Den historiskt existerande kommunismens – alltså de revolutionära system som betecknades med detta partinamn – generella antireligiösa, antiandliga och i filosofisk mening antiidealistiska väsen och målsättning var förvisso oskiljaktiga från en huvudtendens i hela den västerländska moderniteten. Men den hade blivit särskilt accentuerad genom det dåvarande östblockets faktiska politik. Trots det problematiska i den kristabrahamistiska exoortodoxin och dess identitet – som social kontrollinstitution – med den tsaristiska regimen, var det allmänreligiösa motståndet mot just detta centrala inslag i kommunismen redan från början såväl oundvikligt som legitimt, givet de faktiska förföljelser som även drabbat allt av verklig eller sann religiositet som ändå kunde rymmas inom denna ram, och den blindhet, den kulturella utarmning och den existentiella idiotisering som ideologin, som allenarådande, oundvikligen ledde till.
Det var främst därför man upplevde det som inte bara möjligt utan nödvändigt att trots dess brister även ifråga om analysen av just dessa sammanhang och trots dess hela mörka baksida och inre maskineri stödja atlanthögern på 80-talet, stödja dess “liberalkonservatism”, ja även stödja Israel som en atlantvästs utpost. “America don’t worry, Israel is behind you”, kunde man läsa på israeliska barns tröjor – en formulering vars fulla, verkliga innebörd ännu inte riktigt stod klar. Det fanns ännu något verkligt, ja avgörande som stod på spel.
Den programmatiska materialistiska världsbilden med dess konkreta, praktiska följder för såväl enskilda människors liv och öden som för hela kulturens nivå och kvalitet, var vad som gjorde och ännu gör kommunismen, i den utsträckning den kvarhåller den, nödvändig att motsätta sig. Det var inte, som idag till skillnad från då står klart, det förhållandet att den avvisade kapitalismen och menade sig kunna peka på och anträda en väg till dess övervinnande genom ett nytt ekonomiskt och politiskt system. Och inte heller historiematerialismen som för detta skifte nödvändig, selektivt tillämpad metodologi och allmän delsanning. I en utsträckning som ofta förbises i det ävenledes materialistförblindade liberala väst som ju också, som man först senare kunde se, blev mer kulturellt dekadent än Sovjetunionen, är det inte minst kommunismens verklighetsfrämmande, politiskt genomtvingade världsåskådning och människosyn, med alla dess teoretiska och praktiska förutsättningar, implikationer och konsekvenser, som gjort att den hela tiden fortsatt intuitivt hatats av så många och i så fatal utsträckning spårat ur. Därmed har den också själv bidragit till att hålla mänskligheten nere i förtryck och krig, hindrat marxismens delsanningar att globalt och bestående assimileras och ispelsättas.
Marxisters insisterande på att Israel primärt är den amerikanska imperialismens osänkbara – eller tidigare förment osänkbara – hangarfartyg och inte en etnostat med en välfondad maktlobby i USA och, framför allt, en sedan alltid dominerande abrahamitisk idémakt i Amerika, visar också hur historiematerialistisk reduktionism leder till teoretiska ytligheter och faktiska felslut ifråga om historiens och samhällets drivkrafter. Vi ser det nu t.o.m. hos en så avancerad analytiker som Mckay, hur rätt han än har i sina utförliga detaljredovisningar av de internimperialistiska ekonomiska sammanhang som förvisso förklarar varför och i vilken utsträckning Israel verkligen också är nämnda hangarfartyg – något som ingen förnekar.
Mckay driver en direkt kampanj mot dem som säger att det övervägande är Israel som kontrollerar USA och inte tvärtom. Exempelvis är nu Max Blumenthal, med en insyn i Washingtons maktcentrum som Mckay inte kommer i närheten av, ett föremål för hans attacker. Men som grund för den polemik som är hans explicita syfte visar hans omfattande empiri bara hur missvisande marxismen kan vara, ja hur och varför dess slutsatser kan bli rent absurda. Mckay vägrar på djupet studera och förstå sionismens väsen, ja abrahamismen och dess manifestationer i sig själva, och hur de i Israels fall utgör en utöver atlantimperiets allmänna intressen tillkommande och avgörande dimension: en maktorganiserad etnoreligiös motivation som blivit så stark och resulterat ett agerande av sådant slag att den kommit att utgöra ett hot mot just det vanliga amerikanska eller atlanticistiska imperieintresset. Det är ett primärt exempel på en rent irrationell dimension, eller en i hypermoderniteten lika fanatiskt som någonsin omfattad flertusenårig idéfixitet som marxismens historiematerialistiska konceptualitet och dialektik inte kan omfatta, inrangera, förklara.
Det groteska i Mckays ensidighet bidrar alltså i sig till att göra arten och omfattningen av Israels styrande av USA uppenbara. De i hans puristiskt marxistisk-leninistiska nit programmatiskt ignorerade bevisen är överväldigande såväl i sin kvantitet som sin entydighet, men de faller helt enkelt utanför hans historiematerialisms synrand. Hans aggressivt enständiga förnekande av dem, i förening med den allmänna historiska oförståelsen av abrahamismen, måste sägas riskera att allvarligt kompromettera marxism-leninismen som sådan. Att få den att framstå som oförmögen att förstå och hantera verkligheten. Mckay vet ingenting om exempelvis Chabad idag eller om vad en lång rad israeliska rabbiner, politiker, IDF-soldater och bosättare under åren av Gaza-massakrer oförtydbart visat att bibeln alltid i grunden varit, och han tänker tydligen inte heller lära sig något om det.
Religionsaffirmationen från 70-talets slut tog sig i de abrahamismdominerade delarna av världen, såväl Israel och den muslimska världen som USA, huvudsakligen eller ifråga om det politiska inflytandet uttryck i en förnyad ultraortodoxi och fundamentalism. Den inte bara i väst och i Israel utan globalt mest inflytelserika delen av den religiösa offensiven var kanske den av Menachem Schneerson i Brooklyn redan under årtionden förberedda och i mycket inledda. Lubavitch-chabadismen megasyntetiserar chassidismen, kabbalismens esoterism och den rabbinska traditionens primärt exoteriska talmudism. På så sätt blir den ett uttryck för den allmänabrahamitiska typ av enhet och helhet som också, i allmän form, återfinns i kristendomen och islam och är karaktäristisk även för dessa i det att esoterismen integreras och inte hamnar i något skarpare motsättning till exoterismen, inte blir något självständigt alternativ till den.
I motsats till de harediska grupper som ser staten Israel som ett heretiskt projekt som tar över Messiae uppgift, menar dessa idag dominerande chabadister tvärtom att de, just för att Messias ska komma, ja för att förmå honom att komma, påskynda hans kommande, själva måste förbereda det genom att etablera stor-Israel, återuppbygga templet, upplösa kristendomen och in- och underordna alla gentiler genom de s.k. noakidiska lagarnas religion. Detta är deras program för “reparerandet av världen”, tikkun olam, abrahamismens urmål. Carter, Reagan och Bush hyllade Schneerson; idén om de noakidiska lagarna anammades av det amerikanska utbildningsdepartementet och lyftes fram i proklamationen av en särskild “utbildningsdag”. Även de övriga punkterna på den messianska agendan har, med hittills oöverträffad brutalitet, befrämjats under den till Chabad nära knutne Trump. En annan som det synes viktig föreställning bland vissa rabbiner tillhöriga denna och väl även andra liknande riktningar är att till Messiae vägrödjande hör ett globalt kärnvapenkrig, som starkt och tydligen på för Israel fördelaktigt sätt reducerar mänsklighetens numerär.
Även de islamistiska versionerna av religionens återkomst var som vi redan sett i hög grad politiska; även i deras fall är det viktigt att förstå den utsträckning i vilken de skapades eller understöddes av rent politiska krafter. Och inte bara som en ny form av anti-nykolonialt motstånd, utan också som anti-arabsocialistisk manipulation från imperialismens motsatta intressen, både under och efter det kalla kriget. Bl.a. av denna anledning kunde den nya religiositeten knappast ses som något framsteg; i stället framstod den som en dyster ersättning för de mer eller mindre utvecklade former av på upplysningen i den västerländska modernitetens universaliserbara mening i ganska stor utsträckning byggande socialism som i stora delar av Mellanöstern (eller vad som idag också, och med en bättre term, kallas Sydvästasien) föregått den, med deras positiva och historiskt nödvändiga reformmoment.
Den politiska konflikten mellan Israel och arabvärlden antog nu primärt religiösa former. Efter Sharons invasion av Libanon och massakrerna i Sabra och Shatila 1982 började i Israel och även USA vad som kanske kan kallas kahanismen våldsrulla fram som en politiskt-religiös ångvält, pådriven av auktoriteten Schneerson i Crown Heights – the Rebbe, som han kallas, så inflytelserik att han av många anhängare troddes själv vara Messias (att han gick bort 1994 hindrade inte detta; det ansågs då i stället att han inom kort skulle återkomma…). Staten och rättsväsendet, både i Israel och USA, kämpade länge emot, men nu har vi i flera år sett hur Meir Kahane, och hans lärjunge Baruch Goldstein, vann. Nu är deras politik – och värre än så – den israeliska och amerikanska regeringens, och den tycks stödjas av den helt övervägande israeliska opinionens.
Mckays programmatiskt-reduktiva ignorerande av kontinuerligt verksamma transhistoriska idémakters betydelse – både goda och onda – är bara ett exempel på den allmänna marxistiska materialismens ohållbarhet. Och i enlighet med den redan av Rousseau paradigmatiskt uttryckta moderna västerländska kulturella dynamiken är det hela vänsterns primära och generella illusion att det mänskliga samhällets rätta funktion och det mänskliga livets måluppnående främst – och i några fall nästan enbart – kräver frigörelse från förtryck eller, som man numera ofta för att inkludera den nyliberala erans alla kapitalkompatibla och Ersatz-betonade sekundärengagemang säger: från allt förtryck. De ser sig därmed inte som lika beroende – och ibland inte alls beroende – av disciplinerad, i stor utsträckning traditionsdirigerad personlig och samhällelig kultur, en kultur som går långt utöver den typ av karaktärsformation som en gång kunde anses nödvändig även för den nya socialistiska människan. Och de blir genom det kvarstående huvudfokus på materiella faktorers förändring. och dennas avgörande emancipatoriska makt även ifråga om det idémässiga, oförmögna att ens tillnärmelsevis adekvat hantera det senare.
I själva verket måste all egentlig och kvalificerad politisk analys bygga på en annan och specifik förståelse av den humanistiska, moraliska och andliga kulturen. En av tillräcklig urskillning präglad analys av deras dimensioner måste hela tiden finnas med. Det räcker inte med förklaringar i termer av yttre materiella, sociala och ekonomiska faktorer och lösningar. Karaktärer, mentaliteter, fantasiliv, idéer, kulturella traditioner, världs- och livsåskådningar och inte minst religioner måste tas i beaktande i sig själva såväl som i deras samspel med de övriga faktorerna, och på ett helt annat sätt än den postmarxistiska vänstern gör. Vad marxismen förstår som överbyggnaden är i verkligheten ingalunda endast en sådan. Dess förståelse är en delsanning, giltig ifråga om mycket, men ifråga om allt blir det en ren ytlighet som härrör från materialismens allmänt felaktiga uppfattning om vad yttervärlden, inklusive historien, ja inklusive både yttervärldens och historiens existensform på vårt mentala plan, i verkligheten är. Ytterst sett är basens ontologiska status i likhet med den “materiella” världens som helhet inte sådan att den ens “i sista hand” kan bestämma någonting. På dessa avgörande punkter är både Marx och Lenin hopplösa som filosofer och i viss mening reaktionära.
Att överheter och i modern tid högern alltid missbrukat dessa sanningar för att ignorera, tysta eller trycka ned legitima krav på förändring av de yttre förhållandena kan varken upphäva eller dölja detta. När vänsterns revolutionärer – och revolutionärer även långt före benämningen vänster – tidigare bekämpade exokristendomens socialmoraliska kontrollorganisation eftersom den var en del av den världsliga maktens högst reella förtryck, var den åtminstone medveten om dess ideologiska betydelse och verkningssätt. Men vad vi ser hos Mckay är en generell och som det synes avsiktlig oförståelse, en del av ett allmänt feltänkt historiematerialistiskt minimerande av ideologiska faktorers roll i sig själva. I synnerhet i Sydvästasien måste religionernas avgörande betydelse och funktion i grunden förstås, och hanteras utifrån denna förståelse. Abrahamismens exoterismer, och i stor utsträckning även deras specifika esoterismer såtillvida som de alltså oftast bara är delar av en exoterismen kvarhållande och prioriterande helhet, är primära konfliktskapare, t.o.m. betraktade i isolering från materiella förhållanden, intressen och delvis även deras egna politiska dimension, användning eller tillämpning. Det blir här därför särskilt akut nödvändigt att förstå hur samhällelig ordning och politisk förändring aldrig kan tillfredsställande analyseras utan distinkt icke-marxistisk hänsyn till den helhetliga kulturen med dess olika sfärer och nivåer.
Ideella faktorer är inte bara lika viktiga utan lika verkliga, lika realistiska som materiella, och förståelse av mänsklighetens djuprotade konflikter måste ofta bygga mer på dem. Relevanta “lösningar” är i dessa fall primärt idealistiska i den här aktuella meningen. Ifråga om Sydvästasien och Israel är den “lösning” jag kanske kan ana också vad jag skulle önska. Men det skulle den jag på motsvarande sätt, om jag trott att den var bättre, kunde ha uttryckt i huvudsakligen materiella termer också vara; man kunde förvisso ha prioriterat och utvecklat de termer som är implicita i den vanliga förståelsen av imperialismen och dess övervinnande. Men det är alltså lätt att se att det är helt otillräckligt.
Begreppet idealism har för mig här inte den vanliga betydelsen av något mer eller mindre verklighetsfrämmande och naivt, om än högtsyftande och nobelt. Det har i stället dels den i begreppet “ideella faktorer” gällande betydelsen, och dels den fulla filosofiska innebörden, sådan även Marx förstod den och avvisade i enlighet med sitt radikalrelativiserande och reducerande av ideologins självständiga roll eller överbyggnadens autonomi. Just detta område som marxister förstår i termer av ideologin i deras egen mening, var det område där tänkande som var eller kom att uppfattas som konservativt utgjorde ett nödvändigt korrektiv till det under 1900-talet utvecklade, etablerade och temporärt konsoliderade socialistiska. Här är motsättningen till marxismen givetvis principiell. Historiskt orienterade, mer eller mindre konservativa i den burkeanska traditionen försvarar primärt, om än i förnybara former, stora historiska kontinuteter och bestånd över tiden: värden, idéer, religioner, sociala mönster och praktiker, bortom produktionsordningarnas alla tekniska, ägandemässiga och andra förändringar. Den filosofiskt mest avancerade formen av denna politiska riktning bygger på vad Ryn artikulerat som den s.k. värdecentrerade historicismen, som, fastän begränsad till vad som kan kallas den humanistiska nivån, genom sin djupa analys och förståelse av just denna, av hela den fenomenella historiska erfarenheten och historiska existensen inklusive människan själv, den psyko-fysiska varelsen med sin subjektivitet, förmår transcendera dess i andra former distinktiva relativism.
På olika sätt gick under 1900-talet vissa, som en Voegelin och i viss mån en Strauss, som dock inte rätteligen kan betecknas eller såg sig själva som konservativa i samma mening men som normalt och ofta på problematiskt sätt hänförts till en allmän höger, eller en amerikan som Richard Weaver, utöver även detta och uppfattade åtminstone några nivåer av vad man kan kalla den egentliga filosofins perspektiv. Här finns liksom i den värdecentrerade historicismen de nödvändiga korrektiven såväl till vänstern och den vanliga marxistiskt bestämda socialismen som till högern och dess historiskt radikalkontingenta borgerligt-liberala åskådning.
Till dessa hör även bidragen de mer egentligt och konsekvent idealistiska tänkare i den fulla metafysiska meningen, som rentav kan närma sig metafysiken i den traditionalistiska skolans mening, vad Guénon kallade den “österländska metafysikens”: den skola utifrån vars perspektiv man kan säga att denna metafysik förutan endast en ytlig och omogen förståelse av verkligheten kan uppnås, kvarbunden i illusionens utmarker, futilt irrande i Platons grotta. Detta är vad alla verkliga filosofer, på olika nivåer och med olika grad av klarhet, varit överens om – vad Platon menade med en filosof var väl i själva verket bara en som filade den verkliga sofi som han själv och de traditionella källor han hade tillgång till nått fram till. Därför är för dem det även för samhället och mänskligheten som helhet viktigaste “arbetet” det som utförs på det högre humanistisk-etisk-kulturella och metafysiska planet, och på rätt sätt radierar realväsendets eller det absoluta urväsendets verklighet och värde på fenomenens nivå.
Med större eller mindre klarhet och i olika former insisterade alltså några tänkare som uppfattats som konservativa mer eller mindre på detta perspektiv, tänkare som på olika sätt nyformulerat, utvecklat och modifierat de icke bortrelativiserbara insikterna i den förmoderna, klassiska politiska, etiska och metafysiska filosofin och kulturen. Sådana tänkare som för vår tid har utlagt större eller mindre delar av de bestående giltiga positionerna i dess essentiella arv, som modernitetens specifika former av mer eller mindre sekulärutopisk liberalism och socialism systematiskt-principiellt avviker från och sedan länge ofta förträngt – efter andra världskriget bl.a. genom att avskilja dem från oss genom vad jag föreslagit kan kallas fascismbarriären. Ja, inte bara liberalismen och marxismen utan redan de karaktäristiska tidigmoderna nya politisk-filosofiska riktningarna bygger ju i stor utsträckning på ryggvändandet mot dem. Mot det som en hållbar socialism måste i en eller annan form kunna tillräckligt integrera.
Men även den förmoderna åskådning som i väst kommit att framstå som den traditionella hade genom den allmänabrahamistiska exoteriska läroutformningen redan blivit i hög grad förskevad och begränsad på ett sätt som direkt befrämjat, ja överlappar med den sekulärmodena materialismens oreflekterade, “common-sense”-artade antaganden. Och det är inte minst dess exoabsurditeter som nu sedan länge förnyat sprids över världen från det Sydvästasien som åter tycks nästan fullständigt sitta fast i dem. Jag har i många tidigare inlägg beskrivit dem i deras grunddrag, och det skulle föra för långt att upprepa detta här. Endast en kvalificerad, universalitetsaffirmerande historicism och en i allmän mening platonsk-sofisk idealism kan, i förening, och i den begränsade utsträckning det överhuvudtaget är möjligt, rektifiera moderniteten i dess helhet, inklusive och inte minst dess socialistisk-telesiska dynamik; på ett djupare, principiellt plan är ju platonism långt mer förenlig med socialism än med kapitalism.
I vilken utsträckning Sydvästasien är mottagligt eller åter mottagligt för detta – för socialismen har den ju relativt nyligen varit det, och det idealistisk-metafysiska inslaget har ju dock också mer eller mindre funnits med i dess teologier alltsedan antiken – och därigenom kan övervinna sina specifika föreningar av den förnyat kapitalistiska moderniteten med sina religiösa ortoexoterismer, är en öppen fråga. Men åtminstone är det för mig endast i den riktningen som konturerna av ett möjligt försvar för Israel, ett annat Israel än dagens, kanske skulle kunna skönjas.
Jan Olof Bengtsson 