Trots att den kristna platonismen, som ofta oundvikligen skulle komma att leva i ett spänt förhållande till den nya religiösa exoteriska ortodoxin, inte övertog den individualiserade idéläran, upptog den ändå den individualitetsuppfattning ifråga om den individuella själen som i hela den platonska traditionen förståtts som någonting skilt från de allmänna idéerna.
I själva verket är det väl mycket av uppfattningen av själen överhuvud som den kristna platonismen övertar från den äldre hellenistiska, och endast modifierar till vad man kryst-vill mena är tillräcklig överensstämmelse med skapelseläran. Men när den kristna platonismen i Alexandria upptar och vidareför mycket av Filons där redan utförda arbete, avvisas dess ståndpunkt konsekvent av kyrkan (religionens exoterism), och de platoniserande Filon-efterföljarna skulle komma att tvingas till ytterligare eftergifter av det nya imperiella och feodalstatliga ordningssystemet.
Redan Filon hade, i linje med det myckna personifierande som utbrett sig inom judendomen vid denna tid, stundom personifierat också λόγος. Jesus och/eller den tidiga kristna församlingen framträder nu, omtolkande judendomens messiastro, och med förnyade universella anspråk: en konkret individuell person, Jesus från Nazaret, är samtidigt en universell världsfrälsare i betydelsen en frälsare för alla, Kristus; och frälsningen är densamma som i den äldre abrahamitiska traditionen: en kroppsuppståndenhet i ett framtida, från ett från himlen nedkommet nytt Jerusalem styrt järnspire-världsvälde (eller hur det nu är med ordningsföljden för de barnsligt spektakulära mytologiska fantasterierna i den notoriskt grötiga abrahamitiska eskatologin). Redan i den s. k. Johannesprologen finner vi en sammankoppling med Filons personifierade λόγος, om än under inflytande också av andra faktorer, och de s. k. apologeterna med Justinus Martyren i spetsen vidareutvecklar läran filosofiskt.
För Justinus, liksom för den senare alexandrinska skolan, blev λόγος-läran, liksom den varit det för Filon, medlet för den filosofiska föreningen av hellensk filosofi och den nya religionen: λόγος, Guds ord och visdom, var samtidigt det högsta förnuftet som de grekiska filosoferna talat om. Härigenom lägger man grunden för uppfattningen om förenligheten av den grekiska filosofiska spekulationen och den kristna versionen av abrahamismen. Genom den s.a.s. dubbla λόγος-läran kan alexandrinarna betrakta alla tidigare grekiska filosofer som uppfattat något av förnuftet och dess ordning som delaktiga i Kristus, ja som kristna före Kristus. Någon motsägelse föreligger inte.
Λόγος-läran möjliggör också för Justinus tillägnandet av den lära som också i viss form återfinns hos Platon, nämligen läran om den radikala transcendensen, att vad de kristna bara helt enkelt kallar Gud aldrig direkt befattar sig med världen. För Justinus är det endast Sonen som står för mellanhavandena med världen, och eftersom Sonen är det tidlösa λόγος är det också han som i själva verket uppenbarade sig för Gamla Testamentets patriarker: Fadern står för Guds transcendens, Sonen/λόγος för Guds immanens.
Justinus har därmed försökt införa i den kristna åskådningen den platonska distinktionen mellan “Gud” i sig och “Gud” för oss. Daniélou framlyfter hur Justinus’ och övriga tidiga grekiska fäders sätt att göra denna distinktion är centralt för personbegreppet. Fadern är outsäglig, oföränderlig, obestämd, oändlig och obegränsad (απεριγραπτός), och kan därför inte manifestera eller uppenbara sig. Han är också onämnbar (d.v.s. kan ej ges ett namn), ακατανόμαστος. Det som skall kunna ha ett namn måste enligt Justinus dels äga tillräcklig bestämdhet för att kunna individualiseras, dels måste någon föregående finnas som kan ge namnet. “Fadern” uppfyller inget av dessa villkor. I själva verket beskrivs “Fadern” hos de grekiska fäderna endast som en rent obestämd och opersonlig yttersta gudig verklighet, ett Gud, alltså långt från Bibelns JHWH/El.
Detta motsvarar ju ej den exoteriska teologin, men det skiljer sig väl också i sig något från vad som i väst p.g.a. det exceptionella trycket från och den distinkta karaktären hos exoterismen (religionen/teologin/teismen/kyrkan) kom att utvecklas nästan enbart under namnet av den esoteriska traditionen, såtillvida som det i högre grad avlägsnar den transcendenta dimensionen av det absoluta bortom erfarenheten och delaktigheten.
Samtidigt är det alltså för dessa nya abrahamiter ett faktum att Gud har uppenbarat sig. Denne uppenbarade Gud måste därför vara en annan Gud. Men på grund av kravet på Guds etthet måste denne andre Gud förstås som vad som snart skulle börja uppfattas som en annan “person” i Gud, som Justinus på detta sätt anser sig ha bevisat, och vars natur det är att uppenbara sig.
Som det eviga förnuftet är λόγος visserligen lika evigt som den obestämbara “Fadern”, men för skapelsens syften frambringar “Fadern” ändå – och kan denne “Fader” ändå frambringa – λόγος som självständigt. Detta λόγος, Ordet, benämner Justinus περιγραφή, cirkumskription, begränsning. Daniélou förklarar hur det självständiga λόγος således förstås som den obegränsade gudiga naturens självbegränsning, och att denna sker i syfte att frambringa världen och inträda i en relation av kommunikation med densamma.
Λόγος är enligt sin essens identisk med den opersonliga Gudnaturen, “Fadern”, men blir “Sonen”, ett individuellt väsen åtskilt från “Fadern” och en konkret manifestation och “bild” av denne, men κατά περιγραφήν. Περιγραφή är därför här, menar Daniélou, synonymt med “person” (vi kommer snart till de komplexa terminologiska sammanhang och delvis märkliga översättningar som präglar detta begrepps användning i teologin; att omedelbart kasta oss in i dem här riskerar, anar jag, att ickenödigt försvåra introduktionen till denna användning). Person har således betydelsen av begränsning och bestämdhet. Även “namn” är, enligt ovan, synonymt med person. Enligt Justinus har Fadern inget namn, och i en Nag Hammaditext heter det att “Sonen är Faderns namn”, vilket således är detsamma som att “Sonen är Faderns person”. Daniélou drar den signifikativa slutsatsen att
”Au niveau de la théologie chrétienne trinitaire primitive, il est donc inexact de parler de la ‘personne’ du Père et de la ‘personne’ du Fils; le Père n’est pas une ‘personne’; c’est le Fils qui est la ‘personne’ du Père, la personnalisation de la divinité infinie par laquelle le Dieu impersonnel devient personnel, en vue de pouvoir avoir contact avec ce qui n’est pas lui.” [Jean Daniélou, ‘La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, ed., Problèmes de la personne (1973), 115 f.]
Men hur Justinus och de andra apologeterna, som ägde åtminstone någon liten kännedom om den platonska traditionen och det övriga filosofiska arvet, överhuvudtaget kunde komma att trosmässigt omfatta den i sitt tidiga uppbyggnadsskede stadda kristna lärobyggnaden och den kristna missionens berättelser och vittnesbörd, långt före kyrkan uppnått sin maktställning, är ett i stor utsträckning olöst historiskt mysterium. Och det är ett mysterium som bara blir större när vi vänder oss till de mer lärda och avancerade kristna platonister i Alexandria som följde efter dessa. Abrahamismen definieras ju i alla former av en oerhörd mängd sofiskt helt oassimilerbara vildvuxenheter. Den följande tidens tänkande kommer i otrolig grad domineras av de ansträngda ömsesidiga anpassningarna i den framväxande klassisk-abrahamitiska syntesen.