Kant och Goethe

Den etiska halt som subjektivitetsfilosofin vinner i Kants filosofi, liksom dess avgjort icke-subjektivistiska karaktär, framgår tydligt i den gamle kännaren av den tyska humanitetskulturen H. A. Korffs utläggningar. Vid betraktelsen av Sturm und Drang-rörelsens övergång till den klassicism, som skiljer sig från antiken genom att förbli inom subjektivitetens ramar, nämligen den tyska klassicismen, konstaterar han att

“dem ausgebrochenen Subjektivismus habe endlich das Gewissen des Objektiven geschlagen! Eben jenes Objektiven, das der Mensch in sich selber findet, wenn er den Gedanken des Subjektivismus bis in seine untersten Tiefen durchdenkt, wie dies Kant getan; oder wenn er den Subjektivismus bis in sein innerstes Herz hinein durchlebt, wie dies das Erlebnis Goethes war.” [Humanismus und Romantik: Die Lebensauffassung der Neuzeit und ihre Entwicklung im Zeitalter Goethes (1924), 60.]

I sin teoretiska förnuftskritik har Kant uppvisat subjektets aktivitet – det var om icke i full mening skapande så dock gestaltande; genom sin praktiska förnuftskritik har han nått fram till “die philosophische Entdeckung jenes allertiefsten Kernes der sittlichen Humanitäts”, det samvete som Goethe utdiktar i Iphigenie:

“Es ist die philosophische Formulierung jener sittlichen Humanität, die von dem Bewusstsein getragen wird, dass die höchste Form des Subjektivismus eben die ist, die sich durch die Ehrfurcht vor dem Absoluten oder vor dem Objektiven selbst begrenzt. Was der kategorische Imperativ in der Geschichte der subjektivistischen Humanität bedeutet, das lässt sich deshalb am einfachsten vielleicht durch den Hinweis darauf verständlich machen, dass er zwar auf der einen Seite alle wahre Sittlichkeit in die letzten Tiefen des Subjekts verlegt und daher, formal betrachtet, den Subjektivismus bis zu seinen äussersten Konsequenzen treibt, dass er dagegen in den letzten Tiefen des Subjekts nicht mehr etwas Subjektives, sondern etwas Objektives findet, nämlich das sittliche Gewissen, das man auch als die objektive Stimme des Subjekts bezeichnen kann. Mit den Mitteln einer tiefsinnigen Philosophie wird hier also genau derselbe Umschlag des Subjektivismus zum Objektivismus vollzogen, den in anderer Weise auch die menschliche entwicklung Goethes durchläuft.” [Ibid. 101.]

Korffs framställning utgår här från Sturm und Drang-rörelsens individuella subjekt, och med rätta ser han den genom själva subjektiviteten – redan det teoretiska subjektet är ju dock allmänt – vunna objektiviteten, oskiljaktig från vad jag kallat Kants nya generalism, som en nödvändig och välgörande motvikt. Subjektivitetens etiska halt vinnes genom upptäckten, i dess eget djup, av den generella objektiviteten. Goethe själv reagerar emellertid liksom Schiller – om än huvudsakligen på det empiriska planet – mot att syntesen eller föreningen av det allmänna och det individuella icke ännu är utredd och uppvisad, och som Korff visar motsvarar inte bara Kant utan även Iphigenie en ensidighet härvidlag som den tyska humanitetskulturen senare skull söka övervinna.

0 Responses to “Kant och Goethe”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi