Jan Olof Bengtsson

Flitige nätdebattören “Den Väldige” har inkommit med en fråga om Platon, som jag besvarar här.

Fråga:

”De flesta kännare  av filosofi återkommer till Platon som grunden för filosofisk (allmän)bildning har jag kunnat konstatera. Jag har därför värmt upp med lite enklare saker som Sokrates försvarstal, Kriton, Gästabudet och Faidon. Så långt tycker jag att jag hänger med ganska bra. Men när jag ska avancera, exempelvis genom Den mindre Hippias, så blir jag brydd, och börjar famla efter vad som egentligen är avsikten med texten.

Vill därför fråga: Kan du föreslå rimliga och vettiga analysförslag eller introduktioner till Platons lite mer avancerade saker? Säg att ambitionen, förutom att greppa Den mindre Hippias, är att åtminstone läsa Staten och Lagarna och kanske något mer. En anmälan av en sådan skrift, om den finns i sinnevärlden, skulle vara fint. Man kan ju också hoppas att någon mer kunde ha användning för en sådan postning.”

JOB:s svar:

Till att börja med måste jag säga att jag själv inte är någon Platonforskare och inte är rätt person att ge råd om den aktuella Platonlitteraturen.

Jag brukade ibland titta i A. E. Taylors gamla Plato: The Man and His Work från 1926, som fortfarande fanns i tryck när jag började på universitetet (och jag upptäcker nu att Routledge faktiskt planerar ännu en utgåva senare i år), eftersom Taylor som filosof i egen rätt tillhörde de tanketraditioner på hans tid som jag främst ägnade mig åt. Taylor var en s.k. “personal idealist” (jag nämner honom i denna egenskap några gånger i The Worldview of Personalism) och uppmärksammade av detta skäl ofta sådana temata hos Platon som var av särskild betydelse för mig.

Taylors Plato anses naturligtvis föråldrad i flera avseenden, men jag insåg snart att det inte var självklart att detta var avseenden som alltid var så väsentliga för mig. När nya fakta kommer fram, som nödvändiggör nya tolkningar, är det självklart viktigt. Men nya tolkningar i sig, och allmänna förändringar i forskningens inriktning, är ju långtifrån alltid sådana att de automatiskt och legitimt kan sägas göra äldre forskning föråldrad. Än mindre är så fallet när dessa tolkningar och nya inriktningar i allt högre grad bestäms av helt andra faktorer än sådana som har direkt med ämnet eller forskningsföremålet att göra, såsom ideologiska förändringar eller en filosofisk eller teoretisk utveckling som i sig delvis kan visas vara problematisk. Allt oftare finner jag nya introduktioner till gamla tänkare undermåliga i förhållande till äldre. Undantag finns självfallet, men jag måste erkänna – och detta har givetvis i högsta grad att göra just med att jag inte är någon Platonspecialist – att jag inte på rak arm kommer på någon till Platon.

Exempelvis har såvitt jag minns Taylors Sokratesbild och uppfattning av förhållandet mellan Sokrates och Platon ifrågasatts. Här kan förvisso finnas poänger. Men situationen är en helt annan ifråga om den allmänna överblick av Platonforskningen som Mats Persson gav i Lychnos i slutet av nittiotalet tror jag (minns ej exakt år nu). Snarare är det idag så att äldre verk tar upp mycket som nyare av från mitt perspektiv tvivelaktiga skäl väljer att utelämna.

Själv är jag vidare påverkad exempelvis av vissa aspekter av Eric Voegelins Platontolkning. Denna hör visserligen knappast till kategorin “rimliga och vettiga…introduktioner till Platons lite mer avancerade saker”. Men å andra sidan verkar såväl din ambition som din förmåga i dessa (och andra) studier redan placera dig på en högre nivå än den elementära introduktionens. Vad som är mer och vad som är mindre avancerat hos Platon är, tycker jag, inte alltid någon självklart enkel fråga. Voegelin behandlar både de verk du redan läst och dem du planerar att läsa härnäst, men utifrån sin övergripande teori om “differentiering” som jag diskuterat i några blogginlägg (och, kort, i min introduktion till Vetenskap, politik och gnosticism).

Detta perspektiv måste anses i vissa avseenden gå utöver en grundläggande introduktion. För detta syfte är Taylor bättre. Som komplement till denne rekommenderar jag därför i stället Richard Kraut (utg.), The Cambridge Companion to Plato från 1992, en samling väsentlighetsorienterade uppsatser som någorlunda allsidigt belyser Platon ur senare forsknings perspektiv.

Du skriver att “de flesta kännare av filosofi återkommer till Platon som grunden för filosofisk (allmän)bildning”. Det gör de utan tvekan i mycket med rätta. Dock brukar jag, som du kanske sett, peka på Plotinos som lika viktig, ja viktigare, för förståelsen av platonismens vidare tradition under antiken såväl som av dess historiska fortverkan under “medeltiden” och “nya tiden”.