Personlig identitet som substanslöst medvetande

Anledningen till att man insisterat på kopplingen av självets personliga identitet till kroppens eller själens eller bådas substans söker Locke, med Ayers’ ord, i det förhållandet att minnets ofullkomlighet och medvetandets avbrott “have stimulated in us the doubt whether the same subject underlies the phenomenal train of consciousness throughout”. Locke säger att vi “lose sight of our past selves”.

Förvisso kan vi enligt Locke, såsom skedde i debatterna om kroppens uppståndelse, tvivla på att vi förblir samma substans (Locke torde mena: att samma substans fortsätter att underligga vårt fenomenella medvetande), men han insisterar på att otillfredsställelsen med det blotta fenomenella medvetandet som enhets- och kontinuitets- och därmed också identitetsprincip är ogrundad, att kravet på detta medvetandes förankring som accidens i en underliggande substans’ identitet är överflödigt, att självet eller personens identitet icke är beroende av en sådan förankring.

Men när Locke vill bevisa detta, hamnar han i en ståndpunkt som samtidigt innebär självets/personens oberoende av kroppen, men också en ny komplex uppfattning av deras förhållande. Hans argument

“both echoed and deliberately distorted the orthodox Cartesian doctrine that a person is a ‘vital union’ of soul and body. Locke agreed that we consist in such a union of that which thinks in us with the parts of the body of which we are intimately conscious, but denied that our continuous identity requires the continuous identity of either material or immaterial substance. On the contrary, the role of the body as a part of the self illustrates the absence of any such requirement. If we cut off a hand, then the substance of the self is changed, although the self or person remains the same.” [Ayers, Locke, II, 262 f.]

Medvetandet är således oberoende av substans och någonting mer än accidens: individuationen och den personliga identiteten beror av medvetandet självt allena. Hauser: “Als Bewusstsein ist sich die Person in unmittelbarer Selbstgewissheit präsent.” [Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 39.]

Locke accepterar konsekvent att vi utifrån vår begränsade kunskap visserligen inte kan utesluta det som följer ur denna ståndpunkt, att medvetandet/den personliga identiteten kan bestå trots förändring av substansen. Han diskuterar som tankeexperiment möjligheten av ett byte av immateriella substanser, eftersom sådana alltså är den sannolikaste hypotesen, men betraktar samtidigt detta som en orimlighet. [Ayers, II, 264.]

Även genom en analogi med livet vill Locke stödja sin ståndpunkt. Även detta förklarar han vara icke-substantiell organisk enhets- och kontinuitetsprincip, och som sådan definierande attribut, för de ”levande ting”, d.v.s. de substantiella organiserade kroppar med föränderliga delar som rör sig i den mekaniska natursfären.

0 Responses to “Personlig identitet som substanslöst medvetande”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi