En framtida himmel på jorden

När kyrkan med de antignostiska fäderna i spetsen insisterade på att frälsningens innebörd är befrielse från synden och återställande av det ursprungliga, syndfria mänskliga tillståndet, stod den naturligtvis icke i motsättning mot Paulus. Såsom flerstädes avspeglas i breven var Paulus själv den förste motståndaren till de kristna gnostikerna, och upptagandet av Pauli brev i kanon är väl ett led i det fortsatta utmanövrerandet av deras riktningar; den etablerade, Paulusdominerade kanon ger ju inte någon rättvisande bild av den tidiga kristenheten.

På detta sätt undanträngdes gradvis den filosofiska dualismen och föreställningen om i idealismens mening andlig fortlevnad: människan skulle uppstå som människa. [Om läran om kroppens uppståndelse, dess uppkomst, innehåll och konsekvenser, se Caroline Walker Bynum, The Resurrection of the Body (1995).] Kroppen och själen är en enhet och en skapad enhet. [Roger Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 40.] Om vi bortser från de delvis inifrån de egna traditionerna utvecklade men också av den klassiska idealismen påverkade esoteriska tolkningarna, som dock kan stödja sig på icke oviktiga Jesusord, kan från allmänna bibliska och de gradvis fastslagna ortodoxa kristna utgångspunkterna ingen annan odödlighet givas än den som uppnås genom ett sådant Guds ingripande som förlänar det skapade och materiella andligt, bestående, fullkomligt, ja evigt liv. Och det är alltså just detta som är den kristna frälsningen i uppståndelsens form. Men inte heller denna tanke har något överväldigande skrifligt stöd i GT. [H. A. Wolfson, Philo (1948), I, 397.]

Under kristendomens hela fortsatta historia har ortodoxin fortsatt att insistera på det nödvändiga sambandet mellan kropp och själ; om sambandet är upplösligt, så är åtskillnaden dock endast temporär och därför på något sätt aldrig riktigt fullständig. För thomismen och dess i denna fråga av platonismen opåverkade aristotelism är själen åter endast kroppens form. Någon separat ändlig, andlig varelse, principiellt skild från kroppen, och som i sig bestämmer vad vi kallar den personliga identiteten, kommer inte ifråga.

Ibland förmedlas intrycket att frälsningen här och nu innebär att den nuvarande existensformen i sitt återvunna syndfria tillstånd förevigas – vid den tid då den nytestamentliga kanon, som alla senare kristna teologer är bundna vid i sitt tänkande, tillkom, väntade man sig ju Kristi omedelbart förestående återkomst. Eller – vanligare – så hävdas att själen, efter att tillfälligt ha skilts från kroppen i döden, skall återförenas med kroppen som uppstår vid Kristi återkomst och domen. Därefter inbryter för de under vilddjurets förföljelser trogna tusenårsriket i Kristi närvaro. [Upp. 20:4-6.] Efter detta rike uppstår övriga frälsta och inbryter ”evigheten” – men det är fortfarande inte fråga om något i metafysiskt distinkt mening andligt liv, det handlar fortfarande om ”människan” och om ”en ny himmel och en ny jord”. [Upp. 20:5, 21:1-3, 10-27, 22:1-5.]

Denna lära må kanske vara förenlig med uppfattningen av Gud som evig i betydelsen tidlös i åtminstone en dimension av sitt väsen, men den frälsta, kropp-själsliga människans evighet är enbart framtida, en tidslig oändlighet. ”Denna värld” kontrasteras i kristendomen inte mot en transcendent ”annan” värld, en alltid redan existerande evighet, utan med en till framtiden förlagd ”nästa” värld, som är som denna värld, men, i det Nya Jerusalem som ”kommit ned” från ”himmelen”, förvandlad till fullkomlighet och upplyst icke av sol, måne eller lampor utan av Herren Gud, Guds härlighet och Lammet.

Detta har därmed blivit vad de kristna egentligen måste mena med ”himmelen”, “himmelriket”, och det är fullt konsekvent när man likställer detta med ”paradiset”, d.v.s. det ursprungliga, skapade, tidsliga tillstånd i denna värld som nu återställts i sin ursprungliga syndfrihet. Skillnaden mot ”denna värld”, den nuvarande världen, är att Gud i denna framtid blivit ”allt i alla” o.s.v. [Benjamin, ibid., 39.] Hur detta i ljuset av den övriga här diskuterade läran ska tolkas är, milt uttryckt, oklart.

0 Responses to “En framtida himmel på jorden”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi