Jan Olof Bengtsson

I några inlägg har jag kritiserat Carl Rudbeck för att med simplistisk libertariansk globalism i tidstypisk förening med utpräglad kulturradikalism ha trängt undan den spirande kultur- och värdefilosofiska förnyelse som det fanns visst utrymme för i Moderaterna och Timbro på åttiotalet.

Tillsammans med Johan Norberg och några till gjorde han det möjligt för en helt annan typ av personer att komma fram, som inte alls gått igenom den förmedling av kontinuitet från de gamla moderaterna – ja, i några fall den egentliga, gamla svenska konservatismens historiska tradition – i förening med ny inspiration från internationellt konservativt tänkande som vid denna tid faktiskt erbjöds. Det var personer ur detta läger, som såvitt jag minns med få undantag inte syntes på de relevanta evenemang där detta ägde rum, som med tiden kom att bilda Nya Moderaterna, även om de därmed tonade ned libertarianismen och åtminstone nominellt övertog en del socialliberalt ideologiskt gods.

Men nu verkar det faktiskt som om Rudbeck, denne ledande och åtminstone på många sätt så typiske representant för de senaste årtiondenas svenska nyliberala pseudohöger (naturligtvis av vänstern alltid utan komplicerande distinktioner betecknad rätt och slätt som representerande “högern”), på centrala punkter börjat drabbas av vissa tvivel.

Fastän han fortfarande säger sig vara en “varm anhängare av EU”, har han de senaste månaderna hörts uttrycka vad som utan tvekan är ett äkta och uppriktigt bekymmer över dagens EU eller åtminstone EMU och den nya s.k. “europakten”. Minst två gånger har han med skärpa och entydighet förkastat EU:s avsättande av demokratiskt valda premiärministrar i två länder (Grekland och Italien), och därmed dess ersättande av dem med sina egna män (som därmed naturligtvis också är bankernas).

I SR P1:s Godmorgon världen i söndags tillade han dessutom med förbluffande klarsyn och ärlighet inte bara att vänstern saknar lösning på de problem unionen här står inför, utan också att inte heller högern har någon lösning.

Detta hedrar honom. Finns det trots allt ett äkta frihetspatos och verklig insikt någonstans där innanför den förutsägbara nyliberala ideologism som han valde att förnya sin karriär med efter många år som forskare om Frankfurtskolan och radikal introduktör som kulturskribent i SvD av poststrukturalistiska och postmodernistiska tänkare?

Rudbeck har nu visat sig överlägsen sina skenmotståndare, som exempelvis bombvänsterns Per Wirtén på Arena som oförtrutet, med hela den kollapsande socialdemokratin, i nitisk tjänst till de centralistisk-globalistiska finans- och maktmanipulatörerna ligger på med oreserverade hyllningar av EU och europakten, och rentav med hänvisning till Tobinskatten försöker framställa EU:s nuvarande åtgärdsprogram som motsvarande den gamla förvirrade Attac-rörelsens krav.

Frågan är bara vilka slutsatser Rudbeck, och de utan tvekan oerhört många andra inom den svenska “högern” som delar hans djupa tvivel, kommer dra. I vilken riktning kommer de söka lösningen, den förändring som alla snart måste inse krävs? Jag har i tidigare inlägg pekat på var lösningen finns, hur förändringen måste se ut. Den nuvarande europeiska unionen måste ersättas med en helt annan typ av europeiskt samarbete på nya politisk-filosofiska grundvalar, och det internationella bank- och finanssystemet måste i grunden reformeras. Jag ska inte gå närmare in på detta nu. Det är här tillräckligt att säga att det runtom i Europa finns många som ser klarare i dessa frågor än både den nuvarande svenska vänstern och högern, och som arbetar i riktning mot det nödvändiga alternativet till dagens protototalitära utveckling.

Det är svår väg, men alltså i längden nödvändig, oundviklig för Europas räddning. Och ju längre vi dröjer med att anträda den, desto tyngre kommer arbetet bli.