Själen och enheten

I det den alexandrinska teologin betraktar den med Gud förenade intelligibla världen med dess mångfald och individualitet som det högsta, skiljer den sig från den samtidigt verksamme Plotinos. Den senare erkänner förvisso, som vi sett, den intelligibla världen som lika evig och oförgänglig som enheten men samtidigt tydligt underordnad den (Plotinos’ efterföljare började dock sedermera uppmjuka mästarens fasta åtskillnad mellan den bestämningslösa enheten och den bestämda intelligibla hypostasen).

Fastän Plotinos skiljer mellan förgänglig och oförgänglig individualitet, och äger en klar förståelse av den senare, tenderar han också på grund av uppfattningen om enhetens logiska primat att betrakta återföreningen med enheten som det högsta målet även för de individuella själarna. Genom att höja sig till allt högre stadier av intuitiv, kontemplativ kunskap, uppnås slutligen den yttersta vision av enheten, som samtidigt är en förening med denna.

Men fastän mångfalden för Plotinos är evigt verklig, tillåter den yttersta enhetsprincipen i sig inte den dualism som är nödvändig för att uppfatta den som ickedualistisk. Här återfinns det centrala drag i Plotinos’ filosofi som skiljer honom från medelplatonismens, den kristna platonismens och den kristna ortodoxins ståndpunkter. Hans lära invecklar sig här i samma svårigheter som all monism av denna typ. [Arthur Drews, Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), 22 f. Detta märkliga verk vill samtidigt vara ett filosofihistoriskt arbete, en filosofisk vederläggning av den teistiska filosofin – som av författaren anses ha nått sin höjdpunkt under 1800-talet i Tyskland – utifrån Eduard von Hartmanns ståndpunkter, och ett försvar för Hartmanns ”antiteistiska panteism”. Men de många och långa hartmannianska utläggningarna kan inte överskugga det faktum att de initierade avsnitten om idag ofta förbisedda teistiska filosofer ibland är av stort värde.]

Och den gör det trots att den alltså inte godtager vad som kan kallas den exklusiva monismens illusionslära, exempelvis hos eleaterna eller vissa tolkningar av Shankaras advaita-vedanta (vi behöver här inte gå in på skillnaderna mellan dem), som förnekar all mångfald överhuvud och avfärdar den som ett rent sken – det sken som dock i sig representerar en mångfald och som denna typ av monism icke i sin tur kan förklaras, varför ståndpunkten knappast innebär något framsteg): mångfalden är för Plotinos alltså verklig och såvitt jag förstår t. o. m. evig.

Kanske är det just de här involverade svårigheterna snarare än apofatiska insikter som gör att Plotinos är ytterst förtegen om denna förening med enheten. [The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 261.] Då illusionsläran avfärdas och den intelligibla mångfalden därmed är verklig, kan enhetsvisionen för Plotinos ingalunda som för Shankara bli liktydig med uppgivandet av den individuella själens identitet i ett slutligt sammansmältande med enheten. Den uppnådda visionen, kontakten, föreningen med enheten är endast en glimt, ej ett definitivt tillstånd. Dualismen kvarhålles, enhetens logiska primat leder icke till individualitetens och mångfaldens faktiska upphävande i den exklusiva monismens enhet.

I frågan om de ändliga – d.v.s. begränsade – varelsernas bestående individualitet som sådan blir därför skillnaden vare sig i praktiken eller ens i teorin särskilt stor gentemot den kristna alexandrinska ståndpunkten.

0 Responses to “Själen och enheten”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi