Erik Åkerlunds recension

En deltagare dold bakom en av skämtpseudonymerna i den av mig flera gånger kommenterade diskussionen på Flashback har glädjande nog läst, och uttrycker sig vänligt om, min bok The Worldview of Personalism. Det är såvitt jag kan se en seriös debattör, och det är både beklagligt och obegripligt att han, liksom flera andra sådana debattörer i detta forum, döljer sig bakom en pseudonym som förtar och motverkar detta intryck. Han är dessutom ännu en av de många personer i sammahang av detta slag som jag inte kan se har någon som helst anledning att inte skriva under eget namn.

Hursomhelst, det finns anledning att ta honom på allvar. Samtidigt som han uttrycker sig allmänt uppskattande om boken, instämmer han på en punkt delvis med den kritik filosofen Erik Åkerlund framförde i sin recension i Lychnos, vilket ger mig anledning till ännu en kommentar här, i linje med vad jag tidigare skrivit – inte minst i diskussioner i några kommentarfält – om mitt förhållningssätt till Flashback.

Diskussionsdeltagaren skriver: ”Den i övrigt sympatiske Uppsaladoktoranden Åkerlunds anmärkningar är väl av det småaktiga slaget. (Åtminstone vad beträffar kritiken av den svenska “utvikningen”; kritiken beträffande redogörelsen av forskningsläget är delvis berättigad.)”

Jag ska här visa varför Åkerlund har fel inte bara ifråga om kritiken av den svenska ”utvikningen”, utan också om redogörelsen för forskningsläget.

Jag måste erkänna att jag inte närmare känner till Åkerlund. Recensenten är såvitt jag förstår doktorand i filosofi (eller var det åtminstone vid tidpunkten för recensionen), och verkar intressant nog ägna sig åt Suárez och måste följaktligen ha annorlunda och intressantare filosofiska intressen än de flesta svenska filosofer (och för den delen idéhistoriker) idag, och måste dessutom behärska latin. Allt detta är positivt.

På det hela taget är också recensionen positiv. Och den innehåller en kritisk punkt som jag anser viktig: recensenten anser att “förhållandet mellan personalismen och den kristna trinitetsteologin” möjligen förblir “något oklar [sic]”, och att jag “tycks…vackla mellan att utveckla en brottets och en kontinuitetens hermeneutik på detta område”. Detta är en legitim kritik. En utförligare historik över personalismens historiska bakgrund och förutsättningar skulle behöva ägna större utrymme åt detta.

Eftersom min nu aktuella bok berör ursprunget och den tidiga utvecklingen av “the worldview of personalism”, och jag, som jag förklarar, inte anser att den kristna trinitetsteologin i sig utgör en sådan “worldview”, kan emellertid som jag ser det knappast något utrymme sägas ha funnits eller ha behövt avsättas för en sådan utförligare behandling. Den oklarhet Åkerlund uppfattar beror, tror jag, dels på den av det valda fokus och det begränsade utrymmet framtvingade kortfattadheten i denna fråga, dels på frågans komplexitet. Vad jag trots begränsningarna på flera ställen försöker göra är att betona att det är fråga om både brott och kontinuitet, i olika avseenden. Självklart skulle jag vilja ytterligare utveckla och förklara denna tolkning, med tillgång till det utrymme den i mitt sammanhang mindre centrala men i sig intressanta frågan förtjänar.

De övriga två kritiska punkter recensionen innehåller är emellertid märkliga. Tyvärr rör det – liksom i recensionen i Axess (som dock också får sägas vara på det hela taget positiv) – centrala ting, och går över gränsen till uppenbara felaktigheter.

Den första av dessa är den som Flashback-skribenten anser vara ”av det småaktiga slaget”. Det är betecknande att man i den idé- och lärdomshistoriska årsboken Lychnos, som vid sitt grundande, liksom det nya ämnet idé- och lärdomshistoria överhuvudtaget under Johan Nordströms ledning, nästan var en del av ett nationalistiskt projekt, syftande till att fokusera främst på Sverige, ser medtagandet av de svenska personlighetsfilosoferna eller personlighetsidealisterna i det sammanhang jag skildrar som en oberättigad utvikning. Men detta är naturligtvis uttryck för en allmän ideologisk förändring som går långt utöver det personliga småsinnet, alldeles oavsett det senares eventuella samtidiga förefintlighet i enskilda fall.

Det är intressant att konstatera att de uppskattande formuleringarna om avsnitten om de svenska filosoferna i de många positiva utländska recensionerna av boken går långt utöver den blotta artigheten. Det har vid det här laget ganska länge varit en stark trend inom idéhistoria i allmänhet och i andra länder jämförbara discipliner såsom filosofihistoria att vilja inkludera tänkare och strömningar också från mindre språkområden och länder och därmed komplexifiera och få nya perspektiv på och nyanseringar av de stora, välkända huvudlinjerna. Av detta skäl har det oftast varit särskilt avsnitten om svenskarna i min bok som välkomnats och omnämnts. Detta intresse var mycket påtagligt redan när jag arbetade med personalismens historia i England, och jag har också hela tiden mötts av det på internationella konferenser. Tyvärr är det filosofihistorieskrivingen i just Sverige, när den bedrivs inom filosofiämnet snarare än inom idé- och lärdomshistoria, som här släpar efter. Orsaken till detta är naturligtvis i hög grad den mer allmänna, principiellt, ja programmatiskt ohistoriska hållningen hos den fortsatt oproportionerligt dominerande analytiska filosofin, som gjort att idéhistorieämnet sedan mycket lång tid i stor utsträckning hos oss helt enkelt fått ta över filosofihistoriens centrala område.

Recensentens kritik på den nu diskuterade punkten bygger emellertid också på en ren missuppfattning av syftet med och innebörden av mitt inkluderande av de svenska filosoferna.

Åkerlund accepterar att skildringen av “svenska filosofer som Grubbe, Atterbom (1790-1855) [varför årtal just här?!] och Geijer…har…sitt egenvärde, speciellt i en engelsk språkkontext där flera av dessa mig veterligen annars är oåtkomliga”. Men han menar likafullt att “utvikningen till de svenska filosoferna utgör…ett av bokens mer problematiska drag. De utförliga skildringarna av svenska personalister passar helt enkelt inte så väl in i en utvecklingshistoria av detta slag, då sambandet mellan dessa och de anglosaxiska personalisterna, som får sägas utgöra bokens huvudfokus, förblir oklar…denna ‘avstickare’ till det svenska sidospåret [gör] att framställningsgången överlag haltar betänkligt. Detta märks inte minst i de många och långa fotnoterna i inledningskapitlet, som tydligt bär spår av en vilja att säga mer om de svenska förhållandena än den föresatta ramen för boken medger. I linjen från tysk till anglosaxisk personalism blir de svenska personalisterna en alltför lång parentes.”

Felaktigheterna är här flera. De anglosaxiska personalisterna är på intet sätt “bokens huvudfokus”. De brittiska är samtida med Bownes amerikanska personalism, som, som jag visar, fortfarande är normen för själva definitionen av personalismen åtminstone i den anglo-amerikanska världen, men som jag inte diskuterar i de tematiska kapitlen. I själva verket är dessa britter mindre viktiga än de tidigare tyska och svenska personalisterna för mitt historiska argument. Det är snarare skildringen av dessa brittiska personalister, inte svenskarna, som är en “utvikning”, en “avstickare”, ett “sidospår” och en “parentes”. Någon influens från de brittiska ”personal idealists” på Bowne tycks inte föreligga (om någon påverkan fanns verkar det vara Bowne som i någon utsträckning påverkat dem); som jag tydligt förklarar är de medtagna för att illustrera vidden av det tyska inflytandet och existensen av en självständigt utvecklad europeisk personalism av samma typ som den amerikanska och vid samma tid.

Även svenskarna är i hög grad med för att visa vidden av det tyska inflytandet och den självständigt utvecklade europeiska personalismen. Men eftersom de är så mycket tidigare än de anglosaxiska är de alltså viktigare för mitt centrala historiska argument. Som Svante Nordin visat är ju den svenska personlighetsfilosofin en variant eller förgrening av motsvarande av Jacobi och Schelling producerade strömning i Tyskland, om än med självständiga inslag som jag, i linje med de svenska personlighetsfilosoferna själva, betonar starkare än Nordin: som jag förklarar behandlar jag dem också av det skälet att de i vissa avseenden verkligen tycks ge ett tydligare och fullare uttryck för den personalistiska utvecklingen parallellt med Schelling än de tyska motsvarigheterna, de s.k. “spekulativa teisterna”.

Emellertid är det också så, som jag återigen tydligt förklarar i inledningen, att jag inte främst skriver en historia om direkta influenser och påverkningar från tidigare personalister på senare, utan helt enkelt söker påvisa förefintligheten av en världsåskådning som måste benämnas personalistisk långt tidigare än den hittillsvarande forskningen hävdat: det relevanta sambandet med de anglosaxiska personalisterna är ur detta  perspektiv det åskådningsmässiga, inte de direkta och specifika personliga influensernas.

Trots att jag var tvungen att använda ordet ”development” i bokens undertitel, kan den “linje” jag skildrar inte heller i alla avseenden kallas en “utvecklingshistoria” om man med detta förstår en historia om ett entydigt framsteg eller en utveckling till högre eller bättre o.s.v. former. På några icke oviktiga punkter hävdar jag tvärtom i boken att de senare personalisterna snarare betecknar en tillbakagång; ordet ”development” har ju också i historiska sammanhang ofta en mer allmän och vag mening och behöver inte beteckna en ”utvecklingshistoria” i den nämnda meningen.

“Framställningsgången” kan således åtminstone inte av det skäl Åkerlund anger sägas “halta”. Föreställningen om de anglosaxiska personalisterna som bokens huvudfokus motsäger direkt min beskrivning av den “föresatta ramen” i inledningen. Avsnitten om de svenska personalisterna inte bara passar in i denna i ram, utan är mer centrala och nödvändiga än avsnitten om de anglosaxiska.

Den andra märkliga kritiska punkten gäller översikten av ’The Current View of Personalism and its Origins’ i kapitel 1. Det är på denna punkt Flashback-skribenten delvis håller med. Men även här har recensenten helt fel.

Åkerlund skriver: “En annan egendomlighet i boken är att i bokens första kapitel…ges en översikt över personalismens historia utifrån boken The Philosophy of Personalism av Albert Knudson från 1927. Utifrån kapitlets rubrik förväntar sig läsaren, kanske oberättigat, att få en genomgång över det nuvarande forskningsläget kring personalismens historia, men får alltså istället en genomgång av historien utifrån denna över 80-åriga bok (som väl snarast får räknas som ett studieobjekt i sammanhanget, och också står uppräknad såsom primärlitteratur i bibliografin). Visserligen ges genom hela boken inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia, men intrycket består ändå att författaren med detta första kapitel missade chansen att ta ett samlat grepp på dagens forskningsläge i frågan.”

Detta är tyvärr fullständigt missvisande. Kapitlet har två underavdelningar, ’The View of the Historians’ och ’The View of the Personalists’. Genom dessa skiljer jag tydligt mellan sekundär- och primärmaterial (”studieobjekt”). I det första tar jag ett “samlat grepp” på vad jag menar vara relevant historisk forskning – i en utsträckning och med en detaljrikedom som av några bedömare rentav ansetts alltför stor. Eftersom ingen specifik sekundärlitteratur alls finns om de brittiska “personal idealists” som personalister, nödgas jag när det gäller dem också kort behandla de få allmänna filosofihistoriska och andra verk som överhuvudtaget nämner dem. P.g.a. en motsvarande frånvaro av behandling av de tidiga tyskarna som personalister, och den exceptionella betydelsen av delar av Warren Breckmans bok om unghegelianerna för detta område, behandlar jag även den här, trots att inte heller den är specifikt ägnad personalismens historia.

Som jag tydligt klagar finns det helt enkelt inte någon nyare relevant forskning specifikt ägnad personalismens historia som sådan. Detta gäller inte bara personalismen med den anglo-amerikanska definitionen; även ifråga om den europeiska finns såvitt jag sett bara uppslagsboksmässiga historiska framställningar, flera skrivna av thomister. Vad jag går igenom är därför vad som tyvärr är det nuvarande forskningsläget, dagens forskningsläge – ett dåligt och föråldrat sådant. Det är ju just p.g.a. detta läge som jag forskat inom området och skrivit boken.

Naturligtvis finns fragment som direkt och indirekt rör personalismens historia utspridd i sekundärlitteraturen om kontinentaleuropeiska personalister, dialogfilosofer o.s.v. av olika slag som Scheler, Marcel, Mounier, Buber, Maritain, Karol Wojtyła/Johannes Paulus II, Lévinas och andra, såväl som i deras egna verk, men jag har inte hittat något som i några för mina argument väsentliga avseenden går utöver eller avviker från det jag i boken beskriver som den existerande förståelsen. Dessa fragment kan knappast sägas vara forskning om personalismens historia per se, och att gå igenom dem skulle ha varit otillåtligt pedantiskt och gjort framställningen outhärdligt repetitiv.

Det råkar helt enkelt, som jag förklarar, vara så att det är nittonhundratalets amerikanska personalister själva, behandlade i kapitlets andra underavdelning, som producerat den för mig mest relevanta litteraturen, och att den enda seriösa större framställningen från deras sida är hela åttio år gammal. Behovet av ny forskning var skriande, och det amerikanska mottagandet av boken visar också att man länge varit medveten om bristen.

Dock behandlar jag i den andra underavdelningen i kapitel 1 inte alls bara Knudsons bok, som recensenten ger intryck av, utan även de senare amerikanska personalisterna Flewellings, Brightmans, De Wolfs och Lavelys presentationer av personalismens historia.

Det förhåller sig inte heller så att jag “genom hela boken” ger “inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia”. Vad som i de följande kapitlen ges, förutom hänvisningar till det jag redan gått igenom i kapitel 1, är referenser till relevanta enskilda inslag i den allmänna forskningen om de tänkare jag behandlar och de övriga srömningar de tillhör, forskning som inte specifikt och direkt berör “personalismens historia” i sig. Som jag påpekar i inledningen är tänkare som Jacobi, Schelling och Lotze inte kända som personalister utan som tillhörande andra strömningar, och forskningen om och de aktuella framställningarna av personalismens historia har förbisett detta. Det är de spridda, fåtaliga, för mitt syfte relevanta formuleringarna i den existerande allmänna forskningen om dessa för andra saker betydligt mer kända tänkare som jag i de övriga kapitlen använder och lyfter fram. Ett “samlat grepp” på sådan allmän forskning hör knappast hemma i genomgången i kapitel 1 av forskningen om personalismens historia.

6 Responses to “Erik Åkerlunds recension”


  1. 1 Nils July 5, 2011 at 10:39 am

    Det där har ju signaturen Keplersprostata skrivit på Flashback. Det är ingen “seriös debattör”. Tvärtom förstår han väldigt litet. Läs t.ex. hans inlägg där han lägger ut texten om att New World Order är någon konstig konspirationsteori och ingen idéströmning som finns i verkligheten. Han skriver till och med att du menar någonting annat än det som på engelska brukar kallas för New World Order när du skriver “den nya världsordningen”.

    Keplersprostata är en posör som främst ser till etiketter istället för till substansen.

    • 2 Jan Olof Bengtsson July 19, 2011 at 6:22 pm

      Det är möjligt att du har rätt i att denne debattör inte är seriös. Men man kan inte i normala fall avgöra om en debattör är seriös eller inte enbart på grundval av att han har fel på enstaka punkter.

      Denne debattör hade utan tvekan fel om begreppet “the new world order”/”den nya världsordningen”. Men som jag kom att inse av debatten i tråden är hans missuppfattning idag vitt utbredd. Man kan inte säga att han är oseriös endast därför att han delade denna missuppfattning. Han trodde uppriktigt att det handlade endast om en konstig konspirationsteori. Förhoppningsvis har han nu läst mitt inlägg om begreppet.

      Säkert har du läst betydligt mer av honom på Flashback än jag, och det måste vara detta som ligger till grund för ditt omdöme att han är en posör som främst ser till etiketter i stället för till substans. Jag har, såvitt jag minns, bara sett hans bidrag till den tråd från vilken jag här citerade honom.

      Och det är naturligtvis också möjligt att jag fick en alltför positiv bild av honom av det skälet att han skrev att han läst min bok om personalismen, trots att han också hade fel i sitt instämmande på en punkt i Åkerlunds felaktiga kritik. Men inom ramen för min begränsade kännedom om honom i övrigt bidrog detta starkt till det seriösa intrycket.

      Förhoppningsvis får jag tillfälle att läsa mer av honom och då ta ställning till din kritik. Tills vidare tycker jag det känns orättvist att avfärda honom som oseriös endast av det skälet att han hade fel på de nämnda punkterna.

  2. 3 Erik Åkerlund July 15, 2011 at 12:04 pm

    Det är alltid trevligt att bli läst, och extra trevligt att få en konstruktiv återkoppling på en recension. Det är ju det bästa man kan uppnå: att föra vidare ett samtal som påbörjats i och genom boken.

    Många saker klargörs i kommentarerna i bloggposten. Några skiljelinjer tycks ändå kvarstå vad gäller boken. Som jag uppfattar det skiljer undertecknad och författaren oss åt på främst två punkter i vår syn på boken: ställningen för redogörelsen av de svenska personalisterna samt redogörelsen för forskningsläget. Vad gäller kopplingen mellan personalism och trinitetsteologi tycks vi på det stora hela vara överens.

    Rörande den svensk “utvikningen” först, så. Det påpekas i recensionen att återgivandet av de svenska personlisterna säkert är mycket värdefull, och är det också i sig. När jag skrev att kopplingen mellan anglosaxiska och svenska personalister inte klargörs handlar det ju främst just om den direkta kopplingen dem emellan. Det må sedan vara så att det finns en tankemässig konformitet ur vissa aspekter mellan dem; påvisanden av direkta samband – antingen genom direkta kopplingar eller genom en gemensam idéhistorisk bakgrund till deras verksamhet – är i vilket fall som helst ett välkommet komplement till detta perspektiv. De faktiska sambanden mellan två tänkare är ju inte ointressant ens för utvärderandet om förhållandet dem emellan på ett ”rent” idémässigt plan.

    En liten notering, också, i samband med kommentarerna kring detta: när jag skrev ”anglosaxisk” använde jag begreppet i den meningen att såväl ”engelsk” som ”amerikansk” faller under det, alltså i betydelsen ”del av den engelsktalande sfären”. När jag hävdar att tyngdpunkten i behandlingen ligger på anglosaxisk personalism räknas därmed även den amerikanska personalismen in i detta.

    Vad så gäller forskningsläget förstod jag inte riktigt svaret, måste jag medge, mer än att en avvikande åsikt anmäldes. Å ena sidan hävdas det att det inte finns någon senare forskning än Knudsons bok, å andra sidan lyfts några mer nutida namn som utfört forskning inom området senare ändå fram. Om jag dock förstått det rätt är invändningen väsentligen att Knudsons bok är det senaste övergripande verket om personalismens historia, medan senare arbeten är mer fragmentariska, vilket jag skulle kunna förstå (om än inte utvärdera, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i detta forskningsläge).

    En kort anmärkning, slutligen, rörande varför årtal bara sattes ut för Atterbom. Den enkla förklaringen är att årtal för de två övriga redan givits tidigare i recensionen.

    De ovanstående refererade, kvarvarande meningsskiljaktigheterna rörande utvärderingen av boken ska dock inte skymma det omdöme som jag också tycker är huvudpoängen i recensionen: att boken är mycket välskriven och intressant, samt att teserna är mycket väl underbyggda. Man kan inte annat än tacka författaren för att han presenterat detta, för mig tidigare i mångt och mycket okända, område på ett så gediget och vederhäftigt sätt.

    • 4 Jan Olof Bengtsson August 23, 2011 at 8:25 pm

      Tack för svar Erik. Jag återkommer här sssm.

    • 5 Jan Olof Bengtsson September 22, 2012 at 8:50 am

      Jag är ledsen att detta tar litet tid.

      Till att börja med: Du har helt rätt om årtalen för Atterbom. Jag förbisåg att de andra givits tidigare. Det är ovanligt att jag förbiser sådant. Jag ber om ursäkt för kritiken på denna punkt.

  3. 6 Jan Olof Bengtsson November 17, 2012 at 6:53 am

    ”Rörande den svensk ’utvikningen’ först, så. Det påpekas i recensionen att återgivandet av de svenska personlisterna säkert är mycket värdefull, och är det också i sig.”

    Tack.

    ”När jag skrev att kopplingen mellan anglosaxiska och svenska personalister inte klargörs handlar det ju främst just om den direkta kopplingen dem emellan.”

    Den direkta kopplingen – i den av dig avsedda betydelsen av faktisk påverkan – mellan anglosaxiska och svenska personalister klargörs inte av det enkla skälet att den inte finns. Just denna obefintlighet klargörs dock. De svenska personlighetsidealisterna är med som förtydligande och förstärkande illustration av mitt historiska argument rörande den ”spekulativa teismen” i allmänhet.

    ”Det må sedan vara så att det finns en tankemässig konformitet ur vissa aspekter mellan dem;”

    Just så. Det är den jag studerar.

    ”påvisanden av direkta samband – antingen genom direkta kopplingar eller genom en gemensam idéhistorisk bakgrund till deras verksamhet – är i vilket fall som helst ett välkommet komplement till detta perspektiv.”

    ”[D]etta pespektiv”? Den “tankemässiga konformiteten”? Ja, direkta kopplingar kan vara ett välkommet komplement, men de saknas alltså i detta fall och är på intet sätt nödvändiga för mitt argument. En gemensam idéhistorisk bakgrund till deras verksamhet däremot är just vad jag presenterar. Det är inte bara ett ”välkommet komplement” utan, tillsammans med den därifrån oskiljaktiga tankemässiga konformiteten, själva poängen i min argumentation.

    ”De faktiska sambanden mellan två tänkare är ju inte ointressant ens för utvärderandet om förhållandet dem emellan på ett ’rent’ idémässigt plan.”

    Nej, de är inte ointressanta, men de är heller inte nödvändiga, och i detta fall är de alltså obefintliga.

    ”En liten notering, också, i samband med kommentarerna kring detta: när jag skrev ’anglosaxisk’ använde jag begreppet i den meningen att såväl ’engelsk’ som ’amerikansk’ faller under det, alltså i betydelsen ’del av den engelsktalande sfären’.

    OK.

    ”När jag hävdar att tyngdpunkten i behandlingen ligger på anglosaxisk personalism räknas därmed även den amerikanska personalismen in i detta.”

    Även om den amerikanska räknas in ligger tyngdpunkten inte på anglosaxisk personalism. Den amerikanska figurerar ju endast i det andra kapitlets föreberedande diskussion av personalismens definition.

    ”Vad så gäller forskningsläget förstod jag inte riktigt svaret, måste jag medge, mer än att en avvikande åsikt anmäldes. Å ena sidan hävdas det att det inte finns någon senare forskning än Knudsons bok, å andra sidan lyfts några mer nutida namn som utfört forskning inom området senare ändå fram. Om jag dock förstått det rätt är invändningen väsentligen att Knudsons bok är det senaste övergripande verket om personalismens historia, medan senare arbeten är mer fragmentariska, vilket jag skulle kunna förstå (om än inte utvärdera, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i detta forskningsläge).”

    De senares “presentationer av personalismens historia”, som jag kallade dem, är bara uppslagsboksartiklar eller motsvarande, som på intet sätt kan jämföras med Knudson, “den enda seriösa större framställningen”. Jag påpekar bara att jag inte försummar utan tar upp det lilla som finns att ta upp.

    Tack slutligen igen för dina vänliga ord i slutstycket. Jag är rädd att jag inte uttryckte mig tillräckligt uppskattande om motsvarande formuleringar i recensionen! Och jag ber än en gång om ursäkt för dröjsmålet med detta svar på svaret.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi