Identitarismen och romantiken

Svar till ’Ernst’

Signaturen ’Ernst’ ber mig i en trevlig kommentar utveckla vad jag menade med några formuleringar i mitt inlägg ’Identitär Idé: Motpol i rätt riktning?’, och jag svarar åter här, med tilltal i andra person, i form av ett nytt, separat inlägg, om än denna gång något abstrakt och utan att omedelbart kunna tillmötesgå alla kommentatorns önskemål.

Jag betraktar detta tillvägagångssätt som programmatiskt för denna blogg. Jag vill lyfta fram mina kommentatorers ofta mycket värdefulla synpunkter och frågor, och har därför redan flera gånger svarat på detta sätt och avser fortsätta göra det i mån av tid. Jag kan inte göra det med alla kommentarer, men jag kan göra det med några särskilt viktiga då och då, eller så ofta som möjligt; I själva verket finns flera gamla viktiga som jag har svarat på i kommentarfälten men som också med fördel skulle kunna lyftas fram i separata inlägg. Det accentuerar ytterligare, utöver kommentarfälten, bloggens dialogkaraktär, dess unika nya tekniska möjligheter för kommunikation och idéutbyte, även om det fortfarande är en begränsning att så många även bland de bästa och mest kvalificerade debattörerna på nätet skriver under pseudonym eller ofullständigt och icke-identifierbart eget namn.

En annan och lika allvarlig begränsning, som jag har försökt be om ursäkt för i ett separat inlägg, är att jag själv oftast är så långsam med mina svar. Jag hoppas på överseende med detta och på tålamod från kommentatorerna.

Jag skrev att jag

“haft invändningar mot identitarismen som sådan och mot det sätt på vilket Motpol, inspirerad av den och den franska nya höger ur vilken den sprungit, kommit att lägga sig alltför långt från den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den. Det finns flera märkliga inslag i idéntitarismen av det vanliga, kombinerat romantiska och rationalistiska slaget, som jag inte kan stödja.”

Du frågar: ”Vad är det för invändningar mot identitarismen du har? Vad innebär egentligen den centrala europeiska kulturtraditionen? Och vad är det för märkliga inslag du syftar på?”

Till att börja med: lägg märke till att jag skrev “den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den“. Andra är naturligtvis fria att definiera den på annat sätt. Det är svårt att med tillräcklig korthet sammanfatta vad jag menar här, men About-sidan kan förhoppningsvis ge en vissa antydningar. Vill du gå djupare så bör mina olika inlägg, främst i kategorin Philosophy och dess underkategorier, med viss tydlighet förmedla vad det är jag försvarar som denna kulturtradition. Detsamma gäller de flesta av mina övriga publikationer. Kategorin och sidan References, liksom även Links-sidan, bör också ge en klar bild.

Men notera att jag inte heller finner denna europeiska tradition tillräcklig sådan den historiskt förelegat, att min position är att den på visst sätt måste fördjupas och kompletteras av Vedanta – något som jag dock menar underlättas just genom mitt sätt att uppfatta den.

De texter jag hänvisar till förklarar med större och mindre utförlighet innebörden av den kombinerade romantik och rationalism jag nämner i det stycke du citerar och som definierar den västerländska moderniteten. I sina lägre uttryck leder de entydigt bort från kulturtraditionen sådan jag förstår den. Och såväl den nya högerns som identitarismens tänkande är såvitt jag kunnat se tyvärr alltför ofta tydliga illustrationer av dessa fenomen.

Den mest centrala invändning jag har gäller inslagen av vissa karaktäristiska uttryck för den “lägre romantiken”, och jag fokuserar därför här på den i stället för på rationalismen. Mitt perspektiv är här bestämt primärt av den svenska s.k. personlighetsfilosofins och motsvarande personalistisk-idealistiska tänkares kritik av aspekter av den tyska romantikens av alltför långtgående panteism präglade varianter av idealismen. För förståelsen av det panteismbegrepp jag här använder vill jag framför allt hänvisa till min uppsats ‘Idealism and the Pantheistic Revolution: The “Big Picture” and Why It Is Needed’ (se Publications-sidan).

Invändningarna blir kanske lättare begripliga om vi går tillbaka historiskt och tittar på hur de gäller även äldre strömningar som den nya högern och dess identitära avknoppning i stor utsträckning upptar och bygger på. Jag säger inte att det inte finns delsanningar också i dessa, och vi är alla s.a.s. ombord, nolentes volentes, på den modernitet som formats av dessa krafter. De är en del av oss, och att höja sig över deras problematiska aspekter är därför i hög grad en process av självinsikt och självövervinnelse.

Men detta är nödvändigt, för problemen är, i det perspektiv som tillhandahålls av – och, vågar jag påstå, endast av – den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag vill uppfatta den, uppenbara och allvarliga. Därför krävs urskillning av en typ och på en nivå som är just vad jag alltför ofta saknar i identitarismen.

För att uttrycka det kort med hjälp av några centrala exempel: vissa aspekter av Wagner, de som Nietzsche främst hyllar, stora delar av Nietzsche själv (han är naturligtvis en extremromantiker), och åtskilligt i den tyska konservativa revolutionen och dess partiella motsvarigheter i andra länder, är uttryck för denna lägre romantik som jag tar avstånd från, och ligger redan långt vid sidan av den tradition jag vill försvara. Även nationalsocialismes mest kände (om än inte typiske och representative) tänkare, Heidegger, är i sin intention i mycket bestämd av denna breda och dominerande moderna riktning.

Mer konkret än så hinner jag dessvärre just nu inte bli: jag kan här inte räkna upp de mer specifika märkliga inslagen i identitarismen som i sin tur ofta är produkter av just dessa uttryck för den lägre romantiken, men naturligtvis också för den mer allmänna och än äldre och djupare lägre-romantiska föreställningsvärlden och dess speciella tillägnelse av och ömsesidiga växelverkan, ja syntes med den moderna rationalismen. Det handlar om sådant som i det distinkta metafysiska, moraliska och värdemässiga perspektiv som tillhandahålls av den (kompletterade och förstärkta) tradition som jag i anslutning till och kontinuitet med distinkta skolor och tänkare försöker, utan några särskilda anspråk på originalitet, kort föreslagit bör åskådningsmässigt artikuleras i termer av idealism, personalism, värdecentrerad historicism, alternativ modernitet, nyskapande traditionalism, och högre kosmopolitism, framstår inte bara som ytliga excentriciteter utan ibland också som ganska kraftiga och dominerande centrifugala excesser med vad som borde vara lätt iakttagbara problematiska följder.

Men jag ska gärna återkomma med denna uppräkning; ämnet är angeläget både för mig själv och i dagens debatt i allmänhet. Tills vidare vågar jag dock än en gång hänvisa till de nämnda texterna (och det bör räcka gott och väl med de som finns här i bloggen, med början på About-sidan): för den som har en viss filosofi-, idé- och kulturhistorisk bildning – och jag har all anledning att tro att du har det – och som uppfattat grunddragen i den åskådning jag oftast i ett historiskt perspektiv och med ett historiskt framställningssätt försökt försvara eftersom det motsvarar, om inte den “egentliga” europeiska kulturtraditionen, så åtminstone vad jag själv finner vara något av det mest väsentliga och värdefulla i denna, bör det vara tillräckligt att läsa endast några få sidor hos en de Benoist eller en Faye för att skillnaderna ska bli uppenbara, och därmed också vad det är jag inte kan stödja.

Jag avslutar ändå med att betona det jag förklarat exempelvis i inlägget ‘Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser’, nämligen att jag också finner viktiga delsanningar i den nya högern och identitarismen. Det är dessa delsanningar som gör att jag har flera länkar här till sajter relaterade till dessa riktningar.

Jag försvarar den “högre romantiken”, och ser dagens primära och oundvikliga kulturella uppgift som ett höjande eller lyftande ur den lägre romantik i vilken i en eller annan form alla sätt sitter fast, upp till denna högre romantik, och därifrån till resten av den fulla alternativa åskådning som jag menar bör definieras i de ovan angivna termerna. Men den går naturligtvis också utöver dessa och öppnar sig helt enkelt, som framgår redan i kategorin Philosophy men framför allt i Spirituality, mot den tidlösa sanningen, de yttersta kosmiska och metafysiska principerna, och den samtidigt högsta och djupaste verkligheten. Den går i denna mening också utöver Europa.

På grund av vår betingadhet av romantiken överhuvudtaget går dock såvitt jag kan se vägen nödvändigtvis först till den högre romantiken, som konvergerar mot allt detta övriga. Vi måste helt enkelt arbeta inifrån romantiken, inklusive den lägre. I ett större historiskt perspektiv är det en begränsning. Men det är ingen omöjlig uppgift, och alldeles oavsett vad som i övrigt objektivt gäller om vår belägenhet är detta naturligtvis det arbete som inte bara måste vara nuets, utan som också just genom vår förvärvade natur subjektivt verkligen passar oss, som i sanning är vårt eget, och som vi också realistiskt kan framgångsrikt fullborda.

Och detta innebär att det i högsta grad borde vara möjligt att arbeta i denna riktning även inifrån identitarismen.

14 Responses to “Identitarismen och romantiken”


  1. 1 Ernst March 9, 2012 at 2:54 pm

    Tack för ditt svar, Herr Bengtsson. Det uppskattas, även om du, som du själv säger, inte varit särskilt konkret eller tydlig med vad du menar. Du rör dig med vissa begrepp som jag skulle vilja se en utveckling av, ja överhuvudtaget någon sorts definition.

    Du skriver:

    “För att uttrycka det kort med hjälp av några centrala exempel: vissa aspekter av Wagner, de som Nietzsche främst hyllar, stora delar av Nietzsche själv (han är naturligtvis en extremromantiker), och åtskilligt i den tyska konservativa revolutionen och dess partiella motsvarigheter i andra länder, är uttryck för denna lägre romantik som jag tar avstånd från, och ligger redan långt vid sidan av den tradition jag vill försvara. Även nationalsocialismes mest kände (om än inte typiske och representative) tänkare, Heidegger, är i sin intention i mycket bestämd av denna breda och dominerande moderna riktning.”

    Den lägre romantiken? Vad är nu detta? Jag inspireras av både Wagner och Nietzsche, enligt dig representanter för den lägre romantiken, men även av tidigromantiker som Novalis och Schlegel, för att nämna några. Är de enligt dig en del av den högre eller lägre romantiken? Och var placerar du då andra som Fichte, Hölderlin och Kleist? Eller Goethe?

    Jag är även inspirerad av Den konservativa revolutionen (Jünger, Spengler etc), Traditionalismen (Evola, Guénon), den Nya Högern och givetvis de gamla indo-europeiska traditionerna generellt (Veda givetvis inkluderat).

    Jag tycker att identitarismen har lyckats sammanfoga flera av alla dessa aspekterna till en pragmatisk etnisk och kulturell livsfilosofi, anpassad inför de utmaningar vi står inför idag; som ett etniskt kollektiv på lokal nivå liksom i ett större geopolitiskt perspektiv.

    Jag ska inte bli långrandig men hoppas att vi på sikt kan få en vital idédebatt i Sverige och sammankomster som Identitär Idé kan förhoppningsvis ha en viktig del i detta. Jag tror att du skulle vara hjärtligt välkommen som besökare och även som föredragshållare om du skulle vilja.

    Vänliga hälsningar,
    /E.

  2. 2 Jan Olof Bengtsson March 20, 2012 at 8:27 pm

    Jag ser som sagt viktiga delsanningar i identitarismen, den nya högern och den konservativa revolutionen, och välkomnar debatt med dess företrädare.

    Men det är tyvärr helt enkelt omöjligt att svara kort på dina frågor, som illustrerar just den åskådningsmässiga skillnad mellan dig/identitarismen och mig som jag tar upp: du står helt oförstående inför begreppen och distinktionen mellan högre och lägre romantik, orden säger dig ingenting, appellerar inte till något inom dig, såsom de i andra fall ännu i vår tid ibland kan göra utan utförliga förklaringar.

    Det innebär inte att du på något sätt är onormal. Men det förblir att faktum att inte mycket av vad jag skriver går att förstå på djupet utan ett fast grepp om dessa begrepp och denna distinktion, och de större idé- och kulturhistoriska sammanhang i vilka de ingår.

    Och ett sådant grepp kräver att man läser några av mina längre, på annat håll publicerade texter, såsom den jag nämner i detta inlägg – och helst också några av de verk jag i dem hänvisar till. Jag har skrivit dessa längre texter just därför att det är omöjligt att förklara det hela i kortare texter, för att inte tala om bloggkommentarfält. Och jag har skrivit dem med förhoppningen att åtminstone några av dem som möter begreppen i mina kortare texter ska vara motiverade att gå vidare till dem.

    Men även några texter här i bloggen bör alltså kunna hjälpa åtminstone en liten bit på vägen. Jag tillägger här att de som följer mina inlägg med anteckningar kring en del historisk litteratur om personbegreppet, idealismen o.s.v. med tiden bör kunna få en ganska klar bild även här i bloggen. Den gradvis uppbyggda References-sidan syftar också till att direkt leda läsare till bl.a. de verk som är centrala för förståelsen av detta.

    Ämnets komplexitet visas inte minst av att både högre och lägre romantik kan återfinnas hos samma individ, såsom hos samtliga de romantiker du nämner.

    Slutligen är det som sagt också fullt möjligt att jag framöver kan ta upp aspekter av identitarismen och då behandla frågan om romantiken i direkt samband med den.

    Jag beklagar att detta svar måste bli ett sådant som du finner otillfredsställande, men om du börjar titta på de andra texterna, såsom är min avsikt när jag använder begreppen och såsom med nödvändighet är det enda möjliga sättet att förstå detta, kommer du förhoppningsvis acceptera att jag här måste svara på detta sätt.

  3. 3 S.O.P. March 20, 2012 at 9:17 pm

    Kanske kunde man som en viss hjälp på vägen hänvisa “Ernst” till denna korta artikel av Carl Johan Ljungberg:
    http://www.svensktidskrift.se/arkiv100/1982/102%20Carl%20Johan%20Ljungberg%3B%20En%20antiromantiker.pdf

    • 4 Jan Olof Bengtsson March 24, 2012 at 11:59 am

      Utmärkt, tack. Det är synd att den andra upplagan av Leanders bok med Ryns inledning, Leanders efterskrift och den selektiva Leander-bibliografin nu är introuvabel. Man får hänvisa till bibliotek; men den första finns på antikvariat. I flera inlägg i kategorin Philosophy som jag hänvisade till har jag ju också tagit upp Seillières, Babbitts och Leanders kritik av romantiken. Den enda text jag specifikt hänvisade till här var emellertid uppsatsen ‘Idealism and the Pantheistic Revolution’, och anledningen till det är att jag försöker sätta in begreppen högre och lägre romantik i ett större idéhistoriskt sammanhang. Som jag skrev är mitt perspektiv ifråga om dessa begrepp primärt bestämt “av den svenska s.k. personlighetsfilosofins och motsvarande personalistisk-idealistiska tänkares kritik av aspekter av den tyska romantikens av alltför långtgående panteism präglade varianter av idealismen”. Detta motsvarar ju Leanders förståelse, även om han inte explicit genomför analysen av distinktionen i filosofiska termer utan i Romantik och moral fokuserar huvudsakligen på den poetiska sensibiliteten och fantasin. Naturligtvis hänger fantasin och förnuftet/filosofin å det närmaste samman för Leander, och inte bara i Will, Imagination and Reason utan också i Humanism and Naturalism är ju analysen filosofisk. Men utgångspunkten är Seillière, Babbitt och Croce, inte den tidigare filosofiska personalistiska idealismen. Han sympatiserar allmänt med denna i vissa allmänna, mer poetiskt formulerade uttryck, men tänker inte själv strikt inifrån dess egen filosofiska tradition. Denna skillnad är också utgångspunkten för min dialog med Ryn alltifrån 80-talets mitt. I sak växte min förståelse av vad som kan anses som filosofiska aspekter av den högre och lägre romantiken först fram utifrån min tillägnelse av denna form av idealism, även om själva termerna är Leanders. Av det faktum att distinktionen inom filosofin nära sammanhänger eller överlappar med distinktionen inom poesin och det allmänna kulturklimatet följer att den också djupast sett måste förstås i det större idéhistoriska perspektiv som den inomidealistiska 1800-talsdebatten med nödvändighet öppnar sig mot, d.v.s. det jag diskuterar i ‘Idealism and the Pantheistic Revolution’.

      • 5 S.O.P. July 20, 2013 at 2:41 pm

        I anslutning till detta skulle jag kunna passa på att fråga just beträffande denna “selektiva bibliografi”. Den förefaller mig mycket inklusiv för att vara selektiv. Är det några publikationer utanför denna lista som man bör känna till, om man ägnar sig åt Leander?

        • 6 Jan Olof Bengtsson July 24, 2013 at 4:56 pm

          Jag håller med om att den förefaller inklusiv, och kan inte på rak arm svara på vad den utelämnar. Rubriken i boken är “Selektiv biografi” och jag upprepar bara detta, men det förtjänar att tittas närmare på.

  4. 7 Swedish Dissident March 21, 2012 at 11:08 am

    Den högre romantiken torde i viss, mer profan mening, vara analog med Evola-Traditionalismens differentieringsbegrepp. I en aristodemokrati, eller i demokrati över huvud taget, är den högre romantiken viktig, åtminstone som strävansmål, eftersom den syftar till bland annat ha högsta möjliga självkontroll:
    http://swedishdissident.blogspot.se/2011/10/koranen-2430-31-och-aristokratisk.html

    Ortega y Gasset har i sin tur redogjort för ett slags syntes mellan den högre och lägre romantiken, som jag tycker är relevant att ha i åtanke, och som faktiskt påminner lite om den nya högerns syn på frågan:
    http://swedishdissident.blogspot.se/2012/01/ortega-y-gasset-som-utbildningsfilosof.html

    Noterbart är att jag finner relevanta likheter och paralleller med den aktuella begreppsdistinktionen men är absolut inte någon expert på frågan, och är medveten om att jag överför och applicerar dessa tämligen handgripligt. Jag är bekant med begreppen sedan tidigare, men har i regel valt andra begrepp och tänkesätt för att klassificera och rangordna exempelvis dekadens i förhållande till högre värden.

  5. 9 Kim Petrusson July 17, 2013 at 7:25 pm

    Visst finns det många “frågetecken” när det gäller identitarismen, men man måste ha klart för sig vad den handlar om i ett större sammanhang och hur den – något missledande – kommit att framställas i Sverige.

    Till att börja med är identiraismen i grund och botten en väg tillbaka – en återidenitfiering av det egna. Därmed är det inte konstigt att den tar sig så skilda uttryck som nyhedendom till kristen ortodoxi. Det blir därmed också tydligt att den är en del av en process med en början och ett slut och gestaltar därmed – Gud ske lov – ett uttåg ur moderniteten. Det är bara naturligt att en del tankegods följer med i processen och åtminstone jag uppskattar att detta uppmärksammas och kritiseras.

    Till det kommer att identitarismen kopplats till den Nya Högern vilket är förståeligt men knappast längre självklart. Även om begreppet myntades där så är den Nya Högerns tänkare och verk inte alls lika närvarande i den dagliga verksamheten som kanske kan tros. Snarare är de en influens av många. De franska identitärerna har tydligt anammat det kontrarevolutionära och har dammat av de Maistre med flera.

    • 10 Jan Olof Bengtsson July 18, 2013 at 5:07 pm

      Tack för kommentar. Jag tänker på den och lovar återkomma sssm – mycket upptagen just nu, trots sommaren; hoppas på förståelse och tålamod!

  6. 11 RB February 3, 2014 at 7:28 pm

    Sorry, JO, men när det gäller politiken måste vi nog försöka formulera oss på ett sätt som vanligt folk förstår. Det fungerar inte att hänvisa till lärda artiklar eller till att läsa 1800-talstänkare i original för att påvisa vad man menar. Vi måste tänka och känna djupt – annars blir det inget av det – men förklaringarna måste vara konkreta. De måste vara sådana att folk kan relatera till dem utifrån sin egen erfarenhet. Man må dock inte förväxla konkret med pragmatiskt.

    En romantiker ser jag helt enkelt som någon som längtar efter något som går utöver det rent vardagliga. Utöver vardagens grå dimmor, så att säga, eller utöver det som samhället för tillfället råkar vara.

    För att koppla an till dina nyligen skrivna inlägg om folkhemmet: En folkhemsromantiker ser jag som någon som längtar tillbaka till en annan tid, eftersom man upplever att det då fanns något som man idag saknar. Trygghet kanske. Gemenskap? Eller helt enkelt att samhället i någon mening var mera normalt. Inte så vansinnigt absurt som idag.

    En stadsromantiker drömmer om en stad av den typ du själv också nyligen skrivit om. En stad där – till exempel – byggnationen går utöver det rent förvaringsmässigt nödvändiga. Utöver det boendemaskinmässiga och in i det vackra och det levande. Det som möjligör livskvalitet och mänsklig utveckling i högre mening.

    En landsbygdsromatiker drömmer om en levande landsbygd. Om öppna landskap, röda stugor och lagårdar. Om möjlighet till ett friare liv och ett självbestämmande på lokal nivå.

    Och så vidare.

    När det gäller rationalitet: Jag vet inte vad den formella innebörden är, men jag tror helt enkelt att folk med detta menar att man tänker igenom saker ordentligt innan man genomför det. Man har – hoppas jag – drömmar och känslor, men man låter dem inte grumla omdömet när man väl sätter sig ner och tänker igenom saken. Alltså:

    En folkhems-rationalist tänker igenom vad som egentligen gjorde att det vi kan kalla folkhemmet kom till. Samt vad som fattades, och hur det ska återskapas, om det ska återskapas.

    En stads-rationalist – om vi håller oss till området byggnation enligt ovan – tänker igenom vad saker och ting kostar. Han tar i beaktande hur trafik och transporter kan och måste ske, samt hur vatten, el och internettrafik ska distrubueras. Hur renhållning ska skötas, och vilka lokaler som behövs för gemensamma ändamål och näringsliv.

    En landsbygds-rationalist…ja du förstår poängen. Den är naturligtvis uppenbar.

    En stor del av motivationen bakom romantiken är naturligtvis en längtan att övervinna dualismen och få svar på de “eviga frågorna”. Allt detta – det som i egentlig mening är bortom tid och rum – får sin plats där, när samhället ger plats för det som går utöver det rent överlevnadsmässigt vardagliga. Men då är vi inne i en sfär som egentligen är utanför politikens område. En annan historia.

    Hur som helst: En politik som kan kombinera detta – romantik och rationalitet – på ett kreativt sätt, och tänka “utanför lådan” blir spräng-stoff. I längden kan dagens urvattnade politk inte stå emot den med lagliga medel.

    RB

  7. 13 RB February 3, 2014 at 8:04 pm

    När det gäller Identitarismen: Jag har faktiskt aldrig satt mig in i vad denna ideologi skulle innefatta. När jag hörde om den första gången antog jag undermedvetet att den helt enkelt betydde att man utnyttjade de naturliga gemenskaper och strukturer som fanns. En slags smart “ekonomisk” princip alltså som egentligen borde vara en självklar del i varje ideologi.

    Nationen och nationalismen är ju då ett uppenbart exempel på detta. Man utnyttjar folkets gemenskap och bygger en slags infrastruktur – staten – runt den. Lagarna anpassas då att de stämmer med folkets kynne och rättskänsla. Nu är det ju sällan så lyckligt att principen “ett folk ett land” gäller fult ut, men det är ett slags ideal, och det illustrerar vad jag menar. Av detta skäl är också Nationalismen som ideologi otillräcklig. Den utnyttjar en gemenskap, av flera. Varken mer eller mindre.

    Familjen och släkten är ett annat, uppenbart, exempel.

    Lokalsamhället har åtminstone historiskt sett varit det. Jag tänker på t.ex socknarna som har medeltida rötter, och som sedermera återföddes i de gamla småkommunerna 1862. Men sedan blev det slut med detta, se Torssells utläggningar som jag länkade till.

    Landskapen, med deras dialektala (och säkert också andra) skillnader och regionmässiga sammanhållning borde vara ytterligare ett exempel. Däremot synes mig länen vara icke-identitära. Snarare så att de skapades för att motverka den regionmässiga identiteten som fanns i landskapen.

    När jag läser Petrussons kommentar så tycker jag mig se att det är ungefär detta han försöker säga.

    Kanske borde det jag skriver ovan vara identitarism. Apropå att inte krångla till det.

    Vi behöver en historie-identitarism, en folksjäls-identitarism och – sannolikt – en Europa-själ-identitarism. Vi behöver grunna på hur den svenska folksjälen egentligen är funtad, och hur detta har påverkat vilka yttre manifestationer samhället har tagit sig i vårt land. Samt detsamma för Norden, och Europa som helhet. Vi behöver dyka ner i historien. Ur detta kan vi finna pusselbitar som kan vara delar i det samhälle vi vill och behöver skapa. Mycket bör säkert inte återskapas som det var, men det kan återskapas i ny form.

    RB

  8. 14 Kim Petrusson February 3, 2014 at 10:59 pm

    Jag kan hålla med Bengtsson; det finns en (hel) del svärmiska problem med identitarismen. Framförallt verkar den – ganska paradoxalt – inte rotad i en verkligt organisk uppfattning och praktik.

    I mina ögon är det förståeligt att den uppkom i Frankrike, med den problematiska roll som nationalstaten och tillhörande revolutionär nationalism spelat. Dock har den i anammandet i andra länder mynnat ut i ett slags fetischism. Den handlar mer om symboler än om verklig kulturgärning (eller ens kunskap därom).

    Jag tror man får mer rätsida på identitarismen som strömning om man förstår den som en process, snarare än en ideologi.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi