Jan Olof Bengtsson

Det är framför allt i de reflexivt-pronominella formerna som ordet ”själv” rikligen förekommer i antikens filosofiska diskussioner om människans verkliga identitet, själen o.s.v. Men ett substantiviskt bruk av ordet ”själv” återfinnes redan i Platonapokryfen Alkibiades I (to auto), såväl som i det vanliga uttrycket om vännen som ett ”andra själv” (allos autos, alter ipse). [Historisches Wörterbuch der Philosophie, ’Selbst’.]

I gnosticismen, nyplatonismen och överhuvud i ”die hellenistische Ethik der Innerlichkeit” identifieras självet som själen (he psuche autos [esti]). [Ibid.] Historisches Wörterbuch der Philosophie menar att frågan måste lämnas öppen ”ob und in welchen Termini auch schon in der Antike über das reflektiert wurde, was dann später im Begriff ”Selbst” konvergiert: die personale Identität und Individualität, die Einheit des Bewusstseins, die Subjektivität.” [Ibid.] Jag har intrycket att åtminstone åtskilligt av detta i vissa fall skulle kunna knytas till det antika själsbegreppet – och om så, skulle det därmed också i samma utsträckning kunna sägas ligga redan i detta antika självbegrepp, i den mån det identifieras med själsbegreppet.

Även Augustinus använde begreppet själv om den själsidentitet han finner i sin inre människa och i minnets djup, men som han ännu inte kan beskriva med ordet person. Hos Augustinus bestod som vi sett ett människans sanna själv inför Gud. Men bl.a. den evangeliskt betonade paradoxen, hur den som förlorar sitt själv skall finna det, utvecklades också i den kristna traditionen till förståelsen av självet i en icke-egentlig mening, den uppblåsta, falska mänskliga jagiskheten, varvid tonvikten som vi sett kom att läggas på självförnekelse och -övervinnelse.

Det moderna substantiviska bruket av ordet ”själv” härstammar från Cambridgeplatonisten Ralph Cudworth. I sin polemik mot Hobbes insisterar han på att kunskapens enhet och form endast kan förklaras genom själens aktivitet, och att själen utgör en separat substans. ”A Thinker” är ”a Monade” eller ”a Single Substance” av annat slag än den utsträckta naturen: ”Life and Mind; or the Self Active Cogitative Nature, an Inside Being…an Internal Energy, Within the Substance or Essence of the Thinker himself, or in the Inside of him”, som ”Acteth from it self, and Upon it self” och som förklarar varför människan är ”One thing”, ”One Personality, one I My Self in it all”, ”an Unextended and Indivisible Unity, wherein all Lines Meet, and Concentre, not as a Mathematical Point”, ”one Self-Active, Living, Power, Substantial or Inside-Being, that Containeth, Holdeth and Connecteth all together.” [Cit. i Historisches Wörterbuch der Philosophie, ibid.]

Med dessa utläggningar etablerar Cudworth enligt Historisches Wörterbuch der Philosophie ramarna för den efterföljande tidens diskussion om självet:

”Der Gedanke der Substantialität und Unteilbarkeit des Selbst wird als Argument in Überlegungen zur Rechtfertigung der Unzerstörbarkeit (Unsterblichkeit) der Seele eingesetzt; die Gleichsetzung von ’Selbst’ und ’personality’ führt zur Zuordning der Thematik zum Problemkomplex ‘personal identity’: die Überzeugung, dass die Seele ihrer selbst bewusst ist, begründet den Zusammanhang von Selbst und (Selbst-) Bewusstsein.” [Ibid.]