Den högre viljan

Den högre vilja som den värdecentrerade historicismens tänkare ställer mot den lägre definieras medels en rad närmare filosofiska bestämningar inom voluntarismens allmänna tradition, och det är viktigt att klart uppfatta dessa filosofiska särdrag. Till att börja med uppfattas denna vilja i termer av en på särskilt sätt förstådd universalitet. Att förstå det universella är enligt den värdecentrerade historicismens något ensidiga men – som begränsad till den etiska, humanistiska nivån – giltiga och viktiga förståelse, att uppfatta alla aspekter av det mänskliga i relation till den högre, etiska viljans syften.

Kristendomen med dess föreställning om själen, den unika, andliga personligheten, var, liksom dess partiella motsvarigheter i andra traditioner, benägen att förena denna voluntarism med förståelsen av själens egen natur, och idealismen i vid mening sökte ofta förstå dess viljesträvan som en process av återerinring och framfödande av den egna andliga naturen. Även den i vid mening men dock mer distinkt personalistisk-idealistiska traditionen, i viss mån alltifrån antiken, i vilken de unika personligheterna redan ganska tidigt kunde ses som eviga, självständiga “idéer” i Gud, som individuellt självständiga moment av det absoluta systemet, betraktade den etiska strävan som en aspekt av den process varigenom vi blir för oss själva vad vi av evighet är för Gud. Men processen av det ofullkomliga medvetandets självutveckling var dock ofta, inte minst efter modernitetens formellt-institutionellt vetenskapliga nyorientering och tillbakagången för den klassiska filosofins rationalismen kompletterande tonvikt på andliga övningar (Hadot) och den kristna teologins och filosofins komplement i trons och fromhetslivets praktik, ensidigt präglad av det “rationella” – om än här i betydelsen högre förnuftsmässiga – filosofiska studiet. Och den vanliga tendensen att lika ensidigt förstå det absoluta självt som i avsaknad av konkreta bestämningar och aspekten av aktiv relation till sin egen mångfalds manifestationer ledde i sig till en rad filosofiskt problematiska positioner.

För Babbitt är emellertid viljan och aktiviteten över huvud inte något som tillkommer eller tillhör den individuella, personkonstituerande själen som sådan – det är aldrig fråga om någon unik väsensvilja eller daimon som i personalistisk unicitet kämpar sig fram i kamp mot nödvändighetens tvång till klarhet och förverligad manifestation av sig själv. [Ett intressant senare filosofiskt försvar för vissa aspekter av denna typ av personalism är David L. Nortons Personal Destinies: A Philosophy of Ethical Individualism (1976).] Här är det viktigt att förstå den partiella giltigheten av denna uppfattning i ljuset av det faktum att 1800-talets individualistiska personlighetstro – liksom givetvis hela den fortsatta modernitetens individualism – inte alltid var etiskt betonad. Såväl den högre som den lägre mänskliga potentialen förstås som vi sett av den värdecentrerade historicismen i viljetermer. Oförmåga att leva upp till den högre viljans “law for man” – ett uttryck Babbitt lånat från Emerson – leder till individuell och social misär. [Will, Imagination and Reason, 185.] Den lägre viljan tar, som hela den klassisk-kristna traditionens huvudströmning lär, naturligt över i frånvaro av den disciplin som erfordras för den högres förverkligande. Och den lägre viljan skapar naturligtvis personlighetstyper av ett annat slag än den lägre. Hjältedyrkan av den typ Eric Russell Bentley i A Century of Hero-Worship (1944) beskriver som “heroic vitalism” var i hög grad av annat slag. Mer allmänt frambragte den lägre romantiken ständigt moraliskt ambivalenta eller entydigt demoniska ”hjältar” på olika områden, som den panteistisk-impersonalistiska idealismen i sin tur kunde tendera att legitimera.

En intressant belysning av de här aktuella olika typerna av personförståelse återfinns i Sven Stolpes essä om Friedrich Gundolf i Stefan George och andra essäer (1956), där den sena tyska idealistisk-humanistiska personlighetsuppfattningen även i en Gundolfs extrema, nyromantiska form jämförs med och hävdas äga åtminstone vissa likheter med den strikta kristna. Denna form av “daimonisk” personalism förenas förvisso på många håll med den heroiska vitalismen. Allmänt erhåller den också mer renodlat profanhumanistiska drag som skiljer den från personalistiska idealismens mer egentligt metafysisk-idealistiska variant och utgör grunden för exempelvis Lindboms kritik av den moderna idealistiska humanismen. Nyanserna och distinktionerna på detta område är avgörande för förståelsen av den idealistiska personalismen än idag.

Det är mot den lägre romantikens och den lägre viljans alltmer monstruösa personlighetstyper som Babbitt och More uppställer en högre vilja förstådd i klassicistiskt universella, ja impersonalistiska termer. Deras högre vilja är en universalitet som på samma sätt är verksam i alla individer som s.a.s. upptäcker och hörsammar den. Detta synsätt, som oförändrat omfattas också av Leander i The Inner Check, kan i vissa avseenden framstå som problematisk när han och Ryn skall djupare söka förena universalitet och partikularitet. Den värdecentrerade historicismen visar sig här genom sin egen inneboende tendens peka i riktning mot den idealistiska personalismen som nödvändig konsekvens, nödvändigt komplement. Voluntarismen som sådan, uppfattningen om viljans primat, och i synnerhet som kompletterad med uppfattningen om denna primära viljas mer allmänt uppfattade dualitet, är dock, som giltig på vad jag med Babbitt kallade det humanistiska planet, i högsta grad förenlig även med denna personalism.

Det är också de många insikter som ligger till grund för slutsatsen att “the inner check”, som Ryn föreslår, kanske bäst beskrivs som den anda i vilken människor bör handla. [Will, Imagination and Reason, 34.] Genom båda dessa föreställningar övervinner även Leander och Ryn på ett filosofiskt trovärdigt sätt den ensidiga moraliska rationalismen och dess tendens till rigid regeletik. Den från Babbitt övertagna, etiskt dualistiska voluntarismen är en av de distinkta och särpräglade grundvalarna för den värdecentrerade historicismens humanistisk-filosofiska epistemologi.

Det sant moraliska handlandet bär frukt i form av den lycka som den värdecentrerade historicismen med Aristoteles är noga att åtskilja från den blotta tillfälliga njutningen. Och “in the specifically religious sphere, the result of moral striving is peace”: här överskrider den högre viljans verkan det humanistiska planet, övergår från ”mediation” till ”meditation”, även om ingen vidare beskrivning av denna nivå ges, och väl därför möjligheten åtminstone principiellt lämnas öppen att även något utöver den högre viljan karaktäriserar denna nivå. I såväl lyckans som fridens fall lär vi genom det moraliska handlandet känna något av det mänskliga livets yttersta syfte och mening.

Det slutliga verklighetskriteriet är enligt Babbitt den typ av viljande som genom sin själva natur tillfredsställer människans djupaste behov. Detta är, framhåller Ryn, innebörden av hans påstående att det epistemologiska problemet, “though it cannot be solved abstractly or metaphysically, can be solved practically, and in terms of actual conduct”. Om absolut kunskap för alltid måste undfly människan, kan vi dock enligt Babbitt på erfarenhetsmässiga grunder avgöra i vilken utsträckning en bestämd livsåskådning gynnas eller avvisas av tingens ordning, och på denna grundval kan vi rangordna dem som mer eller mindre svarande mot verkligheten. [Ibid. 27 f.] “In the ethical life the authority to which man ultimately defers”, skriver Ryn, ”is not a set of conceptual propositions but a special power of will which finally transcends efforts at exhaustive intellectual definition.” Moralen är enligt Babbitt en skapelse av viljan; genom en andlig aktivitet, genom ett övervinnande av hinder, icke genom slapp eftergift för ögonblickets impulser, frambringas det goda i världen. [Ibid. 29, 31.]

0 Responses to “Den högre viljan”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi