I det den alexandrinska teologin betraktar den med Gud eller Gudet förenade intelligibla världen med dess mångfald och individualitet som det högsta, skiljer den sig från den samtidigt verksamme Plotinos i det att han, fastän han som vi sett förvisso erkänner den intelligibla världen som lika evig och oförgänglig som enheten, samtidigt vill förstå den som i annan mening underordnad den senare. Plotinos’ efterföljare började dock uppmjuka denna fasta åtskillnad mellan den ofta problematisk som bestämningslös uppfattade enheten och den bestämda intelligibla hypostasen.
Fastän Plotinos skiljer mellan förgänglig och oförgänglig individualitet, och äger en klar uppfattning av den senare, tenderar han också på grund av förståelsen av enhetens självklara verklighet och logiska primat att betrakta et slags återförening med den som sådan som det högsta målet även för de individuella själarna. Genom att höja sig till allt högre stadier av intuitiv, kontemplativ kunskap, uppnås slutligen den yttersta vision av enheten som samtidigt är en förening med denna. Åtminstone ges det intrycket, och uppfattas Plotinos ofta så.
Men i den mån så är fallet invecklar sig Plotinos här i samma svårigheter som all monism av denna typ. [Arthur Drews, Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), 22 f. Detta märkliga verk vill samtidigt vara ett filosofihistoriskt arbete, en filosofisk vederläggning av den teistiska (i vanlig, teologisk mening) filosofin – som av författaren anses ha nått sin höjdpunkt under 1800-talet i Tyskland – utifrån Eduard von Hartmanns ståndpunkter, och ett försvar för Hartmanns antiteistiska panteism. Men de många och långa hartmannianska utläggningarna kan inte överskugga det faktum att de initierade avsnitten om idag ofta förbisedda teistiska filosofer ibland är av stort värde.] Och den gör det trots att den alltså inte godtar vad som kanske kan kallas den exklusiva monismens illusionslära exempelvis hos eleaterna eller, som vissa velat mena, i Shankaras advaita vedanta (vi behöver här inte gå in på skillnaderna mellan dem), positioner som skulle förneka all verklig mångfald överhuvud och avfärdar den som ett rent sken. Men denna förståelse är ju ohållbar, då det nödvändigt av något subjekt uppfattade skenet också representerar en mångfald och som denna typ av monism icke kan förklara. Mångfalden är självklart för Plotinos verklig och, om än inte i ettets mening (αἰών), evig i likhet med det mångfaldsuppfattande ändliga själssubjektet.
Kanske är det just de här involverade svårigheterna snarare än apofatiska insikter som gör att Plotinos är förtegen om föreningen med enheten. [The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 261.] Då detta inte är illusionsläran, och den intelligibla mångfalden därmed är verklig och “kroniskt” evig, kan enhetsvisionen för Plotinos inte som för Shankara involvera uppgivandet av den individuella “själens” identitet i ett slutligt sammansmältande med ettet. Den uppnådda visionen, kontakten, föreningen med detta är endast en glimt, ej ett definitivt tillstånd. I verkligheten kvarhålls en dualism, enhetens självklara verklighet och logiska primat kan icke leda till individualitetens och mångfaldens faktiska upphävande i den. I frågan om de ändliga – d.v.s. begränsade – subjektens bestående individualitet som sådan blir därför skillnaden vare sig i praktiken eller ens i teorin särskilt stor gentemot den alexandrinsk-kristna ståndpunkten.