Jan Olof Bengtsson

Alain Renaut fortsätter den analys som huvudsakligen är inriktad på subjektiviteten, och vill inte stanna vid Kants teoretiska subjektivitet som blott “pure structure formelle de la subjectivité en générale”. Redan inom den teoretiska kritikens gränser går han över till subjektet som aktivt: Renaut vill till skillnad från Powell och Sturma framhäva den imaginativa schematismens subjekt som ett annat än det transcendentala, då det genom sin temporaliserade tillämpning av det senares kategorier transformerar dessa till metod. Det är, till att börja med, i detta subjekt som Renaut redan i Kants teoretiska filosofi finner inte blott en ändlig kunskapsförmåga som i sitt kontingenta beroende passivt genombryter den slutna monadiciteten, utan även ett subjekt som aktivt genombryter den: den schematiserade tillämpningen av kategorierna kräver

“un sujet de cette méthode ou l’idée de cette méthode comme sujet, puisqu’il s’agit d’une activité et que cette activité a donc un auteur. En ce sens la théorie du schématisme fournit une première réponse à la question ‘qu’est-ce que l’homme?’, à savoir que l’homme est le sujet du schématisme: réponse qui met bien en présence d’un sujet (comme auteur d’une activité), mais d’un sujet non monadique (il est ouverture au temps) et, plus généralement, non métaphysique (il reçoit la structure catégoriale, il ne la fonde pas)”. [Op.cit, 264.]

Detta subjekt behandlas utförligare i sjunde kapitlet av Renauts och Luc Ferrys stridsskrift La pensée 68: essai sur l’antihumanisme contemporain (1985), ’Retour au sujet’. I L’ère de l’individu går Renaut emellertid utöver detsamma och koncentrerar sig istället på det praktiska subjektet hos Kant, i vilket tanken på subjektet som varken metafysiskt-substantiellt eller blott formellt utan även aktivt ytterligare utvecklas. Det teoretiska subjektets “sanning” är det praktiska förnuftet, på samma sätt som Kants praktiska filosofi i allmänhet är den teoretiska filosofins sanning: det avsubstantialiserade, aktiva subjektet är, bortom schematiseringens subjekt, det praktiska subjektet, förstått genom autonomins idé som “activité d’auto-fondation, posant lui-même la loi de ses actions”:

“[C]e serait alors bien comme autonomie que le sujet trouverait son statut post-monadique: ménagée dès l”ouverture’ aux impressions que l’Esthétique transcendentale fait surgir au coeur du sujet théorique, ce désemboîtement du sujet s’accomplirait dans l’ouverture à l’humanité que présuppose le sujet pratique. En ce retour de l’indépendance à l’autonomie, Kant ouvrirait une voie susceptible de reconduire des visages multiformes de l’individualisme à un humanisme non naïf, si l’on veut: à un ‘humanisme de l’autre homme’.” [Op.cit. 264 f.]

De konditionala formerna i detta stycke skulle dock kanske kunna läsas som om de s.a.s. låter ana ugglor i mossen.