E. Michael Jones: Dionysos Rising

The Birth of Cultural Revolution Out of the Spirit of Music
Ignatius Press, 1994     Amazon.com     Liberty Press
Back Cover:
JonesFollowing up his best-seller, Degenerate Moderns, Jones reveals how major figures connected with modern music projected their own immorality into the field of music which has been the main vehicle of cultural revolution in the West. For the first time ever, a unified theory of music and cultural revolution links the work of figures like Wagner, Nietzsche, Schönberg, Jagger and others to show the connection between the demise of classical music and the rise of rock ‘n’ roll.
Beginning with Nietzsche’s appropriation of Wagner’s opera Tristan and Isolde, music became the instrument for cultural upheaval. What began at the barricades of Dresden in 1849 found its culmination at Woodstock and Altamont and the other Dionysian festivals of 1969. Jones shows the connection between the death of classical music and the rise of the African sensibility which Nietzsche saw as the antidote to Wagner prostrating himself before the cross in Parsifal. Nietzsche prophesied the end of the age of Christ/Socrates and the return of the spirit of music to philosophy. That return took place at the end of 1969 at an abandoned racetrack outside of San Francisco, and the world has never been the same.
“And a man who has not ‘music’ in him is apt to disintegrate states since music is equally suggestive of personal love or political concord.”  G. Wilson Knight, The Shakespearean Tempest
Chapters:
1  Richard Wagner: Chromaticism, Adultery, and the Beginning of Our Cultural Revolution
2  Friedrich Nietzsche: Transvaluation of All Values as the Prosecution of the Cultural War
3  Arnold Schönberg: Craving the Law and the Totalitarian Reaction
4  Sympathy for the Devil: Theodor Adorno, Aleister Crowley, Mick Jagger
Reviews:
“It hits many a nail on the head and names many a problem that needs a name.”  VROON, American Record Guide
“E. Michael Jones posits the highly povocative thesis that the roots of cultural upheavel that culminated in the sixties can be traced back to Richard Wagner’s revolt against classical rational ideals in musical composition coupled with his ‘revolutionary’ sexual ethics. The book is gripping in its story line – Nietzsche, Schonberg, and Mick Jagger form the rest of Jones’s main cast…Jones puts his finger on a notion that is at least as old as Plato’s Republic. Music, he contends, acts directly on the soul. Disordered music leads to disordered lives, which lead to disorder in the state…The idea deserves thoughtful consideration.”  E.W.C., The Religion and Society Report
“E. Michael Jones takes a meat axe to Wagner’s Tristan und Isolde in his provocative Dionysos Rising. Great book…”  Douglas Wilson, Agenda Magazine
“…well-written and lucid. Catholics engaged in the Culture of Life will find the book indispensible.”  Michael Chapman, HLI Reports
“For a first hand account of how the Western musical tradition was deconstructed, there is no better place to begin than with E. Michael Jones’ eminently readable book.”  Social Justice Review
“Music can help a person develop an ordered and virtuous soul, or it can tend to disrupt a person’s soul. This fact was extensively illustrated by E. Michael Jones in Dionysos Rising.”  Eric J. Scheske, New Covenant
“…highly acclaimed trilogy on modernity: Degenerate Modems, Dionysos Rising, and Living Machines.”  Reformation & Revival Journal
About the Author:
E. Michael Jones is editor of Culture Wars and author of many books.
JOB’s Comment:
Jones makes some extreme interpretations on specific points, and ignores complexifying exceptions, but on the whole presents a convincing general picture of modern music and its effects.

2 Responses to “E. Michael Jones: Dionysos Rising”


  1. 1 Den Väldige April 14, 2013 at 9:27 pm

    Högst intressant.

    Jag fäste mig i sammanhanget särskilt vid recensionen:

    “‘For a first hand account of how the Western musical tradition was deconstructed, there is no better place to begin than with E. Michael Jones’ eminently readable book.’ Social Justice Review”.

    Ber därför att få improvisera några tankar om klassisk musik utifrån ett rent lyssnarperspektiv med vissa inslag av basal musikteori. (Jag är obekant med originaltexter av de filosofer som nämns i sammanhanget.)

    Personligen uppfattar jag att musik har några grundläggande egenskaper. En är att man inte med det talade eller skrivna språket kan säga något direkt om själva musiken, man kan alltså egentligen bara tala om det intryck musik ger eller dess effekt. Eller så kan man beskriva den tekniskt, och då utifrån parametrar som tonalitet, rytm osv. Den första aspekten gör att människans relation till musik, kanske grovt, men möjligen ändå inte orimligt, kan liknas vid relationen till Gud. Gud kan inte direkt beskrivas, men vid antagande av hans existens, kan det intryck han ger eller hans “effekt” beskrivas.

    En annan grundläggande egenskap är att musik nästan alltid, vilket kan ses om man gör ett kort svep runt världen och historien, har ett tonalt centrum som melodierna rör sig kring. (För resonemangets skull bortser jag nu från viss afrikansk musik som i praktiken endast har rytmer utan egentlig melodi.)

    Min uppfattning är att det finns ett samband här. Den väsenslikhet som finns mellan musik och Gud, om vi i detta samband helt enkelt tar för givet Guds existens, är inte en slump. Tvärtom. Där finns en given kontaktpunkt.

    Vad skulle poängen vara i sammanhanget med den refererade boken? Den skulle, enligt min uppfattning vara, att Wagner är den viktigaste “boven”, rent tekniskt sett bakom det faktum att musiken släpper kravet på ett tonalt centrum. Schönberg drar senare, den logiska, men felaktiga slutsatsen att tonala centrum helt måste undvikas.

    Problemet är, som jag upplever det, att det som händer då är analogt med att man på något sätt kvarhåller en religion, men Gud får utgå ur sammanhanget, varefter religionen inte längre kan ge vägledning, sammanbryter, och kvasireligioner bildas. Och musik utan tonalt centrum är kvasimusik som, trots att den spelas och sjungs, inte är musik i egentlig mening. Den är något annat.

    Detta var nu mycket förenklat och jag är själv en stor beundrare av både Wagner och i viss mån av Schönberg, men samtidigt menar jag mig inse att de i någon mening har fel, är farliga, och man måste helt enkelt lyssna med måtta till dem. (Motsvarande att en människa utan Gud på något grundläggande sätt har fel, man bör iaktta en viss försiktighet, men att vederbörande ändå kan ha något väsentligt att komma med.)

    Frågorna efter denna, jag medger det, kanske till den aktuella boken mycket löst anknutna “filosofering” ovan blir då:

    1) Anknyter boken möjligen i någon del till resonemang om just problemet med övergivande av tonalt centrum (alltså “tonarter, modus eller motsvarande”)?

    2) Är det känt om det finns någon annan litteratur angående detta?

    3) Verkar min fundering om kopplingen mellan Gudomlig identitet och musikaliskt obegriplig, eller är det känt om någon annan resonerat om detta i skrift på något sätt?

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 16, 2013 at 4:45 pm

      Tack för värdefulla reflektioner som vanligt!

      1) Ja, frågan om det tonala centrum, eller snarare dess övergivande och förkastande, är bokens huvudtema.

      2) Ja, Jones åberopar själv annan litteratur.

      3) Måste be att få tänka lite på detta och på hur jag ska svara.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi