Slutsatser om treenighetsläran

En systematisk-teologisk framställning från vår tid, Hemberg, Holte och Jeffners Människan och Gud (1982) framhåller med några korta men viktiga formuleringar om de frågor vi här diskuterat att

“Vårt personbegrepp skiljer sig…markant från det antika personbegrepp som var aktuellt när treenighetsformlerna utformades. Vi uppfattar en person som något med ett eget medvetandecentrum. Använder man vårt personbegrepp måste man i enlighet med all kristen tradition säga att Gud är en person inte tre. Det antika personbegreppet, som gamla kyrkans teologer använde, var inte så starkt differentierande. Ibland säger man att det närmast motsvarar vårt begrepp roll, men med den termen kan man föra in ett slags tidstänkande när det gäller Gud, vilket treenighetsläran avvisar. Kanske kommer man närmast de ursprungliga treenighetsformlernas innebörd om man säger att det finns tre eviga verksamhetsformer i den ende Gudens väsen. Inkarnationen innebär då att den utgivande kärlek som alltid finns hos Gud manifesteras inom tidens och rummets gränser i Jesu person.” [Op. cit. 186.]

Utan att helt vara på Mark Twains linje, han som skrev att det bästa botemedlet mot kristendom var att läsa Bibeln, måste man åtminstone nämna att den bild av denna Skrifts Gud som ges i formuleringar som den om den alltid utgivande kärleken här, är något som de tidiga teologer vi här behandlar har hittat på själva. Detta är mycket viktigt att förstå: den västerländska teologi som gör anspråk på att behandla denne Gud handlar oftast i grunden om något helt annat: en egen, självständig filosofisk uppfattning om den högsta verkligheten. Om man verkligen läser hela Bibeln och därmed konkret förstår de drag som i jämförelse med såväl de tidiga fädernas som Hembergs, Holtes och Jeffners Gud gör honom personlig i vår mening, slås man gång på gång av hur man verkligen inte alltid finner någon utgivande kärlek.

Men om vi försöker bortse från detta: Närmade sig redan fornkyrkan i sina formler en ståndpunkt som innebär att personen inte endast är en hypostas i betydelsen en ontomanifestation av en essens eller i betydelsen en manifestation i det överordnade opersonliga varat? Är det en rimlig tolkning att enhetsväsendet förstods som ett personligt enhetligt vara, överordnat treheten? Jag har – utan att på något sätt göra anspråk på att ha förstått detta tidiga treenighetstänkande, det är tvärtom troligt att jag missförstått allting – föreslagit att det kanske inte är osannolikt att det förstods så åtminstone av Augustinus. För honom skulle Gud då ytterst vara en person. Genom upplevelse och direktkontakt i det inre ljuset förstod Augustinus självmedvetandets och Gudsmedvetandets samtidiga nödvändiga enhet och tvåhet; och med denna förståelse, och även genom jämförelser och analogier med själens innehåll och liv, uppfattade han också denna person, Gud, i termer som började likna “vårt” personbegrepp med dess “egna medvetandecentrum”.

Om treenighetens personer i Augustinus’ förklaring, liksom i de föregående, på grund av personbegreppets dåvarande begränsningar framstod som mindre differentierade, så tycks i stället hos honom den personliga enheten och helheten ha framträtt med ny och större skärpa. Den saknade endast den adekvata benämningen. Hemberg, Holte och Jeffner uppfattar klart att Augustinus med sin tolkning betonar den monoteistiska enheten:

“I det kristna tänkandets historia har man använt många bilder för at klargöra innebörden i treenighetsläran. Den mest talande är kanske Augustinus’ analogi mellan de tre personerna i gudomen och de tre huvudfunktionerna i det mänskliga själslivet. Genom den bilden blir det tydligt att treenighetsläran missupppfattas om den sätts i motsatsställning till monoteismen.” [Ibid.]

Man skulle ha velat höra mer om detta, för här närmar vi oss kärnan i den Augustinus’ egenartade insats till vilken han oemotståndligt tycks ha drivits av sin levande inre erfarenhet. Han framlyfte om inte hela Bibelns viljande, skapande, handlande, löftande, vredgande, dömande, förbannande, hämnande, helvetesstraffande, rasistiske, blodtörstige, krigande, genocidale, älskande och svartsjuke exogud, som kyrkan med sin treenighetslära alltså dogminsisterar – och periodvis tortyr-, bålbrännings- och krigsinsisterat – att Jesus är, så åtminstone några aspekter av honom genom upptäckten av såväl en likhet som en närvaro i sin egen persons djup. Och han uttryckte det i en teologi som pekade utöver såväl den platonsk-aristoteliska generalismen som dess ekon i fornkyrklig trinitologi och kristologi.

Det är kanske först den tidigmoderna eran som på allvar tar upp dessa Augustinus’ temata. Den konkreta verklighet han upptäcker hos sig själv och hos Gud kan han inte tänka sig inom ett flertal Gudpersoner i mer utvecklad mening och s.a.s. inom en personlighetskluven Gud. Han hindrades naturligtvis i just detta av det sätt dessa personer hittills förståtts inom teologin. Men trots begränsningarna i denna äldre uppfattning, kan andra uttryck för den inomgudda personmångfalden skönjas hos vissa kyrkofäder.

Åtminstone de s.k. “sociala trinitarianerna” i dagens teologi tycks sedan vid det här laget ganska lång tid hävda detta. Det finns, anar man, anledning att hysa vissa tvivel rörande deras tolkningar, och undra om de inte ur ett rent begrepps- och termhistoriskt perspektiv går för långt, om anakronismer inte smyger sig in. För de sociala trinitarianerna handlar det när vi talar om personer på Guds nivå, trots den begreppsliga utveckling som ägt rum i teologins hägn, fortfarande verkligen om dramatis personae eller socialt rollbestämda aktörers ömsevaro. Hembergs, Holtes och Jeffners formuleringar förefaller mig mer rättvisande. Men återigen, jag gör inte anspråk på att kunna bedöma något av detta, och mitt syfte är alltför begränsade för att jag skulle ha närmare satt mig in i det hela. Det viktiga är att min snabba blick på och ytliga förtrogenhet med de sakliga förhållandena förhoppningsvis ändå är tillräcklig för detta lika begränsade syfte: jag gör bara, liksom ifråga om allt jag här behandlar, vad som för detta och från mitt eget perspektiv framstår som de nödvändiga och relevanta reflektionerna.

Denna ofullständiga och sannolikt av missuppfattningar och felaktigheter helt präglade diskussion av och mitt försök att förstå några framställningar av treenighetsläran och – eller snarare inklusive – kristologin har ändå lett mig till att, med dessa reservationer, undra följande. För det första: kan denna lära i sin slutliga form, t.o.m. utan Augustinus men framför allt med honom, innebära en strikt monoteistisk förståelse av Gud som en primärt personlig, högsta enhetlig och helhetlig väsensvaro, och vad innebär det i så fall filosofiskt? För det andra: förstods denne Gud av Augustinus på ett sätt som bidrog till att ge det framväxande personbegreppet ett rikare och djupare innehåll än det tidigare ägt?

Augustinus nådde alltså fram till sin Gudsuppfattning delvis via sin självuppfattning. Personbegreppets nya innehåll blev därför relevant också på detta mänskliga plan. Men han nådde också sin nya självuppfattning delvis genom sin Gudsuppfattning: vad det nya, det egna självet tillskrivna innehållet förklarade var själens Gudsavbildlighet. Den verklighet Augustinus ännu inte ville eller kunde kalla personlig, är den i vår mening kanske mest personliga.

Likheten med vår uppfattning finner vi, antar jag, i det förhållandet att Augustinus – åtminstone för att den nya religionens dogmatik kräver det – kopplar ihop den så förstådda själen med sin helhetliga mänskliga, psykofysiska varelse, som alltså inte är det hos människan som är Gudsavbildligt. Därmed tycks själen som ensam Gudsavbild skilja sig från den platonska traditionens själ eller högre själ som ytterst är ett med en övermänsklig verklighet, och den utgör i stället tillsammans med den övriga psykofysiken en syndfull såväl som frihalsbar enhet.

Abrahamismen handlar i alla sina former om denna mänskligt jagbaserade enhets frihalsning. Endast när någon teolog plötsligt åtminstone momentant uppfattar något av kruditeten i denna åskådning som inte kunnat döljas av grekisk eller senare filosofi, smugglas ibland, som hos Maimonides, något som liknar den metafysiska idén om en själens strikt transcendenta, tidlösa, andliga varo in som ett yttersta mål bortom “sluttidens” immanenta succession av spektakulära apokalyptiska barnsligheter.

Men när så sker sprängs, som de undantagslöst fientliga historiska reaktionerna visar, hela abrahamismen i luften. Och detta trots att t.o.m. hos dessa teologer några av dennas karaktäristiska element fortfarande grötigt medsläpas och hindrar den undantagsmässiga positionen att sammanfalla med den platonska: den själ som uppnår det med traditionens lära oförenliga tillståndet är själv Skapad av Guds vilja, och gör det först efter att själv ha genomlevt den vanliga eskatologins hela mytologiska kronologi.

Unknown's avatar

Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Leave a Reply