Många gånger tänker jag vilken sorg det är att stora delar av det gamla Berlin förstördes så skoningslöst under Andra världskriget. Det var med största sannolikhet en mycket vacker stad, vilket den här målningen klart bekräftar.
Tyvärr byggdes inte mycket upp igen efter kriget. I Dresden och Leipzig rekonstruerades mer, och i Warszawa på enastående sätt hela den äldsta delen. Men just de delar av Unter den Linden som återges i denna målning byggdes faktiskt upp på femtio- och sextiotalet och kan alltså fortfarande besökas i verkligheten. Dock ännu ej slottet som syns i fonden. Det klarade sig genom kriget, men sprängdes – liksom det anrika hotell Adlon vid Pariser Platz i andra ändan av Linden – av den sovjetiska ockupationsmakten efter kriget. Beslut har dock fattats om att också det ska återuppbyggas.
Vad man mest av allt saknar i Berlin är den mer vanliga 1800-talsarkitekturen, som inte ansetts tillräckligt värdefull för att återuppbyggas ens i begränsad utsträckning. Det var den som gav staden mycket av dess allmänna skönhet. Enstaka sådana hus och kvarter finns kvar över hela Berlin, i Kreuzberg stora områden. De fick stå kvar, men principen för efterkrigstidens återuppbyggnad av Berlin var ju radikalmodernismens programmatiska historielöshet. Och denna princip har inte övergivits, utan tvärtom ytterligare skärpts. Postmoderna och post-postmoderna monstruositeter tillkommer överallt i rasande takt, med Potsdamer Platz som det mest horribla exemplet.
Redan före kriget hann den nationalsocialistiska regimen riva en del äldre bebyggelse, för att ge plats åt det nya “Germania”, dominerat av den oproportionerligt stora Große Halle eller Volkshalle (riksdagshuset och Brandenburger Tor var tänkta att bevaras alldeles intill den). Också detta var naturligtvis feltänkt. Att Speers arkitektur var mer värdefull än vad som efter kriget byggdes – även på den del av Linden som inte syns på Gaertners målning – är inte ett tillräckligt skäl att låta sådant ersätta arkitektur av Lindens eller ens Kurfürstendamms slag. Det måste byggas någon annanstans, om det överhuvudtaget måste byggas. Jfr mina argument rörande Bukarest.
Mitt förslag är att man härnäst, efter slottsprojektet, i första hand inriktar sig på att riva efterkrigsbyggnaderna på Ku’damm, liksom man redan rivit DDRs hemska Palast der Republik på platsen för slottet, och återuppbygger denna aveny som var nästan lika magnifik som Linden.
Jan Olof Bengtsson 
What city is this?
Oh, Berlin.
Många gånger tänker jag vilken sorg det är att stora delar av det gamla Berlin förstördes så skoningslöst under Andra världskriget. Det var med största sannolikhet en mycket vacker stad, vilket den här målningen klart bekräftar.
Det var utan tvekan en mycket vacker stad.
Tyvärr byggdes inte mycket upp igen efter kriget. I Dresden och Leipzig rekonstruerades mer, och i Warszawa på enastående sätt hela den äldsta delen. Men just de delar av Unter den Linden som återges i denna målning byggdes faktiskt upp på femtio- och sextiotalet och kan alltså fortfarande besökas i verkligheten. Dock ännu ej slottet som syns i fonden. Det klarade sig genom kriget, men sprängdes – liksom det anrika hotell Adlon vid Pariser Platz i andra ändan av Linden – av den sovjetiska ockupationsmakten efter kriget. Beslut har dock fattats om att också det ska återuppbyggas.
Vad man mest av allt saknar i Berlin är den mer vanliga 1800-talsarkitekturen, som inte ansetts tillräckligt värdefull för att återuppbyggas ens i begränsad utsträckning. Det var den som gav staden mycket av dess allmänna skönhet. Enstaka sådana hus och kvarter finns kvar över hela Berlin, i Kreuzberg stora områden. De fick stå kvar, men principen för efterkrigstidens återuppbyggnad av Berlin var ju radikalmodernismens programmatiska historielöshet. Och denna princip har inte övergivits, utan tvärtom ytterligare skärpts. Postmoderna och post-postmoderna monstruositeter tillkommer överallt i rasande takt, med Potsdamer Platz som det mest horribla exemplet.
Redan före kriget hann den nationalsocialistiska regimen riva en del äldre bebyggelse, för att ge plats åt det nya “Germania”, dominerat av den oproportionerligt stora Große Halle eller Volkshalle (riksdagshuset och Brandenburger Tor var tänkta att bevaras alldeles intill den). Också detta var naturligtvis feltänkt. Att Speers arkitektur var mer värdefull än vad som efter kriget byggdes – även på den del av Linden som inte syns på Gaertners målning – är inte ett tillräckligt skäl att låta sådant ersätta arkitektur av Lindens eller ens Kurfürstendamms slag. Det måste byggas någon annanstans, om det överhuvudtaget måste byggas. Jfr mina argument rörande Bukarest.
Mitt förslag är att man härnäst, efter slottsprojektet, i första hand inriktar sig på att riva efterkrigsbyggnaderna på Ku’damm, liksom man redan rivit DDRs hemska Palast der Republik på platsen för slottet, och återuppbygger denna aveny som var nästan lika magnifik som Linden.