Förutom hans magnum opus Satyarth Prakash, som jag införskaffade för ett par månader sedan, har jag även hittat en bok om såvitt jag förstår en av hans främsta lärjungar Swami Shraddhanand (länk nedan).
Håller sedan en ganska lång tid tillbaka därjämte på med Swami Vivekanandas samlade verk (alla hans böcker, poem, tal, intervjuer o. s. v); han nämner också Dayananda Saraswati uppskattande vid flera tillfällen.
Tack! Fast jag är förstås inte alls nära de sista sidorna än. 😉
Även om Vivekananda var advaitist, så föreföll han förena advaita och vishishtadvaita, monism och personalism, på ett fruktbart sätt, i varje fall ville han det, något jag också söker; han såg plats för bägge och – trots att han i slutändan instämde helt med Shankara – höll Ramanuja väldigt högt.
Förutom hans magnum opus Satyarth Prakash, som jag införskaffade för ett par månader sedan, har jag även hittat en bok om såvitt jag förstår en av hans främsta lärjungar Swami Shraddhanand (länk nedan).
https://ia801503.us.archive.org/34/items/in.ernet.dli.2015.147270/2015.147270.Swami-Shraddhanand_text.pdf
Intressant. Att förstå hur mycket sånt här som finns.
Håller sedan en ganska lång tid tillbaka därjämte på med Swami Vivekanandas samlade verk (alla hans böcker, poem, tal, intervjuer o. s. v); han nämner också Dayananda Saraswati uppskattande vid flera tillfällen.
Imponerande.
Tack! Fast jag är förstås inte alls nära de sista sidorna än. 😉
Även om Vivekananda var advaitist, så föreföll han förena advaita och vishishtadvaita, monism och personalism, på ett fruktbart sätt, i varje fall ville han det, något jag också söker; han såg plats för bägge och – trots att han i slutändan instämde helt med Shankara – höll Ramanuja väldigt högt.