Allmänt om romantiken

Den nya inbrytande romantiken skilde sig, framhåller Babbitt, som en känslans romantik från de föregående romantikerna, den medeltida legendflorans handlingsromantik och senrenässansens huvudsakligen intellektuella romantik. [Rousseau and Romanticism (1991 (1919)), kap. 1 & 2.] Vad som blivit traditionen i västerlandets mening hade som vi sett förenat klassiska och kristna element, bestämmande för såväl personlighetsontologi som personlighetsideal av bildningsmässig typ. Den empiriska naturalismens rationalism hade i väsentliga avseenden upprest sig mot bägge dessa historiska källflödens auktoritet. Detsamma gjorde den romantik vi nu närmat oss, och i vilken den nya känslo- och naturuppfattningen kulminerade.

Med dyrkan av originaliteten och det fria, skapande geniet vände sig romantiken mot klassicismen, och med den lära om naturens och därmed den mänskliga naturens godhet, i vilken deismens och moral-senseströmningarna utmynnade, förkastade den exokristendomens arvsyndslära och överhuvudtaget dess tonvikt på synden. Icke sällan skedde detta under den mer eller mindre subtila omtolkningens täckmantel, som terminologiskt syntes låta mycket i traditionen kvarstå, och detta gällde inte bara det kristna arvet – med Rousseau, franska revolutionen och nästa våg av nyklassicism visar det sig att det även i mycket gällde även det klassiska.

Allt detta har avgörande betydelse inte bara för den reella människosynens förändring utan också för personlighetsidealets. Naturen börjar nu uttrycka Guds godhet, människan finner i sitt inre harmoni istället för konflikt mellan köttets och andens lag. Babbitt framhåller hur hon inte bara finner dygd i instinkten, utan omdefinierar dygden till att vara identisk med instinkt eller med “sense”: “And this means in practice to put emotional expansion in the place of spiritual concentration at the basis of life and morals.” [Ibid. 44.]

Hos Shaftesbury förvandlas samvetet från en “inner check” till en expansiv känsla, och han har därmed förvandlat inte blott den traditionella religionen utan också den traditionella humanismen. [Ibid.] Såväl inre som yttre kontroll betraktas som överflödiga, skillnaden mellan människans högre och lägre natur, högre och lägre själv, förminskas, upphävs eller förnekas: det är de ordinära, odisciplinerade, spontana instinkternas personlighet som nu släpps fram. Bejakas alltfort och t.o.m. ytterligare framhävs den augustinska interioriteten, uppges dock helt den augustinska etiska dualismen, läran om amors förgrening i caritas och cupiditas. Vägen är beredd för det öppna avståndstagande från konventionalism och artificiellt decorum bakom vilket dolde sig också ett långt djupare avståndstagande från klassisk och kristen etik. Det goda och det sanna identifieras nu stundom med eller t.o.m. reduceras till det sköna, det sköna är ofta nog det blott sinnligt sköna, och även det sinnligt sköna är icke sällan delvis ett annat än det tidigare varit: alltmer identifieras det med romantikens alla olika slag av och i olika riktningar utvecklade, mer eller mindre eskapistiska extravagans.

Det samtidigt nyttoförflackade 1700-talet tillhandahöll inte tillräckligt mycket som tillät den nu hyllade känslopersonligheten att höja sig över det banala; men vi har redan hos Young anat vad som komma skulle. Med Rousseau och framför allt hans fullgångna romantiska efterföljare skulle denna personlighet förstås som inom sig bärande och uttryckande nya oerhörda djup. Vi har nått vad Taylor, med sin från Babbitt skilda värdering, kallar “the expressivist turn”, och det är något helt annat än blott nyttans och lyckans ordning som naturen nu, i personlig form, dynamiskt, skapande och vitalt vill uttrycka. [Utöver Sources of the Self, i vilken “The Expressivist Turn” är rubriken på kapitel 21, återfinnes relevanta reflektioner över frågan om det autentiska självet även i Taylors The Ethics of Authenticity (1992).] Det är här centralt att förstå förhållandet mellan Babbitts och Taylors olika typer av tolkning, liksom även den nödvändiga balansen mellan dem.

Gemensamt med liberalismen har den nya romantiken att den är en individualism: skillnaden är att den ena är ytlig och den andra åtminstone ibland kan vara djup. Romantikens historicism och personlighetsindividualism rymmer teoretiska och kulturella potentialer och resurser okända för den nyttolära som i England samexisterar med och överlever den inhemska romantik som i sig ofta äger en rikedom motsvarande den tyska. Men de relativistiska och i längden nihilistiska konsekvenserna av dess radikalinidividualistiska sida gör den samtidigt moraliskt problematisk i sitt förvrängande eller förnekande av den rätt förstådda, större gemensamma moraliska ordning som för romantikerna kommit att döljas bakom vad de blott kunde uppfatta som en tom mekanisk artificialitet.

Inte minst i England kunde kvarhållandet av normer, om än blott i form av ett slags reflekterad konventionalism eller “prescription”, dock ofta hindra en sådan utveckling, trots utilismens och sentimentalismens djupa och tidstypiska inbrytningar. Till detta kom också det distinkta bidrag från Burke som Babbitt fäster störst avseende vid: den ”moral imagination” som han kontrasterar mot Rousseaus ”idyllic imagination”. [Democracy and Leadership (1924), kap. 2 & 3.]