Jan Olof Bengtsson

Kvarstannande i England finner vi hos Pseudo-Mayne hur begreppen själv, medvetande och självmedvetande definitivt integrerats inte bara i tänkandet kring personskapet, utan också i den nytida epistemologiska subjektivitetstematiken: “Consciousness is indeed the Basis and Foundation of all Knowledge whatsoever”, och

“we shall find that Self, or one’s own Being, is its Principal and most proper Object. For tho’ we are as well conscious to every Thing we do or act, as of our own Beings or selves; and it is absolute requisite and necessary that some Act or other should precede that of Self-consciousness, for we are conscious of our selves only from our Acting, or because we act, and Self-Consiousness must of course depend thereon for its Existence; yet is it impossible to be Conscious of any Act whatsoever, without being sensible of, or perceiving one’s Self to be that which Does it. Self is likewise the Subject, as well as the Object of Consciousness.” [Cit. i Historisches Wörterbuch der Philosophie, ‘Selbstbewusstsein’.]

Självmedvetandet kan omöjligen betvivlas, det själv som är dess samtidiga subjekt och objekt är ett väsen “which is sensible of its own Acts, as proceeding from itself, in being Self-conscious, and perceives its own Sense and Knowledge whatever, in Certainty and Evidence.” [Cit. ibid.]

Med Berkeley synes den filosofiska situationen samtidigt både förenklas och kompliceras. Förenklingen ligger i att Berkeley, liksom Leibniz, helt släpper föreställningen om materiell substans och kvarhåller endast den andliga substansen. Denna existerar för Berkeley, liksom för Leibniz, som en mångfald individuella väsen. Berkeley frigör sig dock, till skillnad från Leibniz, helt från kvardröjande skolastiska svårigheter eller nya motsvarande svårigheter och definierar begreppet person genom att helt enkelt identifiera det med dessa individuella, andligt substantiella väsen, “A human spirit or person”. [Cit. i Historisches Wörterbuch, ’Person’] Artikeln “Selbst” i Historisches Wörterbuch fastslår att Berkeley “gebraucht die Ausdrücke ‘Selbst’, ‘Geist’ und ‘Seele’ weitgehend synonym” – följaktligen är “person” ofta endast en ytterligare beteckning för vad Berkeley beskriver som en “simple, undivided, active being”, en “spiritual Substance”. [Op.cit., ’Selbst’] Berkeley talar också om denna som “mind, spirit, soul, myself”, och “natural immortality” tillkommer själen som “indivisible, incorporeal, unextended”. [Op.cit., ’Seele’.]

Berkeley reviderar den föregående empiristiska läran om idéer som medvetandeinnehåll och går samtidigt längre än Leibniz i individualiserande riktning. Föreställningar om det allmänna förnekas, liksom uppfattningen om idén som föreställning: föreställingen i betydelsen representation av yttre ting – som varit en av betydelserna hos Descartes och huvudbetydelsen hos Locke – reduceras överhuvud till individuell och partikulär förnimmelse. [Om den nominalistiska traditionens betydelse för Berkeley: Robert G. Muehlmann, Berkeley’s Ontology (1992).] Dessa benämns dock alltjämt idéer, och beteckningen av Berkeleys ståndpunkt som idealism är därför riktig såtillvida som han radikaliserar de föregående ansatserna genom att i samband med en minutiös analys av begreppet “existens” reducera de yttre, förnumna tingen till dessa idéer/förnimmelser. “Esse est aut percipi aut percipere” skulle innebära att det förnumna är i det det förnimmes, och det som förnimmer är i det det förnimmer det som är endast genom att förnimmas.

Den paradoxalt komprimerade satsen med verbets aktiva och passiva form tycks lätt kunna sofistiskt upplösas i absurditet. Stående för sig själv kan den också tydas som en sammanfattning och radikalisering av den ickesubstantialistiska cusanska subjektivitetsfilosofin. Här finner vi också vad som ofta framstått som det i förhållande till föregångarna komplicerande momentet hos Berkeley, om nämligen även självet skulle finnas blott genom att förnimmas. Om så, vad förnimmer? Naturligtvis kan inte heller självet “representeras” genom idéer som föreställningar: “We comprehend our own existence by inward feeling or reflexion” (och Berkeley fortsätter intressant: “and that of other spirits by reason”). [Historisches Wörterbuch, ’Selbst’.] Detta är emellertid inte någon direkt förnimmelse; Berkeley säger också att vi endast kan erhålla “Some knowledge and notion” “by reflection and reasoning”. [Ibid., ’Selbst’ och ’Selbstbewusstsein’.]

I ljuset av Berkeleys substanslära blir innebörden både klarare och en annan. Vad som är/existerar är personliga medvetna andliga substanser och dessas förnimmelser/medvetandeinnehåll. “Nothing properly but persons i. e. conscious things do exist, all other things are not so much existences as manners of the existence of persons.” [Cit. ibid., ’Selbst’.] Liksom Leibniz’ monader måste personerna emedan de är substantiella vara något i sig, inte bara vara något genom att förnimma eller förnimmas. Men “Die Seele als tätiges Geistwesen wird reflexiv gewusst, ohne sprachlich adäquat artikuliert werden zu können.” [Ibid., ’Seele’.] Intressant nog använder Berkeley till skillnad från föregångarna inte termen självmedvetande. [Ibid., ’Selbstbewusstsein’.]