Slutsatser om treenighetsläran

Jag avslutar diskussionen av tolkningen av de fornkyrkliga stridernas betydelse för personbegreppet med att citera en systematisk-teologisk framställning från vår tid, Hemberg, Holte och Jeffners Människan och Gud (1982), som med några ytterst korta men viktiga formuleringar om de frågor vi här diskuterat framhåller att

”Vårt personbegrepp skiljer sig…markant från det antika personbegrepp som var aktuellt när treenighetsformlerna utformades. Vi uppfattar en person som något med ett eget medvetandecentrum. Använder man vårt personbegrepp måste man i enlighet med all kristen tradition säga att Gud är en person inte tre. Det antika personbegreppet, som gamla kyrkans teologer använde, var inte så starkt differentierande. Ibland säger man att det närmast motsvarar vårt begrepp roll, men med den termen kan man föra in ett slags tidstänkande när det gäller Gud, vilket treenighetsläran avvisar. Kanske kommer man närmast de ursprungliga treenighetsformlernas innebörd om man säger att det finns tre eviga verksamhetsformer i den ende Gudens väsen. Inkarnationen innebär då att den utgivande kärlek som alltid finns hos Gud manifesteras inom tidens och rummets gränser i Jesu person. [Op. cit. 186.]

Jag har frågat mig om redan fornkyrkan i sina formler närmat sig en ståndpunkt som innebär att personen inte blott är en hypostas i betydelsen en ontologist separat manifestation av en essens eller i betydelsen en manifestation i ett överordnat opersonligt vara. Om det är en rimlig tolkning att enhetsväsendet förstods som ett personligt enhetligt vara, överordnat treheten. Jag har beskrivit mitt intryck att det inte är osannolikt att det förstods så åtminstone av Augustinus. För honom är Gud ytterst en person. Genom upplevelse och direktkontakt i det inre ljuset förstod Augustinus självmedvetandets och Gudsmedvetandets samtidiga nödvändiga enhet och tvåfald; och med denna förståelse, och även genom jämförelser och analogier med själens innehåll och liv, uppfattade Augustinus också denne person, Gud, i termer som började likna ”vårt” personbegrepp med dess ”egna medvetandecentrum”.

Om treenighetens personer i Augustinus’ förklaring liksom i de föregående på grund av personbegreppets dåvarande begränsningar framstod som mindre differentierade, så tycks istället hos honom den personliga enheten och helheten – om den nu var att förstå som ”Faderns” eller ej – ha framträtt med ny och större skärpa. Den saknade endast den adekvata benämningen. Hemberg, Holte och Jeffner uppfattar klart att Augustinus med sin tolkning betonar den monoteistiska enheten:

”I det kristna tänkandets historia har man använt många bilder för at klargöra innebörden i treenighetsläran. Den mest talande är kanske Augustinus’ analogi mellan de tre personerna i gudomen och de tre huvudfunktionerna i de mänskliga själslivet. Genom den bilden blir det tydligt att treenighetsläran missupppfattas om den sätts i motsatsställning till monoteismen.” [Ibid.]

Man skulle ha velat höra mer om detta, för här närmar vi oss kärnan i den Augustinus’ egenartade insats till vilken han oemotståndligt drevs av sin levande inre erfarenhet. Han framlyfte Bibelns levande, viljande, skapande, handlande, individuellt-personligt ledande, dömande, straffande, älskande och frälsande Gud, Bibelns ὁ ὤν, genom upptäckten av såväl en likhet med som en närvaro i den egna personens inre djup. Han uttryckte det i en filosofi som pekar utöver såväl den platonsk-aristoteliska generalismen som dess ekon i fornkyrklig trinitologi och kristologi.

Det är först den s.k. ”nya tiden” som på allvar tar upp hans temata. Hans Gud är en nygammal Gud. Kanske gör han i sin oförståelse inför Gudomspersonernas åtskillnad inte full rättvisa åt trinitologins djupa aningar om Gudomens personmångfald. Den konkreta verklighet Augustinus upptäcker hos sig själv och hos Gud kan han inte tänka sig inom ett flertal Gudomspersoner i mer utvecklad mening och s.a.s. inom Gud. Men Augustinus hindrades naturligtvis i just detta av det sätt dessa personer redan förstods inom teologin.

Trots begränsningarna i denna äldre förståelse, kan andra uttryck för den inomgudomliga personmångfalden förvisso finnas hos vissa kyrkofäder. Åtminstone de s.k. ”social trinitarians” i dagens teologi tycks sedan vid det här laget ganska lång tid hävda detta. Jag har tvivel rörande deras tolkningar och tycker att de ur ett rent begreppshistoriskt perspektiv verkar gå för långt, att anakronismer tycks smyga sig in. Hemberg, Holtes och Jeffners formuleringar förefaller mig mer rättvisande. Men jag äger inga förutsättningar för att avge något mer bestämt omdöme här.

Av min ofullständiga och kanske av missuppfattningar präglade diskussion av och mitt försök att förstå några forskares framställningar av treenighetsläran, inklusive kristologin, kanske man ändå kan kan dra två sannolika slutsatser. För det första att denna lära i sin slutliga form, till och med utan Augustinus men framför allt med honom, tycks innebära en strikt monoteistisk förståelse av Gud som en primärt personlig högsta varande enhet och helhet. För det andra att denne Gud av Augustinus förstods på ett sätt som gav det termlösa personbegreppet ett nygammalt, djupare och rikare innehåll än det tidigare ägt, med eller utan termen.

Hans väg till denna Gudsuppfattning gick som vi sett via hans självuppfattning. Personbegreppets nya innehåll var därför relevant också på detta mänskliga plan. Men detta innebar givetvis ingalunda att han likställde människan och Gud, eller reducerade Guds själv till människans själv. Vad det nya, det egna självet tillskrivna innehållet förklarade, var istället endast själens Gudsavbildlighet. Den verklighet Augustinus inte ville eller kunde kalla personlig, är den i vår mening verkligt personliga.

0 Responses to “Slutsatser om treenighetsläran”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi