Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Liedmans hela författarskap, utan att ens behöva bekymra sig om den vetenskapliga teoretiska underbyggnaden och tryggt förlitande sig på en solid konsensus, vimlar av omdömen som det i jubileumsvolymen om idéhistorieämnet i Göteborg om Carl David af Wirsén: ”den förstockade akademisekreteraren och boströmianen”. Den svenska idéhistoriska forskningen framstår som inskriven i ett rent ideologiskt och politiskt projekt som uppfattas och försvaras i pseudovetenskapliga termer.

Själv är Liedman alltså visserligen defensivt apologetisk, och Lennart Olausson, som utan omsvep beskriver de dramatiska förändringar han själv vid sidan av Liedman genomdrev  (”De sista åren under 1970-talet föreföll mest vara en väntan, en väntan på att Sandblad skulle gå i pension, så att vi kunde göra något annat av ämnet än vad det var”), antyder visserligen någon osäkerhet rörande huruvida ideologianalysens, d. v. s. den dominerande typen av idéhistoria, ”stelnat till en frusen ideologi eller…torkat ut och nu ersatts av något annat”. Han har också anständigheten att balansera orden om väntan på Sandblads pension med det avslutande påpekandet att idag ”[f]örgubbningen och förgumningen tilltar, snart kommer en ny generation att ta över, en generation som kanske redan börjar vänta på att de gamla skall lämna.”

Men omedelbart därefter följer ett bidrag av doktoranden Christina Schmidt, ’Att tolka eller förändra – om ord och handling’, som visserligen också mobiliserar Aspelin som stöd men som i övrigt präglas av offensiv ideologianalytisk ortodoxi och där hela dennas innebörd står klarare än någonsin redan i första meningen: ”Om frågan ’Varför idéhistoria?’ ställdes, skulle det personliga svaret formuleras som en travesti: Kan man inte (omedelbart) bidra till att förändra världen, så kan man åtminstone försöka förstå den.” D. v. s.: Kan revolutionen inte genomföras just nu, kan den åtminstone teoretiskt förberedas medels den långa marschen genom institutionerna; detta är den enda anledningen till att jag befinner mig här.

Här serveras marxosofisk esoterism på ett sätt som får oss att känna oss förflyttade åtskilliga årtionden tillbaka i tiden – och därmed ges en god bild av ideologianalysens innebörd. Schmidts bidrag avspeglar naturligtvis flera av marxismens sena teoretiska utbyggnader och komplement. Därvid framgår, om än långt mindre tydligt än vad som annars idag är det vanliga, hur man delvis retirerat från de anspråk Lindberg antydde, nämligen att endast den ”borgerliga” vetenskapen är relativ och att man själv, eller det proletära medvetandet i det kommunistiska samhället, är respektive kommer att vara i besittning av den objektiva och absoluta sanningen.

Hos Schmidt är detta emellertid inte en följd av den annars vanliga, i vid mening postmoderna och postmarxistiska anpassning av ideologianalysen (eller varför inte helt enkelt ideologikritiken, som det kallades förr), som visserligen medför ofantliga teoretiska svårigheter men som på intet sätt hindrar att den grundläggande politiska intentionen och riktningen förblir densamma. När hon exempelvis bejakar ”textmetaforen” kan det därför endast vara i den gamla strukturalismens mening. Snarare är anpassningen en variation av Althussers tema om ”ideologins” ofrånkomlighet även under kommunismen. Den göteborgska ideologianalysen förnekar också att ideologi innebär ”falskt medvetande”; ideologi är fastmer ett ”neutralt begrepp”.

Schmidt förklarar att ”ideologianalys ur metodsynpunkt är syntetisk. Den hämtar element från flera traditioner, t. ex. marxism, strukturalism, semiotik, den hermeneutik som tar sin utgångspunkt i en djuppsykologisk tradition och en rad vetenskapssociologiska perspektiv”. Men detta förändrar alltså inte den av Schmidt klart uttalade politiska intentionen – och i denna ligger (något som i själva verket är det för mig avgörande) ett helt kulturellt program av radikalmodernistiskt slag som principiellt förkastar vad som anses vara blott den till förtryckets produktionsförhållanden hörande ideologiska överbyggnaden, d. v. s. den egna självförståeslen hos all historiskt föreliggande mänsklig kultur.

Det förändrar den lika litet som det förändrar det nya momentet av postmodern relativism som Schmidt tar avstånd från men som hos andra oftast följer med de teoretiska utbyggnaderna och som för dessa visat sig som nödvändiga redskap för att forcera vissa besvärande hinder på marschvägen genom institutionerna och vid behov dölja och maskera marschens karaktär av marsch. De postmoderna momenten av relativism förenas i sådana fall med de äldre marxistiska och anammas, delvis just därför att de avslöjar relativiteten, som ”sanna”. Jag kan här inte – jag har gjort det så många gånger i andra sammanhang – fördjupa mig i den här föreliggande logiska motsägelse som ytterst tvingar till förnekande av all logik, till en i detta sammanhang, i ljuset av den lindbergska typen av kritik, paradoxal, rent ”ateoretisk” ironism, som man på i längden för de legitima motiv som här eventuellt också finns förödande sätt inbillar sig ensam kan rädda  de olika politiska intressena i vad som de facto kvarstår som en rent nihilistisk maktkamp.

Schmidts uppsats är hursomhelst en beskrivning av och en plädering för en distinkt, historiskt föreliggande filosofisk ståndpunkt av världsåskådningsmässig karaktär, med tillhörande värderingar, och med anspråk på att i sig utgöra och definiera vetenskapen eller vetenskapligheten som sådan. Det är allt. Liedmans och Schmidts uppfattning av idéhistorieämnet är sakligt oförenlig med Lindbergs.

[Jag påminner åter om att detta är en text från 1990-talet.]

2 Responses to “Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3”


  1. 1 Niclas September 4, 2012 at 6:46 pm

    Märkligt det där med Carl David af Wirsén. Att det anses vara helt i sin ordning att klassa den gamle poeten och litteraturkritikern som både det ena och det andra. Även NE:s artikel om honom beskriver honom mestadels i negativa termer; att han svärtade ner Svenska akademien genom att envist motarbeta att någon som kunde uppfattas som kulturradikal fick priset. Men nu kanske uppfattningen är på väg att förändras. Samma NE har ju nu publicerat en artikel av litteraturprofessorn Per Rydén som menar att utan af Wirsén hade det förmodligen inte blivit något litteraturpris med internationell aktning. Och personligen tycker jag att han är en första rangens skald.

    http://www.ne.se/rep/carl-david-af-wirsen-n%C3%A4st-efter-nobel

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 18, 2012 at 4:20 pm

      Ja, den onyanserat svartmålade Wirsén har släpats med genom hela 1900-talet som paradigmatisk skurk i den ensidiga svenska kulturradikalismens ändlöst och osjälvständigt upprepade provinsialmytologi. Själv uppskattar jag särskilt hans kritik. Ett urval finns samlat i bokform i Kritiker (1901), som du säkert vet. Även Jan Myrdal (inga, eller åtminstone inte så många, jämförelser i övrigt) har hävdat att kritiken är betydande, om man delar Wirséns utgångspunkter. Tyvärr gör urvalsvolymen på intet sätt rättvisa åt den kontinentaleuropeiska orientering som Rydén förtjänstfullt framlyfter; endast några recensioner av Antonio Fogazzaro är representerade. Men de är desto mer värdefulla i detta sammanhang. Rydén nämner endast Wirséns bevakning av den franska, tyska, engelska och italienska litteraturen, men hans klassiska lärdom och språkkunskaper måste också framhållas. Inte minst var han förtrogen med den klassiska grekiska poesin.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi