de senaste århundradena.
En värdefull översikt av centrala aspekter av fenomenet under andra hälften av förra århundradet är Jean Sévillias Le terrorisme intellectuel de 1945 à nos jours (2000). I USA tillhör Roger Kimball de främsta bland de otaliga kritikerna av fenomenet och dess olika uttryck, utan att dock använda själva termen särskilt ofta. Fastän han saknar en del av de djupare historiska och filosofiska perspektiven, härrör de analytiska resurser han använder ur den konservativa tradition som i sak förstått och adekvat beskrivit fenomenet innan termen uppfanns. (I en artikel om Kimball har jag dels uttryckt uppskattning av hans kritik så långt den sträcker sig, dels försökt antyda hur den behöver modifieras och kompletteras, men artikeln är gammal och täcker inte hans författarskap under de senaste tio åren.)
Numera finns emellertid också ett flertal böcker ägnade specifikt åt detta begrepp (eller denna term, i den engelska logiska betydelsen), exempelvis Matthias Hildebrandts Multikulturalismus und Political Correctness in den USA (2005), Geoffrey Hughes’ Political Correctness: A History of Semantics and Culture (2009), och John Lees Political Correctness and Higher Education: British and American Perspectives (2009). Jörg Schönbohms Politische Korrektheit: Das Schlachtfeld der Tugendwächter (2009), är ett exempel på termens numera vanliga användning för kritiska analyser av olika aspekter av samtiden.
På svenska, och med särskild hänsyn till svenska förhållanden, finns den av Pierre Kullbom och Per Landin redigerade Politisk korrekthet på svenska från 1989 och John Järvenpääs Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering från 2006.
Jan Olof Bengtsson 
Per Landins bok finns inte att uppbringa längre, tyvärr. Inte ens på biblioteket.
För svavelosande krönikor, klicka på mitt namn.
Naturligtvis finns den på biblioteket:
http://libris.kb.se/bib/7607679
Jag länkar till just Aktualias Julia Caesar-sida under Julia Caesar i min länklista. Jag ska nu titta närmare även på dina egna inlägg.
Regarding political correctness take a look at the recently published book by Howard Schwartz “Society against itself” at
http://www.amazon.co.uk/Society-Against-Itself-Organizational-Self-Destruction/dp/185575763X/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1294426994&sr=8-1
Thanks for this. V. interesting and important. But perhaps too much Freudianism?
ETT sätt att se på Politiskt Korrekthet är att betrakta den som en religion. Det utvalda folket är de icke-vita folkslagen, Paradiset är tiden före kolonialismen, Satan är Hitler-höger-konservativa krafter, Helgon är Darwin-Dawkins-J S Mill-Frankfurtskolans filosofer-Martin Luther King, Syndernas förlåtelse erhålls om man bashar europeisk kultur och europeiska folk.
De mest ingrodda bastionerna för PK sägs vara Sverige, Kanada och Nya Zeeland. Dvs länder med protestantisk kultur. Det är m a o något pietistiskt över PK. Och väl igång blir den mest en inre affär inom övre medelklassen, man tävlar om vem som hittar flest “negerbollar” mm idiotsaker att förbjuda.
PK är en nihilistisk religion byggd på självhat. Den förtär sig själv. Som Scott Locklin sa: “We have western civilisation, they (=PK-kulturen) have nothing.”
Utmärkt skrivet. Detta synsätt bekräftar också vad jag skrev om de äldre konservativa analyserna av den politiska korrekthetens bakgrund eller förhistoria, eller helt enkelt av dess äldre och mest grundläggande beståndsdelar. Jag tänker närmast på Voegelins analys av de politiska religionerna, av de modernistiska ideologierna som Ersatz-religion.
Den där definitionen måste jag få be om att få bruka själv! 😀
Begreppsförvirringen om begreppet “politisk korrekthet” handlar i mina ögon först och främst om oförmåga att skilja en mer “relativ” politisk korrekthet (d.v.s. den historiska benägenheten att anpassa sina åsikter efter den ideologi som för tillfället råkar vara rådande under en viss tid och på en viss plats) från den väldigt tids- och kulturspecifika “politiska korrekthet” som har sina rötter i Frankfurtskolans lärosatser. Den senare typen, den militant normupplösande, genomgående anti-europeiska “kulturkritiken”, kan med fördel istället kallas KULTURMARXISM.
En lättförståelig men kanske något simplifierad förklaring på den senare, kulturmarxistiska politiska korrektheten kan ses här:
http://www.friatider.se/video-vad-ar-politisk-korrekthet
För övrigt har jag just hittat till din blogg, Bengtsson, och jag är lyrisk. Jag kan knappt tro att du är en praktiserande akademiker i Sverige idag. Du ger hopp till alla oss som tvingas muttra i det fördolda om de bisarra missförhållandena i dagens i princip kulturellt och intellektuellt utarmade Sverige av rädsla att frysas ut offentligt och attackeras av den stasifierade median. Jag ser fram emot att följa din blogg.
Stort tack! Svar följer här sssm; mycket just nu.
Ja, jag håller med om att man också kan använda begreppet politisk korrekthet i en mer allmän och tidlös mening.
Och även jag använder ibland begreppet kulturmarxism – jag hade under flera år filmen med Lind som du länkar till i en videobox på Boxes-sidan i Facebook – tills denna sida togs bort i samband med alla andra katastrofala försämringar av fb förra året.
Begreppet är användbart och på många sätt träffande, men också, tycker jag, åtminstone för vissa syften för snävt. Dels därför att rötterna och substansen i den dynamik som resulterat i dagens tillstånd ligger djupare och är äldre än marxismen, dels därför att de under de senaste årtiondena också tagit sig uttryck som går utöver marxismen, även om de ligger i linje med eller kan förenas med den. Paul Gottfried betonar detta i The Strange Death of Marxism: The European Left in the New Millennium (2005).
Även många marxister, som exempelvis trotskisten Perry Anderson i sin ytterst inflytelserika Considerations on Western Marxism (1976), är starkt kritiska mot eller tar rentav avstånd från kulturmarxismen just därför att den fokuserar på kulturen, “överbyggnaden”, och därmed avviker från den klassiska marxismens tonvikt på ekonomin och politiken, den materiella “basen”.
Postmodernismen i såväl vidare som mer begränsad mening är inte marxistisk, men har likafullt bidragit till den politiska korrektheten. I vad gäller feminismen och postkolonialismen finns en viss strukturlikhet med marxismen såtillvida som kvinnan och tredje världens folk kommit att inta proletariatets plats. Den förra ligger naturligtvis också helt i linje med strävanden inom sovjetkommunismen, och den senare med Lenins imperialismkritik. Men det har också tillkommit så mycket nytt att de i många avseenden ligger långt från åtminstone Marx själv. Även exempelvis Svante Nordin i Sverige talar gärna om “postmarxism”.
(Något som jag tycker inte kommit fram tillräckligt i debatten är att Frankfurtskolans s.k. “västmarxism” förefaller ha varit direkt initierad och understödd av de tidiga bolsjevikerna och Komintern i långt större utsträckning än vad man tidigare trott och “västmarxisterna” själva gjort gällande. Filmen tar väl upp det, men som jag minns det – det var länge sedan jag såg den nu – kunde den gått närmare in på det.)
Men du har helt rätt såtillvida som det mesta av dagens politiska korrekthet, inklusive “HBTQ”, finns åtminstone implicit i Frankfurtskolan, och termen “kulturmarxism” i många sammanhang verkligen är rättvisande och fullt tillräcklig.
Fortsättning följer.
Många fler borde, som du kanske har sett att jag hävdat i andra inlägg och diskussioner i kommentarfält, sluta muttra i det fördolda och vara rädda för att frysas ut och attackeras offentligt. Jag välkomnar anonyma kommentatorer också, och har uttryckt förståelse när några av dem anfört de skäl för sin anonymitet som de fortfarande anser vara tvingande. Men det är av flera andra skäl viktigt att personer som på seriöst och balanserat sätt kan tillhandahålla och representera den intellektuella och kulturella vidgning och fördjupning du efterlyser – och jag finner det slående hur många sådana det faktiskt verkar finnas – framträder offentligt under sina egna namn och lämnar vad jag ändå menar är den onödigt utbredda anonymitetskulturen på internätet med de många typiska oönskade fenomenen (såväl innehållsliga som formella/stilistiska) som den i sig ger upphov till. Jag är glad om jag kan inspirera till detta. Tack igen för dina vänliga ord om mig och min blogg!