Om vänster- och högerdissidenters enhet

Ordförande Haz om USA och därmed till stor del om hela väst, givet hur imperiets verklighet ser ut idag:

“All anti-imperialist, anti-Zionist, and anti-hegemony voices in America must, at this critical moment, unite on a practical level.

Theoretical criticism is necessary, but practical unity is imperative.

Learn from the Palestinian and Lebanese resistance: They formed a popular front made up of factions who used to kill each other in the past.

They managed to put their differences aside and unite practically in the face of a common enemy.

If they can forgive each other despite killing each other in the past, people in the West can forgive petty personal internet grudges for a greater cause.

It shows incredible immaturity to hold meaningless personal and petty grudges in the face of a potential world war. Theoretical differences are important to accentuate – but practical solidarity is necessary.

I have talked sh*t about PSL and Deprogram crew in the past. I have profound theoretical and personal differences with them.

Yet in the midst of a uniparty crackdown on all dissident and anti-war voices, in the midst of Democrat Zionist liberals attempting to weaponize the state against more principled leftists who show solidarity with anti-imperialist resistance, it would be immature and indefensible of me to regard them as primary enemies.

I have seen how leftists have become increasingly disenchanted with the Democrat hegemony, how they have become more radicalized and principled in asserting independence from mainstream liberal voices like Ethan Klein and others.

Whether anyone likes it or not, we are all in the same boat now, in the woods and outside the mainstream.

How and when you got here is of secondary importance. I have been here for many years; yet I find it unproductive to bitterly resent those who have arrived here too late.

As MAGA undergoes division, so too do leftists. Everyone is waking up to a common truth and position – outside the system and outside the hegemony.

I commend all those leftists who have succeeded in arriving at a principled stance without any encouragement or support from the Democrat hegemony at all – who face institutional and legal persecution for it.

The genuine selfless solidarity, partisanship, commitment to social justice, and historical tradition of the Left must be united with the organic, spontaneous disillusion of MAGA masses and other disaffected (black, Mexican, indigenous, etc.) working class communities.

This is what ‘globalize the Intifada’ means in USA. The uniparty hegemony represents the forces of occupation and hegemony, represented by the Ethan Kleins, AOCs, Ben Shapiros, Lindsey Grahams, etc.

As predicted, a new political re-alignment is taking shape.

The fundamental division within the Left: Those who take a principled stance in opposition to US imperial hegemony and align themselves with forces of global resistance – and the Zionist opportunists (Liberals, Trotskyites, ‘leftcoms’, ‘anarchists’ and ‘democratic socialists’).

The fundamental division within MAGA is between anti-war voices and shills of the Republican Zionist hegemony.

The dissidents from both ranks, despite having different origins are destined to unite – for the establishment shills of both ranks are already uniting.”

En svag punkt dock: Trotskister, leftcoms och anarkister är ju inte generellt sionister, och inte heller är alla liberaler och demokratiska socialister det. Få som inte varit det tidigare uppfattar det väl som opportunt att bli det just nu.

Det kan framstå som puristisk-fanatiskt att från Haz’ utgångspunkter inte praktiskt förena sig med personer i dessa kategorier när de har rätt, eller i det de har rätt, även om kvarstående teoretiska skillnader förblir icke-negligerbara och nödvändiga att även i dessa fall betona. Samma förhållningssätt borde väl såtillvida intas till dem som till de kategorier Haz nämner som börande förenas med.

Det partiella rätthavandet, alla uttryck hos dem som kan betecknas som “anti-imperialist, anti-Zionist, and anti-hegemony”, “dissident and anti-war”, borde kunna erkännas samtidigt som vederbörandes objektiva yttersta funktion som kontraproduktivt stöd för atlantetablissemanget (Demokraterna, Labour, Socialdemokraterna eller i annan form) alltfort kritiseras. Divisionen inom vänstern är verklig och viktig, men den är i de här aktuella, central frågorna mindre tydlig än inom högern.

Detta är ju f.ö. mitt eget förhållningssätt till Haz själv. Även hos honom måste rätthavandet extraheras från en helhet som också rymmer problematiska och oacceptabla inslag. Ja, det är givetvis det förhållningssätt som från mina utgångspunkter måste intas till alla marxister och även all annan vänster. Detta borde vara vägen för en konservativ socialism under rådande omständigheter. Maupin är bättre än Haz och i synnerhet den som det synes alltmer puristiske Mckay på denna punkt, och det är från en ny, konservativ-socialistisk position möjligt att vara bättre även än Maupin.

Sedan inställer sig förstås också, ifråga om sionismen, den öppna frågan om ett möjligt försvar av Israel – ett annat Israel – idag.