Med sin enhetsfilosofi skiljer sig Plotinos och övriga nyplatoniker från de medelplatoniker som betraktat idéerna, de paradigmatiska eller arketypiska mönstren för fenomenvärldens eller apparensens ordning, som tankar i något gudigt väsens sinne, och därmed höjt ett gudsbegrepp över den platonska demiurgföreställningen. Medelplatonikerna såg denna idévärld, oskiljaktig från gudväsendets eget tänkande, som det högsta, under det för Plotinos – med några föregångare som börjat röra sig i denna riktning, som Albinos och Kelsos – och hans efterföljare det högsta är det absoluta ett i vilket varken ett sådant väsen eller någon mångfald av dess tankar eller idéer finns.
Det högsta, ettet, sägs vara varken intelligens eller vara, utan överordnat båda. Detta är en mycket problematisk position, vidareförande oklarheten hos Platon ifråga om innebörden av varat och övervarat. Bland Plotinos’ efterföljare kom Porfyrios, Marius Victorinus och andra att utlägga det hela som “för-varande”, preexistent, och Proklos och Pseudo-Dionysios som hyperessentiellt hyperexisterande – begrepp som också, milt uttryckt, kräver tolkning och utläggning.
Men mer omedelbart torde positionen kunna förstås som följden av en förväxling av principium cognoscendi och principium essendi, eller av uppfattningen att, med Spinozas uttryck, omnis determinatio est negatio. Ett begrepp är allmännare och logiskt överordnat i det att det äger färre bestämningar, men denna förståelse av enhetens begrepp som det högsta, och därför tommaste, är blott en vår förståndsabstraktion; det verkliga varande – och inte minst som i detta fall det högsta, det absoluta – måste vara konkret. Att hävda att tillskrivandet av en bestämning till det absoluta innebär förnekandet av en annan som denna motsäger, eller, om man varierar detta med hänsyn till just enheten, att hävda att flera olika bestämningar introducerar en med dennas enkelhet oförenlig mångfald och sammansatthet och därmed negerar den, är att förväxla vårt ändliga förstånds med nödvändighet i successiva moment fortskridande försök att tänka den högsta enheten med dess vara i sig och dess egen reella förenadhet av dessa bestämningar i en konkret osynnrad helhet.
Hela den klassiska buddhismen domineras av oviljan att använda positiva bestämningar för nirvana, eftersom sådana alltid är begränsade av vår konditionala existens’ ändliga betingelser och därför ansågs snarast motverka syftet att begripliggöra tillståndet bortom denna. Detta är på ett plan eller för vissa syften begripligt. Men filosofiskt rätt förstådd tycks problematiken vara onödig och byggd på ett missförstånd. Och lika litet som någon annan monistisk apofatiker kan Plotinos vara helt konsekvent ifråga om bestämningslösheten. Ettet är för honom åtminstone något slags δύναμις, en kraft eller potential.
Men Plotinos förnekar alltså att den högsta enheten är i de nämnda medelplatonikernas mening förnimmande. Liksom flera av dessa upptar Plotinos ofta avsevärda moment av aristotelism. Det allmänna äger för Aristoteles inte på samma sätt som för Platon en intellektivt-kunskapsmässigt fastställbar metafysisk status; hans former har av de flesta uttolkare ansetts endast kunna existera i något annat, i tingen, varför vi förstår dem genom rationell extraktion från den empiriska erfarenheten. Ändå var för Aristoteles den högsta gudiga anden det aktiva intellektet, som själen kan äga delaktighet i och förverkliga sin enhet med genom sin suprarationella, intellektivt kunskapsmässiga räckvidd. Med tonvikt på detta kunde aristotelismen lätt upptas i och bidra till att forma den större platoniska strömningen. Genom att förlägga de platonskt uppfattade idéerna inom detta aristoteliska högsta intellekts intellektion gick vissa medelplatoniker utöver Platon och närmade sig Filons uppfattning om idéerna i “Guds” tänkande, utan att dock omfatta hela hans abrahamoinspirerade Gudsbegrepp. Detta är också Plotinos’ ståndpunkt, men den gäller bara den andra hypostasen, det högsta intellektets; Aristoteles däremot accepterar inget ett över detta.
Fastän vi enligt Aristoteles inte kan vinna någon begreppsligt-logisk kunskap om individualiteten, ansågs denna dock av honom verkligare eller sannare varande än enligt den generalistiskt uppfattade Platon som är den verkningshistoriskt dominerande. Emellertid är det genom Platons från Aristoteles’ skilda logik som Plotinos söker kunskapsmässigt nå fram till individualiteten. Och han återfinner den inte endast på den sinnliga erfarenhetens plan, utan också i idévärlden. Platons intellektinkluderade idélära individualiseras.
I nyplatonismen har platonismen också sammansmält med pythagoreiska tankeelement. Det tycks rentav anses sannolikt att Plotinos’ hela grundkonception av verkligheten och dess nivåer – den outsägliga enheten höjd över varat, den intelligibla världen med dess mångfald av idéer, själen och materien – återfinns redan hos nypythagoréen Moderatus under det första århundradet e. Kr. [The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 93.] Andra pythagoréer, som Numenius, vacklar emellertid mellan uppfattningen att det högsta står över varat och uppfattningen att intelligensen är den högste Guden. Några forskare har också velat hävda att uppfattningen av den andliga verkligheten som intelligensens värld och därmed av idéerna som tankar eller förnuftsförnimmelser ytterst skulle härröra från pythagoréerna, men denna tes tycks vara omstridd. [Ibid. 105.]
Medelplatonikernas karaktäristiska insats – alltså faktiskt i linje med Aristoteles – synes alltså ha legat i detta att de förlade idévärlden inom gudsväsendets bevetenvaro, dess tänkande, och därmed förklarade idéernas yttersta väsen som dess tankar. Men idéerna förblev, även om de nu rymdes inom en konkret enhet och helhet som kan kallas Gud, en högsta intelligens, likafullt fortfarande blott de abstrakta allmänbegreppens ideellt-verkliga motsvarigheter, fastän dessa motsvarigheters reella status som oberoende av och överordnade demiurgguden nu förändrats i och med förvandlingen till noetiskt innehåll. Denna förvandling till tankar eller nuftsnimmelser innebar en förändring i varastatus, men den upphävde knappast all varastatus överhuvud, reducerade dem inte till blott essens eller vadhet.
Plotinos kvarhåller denna uppfattning, även om han inte ser den intelligerade idévärlden som det högsta. Inte heller är alltså dennas intelligerande intelligens det högsta. För Platon var idéerna i sig överordnade denna, för Plotinos är det i stället ettet som är överorndat inte bara denna intelligens, utan också den av den intelligerade intelligibla världen med dess mångfald. Och ettet är alltså inte i sig intelligerande intelligens eller ens varande. Det är Plotinos’ andra hypostas som är varande som den helhetliga intelligens, den gudiga andlighet, som “rymmer” idéernas mångfald såväl som andliga delintelligenser.
Vad är det vi talar om här? Det är försök att medels konceptualisering förstå och uttrycka något om det ettets andliga närvaro som var och en som inte är alltför nedsjunken i den lägsta hypostasen, eller mer exakt, i fenomenalitetens tätare illusion och mörker, lätt kan uppfatta, här och nu. I hela denna diskussion måste man ha klart för sig att vad vi har att göra med är vad vi idag skulle kalla medvetandetillstånd. Alla de beskrivna nivåerna är belägna inom “själens”, bevetenvarons, eget liv och verklighet, om än i det vanliga mänskliga tillståndet inte aktuellt förverkligat som sådant. Beskrivningen av de olika nivåerna är beskrivningar av dess eget erfarenhets- och tillståndsmässiga upp- och nedstigande. Inget av det lägre är eller kan vara helt avskilt från det högre. Förstår man inte det framstår väl allt som endast verklighetsfrämmande abstrakta begrepp och spekulationer. Det är sådana historiska missförstånd och sådan allmän oförståelse som visar att en ny fenomenologisk medvetandeanalytik här är nödvändig.
Pierre Hadot har i Plotin ou la simplicité du regard (1989) och Exercices spirituels et philosophie antique (1993) i vår tid historiskt förklarat Plotinos och även annan grekisk och romersk filosofi – inklusive stoikerna – mer i dessa termer, och i anslutning till detta dess andliga övningar, den andliga praktik som hörde till den, filosofernas roll som andliga lärare. Därmed har han gjort den antika filosofin betydligt mer begriplig som fenomen, fört den som helhet närmare det traditionella österländska tänkandet och dess andliga kultur.
