Plotinos’ intelligibla värld

Med sin enhetsfilosofi skiljer sig Plotinos och övriga nyplatoniker som jag antytt på en avgörande punkt från de medelplatoniker som betraktat idéerna, de paradigmatiska eller arketypiska mönstren för fenomenvärldens ordning, som tankar i Guds medvetande och som därmed höjt Gudsbegreppet över den platonska demiurgföreställningen. Medelplatonikerna såg denna idévärld, oskiljaktig från Gud och Guds eget tänkande, som det högsta, under det för Plotinos – med enstaka föregångare som börjat röra sig i denna riktning, som Albinos och Kelsos – och hans efterföljare det högsta är den absoluta bestämnings- och åtskillnadslösa enheten där utrymme finns varken för Gud eller för någon mångfald av hans tanker eller idéer. Det högsta är egentligen varken intelligens eller vara, utan överordnat båda (det sistnämnda i den mening Platon antydde och som kan förutsätta en speciell historisk betydelse av vara eller varande).

Den helhetliga intelligens som är Plotinos’ andra hypostas och som rymmer idéernas mångfald, liksom även de delintelligenser som ryms inom denna, är i sig förnimmande väsen. Men Plotinos förnekar alltså att den högsta enheten är förnimmande. Plotinos’ ståndpunkt kan inte betecknas som radikal monism i den meningen att den förnekar mångfaldens realitet (om än denna realitet är av lägre grad än enheten) utan endast såtillvida som den förnekar såväl det filosofiskt-teistiska Gudsbegreppet som den ideella mångfalden som, för att använda en av de många precisa, filosofiska terminologiska konstruktioner som tyskan producerar så mycket bättre och oftare än andra språk, gleichursprünglich med den högsta enheten. Kritiker av radikal monism och apofaticism är ofta benägna att framhålla att den plotinska enhet som ska motsvara den högsta graden av verklighet genom denna konstitutiva obestämdhet tenderar att lika mycket framstå som en intighet.

Liksom flera av medelplatonikerna upptar emellertid Plotinos ofta avsevärda moment av aristotelism. Till dessa kan i viss mån sägas höra den betoning av individualiteten på ett lägre varaplan som återfinnes i hans system. Det allmänna äger för Aristoteles inte på samma sätt som för Platon en intellektivt-kunskapsmässigt fastställbar metafysiska status. Men de former som enligt honom endast kan existera i något annat och som vi kan rationellt förstå genom rationell extraktion utifrån den empiriska erfarenheten av detta andra i form av tingen, anses också av honom existera i det andra som är Gud. Därmed motsvarar hans former i Gud den medelplatonska och filonska uppfattningen av idéerna i Guds tänkande snarare än Platons demiurgtranscendenta, i sig vilande idévärld. Med tonvikt på detta kunde aristotelismen lätt upptas i och forma den större platonska strömninen.

Fastän vi enligt Aristoteles inte kan vinna någon begreppsligt-logisk kunskap om individualiteten, ansågs denna dock för honom verkligare eller sannare varande än enligt den generalistiskt uppfattade, verkningshistoriskt dominerande Platon. Men som vi skall se är det genom Platons logik förstådd som skild från Aristoteles’ som Plotinos söker kunskapsmässigt nå fram till individualiteten. Och han återfinner den inte endast på den sinnliga erfarenhetens plan, utan också i idévärlden. Platons idélära individualiseras.

I nyplatonismen har platonismen också sammansmält med pythagoreiska tankeelement. Det tycks rentav anses sannolikt, att Plotinos’ hela grundkonception av verkligheten och dess nivåer – den outsägliga enheten höjd över varat, den intelligibla världen med dess mångfald av idéer, själen och materien – i själva verket återfinns redan hos nypythagoréen Moderatus under det första århundradet e. Kr. [The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 93.] Andra pythagoréer, som Numenius, vacklar emellertid mellan uppfattningen att det högsta står över varat och uppfattningen att intelligensen är den högste Guden. Några forskare har också velat hävda att uppfattningen av den andliga verkligheten som intelligensens värld och därmed av idéerna som tankar eller förnuftsförnimmelser ytterst skulle härröra från pythagoréerna, men denna tes tycks ha förblivit omstridd. [Ibid. 105. D.v.s. uppfattingen var omstridd vid den tid då det verk jag här använder skrevs. Som jag förklarat i en separat post gör jag inte något som helst anspråk på originalforskning i denna serie. Jag gör heller inte anspråk på behärskning av någon större del av den relevanta sekundärlitteraturen. Serien är en bara en propedeutisk filosofisk och filosofihistorisk bakgrundsstudie. Däremot tror jag mig någorlunda väl ha valt den sekundärlitteratur jag använder.]

Medelplatonikernas karaktäristiska insats – alltså faktiskt i linje med Aristoteles – låg i att de förlade idévärlden inom Guds medvetande, Guds tänkande, och därmed förklarade idéernas yttersta väsen som Guds tankar. Men idéerna förblev, även om de nu rymdes inom en konkret enhet och helhet, Gud, likafullt fortfarande blott de abstrakta allmänbegreppen och deras motsvarigheter, fastän dessa motsvarigheters reella status som oberoende av och överordnade demiurgguden nu förändrats i och med förvandlingen till noetiskt innehåll. Denna förvandling till tankar eller förnuftsförnimmelser innebar en förändring i varastatus, men den upphävde knappast all varastatus överhuvud, som i den senare föreställningen om möjligheten av en rent essentialistisk vad-het.

Plotinos kvarhåller denna föreställning, även om han inte ser denna intelligerade idévärld som det högsta. Inte heller är dennas intelligerande intelligens det högsta. För Platon var idéerna i sig överordnade denna, för Plotinos är det i stället enheten som är överorndad inte bara denna intelligens, utan också den intelligibla världen med dess mångfald, och varat i den av Platon antydda meningen.

0 Responses to “Plotinos’ intelligibla värld”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi