Som tidigt och tydligt fokus för mötet mellan den abrahamitiska teismen och den grekiska idealismen är Filon i sak och åtminstone för den kristna världen historiskt av stor betydelse. En av de många karaktäristiska följderna av detta möte är den spänning mellan vad som blev läran om skapelsen ur “intet” och läran om manifestationen ur Guds, eller vad som kan kallas det nyplatonska Gudets (Anaximander identifierade den högsta principen som θεῖον) väsen som så småningom uppkommer, och med den sammanhänger naturligtvis flera andra centrala aspekter av frågan om förhållandet mellan Gud, eller vad som nu vagt sammanfattades som Gud, och världen.
Den abrahamitiska teismen fattar Gud som transcendent i förhållande till världen. Men det av den grekiska filosofin påverkade judiska och kristna tänkandet, och möjligen i någon mån även den judiska traditionens egna esoteriserande tänkande och skrifttolkning parallellt med den grekiska filosofins påverkan, uppfattade samtidigt Gud som den enhetliga helhet som på något sätt och i någon mening måste förstås som inneslutande världen. [H. A. Wolfson, Philo (1948), I, 247 f., inklusive not 44.] Gud måste tänkas både som helhet, manifesterande världen inom sig, och samtidigt förblivande transcendent i förhållande till världen på det sätt som de exoteriska skapelse- och skaparföreställningarna gjorde gällande att han var.
Så tänker mycket riktigt också Filon. Hos honom finner vi därför i viktiga grunddrag en modell för den filosofiska teismens – d.v.s. vad som till skillnad från den rent bibliska blev till teologin, den exoteriska religionens modifierande utläggning med hjälp av de grekisk-filosofiska intellektuella instrumenten – försök att lösa frågan om Guds och världens förhållande till varandra. Å ena sidan hävdar han som vi sett enligt Wolfson i motsats till medelplatonikerna att inte bara den materiella skapelsen utan även “idévärlden” är belägen “utanför” Guds tänkande, utanför Guds väsen, utanför Gud, och är skapad av Gud. Gud kan inte sägas vara den skapade intelligibla världens “plats”, τόπος, på samma sätt som det skapade λόγος är det och därmed är identiskt med denna τόπος. Med detta vill Filon markera Guds transcendens och förneka identifikationen av Gud inte bara med världen utan redan med idéerna som skapade intelligibla – av förnuftet förnumna – realiteter.
Å andra sidan hävdar han att den verklighet som tros på och uppfattas som Gud kan i vad han menar vara en annan mening bildligt sägas vara alltings τόπος, inte bara idéernas utan även den skapade materiella världens. Gud är inte τόπος i betydelsen av ett objektivt aristoteliskt rum som rymmer en kropp eller ens i den mening som det skapade λόγος rymmer den skapade intelligibla världen. Men han anses av Filon likafullt kunna sägas vara τόπος såtillvida som han rymmer allt utan att rymmas av något annat, eller i det att “He is himself the space of himself, for He is that which He himself has occupied”. [Ibid. 248 f.]
Teologin, d.v.s. den som exoterism kvarstående men filosofiskt bearbetade bibliska teismen (eller om även detta begrepp förstås som uttryck för eller resultat av den filosofiska bearbetningen, den exoteriska abrahamitiska Gudsuppfattningen och religionen i allmänhet), nådde här fram till den “paradoxala” men sanna sofiska uppfattningen att Gud är världens plats men världen inte Guds plats, även om hans förståelse av vad världen är (fenomenet, apparensen) släpade med sig såväl den grekiska filosofins som den abrahamitiska religionens illusoriska realism. Frågorna om vad i allt detta som är blott rumsanalogier och vad som inte är det, och, om det som är det är det, varför, och om inte, varför inte, och i båda fallen en del andra frågor om rummet tränger sig på just därför att inte heller den klassiska idealismen ännu utvecklat den konsekventa, på det ändliga subjektets analys grundade förståelsen av rummet som liksom tiden fenomenellt, som från andra, sinnligt förnumna fenomen oskiljaktigt fenomen för detta subjekt.