Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Detta är det första i en ny serie inlägg innehållande en lätt reviderad version av en otryckt uppsats från slutet av 1990-talet, i vilken jag dels i historiskt perspektiv översiktligt belyser och kritiskt utvärderar den vetenskapliga teoribildningen inom idéhistorieämnet vid svenska universitet, dels kort antyder några centrala punkter i och aspekter av vad jag anser bör försvaras som ett alternativ till de hittills dominerande teoretiska riktningarna.

Idéhistorieämnet har inte bara en unik ställning i Sverige utan har, alltsedan det introducerades av Johan Nordström på 1930-talet, en lång och delvis självständig identitét och historia här som det saknar i andra länder. Detta motiverar begränsningen till den svenska debatten, men diskussionen kommer med nödvändighet också röra allmänna, internationellt utbredda teoretiska positioner, även om deras tillämpning i forskningens praktik där ofta återfinns inom andra ämnen.

”Idéhistoria handlar om tänkandets historia, från antiken till våra dagar, föreställningarna om världen och kosmos, naturen och kulturen, etiken och politiken och mycket annat. Det gäller förstås de stora namnen och deras teorier: Platon om idéerna, Copernicus om solen, Newton om universum, Marx om klasskampen, Nietzsche om övermänniskan, Freud och överjaget, Popper och det öppna samhället. Men idéhistoria ger också svar på hur, när och varför de föreställningar, kategorier och modeord uppkommit som styr vårt dagliga tänkande…Idéhistoria är ett historiskt ämne och idéerna studeras följaktligen historiskt – hur de uppkommit, traderats, använts och förändrats. Den filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej – är av underordnat intresse. Värdeaspekten – vad man skall tycka om dem – är inte föremål för vetenskapligt studium…”

Så skrev Bo Lindberg under sin tid som professor i Stockholm i en populär presentation av ämnet på institutionens hemsida. De sista meningarna innehöll en kort principförklaring som i mycket överensstämmer med distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning.

Det är emellertid inte uppenbart att dessa principer accepterats av mer än en högst begränsad del av idéhistorieämnet i Sverige under de senaste årtiondena. Den av Henrik Björck redigerade jubileumsvolymen Idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1997. Ställningar och förhållanden efter fyrtio år från 1997 gav exempelvis med vad som knappast kan betecknas som annat än en överväldigande entydighet vid handen att en diskrepans föreligger mellan principer av Lindbergs slag och den idéhistoria som bedrivits i Göteborg.

Detta blir ytterligare uppenbart genom att Lindberg också följdenligt, om än i hovsamma ordalag, framträder som en avvikare från och delvis till och med kritiker av den riktning inom idéhistorien, som på goda grunder kan anses prägla inte endast Göteborgsinstitutionen, utan tvärtom torde kunna betraktas som den i Sverige dominerande.

Den av Henrik Sandblad upprätthållna och av Sten Lindroth fortsatta nordströmska traditionen, som Lindberg kanske uppfattade som på det hela taget motsvarande de av honom uttalade principerna, framstod även i Lindbergs bidrag som ett sedan mycket länge historiskt överskridet stadium, och tonvikten låg istället på den ”ideologianalys”, som förmodades icke minst i utomståendes ögon skänka Göteborgsinstitutionen dess egenart (enligt Lindberg var den ”institutionens signum”). Sandblad efterträddes av vetenskapsteoretiska metaperspektiv som enligt Lindberg var ”provocerande i sitt glorifierande av teorin och sitt filosofiska reducerande av historien till blott exempelsamling åt de generaliserande teorierna”; som ”formulerar modeller och teorier och undersöker dem genom ’case studies’”. Lindberg talade här om utvecklingen under sextio- och sjuttiotalet, och konstaterade att

”vetenskapsteorin var förstås inte bara teori. Den var också ideologi, ett led i den ideologiska förändring som drog över inte bara den akademiska världen de här åren. Benägenheten att avhistorisera och göra historien till hjälpmedel åt generaliserande vetenskap var ett uttryck för behovet av nya, mer relevanta perspektiv i en krympande värld, där rekonstruerandet av det förflutna, i synnerhet det nationella förflutna, uppfattades som mindre angeläget. Talet om ’Vorverständnis’ och paradigm ingick i det ifrågasättande av vetenskapens objektivitet, som präglade hela 70-talet. ’Det finns inga teorilösa fakta’ och ’alla fakta är teoriimpregnerade’ är paroller som…var uttryck för samma tendens varav vi alla…tog intryck. Ifrågasättandet av objektiviteten kom från olika håll – från hermeneutiken, från Kuhn, från Foucault…och från antropologerna. Men sin ideologiska kraft fick det genom marxismen. Visserligen vill ju marxismen inte vara relativistisk alltigenom utan bara när det gäller den borgerliga vetenskapen, men det var detta som var det viktiga på 70-talet.”

Lindberg berättade om Ambjörnssons och Elzingas i kurslitteraturen på flera håll upptagna bok Tradition och revolution med uppmaningen ”Stöd FNL pg.400499” på omslaget; ”Boken var en politisk handling och gav samtidigt en historiematerialistisk förklaring till hela idé- och lärdomshistorien”, och efter ett seminarium om boken uppmanade Elzinga deltagarna att ansluta sig till en nere på stan pågående demonstration. Den nya teoriinriktningen ”åstadkom en förskjutning i världsbilden eller i varje fall i språket”. När Liedman 1979 efterträdde Sandblad blev den nya inriktningen ”slutgiltigt förhärskande”.

I sitt eget bidrag till jubileumsvolymen, som jag uppfattar som defensivt apologetiskt till uppläggning och innehåll, strävade Liedman att identifiera sin inriktning med Gunnar Aspelins (ett annat tidigt tungt namn som delvis intog en särställning och som jag ska återkomma till), och därigenom s.a.s. legitimera den, varvid den också åtminstone delvis kunde anses ha representerats av Rolf Lindborg i Lund.

Liedman, Ambjörnsson, och delvis Lindborg: tre ledande ämnesföreträdare, samtliga med tiden – och de två första mycket snart – professorer, vid varsin institution och med mängder av lärjungar, som enligt Lindbergs egen beskrivning stod för en annan syn på ämnet än han själv och exempelvis Nils Runeby. Till detta kommer att den senares lärjungar i Stockholm – där han efterträddes av Lindberg – under långt tid själva snarare omfattade den liedmanska uppfattningen och att valda delar av denna snabbt började spridas även i den norsdströmianska eller lindrothianska högborgen i Uppsala.

3 Responses to “Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1”


  1. 1 Stefan October 1, 2011 at 5:09 pm

    Bra initiativ det här. Det ska bli spännande att läsa de utlovade kommande delarna och det vore särskilt intressant om du ville skriva något kring den besatthet av “teori” som man inte kan undgå att lägga märke till inom de allra flesta humanistiska ämnena.

    En mer eller mindre spontan tanke kring detta: Är teoriernas överhöghet sprungen ur den positivistiska drömmen att likställa humaniora sanningsanspråk med naturvetenskapen? Så förefaller det mig ibland. Det vill säga, teoriernas ständiga närvaro framstår för mig som ett resultat av att man övergett drömmen om objektivitet (om den nu någonsin fanns i den form som vi gärna föreställer oss den). Här tänker jag framför allt på Webers strävan efter en värdebefriad sociologisk vetenskap som Voegelin kritiserar i TNSOP. Att ha en teori blir i vår tid på så vis ett sätt att redovisa varifrån man utgår i sitt tänkande, vilket blir nödvändigt när man inte kan acceptera att en viss forskares personliga intresse och slutligen läggning avgör perspektivet. På så vis kan man kanske säga att drömmen om objektivitet fortfarande lever kvar i en annan, negativ form? Att ha en teori uppfattas i varje fall som en strävan efter större objektivitet än den som kan tänkas bli resultatet av en undersökning utan en uttalad teori. Eller är jag helt ute och cyklar?

    Bo Lindbergs formulering angående de idéhistoriska teoriernas väsen var för övrigt ytterst träffsäker:

    ett “filosofiskt reducerande av historien till blott exempelsamling åt de generaliserande teorierna”.

    • 2 Jan Olof Bengtsson October 14, 2011 at 10:07 am

      Tack för uppskattande ord.

      Jag finner dina formuleringar här på några punkter inexakta på ett sätt som tyvärr försvårar förståelse av din mening. Teoriernas överhöghet eller ständiga närvaro är dels “sprungen ur den positivistiska drömmen” (om objektivitet), dels (“[d]et vill säga”) “ett resultat av att man övergett drömmen”, samtidigt som “dörmmen..lever kvar”, i “negativ form”. Detta kan, föreslår jag, göras klarare.

      Men låt mig, med reservation för att jag missuppfattat dig, säga följande. Vad är, menar du, alternativet till positivismen och teorin? Att “en viss forskares personliga intresse och slutligen läggning avgör perspektivet”? Enligt min mening är teori i vid mening oundviklig, nödvändig, önskvärd, men det finns god och dålig teori, och teori måste därför bedömas och utvecklas med hjälp av filosofin och dess kriterier. Detta möjliggör teori som är skild från positivismen, som ju mycket teori avfärdar som teorilös, såväl som från mycket av just den teori som avfärdar positivismen som teorilös. Teori som instämmer i denna teoris avfärdande av positivismen som teorilös, men samtidigt avfärdar denna positivismen avfärdande teori som ohållbar i sig och som grund för avfärdandet, och i stället erbjuder andra grunder.

  2. 3 Den Väldige May 13, 2012 at 7:44 am

    “Lindberg berättade om Ambjörnssons och Elzingas i kurslitteraturen på flera håll upptagna bok Tradition och revolution med uppmaningen ‘Stöd FNL pg.400499’ på omslaget; ‘Boken var en politisk handling och gav samtidigt en historiematerialistisk förklaring till hela idé- och lärdomshistorien’, och efter ett seminarium om boken uppmanade Elzinga deltagarna att ansluta sig till en nere på stan pågående demonstration.”

    Groteskt, men man har ju hört talas om liknande saker tidigare. Jag vet inte om Scrutons “England an elegy” är bekant. Det slog mig redan under läsningen av boken, som är förträfflig enlig min mening, att det är naturligt att drömma om en svensk version. “Sverige – en elegi”. (Jag har en känsla av att Svante Nordin skulle kunna skriva något sådant, men att han inte vill av någon anledning.) Har Jan Olof Bengtsson någon gång funderat på att försöka skriva något som liknar Scrutons verk, fast i svensk tappning. I sådana fall finns minst en läsare att tillgå i alla fall…

    I boken beskrivs ju i ett obetalbart avsnitt hur Scruton under sin studietid plötsligt inser att de enda konservativa närvarande är han och en dam i bespisningen. Förmodar att JOB har liknande upplevelser. Sådant är ju anekdotisk givetvis på ett sätt, men samtidigt mycket belysande.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi