Den tidiga kristna platonismen

Trots att den kristna platonismen, som ofta skulle komma att leva i ett spänt förhållande till ortodoxin, inte övertog den individualiserade idéläran, upptog den emellertid individualitetsuppfattningen på det väsentligaste området, nämligen ifråga om den individuella själen, som i hela den platonska traditionen förståtts som någonting skilt från de allmänna idéerna.

I själva verket är det hela uppfattningen av själen överhuvud som den kristna platonismen övertar från den grekiska platonismen, och endast modifierar till vad man menar vara tillräcklig överensstämmelse med skapelseläran. Den äldre kristna platonismen i Alexandria upptar och vidareför här mycket av Filons där redan utförda arbete, men dess ståndpunkt avvisas av ortodoxin, och medeltidens platoniserande riktningar tvingas till ytterligare eftergifter.

Redan Filon hade, i linje med det myckna personifierande som utbrett sig inom judendomen vid denna tid, stundom personifierat också λόγος. Jesus och/eller den tidiga kristna församlingen framträder nu, omtolkande judendomens messiastro och med förnyade universella anspråk: en konkret individuell person, Jesus från Nazaret, är samtidigt en universell världsfrälsare i betydelsen en frälsare för alla, Kristus. Redan i den s. k. Johannesprologen finner vi en sammankoppling med Filons personifierade λόγος, om än under inflytande också av andra faktorer än Filons filosofi, och de s. k. apologeterna med Justinus Martyren i spetsen vidareutvecklar läran filosofiskt.

För Justinus, liksom för den senare alexandrinska skolan, blev λόγος-läran, liksom den varit det för Filon, medlet för den filosofiska föreningen av hellensk filosofi och den egna religionen: λόγος, Guds ord och visdom, var samtidigt det högsta förnuftet som de grekiska filosoferna talat om. Härigenom lägger man grunden för den under de kommande årtusendena ofta återkommande och ofta dominerande uppfattningen om den grekiska filosofiska spekulationens och den kristna religionens förenlighet.

Men för Justinus och alexandrinarna var den egna religionen kristendomen, och λόγος var för dem till skillnad från Filon också identiskt med Jesus Kristus, förkroppsligat och manifesterat i honom. Genom λόγος-läran kan de betrakta alla tidigare grekiska filosofer som uppfattat något av förnuftet och dess ordning som delaktiga i Kristus, ja som kristna före Kristus. Någon motsägelse föreligger inte.

Λόγος-läran möjliggör också för Justinus tillägnandet av den lära, som bland andra läror om Gud också återfinns hos Platon, nämligen läran om Guds radikala transcendens, att Gud aldrig direkt befattar sig med världen. För Justinus är det endast Sonen som står för mellanhavandena med världen, och eftersom Sonen är det tidlösa λόγος, är det också han som i själva verket uppenbarade sig för Gamla Testamentets patriarker: Fadern står för Guds transcendens, Sonen/λόγος för Guds immanens.

Justinus har därmed infört i den kristna åskådningen den platonska distinktionen mellan Gud i sig och Gud för oss. Daniélou framlyfter hur Justinus’ och övriga tidiga grekiska fäders sätt att göra denna distinktion är centralt för personbegreppet. Fadern är outsäglig, oföränderlig, obestämd, oändlig och obegränsad (απεριγραπτός), och kan därför inte manifestera eller uppenbara sig. Han är också onämnbar (d.v.s. kan ej ges ett namn), ακατανόμαστος. Det som skall kunna ha ett namn måste enligt Justinus dels äga tillräcklig bestämdhet för att kunna individualiseras, dels måste någon föregående finnas som kan giva namnet. ”Fadern” uppfyller inget av dessa villkor. I själva verket beskrivs ”Fadern” hos de grekiska fäderna endast som en rent obestämd och opersonlig yttersta gudomlig verklighet, alltså något ganska långt från Bibelns JHWH/El.

Samtidigt är det ett faktum att Gud har uppenbarat sig. Den uppenbarade Guden måste därför vara en annan Gud, och på grund av kravet på Guds enhet måste denna andra Gud förstås som vad som snart skulle börja uppfattas som en annan ”person” i Gud, Ordet, som Justinus på detta sätt anser sig ha bevisat, och vars natur det är att uppenbara sig.

Som det eviga förnuftet är λόγος visserligen lika evigt som den opersonlige ”Fadern”, men för skapelsens syften frambringar ”Fadern” λόγος som självständigt. Detta självständiga λόγος benämner Justinus περιγραφή, cirkumskription, begränsning. Daniélou förklarar hur det självständiga λόγος således förstås som den obegränsade gudomliga naturens självbegränsning, och att denna sker i syfte att frambringa världen och inträda i en relation av dialog och kommunikation med densamma.

Λόγος är enligt sin essens identisk med den opersonliga gudomliga naturen, ”Fadern”, men blir ”Sonen”, ett individuellt väsen åtskilt från ”Fadern” och en konkret manifestation och ”bild” av ”Fadern”, men κατά περιγραφήν. Περιγραφή är därför här, menar Daniélou, synonymt med ”person” (vi kommer snart till de komplexa terminologiska sammanhang och delvis märkliga översättningar som präglar detta begrepps användning i teologin, men avstår från att omedelbart kasta oss in i dem här, för att inte i onödan försvåra den första introduktionen till denna användning). Person har således betydelsen av begränsning och bestämdhet. Även ”namn” är, enligt ovan, synonymt med person. Enligt Justinus har Fadern inget namn, och i en Nag Hammaditext heter det att ”Sonen är Faderns namn”, vilket är detsamma som att ”Sonen är Faderns person”. Daniélou drar den dramatiska men signifikativa slutsatsen att

”Au niveau de la théologie chrétienne trinitaire primitive, il est donc inexact de parler de la ’personne’ du Père et de la ’personne’ du Fils; le Père n’est pas une ’personne’; c’est le Fils qui est la ’personne’ du Père, la personnalisation de la divinité infinie par laquelle le Dieu impersonnel devient personnel, en vue de pouvoir avoir contact avec ce qui n’est pas lui.” [Jean Daniélou, ’La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, ed., Problèmes de la personne (1973), 115 f.]

0 Responses to “Den tidiga kristna platonismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi