Jan Olof Bengtsson

Den platonska traditionens dualism har av Kant förkastats tillsammans med den nya tidens dogmatiska rationalism. Men oklarheterna – i mycket liknande de som återfinnes hos Leibniz – rörande vad fenomenvärlden ytterst sett är i förhållande till vår egen uppfattning, rörande tinget i sig, och rörande vår utveckling mot allt större förnuftighet, gör att de enligt Kant obesvarbara frågorna likafullt tränger sig på, visar sig oundvikliga, trots att han ofta nog avhänt sig de “dogmatiska” och “spekulativa” traditionernas svar såväl som deras motsvarighet som blott modest troslära.

Kant är på sitt eget sätt instängd i den distinkta, komplexa immanentism som i mycket präglat den västerländska filosofin alltsedan den kristna dogmatikens etablerande och som varken nya ansatser av platonism eller Descartes’ nya substansdualism kunnat på allvar bryta sig ur. Men Kant står även tämligen långt från den kristna ortodoxins dualism mellan den transcendente Guden å ena sidan och skapelsens immanens, inklusive människan, å den andra. Kants dualism mellan fenomen och noumen är naturligtvis någonting helt annat än även den radikala kristna dualismen, och såtillvida har Kant redan hunnit en bra bit på den väg väg bort från såväl ortodoxins som t.o.m. upplysningsdeismens dualism som den senare tyska idealismen skulle fortsätta vandra i riktning mot olika varianter av (icke-radikal) monism.

Även om den moraliska utvecklingens mål uppnåddes skulle som vi sett för Kant, som trots annanvärldslighetens nödvändighet som postulat för moralen endast undantagsvis spekulerar om ett de rena andarnas ovetbara tillstånd, det empiriska jaget kvarstå tillsammans med det noumenala som oaktat gränsoklarheterna är något mer än den rena apperceptionens transcendentala jag. Målet måste ju därför vara ett immanensens mål med ett bevarat empiriskt jag som alltifrån början och fortfarande är sinnligt-individuellt men nu “fullkomnat” i förnuftighet. Då det empiriska jaget alltifrån början och fortfarande är individuellt måste med denna tolkning den icke-individuella personaliteten tänkas oupplösligen förenad med den sinnligt-fenomenella individualiteten. Trots de utförligt etablerade distinktionerna mellan empiriskt jag, transcendentalt jag (självmedvetande, subjekt), noumenalt jag och postulerad själ undgår Kant inte en deras sammanblandning som leder till oklarheter och systematiska inkongruenser av ett slag som knappast alltid kan accepteras som nödvändiga endast med hänvisning till vår kunskapsförmågas begränsningar.

Delvis beror detta på det i sammanhanget oerhört vaga begreppet “människan”, som Kant exempelvis inte ens undgår att stundom motsägelsefullt identifiera med det transcendentala subjektet. Det är “människan” som tänker det noumenala och det fenomenella, det är “människan” som tillhör båda sfärerna. Samtidigt sägs emellertid “människan” vara ett gränsbegrepp, d.v.s. snarast en idé – och med det helhetliga systemet överensstämmande är ju endast att uppfatta denna människa, liksom de båda sfärerna på vardera sidan om gränsen, som tänkt inte av människan som sådan utan endast av det transcendentala subjektet.

Liksom thomismen i persondefinitionen såväl som i övrigt fastnade i en oupplöslig härva av det formella och materiella fastnar Kant i en delvis motsvarande härva av det fenomenellt-empiriska, det transcendentala, det noumenala och det postulerade. Men naturligtvis måste sägas att distinktionerna likafullt ibland är intressanta och t.o.m. litet viktiga. Inte minst Kants bidrag till utvecklingen av den “moderna” förståelsen av den skapande fantasin – som jag diskuterar utförligare i kategorin Value-Centered Historicism – och den nya idealismens förnuftsbegrepp var av stor betydelse. De oklarheter eller otillräckligheter inte minst ifråga om personbegreppet som Kant lämnade i arv till de idealistiska efterföljarna kan inte fördölja den fördjupning filosofin i åtminstone vissa begränsade avseenden, och åtminstone i jämförelse med den närmast föregående, genom honom erhöll.