Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 4

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 1

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 2

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 3

Den konstitutionella demokratin blir, som jag framhållit, den politisk-filosofiska konsekvensen och tillämpningen av den värdecentrerade historicismens allmänna etik och människo-, kunskaps- och historiesyn. I grunden är det de av Babbitt filosofiskt vidareutvecklade förståelse av Burkes insikter som konceptualiseras i termer av denna form av demokrati, liksom den plebiscitära demokratin på motsvarande sätt är en produkt av vad Babbitt analyserar som Burkes motsats, rousseauismen och den lägre romantiken.

Romantikens organismtanke, den idealistiska uppfattningen av fantasin och syntesen, dialektiken – de är således alla för den värdecentrerade historicismen förenliga, i vissa former, med den klassisk-kristna traditionens etiska dualism och dess betonande av människans sociala natur. Rätt förstådda kan de rentav ses som förstärkande denna grundläggande insikt. Den lägre romantikens urskillningslösa monism och panteism däremot, dess tro på människans naturliga godhet o.s.v., ingår en ödesdiger förening med den moderna rationalismens ofta pseudouniversella abstraktioner, med kollektivismen och med den atomistiska individualismen.

I kapitlen om Rousseau i Democracy and the Ethical Life går Ryn på djupet i analysen av grundvalarna för de radikala argument som, på olika sätt utvecklande denna förening, vill skylla missförhållanden ensidigt på yttre sociala faktorer. Den mer eller mindre konservativa litteraturen innehåller  otaliga irrefutabla bevis för att och hur det är den lägre romantiska och plebiscitärdemokratiska verklighetsuppfattningen som skapar individuell och social misär. Den mest uppmärksammade författaren som fokuserat just på dessa samband idag är kanske Theodore Dalrymple. Men han står i en tradition som oförändrad sträcker sig århundraden tillbaka. Som jag nämnt lade också Ryn själv till ett nytt kapitel i den andra upplagan av Democracy and the Ethical Life som kort illustrerade och exemplifierade denna verklighetsuppfattnings katastrofala sociala och kulturella effekter i samtiden.

Det följer av dessa insikter att individuell och social moral respektive omoral är oskiljaktiga, å det närmaste sammanhängande. I linje med det allmänna konservativa förkastandet av Mills abstrakta, simplistiska och naiva individualism, vänder sig Ryn mot det vanliga skarpa liberala åtskiljandet mellan privat och offentligt:

“The ‘private’ habits by which the individual tries to lift himself out of the ever-present inclination to yield to morally unexamined impulse cannot be sharply distinguished from those of his habits which he tries to follow for the same purpose in his ‘public’ or ‘political’ life. They are, in fact, only two aspects of one and the same attempt to achieve the moral end. Since the end itself is social but its attainment dependent on individual effort, the prerequisites are both ‘private’ and ‘public’.” [Democracy and the Ethical Life, 173.]

Detta är av central betydelse för analysen av hur den konstitutionella demokratin till skillnad från den plebiscitära kan upprätthålla den moraliska ordningen och befrämja uppnåendet av dess mål. Det är inte så att den konstitutionella demokratin kräver någon absolut moralisk osjälviskhet och exklusivt beaktande av helhetens intresse hos samhällets alla agenter. Orealistisk moralisk idealism av detta slag kan i själva verket hindra förverkligandet av moralens krav. Abstrakt idealistisk absolutism är en av Ryns anklagelsepunkter mot Strauss och hans skola: den blir lätt en konsekvens av Strauss’ teoretiska rationalism.

Den konstitutionella demokratin förmår istället på olika sätt böja de skilda egenintressena till att tjäna de övergripande, för hela samhället gemensamma etiska målen genom att de, för att överhuvud kunna uppnå sina egna mål, tvingas respektera också andras legitima intressen, och därmed upprätthålla en fredlig samexistens av mångfald – en de samhälleliga intressenas motsvarighet till det filosofiska tänkandets och verklighetens egen samtidiga enhet och mångfald.

“Interest” är en av de många ord som används av Ryn för beskrivningen av den ursprungliga livskraft, före uppdelningen i högre och lägre, som huvudsakligen benämns “vilja”. Därför är det naturligt att viljans roll i den värdecentrerade historicismens etik och epistemologi i Ryns samhällsfilosofi motsvaras av intresset. Medborgarna i en demokrati kan visserligen handla mer eller mindre för helhetens intresse, men i stort sett alla drivs av någon form av egenintresse, antingen rent egoistiskt eller i varierande grad upplyst och välförstått. Det moraliska syftet kan endast uppnås genom realistiskt erkännande och hanterande av detta egenintresse. [Ibid. 170 f, 176.]

Den filosofiskt rätt förstådda konstitutionella demokratins syfte är förvisso att motverka den destruktiva egoismen och så långt som möjligt ersätta även det upplysta egenintresset med det etiska samvetet som politikens ordnande princip. [Ibid. 166 ff.] Och för att den konstitutionella ordningen skall vara förmögen till detta krävs ett särskilt mått av osjälviskhet och en särskilt hög moralisk nivå just hos de politiska representanterna, den konstitutionella ordningens konkret-personliga förvaltare och upprätthållare.

Det upplysta egenintresset kan emellertid i sig bringas att tjäna den konstitutionella samhällsordningens gemensamma, långsiktiga moraliska inriktning. Det kan uttryckas på sådant sätt att det snävt partikularistiska egenintresse som vill göra sig gällande på bekostnad av såväl denna högre inriktning som andra minoritetetviljors krav minimeras. Ryn åberopar här särskilt John C. Calhouns allmänna insikter om nödvändigheten och möjligheten av detta. Konstitutionella restriktioner är nödvändiga för att tygla strävan efter blott privat fördel. Men ”the only way that these checks can be made effective…is for the provisions of the constitution to give power to, and thereby become aligned with, various major interests which can help to enforce them in practice. The self-interest of each portion of the community which is recognized by the constitution can be counted upon to restrain the self-interest of other groups.” [Ibid. 168.]

Det är inte fråga om att försvara de specifika institutionella förslag Calhoun framförde. Den historiskt etablerade amerikanska konstitutionen med dess checks and balances uppvisar redan i någon mån de allmänna dragen hos den ordning Calhoun förespråkade:

”The Constitution makes a consideration of the needs and wishes of numerous groups a requirement for a majority that wishes to achieve any part of its program. The approximation of a consensus is needed before government policy can be made. Competing groups, whether in the majority or the minority, are induced from the very start to adopt a politically inclusive perspective. To further their own cause, the same cause must be defined with a view to making it acceptable to other groups that might otherwise veto it.” [Ibid. 169.]

Detta leder naturligtvis vanligen inte till något restlöst underordnande av det privata intresset under det gemensamma goda, d.v.s. en genuint moralisk hållning. Men

“it does tend to reduce the element of blatant self-seeking and thus to give some support to the moral aspirations also present in the people and its representatives. The self-restraints suggested by mere enlightened self-interest…do not in themselves have any moral worth. But paradoxically they greatly facilitate the task of those who are striving to give politics a higher direction. These citizens can to some extent enlist the selfishly inspired restraints of others in support of the moral end. They may even be able to transform it by an appeal to ethical conscience.” [Ibid.]

På detta sätt blir egenintresset potentiellt ett stöd för moralisk strävan. Dock krävs självklart för att detta ska fungera att moraliska kvaliteter, den högre viljan, också är i avsevärd utsträckning närvarande hos samhällsbärarna (och som Ryn betonar, i synnerhet hos det politiska ledarskapet, på vilket den konstitutionella demokratin måste ställa särskilda krav): ”The extent to which a constitution will actually promote such aspirations…will depend entirely on the extent to which the perpetual conflict of interests is leavened by the motive of community among the political participants. To serve the higher goal the constitution must be sustained by considerable moral culture.” [Ibid. 170-1.]

Konstitutionen blir på detta sätt

“an attempt to purge politics of the kind of egotism which would crush everything in its way. Insofar as it is inspired by the moral motive, it aims even further, to the substitution of ethical conscience for enlightened self-interest as the ordering principle of politics. It then becomes the institutional embodiment of the rejection, not only of the kind of arbitrariness which threatens the peaceful balancing of group interests, but of every form of arbitrariness. Its provisions become a means of lifting politics in the direction of fulfillment of a higher law.” [Ibid. 171.]

Konstitutionen är alltså som sådan aldrig skild från de individuella medborgare som uppbär och förkroppsligar den; ”strictly speaking”, skriver Ryn, ”the constitution as a practical force is identical with the political activity of the individuals who assent to its provisions and supply or withhold the spirit of constitutionalism.” Därför är konstitutionalismen “in one special sense…just another term for man’s moral will applied to the organization of society”. Denna moraliska vilja, människans högre vilja, kan i sin politiska aspekt helt enkelt kallas “the spirit of constitutionalism”. [Ibid. 172. Det vore naturligtvis möjligt att är ytterligare utvidga redogörelsen för analysen av den konstitutionella och plebiscitära demokratin i denna serie inlägg för att få fram fler av dess nyanser och subtiliteter, och även en del om dess konkret institutionella aspekter, och det är möjligt att jag kommer göra det i en senare bearbetning av den. Tills vidare får de grunddrag jag här presenterat räcka, och jag kommer nu i stället avsluta den med en sista del där jag återknyter till förhållandet mellan Ryns och Lindboms syn på demokratin.]

Den värdecentrerade historicismens skola har i flera verk vidareutvecklat och på mer specialiserade områden tillämpat den grundläggande analysen av den konstitutionella och plebiscitära demokratin; en rad framstående tidigare studenter till Ryn som nu finns utspridda vid olika amerikanska universitet kunde nämnas. Ett arbete som dock tyvärr förblivit okänt men som förtjänar att nämnas inte minst därför att det direkt återknyter analysen till Burke och därmed till historiska förhållanden som skiljer sig från den amerikanska, är Carl Johan Ljungbergs otryckta avhandling, The Liberalism of Edmund Burke: The Idea of the Constitution (Catholic University of America, 1983), som tillämpar en stor del av den fullt utvecklade värdecentrerade historicismens filosofiska resurser i tolkningen av den store politikern och tänkaren. Den borde bearbetas, uppdateras med viss diskussion av nyare forskning, och utges i bokform.

Det är viktigt att komma ihåg att giltigheten av diskussionen om de olika demokratiformerna på intet sätt är begränsad till det amerikanska politiska systemet. Som exemplet Storbritannien visar är det inte ens nödvändigt med en skriven konstitution för att konstitutionalismen i Ryns mening ska kunna vara förhanden eller förverkligas. Det är, som Ljungbergs titel framhåller, en särskild, filosofisk förståelse av konstitutionens eller konstitutionalismens idé som det handlar om. Ryns, såväl som de amerikanska grundlagsfädernas och Burkes diskussion är självklart också inskriven i en obruten tradition av politiskt tänkande alltifrån antiken, där flera grundläggande temata vi här berört finns med redan från början inte bara i den politiska filosofin utan också är igenkännbara från den politiska historien, såväl i Grekland som i Rom. Platon och Aristoteles och deras analyser av olika författnigar är återkommande referenser i Democracy and the Ethical Life och andra av Ryns verk, såväl som hos Babbitt. De av modernitetens romantisk-rationalistiska huvudströmning fördunklade klassiska insikternas giltighet och relevans blir i deras i enlighet med den värdecentrerade historicismens nyskapande traditionalism anpassade och varierade form ovanligt tydliga.

Nämnas bör också att den här diskuterade politiska filosofin och demokratiteorin är relaterad till en viss allmän uppfattning av ekonomin. Joseph Baldacchino har närmare utvecklat Ryns ståndpunkt rörande egenintresset och konstitutionalismen med särskild hänsyn till detta område i Economics and the Moral Order (1985). Här kan, tror jag, den värdecentrerade historicismen sägas i några avseenden faktiskt närma sig den samtidigt historicistiska och värdecentrerade ekonomiska vetenskap som dominerade i Tyskland före den österrikiska skolans, med Menger och Böhm-Bawerk i spetsen, dominans.

0 Responses to “Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 4”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi