Kant och Goethe

Den etiska halt som subjektivitetsfilosofin vinner i Kants filosofi, liksom dess avgjort icke-subjektivistiska karaktär, framgår tydligt i den gamle kännaren av den tyska humanitetskulturen H. A. Korffs utläggningar. Vid betraktelsen av Sturm und Drang-rörelsens övergång till den klassicism, som skiljer sig från antiken genom att förbli inom subjektivitetens ramar, nämligen den tyska klassicismen, konstaterar han att

“dem ausgebrochenen Subjektivismus habe endlich das Gewissen des Objektiven geschlagen! Eben jenes Objektiven, das der Mensch in sich selber findet, wenn er den Gedanken des Subjektivismus bis in seine untersten Tiefen durchdenkt, wie dies Kant getan; oder wenn er den Subjektivismus bis in sein innerstes Herz hinein durchlebt, wie dies das Erlebnis Goethes war.” [Humanismus und Romantik: Die Lebensauffassung der Neuzeit und ihre Entwicklung im Zeitalter Goethes (1924), 60.]

I sin teoretiska förnuftskritik har Kant uppvisat subjektets aktivitet – det var om icke i full mening skapande så dock gestaltande; genom sin praktiska förnuftskritik har han nått fram till “die philosophische Entdeckung jenes allertiefsten Kernes der sittlichen Humanitäts”, det samvete som Goethe utdiktar i Iphigenie:

“Es ist die philosophische Formulierung jener sittlichen Humanität, die von dem Bewusstsein getragen wird, dass die höchste Form des Subjektivismus eben die ist, die sich durch die Ehrfurcht vor dem Absoluten oder vor dem Objektiven selbst begrenzt. Was der kategorische Imperativ in der Geschichte der subjektivistischen Humanität bedeutet, das lässt sich deshalb am einfachsten vielleicht durch den Hinweis darauf verständlich machen, dass er zwar auf der einen Seite alle wahre Sittlichkeit in die letzten Tiefen des Subjekts verlegt und daher, formal betrachtet, den Subjektivismus bis zu seinen äussersten Konsequenzen treibt, dass er dagegen in den letzten Tiefen des Subjekts nicht mehr etwas Subjektives, sondern etwas Objektives findet, nämlich das sittliche Gewissen, das man auch als die objektive Stimme des Subjekts bezeichnen kann. Mit den Mitteln einer tiefsinnigen Philosophie wird hier also genau derselbe Umschlag des Subjektivismus zum Objektivismus vollzogen, den in anderer Weise auch die menschliche entwicklung Goethes durchläuft.” [Ibid. 101.]

Korffs framställning utgår här från Sturm und Drang-rörelsens individuella subjekt, och med rätta ser han den genom själva subjektiviteten – redan det teoretiska subjektet är ju dock allmänt – vunna objektiviteten, oskiljaktig från vad jag kallat Kants nya generalism, som en nödvändig och välgörande motvikt. Subjektivitetens etiska halt vinnes genom upptäckten, i dess eget djup, av den generella objektiviteten. Goethe själv reagerar emellertid liksom Schiller – om än huvudsakligen på det empiriska planet – mot att syntesen eller föreningen av det allmänna och det individuella icke ännu är utredd och uppvisad, och som Korff visar motsvarar inte bara Kant utan även Iphigenie en ensidighet härvidlag som den tyska humanitetskulturen senare skull söka övervinna.

Hela frågan om objektiviteten – både etisk och övrig – fick också ett nytt svar i och med Hegels historiska och dialektiska version av den absoluta idealismen, som kom att på ett allmänt plan definiera det filosofiska motståndet mot den lägre romantikens under 1800-talet frambrytande subjektivism och irrationalism i den tyska filosofin. Men ifråga om personen representerade den en annan, ny ensidighet, som nödvändiggjorde en komplettering och justering i form av den personalistiska idealismen.

0 Responses to “Kant och Goethe”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi